Kritiskt mail om ADHD-humbug med mitt svar.

Besvarade mitt första mail på evigheter. Det ligger 20-25 stycken obesvarade i en särskild mapp i mailen? Inte orkat räkna, knappt orkat ögna igenom. Har inte orkat komma dit igen att orka, än. Just idag svarade jag. Vet inte om jag har orken i morgon. Och jag vill poängtera att jag inte tar illa upp av granskande ögon och ifrågasättande. Frågor med svar kan eventuellt ge en pusselbit, kanske kunskap. Det är insiktsfullt och modigt att tänka självständigt, samla mer stoff och söka svar från olika källor.

Mailet löd: 

Hej, Victoria.

Jag läste precis ditt inlägg ”ADHD i bilder”. Riktigt bra skrivet och illustrerat! Jag kände igen mig i allt du skrev. Lite skeptisk måste jag ändå vara. 

Stämmer det du skriver verkligen? Om man googlar sina problem eller symptom, oberoende vilka de är, så kan ens förkylning bli likställd med cancer. Internet har lika mycket gott som ont, i vissa fall. Det är ett stort hopp mellan den ena sjukdomen och den andra.

Således undrar jag: Hur blir man säker? Jag frågar eftersom jag vill undvika att bli en hypokondriker, som tror allt jag läser på internet. Ringer man en vårdcentral? Ber man om ett ADHD-test? Hur går man tillväga, helt enkelt? Kan det inte vara så att det är ens personlighet? Är ADHD verkligen någonting man kan diagnostisera? 

En del av mig vill avfärda din text som humbug, att din blogg är en tillflyktsort för alla missförstådda och oambitiösa människor som istället för att ta tag i sitt liv gnäller i kör. Jag vill tro att du söker uppmärksamhet och endast har egenintresse med din blogg. Men samtidigt så kanjag inte avfärda den. Ditt inlägg speglar mig så oerhört mycket. Kommentarerna till inlägget är hjärtskärande att läsa, samtidigt som de bidrar med hopp. 

Ja, nu har jag tappat fokus och glömt bort vad jag egentligen ville med detta mail. I stora drag: Hur är man säker på att man har eller inte har ADHD? Vad är det praktiska tillvägagångsättet för att försäkra sig? Jag kanske framstår som hotfull och negativ ovan, men jag tror på att kritiskt granska allt jag läser!

MVH Avsändare.

Mitt svar:

HEJ Avsändare . Inte ett dugg stött för dina kritiska ögon. Dock känner jag igen många av dina känslor, som att det måste vara smitare som ”skaffar” en diagnos för att softa. Typiskt för ADHD och andra neuropsykiatriska/NPF-diagnoser är att underprestera gentemot yttre ställda krav – för att man inte kan, ofta är man ojämn i sin prestationsförmåga. Noll eller 100 är inte ovanligt. Lust triggar en mer än krav, då man ofta inte förstår varför. Skolan kan gå bra, men det kan bli svårare ju högre upp man kommer. 

Jag är inte läkarspecialist, som neuropsykiater, men så här mycket kan jag säga för egen del: Jag fick först två diagnoser inom den vanliga psykiatrin för jag hade depressioner och gått in i väggen och bränt ut mig på arbeten och projekt, fler gånger än jag kan minnas. Jag kunde inte stoppa mig! Depressionerna avlöste varandra, jag kämpade, men utan att komma så värst långt vidare. Läget var helt hopplöst och ibland en zombieliknande tillvaro.

När jag efter lång tid, många år då jag under mina starkare perioder hade försökt rehabilitera mig själv tillbaka till arbete, till slut fick ADHD-diagnosen, så föll allt på plats. Fick äntligen en fungerande karta att manövrera efter. Veta mina styrkor, och svagheter och därmed kunna utnyttja min potential på ett fruktsamt sätt. Inga av de andra diagnoserna eller tidigare terapeutiska behandlingarna hade förändrat mitt mående i grunden. Äntligen fungerade det bättre, jag hade fått en handlingsplan för att själv kunna förändra mitt liv till det bättre.

Hade inte min dotter haft det så svårt och behövt mig och det tagit mycket engagemang och ork, så hade jag antagligen varit på arbetsmarknaden redan för ett par år sedan. Vill jag tro iaf.

Rätt observerat, så finns det många psykiatridiagnoser och somatiska sjukdomstillstånd (inom kroppsmedicinen) som har gemensamma drag och behöver utredas för att utesluta annat, för att rätt behandling ska sättas in.

Som du vet är psykologi mm baserat på studier av både patienter och rena medicinska undersökningar. Det är inte omöjligt att i framtiden många vanliga psykiska diagnoser finner orsaker i outredda neuropsykiatriska diagnoser och tillstånd? Vilket kanske skulle hjälpa många. Vetenskap är ju något som utvecklas och neuropsykiatrin är en förhållandevis ny sådan.

Neuropsykiatriska diagnoser (ADHD, Autism (Aspergers) ÄR personlighetsdrag! Många tycker det är lite fräckt att kalla sig för ADHD:are för att de är lite kreativt spattiga, lite disträ – då känner de sig speciella. Men har man inte problem av dessa typiska drag som bidrar till diagnos, då har man sannolikt inte diagnos! Man kan vara lite hipp som happ, men klarar man av sitt liv, jobba, relationer osv är man ”normal”. Läs När har man Diagnos. När livet är kaos – det är då man behöver en diagnos.

Men detta kan enbart en utredning avgöra och sök remiss till neuropsykiatrisk utredning hos Vårdcentralen eller psykolog etc. Du kan också skriva en egenremiss till en utredande enhet, då du beskriver symptom – och berätta utförande om svårigheter och blockeringar i ditt liv. Var riktigt genomskådande ärlig. För en fasad av perfekthet är ett försvar utåt som du verkligen inte ska ta med dig när du söker vård.

Mvh och lycka till med det du tänker på!

Victoria

PS: Egenintresset handlar, eller handlade de första två åren om ren bearbetning av detta nya, de nya vinklarna. Och de mer personliga inläggen är just det. Men jag är informatör det är en sida av mig som söker fakta i forskning osv och oerhört betydande att också sprida!

Olika läsare har tagit till sig av de olika inriktningarna på bloggen och allt som ger kunskap, återspeglingar och igenkännande hos andra är en riklig belöning för mig. Klart jag blir glad och ofta fäller tacksamhetstårar när jag får veta att någon faktiskt tagit steg framåt pga min blogg! För jag vet vad de gått -och går igenom och önskar ingen mitt långa helvete. Jag skriver om det jag själv hade behövt veta mycket tidigare. Att bidra till hjälp för andra gör mig självklart då starkare! Jag har också många och kära npf-barn i släkten och har fått många vänner berörda av just de här frågorna. Det peppar ju också att vara så starkt personligt berörd som jag är.

Inte båda vårdnadshavare behöver samtycka om npf-utredning.

Nu är det slut med tramsandet om barns hälsa. Värdefulla år har kunnat gå till spillo medan barns svårigheter har förvärrats. Nu är det förhoppningsvis slut med det.

Det är inte lätt att ta till sig – ens för den mest kärleksfulla förälder att ens perfekta barn verkligen har problem. Och det är en tung börda att bära själv om man fått insikten och misstanken om att ens barn kanske kan vara hjälpt av en utredning om barnet har ADHD eller en diagnos inom autimspektrat – särskilt om man samtidigt måste strida med att övertyga någon man skiljt sig från om att skriva under för en utredning om barnens bästa.

Vissa parter med gemensam vårdnad om barnet kanske till och med har emotsatt sig utredningar av barnens välmående som en del i en konflikt med den andre vårdnadshavaren?

Innan den 1 januari 2012 kunde ett barn förhindras att genomgå en neuropsykiatrisk eller psykologisk utredning om en vårdnadshavare av två föräldrar vid gemensam vårdnad emotsatte sig det eftersom bådas godkännande krävdes. Detta drabbade många barn som var i behov av hjälp. Barns skolår passerar snabbt.

Men enligt Regeringens promemoria räcker det idag sedan 1 januari 2012 att en vårdnadshavare står bakom en utredning. För barnens skull:

”När ett barn har två vårdnadshavare, ska dessa utöva sina rättigheter och skyldigheter i förhållande till barnet tillsammans. Barnrättsorganisationer och vårdgivare har påtalat att barn i vissa fall inte får tillgång till hälso- och sjukvård och vissa sociala insatser som barnet har behov av på grund av att vårdnadshavarna inte är ense.
I promemorian föreslås det att psykiatrisk eller psykologisk utredning eller behandling samt vissa insatser enligt socialtjänst-lagen (2001:453) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade ska få ges till barnet om det krävs med hänsyn till barnets bästa trots att endast en av vårdnadshavarna har samtyckt till det. Det föreslås att socialnämnden ges befogenhet att pröva om insatsen krävs med hänsyn till barnets bästa.”