För mig just innan och efter min ADHD-utredning!

För 6 år sedan fick jag min ADHD-diagnos. Då var jag 41 år. Återpublicerar nu ett inlägg från den tiden som har flera länkar till mina blogginlägg från samma period. Känner någon igen sig från hur det var för mig då? Att veta eller inte veta – det ÄR en avgörande fråga. 

”Räknar timmar i vakenhet”

Jo, så här är det. Idag år 2011.

Jag äter sedan snart tre år en medicin dagligen för min ADHD som ger min hjärna normal dos av kontaktsubstansen Noradrenalin som är ett vakenhets -och faktiskt; stresshormon. Signalämnet Dopamin sägs bli förhöjt också. Orkar faktiskt inte forska i allt farmaceutiskt finlir. Jag känner ju att jag mår bra idag!

Man får inte ett tillskott av signalsubstanser utav sk ”lyckopiller” – ämnena finns inte i tabletterna. Utan medicinerna hämmar kroppens egen för snabba återuppsugningt av kroppsegna substanser. Därav följdnamnen -återupptagningshämmare.

Jag får alltså med min medicinering behålla det jag ska. Fungerar och är som innan jag brände ut mig och hamnade under isen. Men fortfarande med ADHD.

Jag äter en ganska omdebatterad medicin i ADHD-kretsar. Strattera. Som man kan läsa larmrapporter om, när Strattera-medicinerade barn maniskt sprungit runt i cirklar och ramlat ihop som de sprungit in i en vägg. Och vissa bloggar ner preparatet maniskt.

Inte orkat läsa mer. För medicinen funkar bra för mig. På ett sätt. Det jag i mitt liv ser som viktigast. Idag får jag normala sovcykler. Klarar mig på sex timmar. Då och då bara fem. Åtta timmars sömn som max normalt. Men jag vaknar oftast efter sex timmar. Så jag kan utan panik räkna timmarna framåt, när jag vill nattuggla lite. Behöver känna friheten av att nattuggla bland. Jag behöver idag sex timmars sömn alltså. Att veta det ger mig en stor trygghet. Jag försover mig inte.

Innan medicineringen med Strattera var jag ständigt trött. Jämt, även innan jag brände ut mig och fick depressioner. Det var ett helvete. Försökte sova ut, men det gick aldrig. Jag var trött ändå. Kunde gå och lägga mig mitt på dagen och somna. Och sedan en gång till. Har haft lätt till sömn hela mitt liv, förutom under en extrem stress som har drabbat ibland under en övergående period, men ofta rättat till sig med rutiner för normal dygnsrytm.

I tonåren var jag tvungen att sova eller lägga mig och mikrovila en stund när jag kommit hem från skolan för att kunna gå och träna Kung Fu, som jag gjorde 3-4 gånger i veckan. Fick blytung kämpa mig iväg under alla pluggperioder eller inbokade kvällskurser. En hård kamp för mig faktiskt att vilja men knappt kunna. Tröttheten var min största fiende.

När jag började arbeta förstod jag inte var alla andra fick sin ork ifrån. Jag fick alltid ta sovpauser innan om jag gick en kvällskurs eller tränade efter jobbet. Orkade inte riktigt, men försökte hela tiden. Lärde mig mikrosömn under en period då jag tyckte det var kul att gå ut nattetid. Tjugo minuter gav mig ork.

Och min ADHD är inte hjärnlågaktiv/hypoaktiv som ADD. Så jag är inte en trött person egentligen, utan ganska på. Jag har mycket energi som driver på, men det frestar också på att vara den som jag beskriver i ADHD i bilder.

Men som ni kanske förstått nu (?) tar det också energi för att funktionsnedsättningen till exempel hämmar automatiseringen av allt. Jag tänker nästan på allt jag gör, varje gång. Är väldigt hjärnstyrd. Gör få saker automatiskt. Varje gång jag går ner för en trappa stannar jag till en sekund och blåstirrar sedan på trappstegen för att inte trampa fel. Porslinsaffärer är också en riskmiljö. Plötsligt kan jag bli väldigt yvig i mina rörelser. Men jag tänker inte på att jag tänker jämt, det är normalstatus att uppdatera hjärnan jämt. Lägger mentalt krut på allt. Från att inte duscha för länge och drömma mig bort i det varma vattnet och komma för sent, till att ha lärt mig stanna innan jag ska gå över en gata. Ibland kommer det ju bilar?

Funderar också mycket på hur jag kan uppfattas utifrån? Alltid försökt förstå hur andra ser mig, men har svårt för det om jag inte får höra det uttalat. Det är mycket värt för mig att någon säger. Men folk är så finkänsliga. Rakhet, säg det i ord så kanske jag inser och kommunikation kan upprättas? Det är så jag funkar. Och jag behöver det så mycket för folk är så konstiga, alla andra alltså. Småljuger, kanske i tystnad? Tycker fortfarande omvärlden är svår att tolka, trots att det är det som ständigt brytt mig livet igenom och jag därmed satsat mycket på att greppa. Har nog ett gott hum idag om psykologi och människan efter alla år av egenstudier.

Men har kanske en släng av autismspektrumet, inte vet jag, men alltid känt mig tryggare än annars att kommunicera med dem med den autismdiagnosen. Raka rör, ärligt, utan massa tjafs. (Senare så hände detta när jag efter fem år läste igenom min utredning mer noga.. Nog är jag autist – ja visst.) 

Och var går gränserna? Men kontentan är alltså att jag kan bli ganska trött eftersom jag är ständigt hjärnaktiv när jag programmerar mig själv dagligen för att inte bli påkörd när jag går över en väg, funderar på omvärlden och om andra förstår vad jag menar.

Med dagens medicinering kan jag inte ens sova mitt på dagen, om jag inte är sjuk. Som en alldeles vanlig människa?

Den där omåttbara tröttheten förr psykade ihjäl mig. Kunde inte ta tag i något alls. Kände mitt liv flyta mellan mina fingrar som smält glass, hur mycket jag än försökte greppa då och göra något. Det bara rann ut ..Var bara för trött, hela tiden.

Innan medicineringen med Strattera sov jag bort mitt liv som sjukskriven utan hjälp med rehabilitering, ingen pepp, inga kickar och till slut ett slocknat framtidshopp.

Med de återkommande depressionerna sov jag helst 12 timmar om dygnet, under bra perioder. Ibland uppåt 16-18 timmars sömn. Sen vaknade jag av mig själv. Tyvärr, liksom. Visst har ett dygn 24 timmar? Men jag ville inte vara vaken en enda av dem. Idag vill jag helst vara vaken dygnet runt men är ju så intelligent att jag kan känna att sömn är bra. Sex-åtta timmar.

Funderat på om centralstimulerande kunde hjälpa mig ytterligare och tagit upp det med min(a) läkare. För jag har fortfarande koncentrationssvårigheter. Lägger bort en bok jag börjat läsa för det mesta. Kanske skriver folk bara för ointressanta böcker för mig? Men jag vill studera. Måste skaffa mig ett yrke, en kompetens som håller. För jag kommer inte bli nöjd och tillfreds annars. Men hur kan ytterligare stimulering på en hyperaktiv hjärna ge lugn och koncentration. Jo, läs: Kortkort om ADHD och hjärnan.

Provat två centralstimulerande preparat i samråd med läkare, jämte dagens Stattera-medicinering. Men jag mådde dåligt när preparatet Ritalin går ur kroppen. Som bakis. Dessutom toppade det min nuvarande balans så jag blev för hög, tror jag? Slutade omedelbart. Obehagligt!

Att sluta med Strattera för att enbart ta centralstimulernde skulle omkullkasta mitt liv helt tror jag? Är känslig för mediciner och insättningen för balans tog lång tid. Riskera allt jag kan idag, det går inte, utan väldigt starka skäl. Som att jag börjar rasa helt mentalt.

Jag ligger nog normalt nu, känner igen mig, som mig själv när jag var ung och glad. En person utan ADHD blir ju hög på även små doser centralstimulerande. Som jag kände mig på Ritalin jämte Stratteran. Skitsläskigt, tyckte jag.

Och jag fick svåra självmordstankar av Concerta uppepå min nuvarande medicinering. Prövade medicineringarna för att jag vill öka min koncentrationsförmåga till normal. Kunna plugga utan att livet blir en torrlagd krävande öken. Kanske får saker vara intressanta naturligt, så jag får mitt hyperfokus? Jag har ju den förmågan om jag är intresserad.

Något som engagerar mig. Jag vill läsa en bok. Läste fem direkt efter ADHD-diagnosen. Då hade jag testat att jag kunde det, igen som innan jag brände ut mig. Häpp, då tröttnade jag på att läsa. Tror nästan det mesta som skrivits är för tråkigt bara?

Det är ganska trist att ha en hjärna som min när den inte gör som jag vill. Som min tonåriga systerdotter Embla kommenterade insikten när hon också fick diagnosen ADHD nästan samtidigt med mig för tre år sedan: ”Jag har ett högt IQ, men min hjärna har inte alltid kapaciteten att använda sig av det.” Hon var 14 när hon sa det. Men hon bashar redan etablerade vuxna konstnärer på fingrarna i vad hon presterar när hon vill. Har trotsat sin dyslexi och läser hela tiden feta böcker på svenska och engelska. Hon utmanar. Och jag har kanske inte samma ork längre att ens försöka, som vuxendiagnostiserad.

Sorgligt att vi har det så att vi inte alltid kan styra. Men vi får hitta på andra sätt att komma runt våra tillkortakommanden som funktionsnedsättningen ADHD kan vara. Så beroende på dagsläge, inspiration, intresse och kickar. Menar, när jag var i form tog jag Högskoleprovet långt över förväntan, även inom grenar jag aldrig fick gymnasiebetyg inom. Men jag är ojämn i prestationerna utefter om jag är taggad eller inte. Har fortfarande förmågan att skjuta till kroppseget adrenalin för fokus och fart. Det är då jag presterar bättre än andra.

Men nu sover jag inte jämt iaf. En stor vinst. Lite normalt jävla liv.
Är inte det sämsta. Även om det är svårt att vakna upp igen
för jag har tappat hur man gör i ett vanligt liv.

Mina relaterade blogginlägg runt tiden när jag fick diagnos:
Odiagnostiserad ADHD – stulna år
Lättnad av ADHD-diagnosen – grät av lycka och sorg
Uppsökande verksamhet – att kasta sig in vid ADHD
Utbränd och vidbränd
Att inte bli trodd

Liten lista med: Mina bästa ADHD-inlägg här

Debatt om ADHD.

Det blev ju lite bra information i Debatt.

Efter ca 20 minuter handlar diskussionen om ADHD.

ADHD-debatten

Eftersnacket på en kvart – sista tredjedelen är ADHD-diskussionen då vi pratar om elever, skola och även ADHD-projektet på Norrtäljeanstalten. Himla bra samarbete för att sprida information och personliga röster tycker jag. Glad.

Eftersnack på Debatt.

Och jag glömde inte hjärtat. NPF-hjärtat.

När har man diagnos?

Auguste Rodin

Vad är en diagnos och vad är det inte? Vad krävs för att få en diagnos på neuropsykiatrisk funktionsnedsättning/npf?

Är du lite spännande apart och kreativ? Intressant och arty? Kanske till och med lite svår eller ganska crazy?

Men oftast mår bra, för lite lagom svackor upp och ner har alla. Livet funkar ganska bra i stort och du kan försörja dig på arbetsmarknaden och ditt privatliv funkar hyfsat.

Då har du inte diagnos – för att du inte behöver det. Då har du bara beskrivande symptom, dvs vissa egenskaper. Läs längre ner om dessa.

De som tycker att de har lite hobbydiagnos – som en släng av ditt eller datt kan tänka efter på dessa upplagda kriterier innan de stämplar sin lite udda kanske diagnosliknande personlighet som att det finns en diagnos.

För det är ganska osnyggt att svänga sig med olika diagnosnamn som epitet, om det så är försök till humor eller annat – med tanke på dem som verkligen har en funktionsnedsättning att bära varje dag i sina liv.

Det är när ditt liv påverkas så negativt att du lider som det kan vara tal om diagnos – för att kunna få hjälp. När du inte kommer framåt för att saker strular väldigt hela tiden – jämfört med för andra.

Jag hittade mycket bra definitioner om skillnaderna enligt psykologen Bo Hejlskov som skriver i
Neuropsykiatriska och psykiatriska åkommor från samhälle till individ:

”Alla diagnoser har två grundkriterier:
– Att svårigheterna inte är en konsekvens av en annan
diagnos
– Att svårigheterna medför problem i förhållande till
skola, arbete eller fritid – handikappkriteriet
– Det innebär att det finns ett tydligt samband mellan
omgivningens krav och metod och vem som får en diagnos!
– Det är orsaken till att vi som samhälle behöver
diagnoserna
– Vi måste veta varför metoder som fungerar på andra inte
fungerar på just denna människa”

Enkelt. Läs andra och sista punkten ovan som jag lagt i rött.
Diagnosläge det är alltså då du inte verkar fungera och livet inte fungerar som förväntat som det gör för gemene man.

Bo Hejlskov, från olika sidor:

”Det finns två sorters symptom
Avgränsande symptom:
– Olika vid olika diagnoser
– Ex hyperaktivitet vid ADHD, låg begåvning vid utvecklingsstörning
– Ger ingen bred bild av personen med diagnos, men används uteslutande som diagnoskriterier
– Alla med en viss diagnos måste ha symptomet, inga andra
– Används vid diagnostik

Beskrivande symptom:
– Kan finnas hos människor oavsett diagnos
– Och hos oss utan diagnos
– Finns i olika grader i olika diagnoser
– Har inget diagnostisk värde”

Vid beskrivande symptom kan du alltså vara en något skruvad och lite annorlunda individ. Men skillnaden mellan det och en diagnos är om du lider på något sett av din personlighet och livet inte funkar.

Räknar timmar i vakenhet.

Jo, så här är det. Idag år 2011.

Jag äter sedan snart tre år en medicin dagligen för min ADHD som ger min hjärna normal dos av kontaktsubstansen Noradrenalin som är ett vakenhets -och faktiskt; stresshormon. Signalämnet Dopamin sägs bli förhöjt också. Orkar faktiskt inte forska i allt farmaceutiskt finlir. Jag känner ju att jag mår bra idag!

Man får inte ett tillskott av signalsubstanser utav sk ”lyckopiller” – ämnena finns inte i tabletterna. Utan medicinerna hämmar kroppens egen för snabba återuppsugningt av kroppsegna substanser. Därav följdnamnen -återupptagningshämmare.

Jag får alltså med min medicinering behålla det jag ska. Fungerar och är som innan jag brände ut mig och hamnade under isen. Men fortfarande med ADHD.

Jag äter en ganska omdebatterad medicin i ADHD-kretsar. Strattera. Som man kan läsa larmrapporter om, när Strattera-medicinerade barn maniskt sprungit runt i cirklar och ramlat ihop som de sprungit in i en vägg. Och vissa bloggar ner preparatet maniskt.

Inte orkat läsa mer. För medicinen funkar bra för mig. På ett sätt. Det jag i mitt liv ser som viktigast. Idag får jag normala sovcykler. Klarar mig på sex timmar. Då och då bara fem. Åtta timmars sömn som max normalt. Men jag vaknar oftast efter sex timmar. Så jag kan utan panik räkna timmarna framåt, när jag vill nattuggla lite. Behöver känna friheten av att nattuggla bland. Jag behöver idag sex timmars sömn alltså. Att veta det ger mig en stor trygghet. Jag försover mig inte.

Innan medicineringen med Strattera var jag ständigt trött. Jämt, även innan jag brände ut mig och fick depressioner. Det var ett helvete. Försökte sova ut, men det gick aldrig. Jag var trött ändå. Kunde gå och lägga mig mitt på dagen och somna. Och sedan en gång till. Har haft lätt till sömn hela mitt liv, förutom under en extrem stress som har drabbat ibland under en övergående period, men ofta rättat till sig med rutiner för normal dygnsrytm.

I tonåren var jag tvungen att sova eller lägga mig och mikrovila en stund när jag kommit hem från skolan för att kunna gå och träna Kung Fu, som jag gjorde 3-4 gånger i veckan. Fick blytung kämpa mig iväg under alla pluggperioder eller inbokade kvällskurser. En hård kamp för mig faktiskt att vilja men knappt kunna. Tröttheten var min största fiende.

När jag började arbeta förstod jag inte var alla andra fick sin ork ifrån. Jag fick alltid ta sovpauser innan om jag gick en kvällskurs eller tränade efter jobbet. Orkade inte riktigt, men försökte hela tiden. Lärde mig mikrosömn under en period då jag tyckte det var kul att gå ut nattetid. Tjugo minuter gav mig ork.

Och min ADHD är inte hjärnlågaktiv/hypoaktiv som ADD. Så jag är inte en trött person egentligen, utan ganska på. Jag har mycket energi som driver på, men det frestar också på att vara den som jag beskriver i ADHD i bilder.

Men som ni kanske förstått nu (?) tar det också energi för att funktionsnedsättningen till exempel hämmar automatiseringen av allt. Jag tänker nästan på allt jag gör, varje gång. Är väldigt hjärnstyrd. Gör få saker automatiskt. Varje gång jag går ner för en trappa stannar jag till en sekund och blåstirrar sedan på trappstegen för att inte trampa fel. Porslinsaffärer är också en riskmiljö. Plötsligt kan jag bli väldigt yvig i mina rörelser. Men jag tänker inte på att jag tänker jämt, det är normalstatus att uppdatera hjärnan jämt. Lägger mentalt krut på allt. Från att inte duscha för länge och drömma mig bort i det varma vattnet och komma för sent, till att ha lärt mig stanna innan jag ska gå över en gata. Ibland kommer det ju bilar?

Funderar också mycket på hur jag kan uppfattas utifrån? Alltid försökt förstå hur andra ser mig, men har svårt för det om jag inte får höra det uttalat. Det är mycket värt för mig att någon säger. Men folk är så finkänsliga. Rakhet, säg det i ord så kanske jag inser och kommunikation kan upprättas? Det är så jag funkar. Och jag behöver det så mycket för folk är så konstiga, alla andra alltså. Småljuger, kanske i tystnad? Tycker fortfarande omvärlden är svår att tolka, trots att det är det som ständigt brytt mig livet igenom och jag därmed satsat mycket på att greppa. Har nog ett gott hum idag om psykologi och människan efter alla år av egenstudier.

Men har kanske en släng av autismspektrumet, inte vet jag, men alltid känt mig tryggare än annars att kommunicera med dem med den autismdiagnosen. Raka rör, ärligt, utan massa tjafs. (Senare så hände detta när jag efter fem år läste igenom min utredning mer noga.. Nog är jag autist – ja visst.) 

Och var går gränserna? Men kontentan är alltså att jag kan bli ganska trött eftersom jag är ständigt hjärnaktiv när jag programmerar mig själv dagligen för att inte bli påkörd när jag går över en väg, funderar på omvärlden och om andra förstår vad jag menar.

Med dagens medicinering kan jag inte ens sova mitt på dagen, om jag inte är sjuk. Som en alldeles vanlig människa?

Den där omåttbara tröttheten förr psykade ihjäl mig. Kunde inte ta tag i något alls. Kände mitt liv flyta mellan mina fingrar som smält glass, hur mycket jag än försökte greppa då och göra något. Det bara rann ut ..Var bara för trött, hela tiden.

Innan medicineringen med Strattera sov jag bort mitt liv som sjukskriven utan hjälp med rehabilitering, ingen pepp, inga kickar och till slut ett slocknat framtidshopp.

Med de återkommande depressionerna sov jag helst 12 timmar om dygnet, under bra perioder. Ibland uppåt 16-18 timmars sömn. Sen vaknade jag av mig själv. Tyvärr, liksom. Visst har ett dygn 24 timmar? Men jag ville inte vara vaken en enda av dem. Idag vill jag helst vara vaken dygnet runt men är ju så intelligent att jag kan känna att sömn är bra. Sex-åtta timmar.

Funderat på om centralstimulerande kunde hjälpa mig ytterligare och tagit upp det med min(a) läkare. För jag har fortfarande koncentrationssvårigheter. Lägger bort en bok jag börjat läsa för det mesta. Kanske skriver folk bara för ointressanta böcker för mig? Men jag vill studera. Måste skaffa mig ett yrke, en kompetens som håller. För jag kommer inte bli nöjd och tillfreds annars. Men hur kan ytterligare stimulering på en hyperaktiv hjärna ge lugn och koncentration. Jo, läs: Kortkort om ADHD och hjärnan.

Provat två centralstimulerande preparat i samråd med läkare, jämte dagens Stattera-medicinering. Men jag mådde dåligt när preparatet Ritalin går ur kroppen. Som bakis. Dessutom toppade det min nuvarande balans så jag blev för hög, tror jag? Slutade omedelbart. Obehagligt!

Att sluta med Strattera för att enbart ta centralstimulernde skulle omkullkasta mitt liv helt tror jag? Är känslig för mediciner och insättningen för balans tog lång tid. Riskera allt jag kan idag, det går inte, utan väldigt starka skäl. Som att jag börjar rasa helt mentalt.

Jag ligger nog normalt nu, känner igen mig, som mig själv när jag var ung och glad. En person utan ADHD blir ju hög på även små doser centralstimulerande. Som jag kände mig på Ritalin jämte Stratteran. Skitsläskigt, tyckte jag.

Och jag fick svåra självmordstankar av Concerta uppepå min nuvarande medicinering. Prövade medicineringarna för att jag vill öka min koncentrationsförmåga till normal. Kunna plugga utan att livet blir en torrlagd krävande öken. Kanske får saker vara intressanta naturligt, så jag får mitt hyperfokus? Jag har ju den förmågan om jag är intresserad.

Något som engagerar mig. Jag vill läsa en bok. Läste fem direkt efter ADHD-diagnosen. Då hade jag testat att jag kunde det, igen som innan jag brände ut mig. Häpp, då tröttnade jag på att läsa. Tror nästan det mesta som skrivits är för tråkigt bara?

Det är ganska trist att ha en hjärna som min när den inte gör som jag vill. Som min tonåriga systerdotter Embla kommenterade insikten när hon också fick diagnosen ADHD nästan samtidigt med mig för tre år sedan: ”Jag har ett högt IQ, men min hjärna har inte alltid kapaciteten att använda sig av det.” Hon var 14 när hon sa det. Men hon bashar redan etablerade vuxna konstnärer på fingrarna i vad hon presterar när hon vill. Har trotsat sin dyslexi och läser hela tiden feta böcker på svenska och engelska. Hon utmanar. Och jag har kanske inte samma ork längre att ens försöka, som vuxendiagnostiserad.

Sorgligt att vi har det så att vi inte alltid kan styra. Men vi får hitta på andra sätt att komma runt våra tillkortakommanden som funktionsnedsättningen ADHD kan vara. Så beroende på dagsläge, inspiration, intresse och kickar. Menar, när jag var i form tog jag Högskoleprovet långt över förväntan, även inom grenar jag aldrig fick gymnasiebetyg inom. Men jag är ojämn i prestationerna utefter om jag är taggad eller inte. Har fortfarande förmågan att skjuta till kroppseget adrenalin för fokus och fart. Det är då jag presterar bättre än andra.

Men nu sover jag inte jämt iaf. En stor vinst. Lite normalt jävla liv.
Är inte det sämsta. Även om det är svårt att vakna upp igen
för jag har tappat hur man gör i ett vanligt liv.

Mina relaterade blogginlägg runt tiden när jag fick diagnos:
Odiagnostiserad ADHD – stulna år
Lättnad av ADHD-diagnosen – grät av lycka och sorg
Uppsökande verksamhet – att kasta sig in vid ADHD
Utbränd och vidbränd
Att inte bli trodd