Archive for the 'Rehabilitering Habilitering' Category

Åter till människovärde med skiftat fokus

Det gick inte som jag trott men går oväntat bra idag – efter en långdragen och kraftkrävande strid med/mot mig själv.

Jag tillhör utbrändhetsgruppen som aldrig kom tillbaka till det livet som jag trodde skulle bli min framtid, vara min livshistoria.

Utbildning, fast jobb och uppskattning på den vägen som alla andra gick. Den förinprogrammerade planen gick i stöpet för mig. Upprepat.

Kände mig besviken, snopet omkörd i innerfilen. Mina kurskamrater började jobba, jag stod kvar på samma ställe. De minns inte ens de uppsatsämnen vi skrev ihop. Men det är mina sista minnen från skolstudierna, från verkligheten då jag ändå valt rätt väg. Men ingen väg jag kände till då var tydligen rätt. 

Blev sjukskriven 1996 efter en komplex tid av högskolestudier, nattjobb, extrajobb. Ett års inbäddning hemma med neddragna persienner. Sedan dess har jag kämpat – för mycket kanske?

Depression är en sjukdom man kan få hjälp med lärde mig min älskade gamla sandlådekompis, då när jag totalkraschade första gången. Och min ADHD var ju okänd då. Depression är vanligt om man inte fått hjälp och riktning i tid.

Men var envist hoppfull varje gång jag kom ur dimman under alla dessa år – om att nu var jag frisk! Och lika stark som jag mindes?

Direkt jag mådde bättre använde jag min kraft till otaliga revanscher som slutade i kaklet. Slagen och bitter över livets orättvisa, så kunde det ta nåt år eller två att orka satsa lika friskt igen.

Det var den enda framtid jag kunde föreställa mig. Jag gjorde ju som man skulle? Kunde inte relatera till annat. 

Jag vet inte om chanser undslapp mig för att jag inte hamnade på rätt plats, att tajmingen inte stämde med företag – eller om det var jag som var för kass? Självförtroendet sviktar när man inte får lov att vara med.

Arbetsmarknaden ville inte ha mig trots alla mina försök. Kom i tid. Högg i. Engagerade mig – och är inte helt dum i hôvvet. Men det kanske är den lättaste vägen att se annorlunda personlighetsdrag som fel?

Till slut tvingades jag skita i ”samhällsordningen som ignorerat mig” och behövde skapa mig själv istället.

Grävde exakt där jag stod och fortsatte blogga om ”bokstavsdiagnoser” och skriva artiklar och vara mamma till min dotter. Att stötta min fantastiska ”alfabetstös” – den uppgift jag är unik utvald för.

Insåg ju till slut, efter många år – att mitt värde inte låg där i lönechecken som skulle kunna skapa ett rikare och roligare liv för min dotter. Hon är idag 18, men jag har aldrig kunnat ta med henne på en enda semesterresa, eftersom jag inte kunnat påverka mina inkomster.

När jag släppt och sett framför mig vad livet hade att ge, som att mina kära levde blev allt till atomer av tacksamhet. Utan bitterhet befriade jag mig från den tunga känslan av att jag hade misslyckats – och så förändrades allt inom mig. Jag dög som mycket kompetent – precis där jag befann mig i livet.

Förstår så väl fattigdomsfällan som jag nämnde ovan, att vända på sista slant när man inte kan jobba. Isolera sig för att man inte har råd att ta bussen till stan och betala sin fika på hela 25:-.

Hur kan man våga drömma när man inte känner att man kan påverka sitt enkla liv, som med ett extrajobb?

Föreslår att man bara gör – det som ligger närmast. Allt som inte går bakåt – har ganska hyfsade förutsättningar för att gå framåt. Och livet är ju som en jenkadans. Två steg fram, ett steg bakåt. Två steg fram – på repeat.

Bara gör det du kan och vill. Individuella förutsättningar brukas bäst utan dåligt samvete, skam och prestationsångest. Det är människovärde. Även oavlönade insatser påverkar ju andra människor – och en själv.

Lättnad av ADHD-diagnosen – grät av lycka och sorg 2008
Sviter utav allt för lång tids press –  tillräckligt med överlevnad
Snöängel och vårblomster – markera värde i sin svagaste stund – genomgick allt för att återkomma till den viktigaste, 2006
Rehabilitering till arbete eller habilitering till liv – om att livet kan bli annorlunda – och man behöver bearbeta det
Och min hjärna roar mig – som om hon vore en helt egen individ. Jag kommer ju inte undan henne – även om hon styr för mycket ibland.

-Med vänlig hälsning Victoria – och min hjärnparasit ADHD

Mina allvarliga ADHD-typiska övertramp på arbetsplatser

Jag har förstått att jag kan uppfattas som störande i vissa arbetsteam?

I efterhand ser jag tydliga ADHD-drag på det dåliga som jag fått påtalat om mig.
Så här har toleransen inför mig kunnat se ut:

– Jag sjöng lite i en kontorskorridor. En anställd blev jättestörd för att han hörde mig (och inte hade stängt sin dörr inför sitt telefonsamtal).

– Stor förvåning från överordnad som undrade varför jag gjorde så, när jag hade bråttom och gick rakt mellan två stora dekorationsväxter.

– Under en 12-16 timmars filminspelning på flygplats behövdes inte min service till B-fotografen, så jag lade mig på golvet bakom kameran inom filmteamets avgränsade yta, för att vara beredd på nya uppgifter.

– På en matrast gick jag till ett tomt rum, lade mig på golvet med fötterna på en stol och mediterade för ny energi.

!). Förlorade då min vidare praktikerfarenhet där. Var mycket förvånad över att jag inte hört något om detta under projektets långa gång, trots att jag hade en ganska öppen samtalskontakt med den övergripande och teamerfarne produktionsansvarige i ”det stora Stockholmsbolaget”? Men jag fick sedan direkt andra (bra och betalda) assistentjobb inom reklamfilmer från andra som jag jobbat för. Pallade dock inte det osäkra frilanslivet i längden.

– En person med skrivbordet placerat vid bakdörren blev störd av min passage där med sopor, för att dörrlåset hela tiden strulade, jag tappade kartonger, bad om ursäkt för det m.m.

Blivit oerhört besviken varje gång jag inte så smickrande har blivit bedömd som ”för annorlunda” eller för att ha gjort fel. Detta har bara hänt en handfull gånger. Men det tog mig rätt hårt varje gång eftersom jag inte hade några andra avsikter än att göra ett bra jobb. Ungefär hälften av gångerna var innan jag visste att jag hade ADHD. Men jag märker ändå inte alltid när ADHD-hjärnan tagit över och kört igång.

Lucky Luke has entered the scene! Försök att kontrollera den, ni? 

10414070_10152580768208522_440524065838352113_n-1

Har fått väldigt fint beröm också. Har många otroligt fina arbetsbetyg från förr, som är mycket samstämmiga med med de nyare omdömena. För mig idag är det tydligt att det är mina egenskaper av ADHD och lätt autism som ”gjort jobbet” – lite extra engagerat och bra. Som jag fick höra på ett mingel, flera år efter: ”Du Victoria var den enda i filmteamet som gick och satte dig vid den berömde Bergmanfotografen och började prata med honom då han satt ensam. Ingen annan vågade riktigt, men ni bara satt där och hade det trevligt!”. (Tänkte inte speciellt på ”vem han var”. Han satt ensam och tillhörde teamet.)

Så här skrev några som senast arbetat med mig 2011, när jag också bloggpublicerade: Jag behöver jobba.

Senaste omdömena om mig, från 2011, som väl överensstämmer med föregående gamla arbetsbetyg.
Omdömen från arbetsuppgifter som:

Spontant foto på Sean-Magnus i Green Room. Samt mina många alster under HBTQ-festivalen, även om länkarna kan var dead ends idag: http://ankedoter.wordpress.com/2011/06/15/hbtq-festivalen-2011/

Spontant foto på Sean-Magnus i Green Room. Samt mina många alster under HBTQ-festivalen, även om många av länkarna är dead ends idag. http://ankedoter.wordpress.com/2011/06/15/hbtq-festivalen-2011/

Webredaktör, inläggsreporter, QX-bloggare och  (spontan) fotograf:
Hoppas du får utdelning! Du var skitbra att jobba med i Göteborg. Kul att vara med, och helt orädd över att kasta dig över intervjuoffren! Kanske blir reporter av dig?
/Mattias Olsson Chefredaktör webredaktion HBTQ-festivalen 2011 (Westocastpride)

Från samma uppdrag som ovan:
Mitt största intryck av dig som arbetskamrat var att du är väldigt driven och framåt. Ambitiös och ger dig in i uppgifter med en kämpaglöd som är svår att tävla emot.
Väldigt lätt att ha att göra med dessutom, du är en person som är lätt att tycka om. Varm och öppenhjärtig.
/Sanna Lindén fotograf och högskolestudent 

Som anställd i 7-elevenbutik:
Victoria var under sin tid i mitt företag mycket uppskattad av både kunder och kollegor både för sitt trevliga sätt och sin positiva attityd. Victoria var alltid nogrann och utförde sina arbetsuppgifter med stort intresse och till min fulla belåtenhet. Hon har visat sig mycket intiativrik och ansvarsfull. Då hon dessutom är mycket lätt att sammarbeta med vill jag ge henne de allra bästa rekommendationer.
Nej ledsen jag är väldigt dålig på att skriva politiskt korrekt…
Men så här är det:
Victoria är en varm och underbar människa, jobbar och ger 210% av sig själv. Hon är genomärlig och har det största civilkuraget som jag någonsin träffat på hos en person. Om jag fortfarande hade haft ett företag så hade hon haft en självklar plats bland min personal.
Och den som inte tar chansen nu att anställa henne.. Ja…det är eran förlust…
/Susanne Hellgren min chef, 7-eleven

Vän med 25 år+ inom reklam:
Tja, vad ska jag säga om Victoria? Nä, jag har aldrig jobbat med henne, men hon är en god och nära vän. Och utifrån den utgångspunkten kan jag bara hålla med föregående talare. People skills till max, empatisk intill synskhet, kurage som får en vanlig civilfegis att skämmas och totalt fokus på och entusiasm inför det hon har framför sig.
Men jag ser annat också. Som reklamare imponeras jag av hennes förmåga till kreativt och konceptuellt tänkande. Hennes idéer håller ihop och existerar i ett större sammanhang. Mindre vanligt än man tror. Och alla som läst hennes bloggar vet att hon är en alldeles utmärkt, nyanserad och levande skribent. Fruktförmedlingsinslaget i Epstein i P1 var lite kort, men jag kan garantera att hon är lika verbal i tal också. Tillsammans gör detta att jag är övertygad om att hon till slut får sin silverkula, sin hitsingel. Den där kombinationen av omständigheter, slump och modigt chanstagande som tar henne till en position där alla plötsligt vill ha henne. Men till dess är det en skandal att hon ska behöva gå och krafsa i ruinerna av välfärdssamhället till ingen nytta, varken för henne själv eller för de företag som kunde ha nytta av henne. Kom igen nu, bidra till en bättre värld.. Klart kvinnan ska ha ett jobb.
/Hans A Copywriter Dedicate

Idag söker jag inget fast jobb, något som jag trodde skulle ge mig trygghet.
Jag skapar mig själv istället. Vägrar andras värderingar om jag inte håller med.
Skapar efter min tro på den Grundlagsstiftade Uttrycksfriheten.

Raka meddelanden, naturligt praktiska lösningar som att sätta sig på ett golv
eller lösa andra problem utanför den fyrkantiga tankelådan.

Stör jag? Det kan inte vara mitt problem hela mitt liv.
Andras intolerans och deras svårigheter att hålla isär arbetsroll och privata känslor?
Det är något de själva nog behöver arbeta mer med?
Jag accepterar ju dem, fast jag inte alltid förstår dem.
Hur svårt kan det vara, om än lite obekvämt att lära sig mer
om att det finns olika typer av personligheter i världen?

Fortsätt rocka i himlen Madde

Madeleine Nilsson har avlidit.
En person som urskiljde sig från mängden och gjorde avtryck var hon än gick. Kanske är detta att betrakta som en dödsruna som ska beskriva en människas livsgärningar? Men jag kände inte Madeleine privat. Det jag vill föra vidare är den person hon var – och är – för mig personligen. För jag har ofta tänkt på henne. En odé till Maddes ära!

Jag arbetstränade för några år sedan under 9 månader i distributionen på gatutidningen Faktum där försäljarna själva köpte tidningarna de skulle sälja. Där fick de också go fika och kunde vila och värma sig och snacka bort en stund. Jag fick under den här fantastiska tiden många värdefulla insikter och erfarenheter och träffade så många intressanta människor – som oavsett bakgrund hade trillat ur ”välfärden”.

Satt nyss idag och läste senaste Faktumnumret och såg ett bekant ansikte och undrade vad Madde hade att säga idag? Madeleine Nilsson – en omtyckt faktumförsäljare, och då också i egentlig mening hemlös – utan privat nyckel. Rubriken i tidningen sa inget om artikelns innehåll.

Men Madde hade egna åsikter, både nyfiken, frispråkig och nutidsorienterad. Hon hittade mig en gång som artikelskribent och bloggare när hon googlat på något ämne, troligen ADHD eller hemlöshet. Hon sa det tyst till mig och blinkade och fortsatte på internet på försäljarnas dator. Hon var klok, klart hon fattade att man inte alltid vill skylta med sitt privata på jobbet.

En så färgstark person som Madde spred så många leenden. Hon gick inte – att inte tycka om. Gillade outfits och kom alltid in som en frisk fläkt och satt en stund vid datorn eller önskade någon låt vi skulle spela i lokalen.

Blev bestört när jag började läsa artikeln och förstod att en person som jag har funderat mycket på hade gått ur tiden. Alltid undrat hur allt hade gått för henne. Blev riktigt nere. Alltid lika chockartat när man tror att tiden är evig. Hade jag läst artikeln tidigare hade jag kunnat och velat gå på begravningen – då alla till hennes ära hade beordrats att bära hatt!

Madeleine stod och sålde Faktumtidningar när jag jobbade som volontär på HBTQ-festivalen 2011/Westcoast Pride och hon var så öppen i sinnet när vi glatt sågs där och kom in på HBTQ-frågor. Ni vet – bara för att man hamnat utanför samhället så upphör man inte att vara en egen person. En människa med en historia, ett liv och egna åsikter.

Jag tyckte att Madde alltid höll sin fana särskilt högt för hon verkade alltid bestå som den hon var. Hon hade råd ett ge ett leende även när allt var skit. Ville inte ikläda sig rollen som offer utan ”höll stilen”. Vilket jag vet stärker en mycket, för att man fortsätter vara en individ, inte sin livsomständighet. Även om jag är ganska övertygad om att Madde grät uppgivet många gånger i sin ensamhet. Att hålla stilen, oavsett allt – var som hennes signum.

När jag slutade på Faktum var det mest Faktums tidningsförsäljare jag hejade på och pratade lite med när jag var i stan. Som en gång då jag talat på Bokmässan till Yttrandefrihetens ära och min dotter var med. När vi kom ut träffade vi på Madde med sin hög med tidningar. Hon satt på en campingstol med hatten på.

När jag såg henne på avstånd berättade jag för min dotter Ella som fått sin – bland annat – ADHD-diagnos att jag skulle presentera henne för en av de försäljare jag jobbat med. Hade inte sett Madde på ganska länge, men hon var lika öppen som alltid.

Jag frågade efter en stund hur det gick med ADHD-utredningen som hon hade pratat med mig om.

Då gick det en skugga av besvikelse och trötthet över hennes ansikte. ”Jag har inte fått hjälp än. Det är jättejobbigt nu att det tagit så lång tid. Jag behöver medicinering, försöker klara detta. Min läkare har redan sagt att jag till 100% har ADHD. Men jag tvingas hela tiden att vänta ännu mer.”

Min dotter var ju med och plötsligt utbrast hon, efter att ha betraktat Madeleine en stund att: ”Vilka vackra ögon du har! Det strålar ju.” Jo, Madeleines ögon var som två blå solar. All den glädjen hon spred, all rakryggad stolthet och insikter om sitt eget livsöde. Hon är värd all beundran som någon kan få – bara för att hon fortsatte försöka leva i ljuset, trots en mörk avgrund hängande under sig.

En strong och egensinnig kvinna. Med alla personlighetsdrag på rätt plats, med en omisskännelig karaktär – enligt min människokänsla. Hon halkade snett en gång, ut ur värmen. Trodde på att ”Livet är en fest”.. Och det var kanske en livslång börda hon tvingades bära tills hon dog? Men hon höll sin fana om människovärdighet så envist högt. Är ledsen för att jag inte visste att Madde hade avlidit och kunde bevista hennes begravning.

Maddes önskan var att de som kom på hennes begravning skulle ha hatt på sig – det hade hon ofta.

hatt

Hattar sprider leenden också – men Madde visade aldrig tårar utan spred glädje. Helt hattlös också.

Det gör ingen någon nytta att varken gråta eller skänka hemlösa fyra varma vinterjackor vardera.
Fixa hem, med egna nycklar. Det skänker tillbaka något av det som förlorats.

/Victoria – till minne av Madeleine Nilsson

Här gör sig Faktumförsäljare Madde redo
I dag ringde Madeleine, försäljare #123…

Hemmabloggat på mina bloggar:
ADHD:s negativa följder
Hemlöshet och ADHD
Medmänsklighet
Alla vill ha en hemlös vid jul
Tappad nyckel förblir borttappad

 

Fördomar hindrar – så håll käft?

äggskalFördomarna mot npf/ neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är ännu förvånansvärt stora i vårt moderna samhälle. Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD eller autismdiagnoser hindras ännu mer av andras fördomar och okunskap – än av sina personliga egenheter som inte gör någon annan illa. Man får inte tillgång att bevisa sig på rättvist sätt.  

Det känns oerhört tragiskt att inte tas till sin rätt trots flera goda förmågor och en (iaf hyfsat?) trevlig personlighet. Jag är i stort sett som vem som helst på en arbetsplats, jag har alltså många mycket stora styrkor samt vissa egna sätt, en personlighet.

Skillnaden mellan mig och andra medarbetare – är att mina svagare sidor granskas hårdare för att jag varit öppen med min ADHD-diagnos så de innefattas i en benämning. Att jag har personlighet borde inte ligga mig i fatet, för det är jag inte ensam om. Vem vill arbeta med en robot?

Just jag utkristalliseras, medan ”Slarvige Pelle eller Sara” kan komma för sent till jobbet, tappa nycklar och arbetsmobiler – men bara ses som en lite virrig person, som ändå gör sitt jobb.

Emedan mina små egenheter som inte påverkar mina resultat generellt granskas med mycket hårdare ögon: ”Nu var hon sån igen, för att hon har ADHD. Det är en svaghet, det här kommer aldrig att funka!”

Plötsligt blir det som otroligt viktigt för arbetsgivare att få bevis på att man är exakt som alla andra. Eller ett genomsnitt utan toppar eller dalar eftersom ”alla andra” inte existerar. Och detta bara för att man erkänt att man är medveten om att man inte alltid är perfekt – via den diagnos på npf/ en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning man fått och behövt.

Det läggs sällan lika stort fokus på ens talanger, som på det som inte alltid kan uppfyllas eller lite speciella krumbukter som inte påverkar arbetsuppgifterna påtagligt. Man bara ses som annorlunda, med helt klart lägre tolerans från den som ska värdera ens prestationer och ens sätt, och det görs hela tiden. Trots att man anstränger sig hårdare och kan prestera mer med rätt arbetsuppgifter!

Det har tyvärr blivit skåpmat för människor som vågat ta steget för en utredning om ev npf/neuropsykiatrisk funktionsnedsättning att inte tas inte på allvar – för att man är ”den dära”.

Lite som en byfåne som andra kan skratta lite överseende åt, men aldrig erkänna som kompetent på rätt villkor och aldrig ge någon viktigare uppgift. För att det upplevs som en risk. Det finns från början ingen tilltro på en – men andra får göra misstag och kommer att förlåtas. De ”slarviga Pelle och Sara” på samma arbetsplats tilldelas uppgifter att växa med, och de fortsätter att trampa i klaveret och lära. De upplevs iaf som ”normala”. De har ju inte sökt utredning!

Själv tycker jag det är modigt som fan att erkänna att man behöver hjälp för att kunna bearbeta sig själv och få rätt stöd. Det kallas personlig utveckling. Jag själv tycker att det vore klokare att anställa  en person med det modet att granska sig själv – som att bli utredd för npf eller annat för att kunna gå vidare i livet och växa.

Men utan förtroende och meningsfulla arbetsuppgifter växer ingen. Så, vissa av oss är utestängda från arbetslivet på grund av gemene mans okunnighet med fördomar och utsätts för ren diskriminering.

Vägen från arbetsträning till anställning är som att avkrävas ett klättring upp på K2 – medan resten bara behöver bestiga Kinnekulle.

Det är min erfarenhet och uppfattning. Att fördomar förstärks av att berätta om ens hinder. Det trodde jag aldrig att jag skulle uttrycka; att berätta fan inte om din diagnos för någon även om den hjälper dig själv – för det finns en överhängande risk att du blir uträknad när det verkligen gäller!

Ett annat exempel som kan vara ren ”diagnos-rasism” med uteslutning – pga okunskap, även från dem man kunde förvänta sig vara mer insatta:

”Någon berättade att när hon sökte assistent så var det fler som sökte när de inte skrev att det gällde barn med AST/autismspektrumtillstånd. Testade att göra det samma, skrev inget om hennes diagnoser utan vilka behov hon har enbart. Som sagt fler sökande och så klart ingen aning om det har bidragande orsak. Inget precis som går att fråga om..”

Den allmänna toleransen i samhället verkar ännu vara lååångt bort.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Det är därför vi fortsätter informera och kräva attitydförändringar och förståelse – att vi är inte konstiga, vi har bara en speciell personlighet och det har vi rätt till, precis som alla andra.

Allt skulle bli som att jag aldrig haft ADHD.

Allt skulle ju bli som att jag aldrig haft ADHD!

Många är intresserade av framgångshistorierna från dem som blivit utredda för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD, autism (bla Aspergers) mfl systerdiagnoser eftersom fastställda diagnoser behövs för att göra människor mindre vilsna och kunna må bättre och få en chans att öka sin kapacitet – via medvetenhet och passande strategier.

En total riktigt fantastiskt normalisering av mitt liv inbillade jag mig någonstans inne i mitt aldrig sinande hopp – efter att jag både fått ADHD-diagnos och även hade gått i Kognitiv Beteendeterapi med inriktning ADHD – som hjälpte mig mycket just då. Jag kände en sådan lättnad av min ADHD-diagnos efter att ha legat i min säng i depressioner periodvis under tio år. 

Kände ett så stort framtidshopp så ni kan aldrig förstå, tror jag?

Jag trodde att när allt plötsligt klaffat inom via insikterna – om vad som felat och hur det påverkat – skulle jag får en öppning utanför mig själv också! Insikter om varför livet varit extra komplicerat, att kunna se bakåt och plötsligt inse varför kanske studier och förhållanden fungerat dåligt. ”Halleluja – jag kommer nu att återfå den chans som förvägrats mig! Himmeln kommer att öppna sig – alla kommer att se mina förmågor nu när jag mognat 10 gånger om via mina nya insikter och allt jag gått igenom, då jag innan analyserat allt och lärt mig så mycket. Livet kommer slutligen att öppna sina dörrar för mig. Jag kommer gå framåt i stormsteg i studier och arbetsliv – äntligen.”

För det finns en del att ta igen när man får sin diagnos först vid 41 års ålder. Man vill bara rusa ut i världen och återta, återta, återta allt man förlorat och faktiskt förvägrats för att man inte kunde men inte visste varför.

Man tror verkligen själv i euforin av att ha hittat hem i sig själv att: ”Nu kommer det bli som om att jag aldrig har haft en hittills okänd diagnos som i många fall hindrat mig att bli det jag kunde ha blivit om jag hade vetat vilka mina svårigheter var.”

Att allt kommer att kunna ordnas upp, att man kan falla in i samhällsmallen. Att arbetsgivare gillar ens nyfunna personliga utveckling – en jävla styrka och motor att komma framåt. Man börjar sikta in sig på den totala framgången man har skärmats av ifrån.

WOW – vilken befrielse det var den dagen jag fick min ADHD-diagnos. Jag både grät och skrattade av lättnaden av att jag inte gjort något fel, eftersom jag inte vetat. Jag fick ta gången på tio år tillbaka en framtidstro. Att bara hjärtat fortsätter pulsera betyder ju inte att man lever.

Var nog den mest envisa och målinriktade som mitt rehabteam träffat. Eller den mest kunniga i hela teamet eftersom jag kunde mer om vad jag behövde och hur. det var ju bara beordrade att träffa mig, några representanter från flera olika myndigheter, Men de hade ingen erfarenhet av att arbeta kompletterande team och ”sy ihop en hel kostym”.

Första chansen jag fått hjälp att hantera under 13 års tidsbegränsad sjukersättning. Fanns inte i mig att tro något annat. en gång hade jag ju fungerat, men på ett lite för högt utbrännande sätt.

Allt inom rehaben tog flera månader längre tid än jag trott, mellan 3-6 månader för att något skulle hända. Sedan för mig fruktansvärt plågsamma pauser eftersom de inte hjälpte mig vidare nät en insats tagit slut med att ha en plaering med arbetsplatser som tog emot sådana som mig. Jag försökte be mina egna kontakter om hjälp. Men, ni förstår ju att ingen vill hjälpa en så´n som mig? Jag fortsatte envist att tro och kämpade mig igenom rehabinsatser i tre år. Endast en nära vän använde sina kontakter så jag fick en plats, men efteråt hade inte rehabiliteringsmyndigheterna något åt mig. Som vanligt.

Det en vän med mer än 25 år inom reklam, som copywriter skrev om mig när jag sökte jobb på nätet var:
Tja, vad ska jag säga om Victoria? Nä, jag har aldrig jobbat med henne, men hon är en god och nära vän. Och utifrån den utgångspunkten kan jag bara hålla med föregående talare. People skills till max, empatisk intill synskhet, kurage som får en vanlig civilfegis att skämmas och totalt fokus på och entusiasm inför det hon har framför sig.
Men jag ser annat också. Som reklamare imponeras jag av hennes förmåga till kreativt och konceptuellt tänkande. Hennes idéer håller ihop och existerar i ett större sammanhang. Mindre vanligt än man tror. Och alla som läst hennes bloggar vet att hon är en alldeles utmärkt, nyanserad och levande skribent. Fruktförmedlingsinslaget i Epstein i P1 var lite kort, men jag kan garantera att hon är lika verbal i tal också. Tillsammans gör detta att jag är övertygad om att hon till slut får sin silverkula, sin hitsingel. Den där kombinationen av omständigheter, slump och modigt chanstagande som tar henne till en position där alla plötsligt vill ha henne. Men till dess är det en skandal att hon ska behöva gå och krafsa i ruinerna av välfärdssamhället till ingen nytta, varken för henne själv eller för de företag som kunde ha nytta av henne. Kom igen nu, bidra till en bättre värld.. Klart kvinnan ska ha ett jobb.
/Hans A Copywriter Dedicate

Men min rehabilitering under dessa tre år inte gick längre än till arbetsträning under tio månader. Företaget, gatutidningen Faktum höll mig där i nio månader extra för att hjälpa mig då jag inte fick hjälp till något annat efteråt. Jag använde en annan blogg för att bevisa mig. Arbetade idéellt. https://ankedoter.wordpress.com/2011/06/15/hbtq-festivalen-2011/ Men det betydde heller inget att jag var pionjären som startade Sveriges första fruktförmedling på nätet.

Jag ville ut och berätta! Föreläsa. Men samtidigt var min rehabilitering till arbetslivet misslyckad. Framgångshistorier. Sådana föreläsningar drar nog störst publik? Hoppingivande om att alla problem med att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning plötsligt är som bortblåsta. Ett riktigt lyckligt Hollywoodslut.

Jag vet inte exakt när eller hur min ork tog slut? När jag satsat allt, men ändå inte fick jobb? När en av mina närmaste under min arbetsträning åkte in på sjukhus? Eller skolrymningarna av mitt diabetesbarn med flera NPF-diagnoser?

Alla kan något. Men alla kan inte allt, eller kan allt samtidigt.

Inget Hollywood-slut i återtagandet av mitt liv. Utan mer åt Dogmafilm*-hållet.

hollywood

*En av ”ederna” vid Dogmafilmande: Vidare svär jag som regissör att avstå från all personlig smak. Jag är inte längre konstnär. Jag svär att avstå från att skapa ett ”verk”, eftersom jag anser att ögonblicket är viktigare än helheten. Mitt främsta mål är att tvinga fram sanningen ur mina karaktärer och miljöer. Jag svär att göra detta med alla tillgängliga medel och på bekostnad av all god smak och estetiska överväganden. Därigenom avlägger jag mitt Kyskhetslöfte.

Twitter – tillbaka till livet.

Att gå på AW och inte vika med blicken var drömmen som höll mig igång. Symbolik – ja visst. Men jag saknade möten i respekt.

Var vilsen i så många år av depressioner och påföljande sjukskrivning. Jag vågade knappt möta upp mina få nära vänner på AW – After Work – för jag kunde inte besvara frågan som alltid kom som förmodad isbrytare av något charmtroll där i baren – om vad jag jobbade med. Jag blev så obekväm. Skämdes för mycket för att jag inte arbetade. Oerhört tungt att handskas med – under många år. Så mycket att jag inte kunde se att man kunde vara värd något utan ett jobb, en lön och betala skatten på det.

Det är få människor man möter för första gången som känner respekt eller visar intresse för en – enbart för att man är en trevlig människa. Jag drog mig för att utsättas för det, efter att ha smakat lite på den förnedringen att viftas bort som obetydlig efter ett kort samtal.

Ljug – kanske någon skulle ha rått mig? Kan inte. Det hade varit att bekräfta och fördjupa min egen skam om att inte vara värd något. Behövde ju inte heller människor av den sorten i mitt liv.

Blev lite koko av att i min ensamhet krypa in i mig själv och inte få nya intryck och lufta hjärnan. Jag blev lite extra störd, fastnade i osunda tankar, tappade livsgnistan ännu mer och kände mig stundtals bitter. Skammen och stigmatiseringen förlamade mig ännu mer. Till slut kunde jag inte göra något annat än att sova så mycket det fysiskt gick. Tappade till slut förmågan att ens våga göra något för att må bättre.

Isolering - i en självbyggd sakrofag med väggar av gatstenar - där alla andra går ovanpå- och flyger iväg mot sina mål.

Isolering – i en självbyggd sakrofag med väggar av gatstenar – där alla andra gick ovanpå- och flyger iväg mot sina mål.

Hade fått en social fobi krypande upp över mina nackhår när jag trillat ner i djup depression – totalt sabbad och utbränd av alla försök – och inte öppnade persiennerna på ett år och inte svarade i telefon – om jag inte såg att det var min familj som ringde. De hade ju kommit och öppnat med egen nyckel om jag inte svarat. Så oroliga var de. Jag orkade inte möta någon endaste människa – så jag svarade iaf när de ringde. För att få slippa allt.

Det blev svårare och svårare att gå utanför dörren. Jag hade varit en oerhört pigg, nära snuskigt positiv och social människa innan. Upplevde att jag blev sjukare av att vara sjukskriven, förändrades negativt – och periodvis knappt klarade något normalt alls. Men isolering – hur skön den än kan vara för att man slipper så mycket – den kan göra en sjukare.

För mig blev depressionerna lättare att hantera med insikten som kom så småningom – från vännen jag slagits i sandlådan med när jag var 4-5 år – att det var en sjukdomsdiagnos – inte den jag var.

Personlighetsförändringen var ändå tung att bära – att bli så introvert – när jag tidigare varit motsatsen. Tappade hela min identitet. Jag var helt enkelt totalt psykiskt utmattad. Vanligt vid ADHD – men jag förstod ju så klart ingenting om det vid den tiden.

Jag gick på Arbetsterapi i början av min sjukdomsperiod. Det var bra för mig, det var schemastyrt, tre förmiddagar i veckan mellan 9-12 – så man kom upp ur sängen. Hantverk, små egna projekt och den gemensamma fikan klockan 10. Om man hade en dålig dag – så lyckades man iaf ofta ta sig dit till fikan.

Några år senare prövade jag ett Aktivitetshus och gick i kör där och tog en fika i anslutning till kören, men jag gick aldrig dit de andra dagarna. Kände att jag hade det bakom mig att umgås med psykiskt sköra människor i grupp. Jag mådde helt enkelt lite bättre själv och kände mig ibland som en anställd där, för jag såg hur dåligt vissa mådde.

Var så medveten om andras vibbar, och försökte uppmuntra dem, var extra varsam med de jag visste var extra sköra. Som ur ett utifrånperspektiv. Det kan man inte ha om man själv är under isen. Så jag mådde helt enkelt för bra jämförelsevis och kände att jag var på väg någon annanstans.

Jag ville umgås med människor jag hade intressen gemensamma med, inte bara att ha mått dåligt. Om jag ville umgås alls då så valde jag människor jag redan kände. Ibland var det som att träna på ett vanligt liv att dela vardagen med nära vänner, diska, måla om – kunna ha rutiner, för det hade de, men inte jag. Det blev ett avbräck från min egen spökliknande vardag.

Med dem var jag kanske lite apart, men jag var så klart helt accepterad – just för att jag är jag. Har aldrig varit som en diagnos för mina nära – de har bara sett att jag mått skit.

Och min bästa vän behandlade mig aldrig som sjuk. Hon tog det som självklart att ha vissa förväntningar på mig som vän – och det gjorde mig friskare. Jag fanns alltid där för henne – också. De stunderna var jag mig själv – inte en depressiv sjukdom.

Under min rehabiliteringsperiod på tre år, som avslutades nyligen men som tyvärr var oerhört dåligt uppstyrd så fick jag efter första insats på tre månaders trädgårdsrehabilitering som jag mådde mycket bra utav – gå hemma igen i flera månader. Rasade psykiskt efter att ha fått hopp. Var skarp i mina ordalag till rehabteamet om hur kasst det blev för mig. Men de kunde inte trolla fram en uppföljande plats att fortsätta rehabilitera mig på. Jag berättade verkligen tydligt för dem hur långt ner jag hamnat, värsta depressionen sedan min far dött 20 år tidigare. Det hade faktiskt varit bättre om jag inte hade fått något nytt hopp alls, eftersom rehabiliteringsinsatsen från deras sida mest innebar att sitta och prata på möten. Det var jag som drev allt praktiskt – det som betydde något.

Efter många påtryckningar när jag var så förtvivlad över rehabpausen följde en ur rehabteamet med mig på studiebesök på två Aktivitetshus – det var det enda alternativet Arbetsförmedlingen kunde komma på. De har ju inga kontakter. Och jag vägrade att riskera mina egna kontakter innan jag inte var klar för reguljärt arbete. Men jag passade inte på ett Aktivitetshus där folk mådde för dåligt, nästan behandlade som osjälvständiga individer för att de inte orkade mer. Jag var ju på väg vidare. Inte sjuk längre – behövde bara hitta tillbaka till någon sorts stabil tillvaro.

När jag väl hade fått min ADHD-diagnos 2008 beredde jag mig på rehabilitering – stenhårt. Jobbade upp mitt sociala nätverk på facebook och via twitter. När jag fått medicinering för/mot(?) min ADHD – Strattera – som lät min hjärna behålla vakenhetshormonet Noradrenalin så sov jag plötsligt 6-8 timmar. Mot att ha sovit 11-18 timmar per dygn – utan att någonsin vara pigg. Jag vaknade nu plötsligt kl.5.30 och satte mig och twittrade i brist på annat. Den stilla morgonens twittrande är nära upplevelser med människor eftersom så få andra är vakna då. Jag peppade mig själv inför kommande arbete som jag hoppades på.

Varför jag älskar sociala medier? Kontakterna, särskilt via alla nya människor på twitter – hjälpte mig tillbaka till livet. Kunde vara social på mina egna villkor, även dagar jag inte orkade klä på mig eller diska. Inte för att man diskar mer frekvent av att sitta vid internet..

Men förstå symboliken. Jag accepterades för att jag var rolig, klok, djup, knäpp, arg – precis allt jag var det OK – och normalt på twitter.

Och jag vågade mig ut att träffa dessa random människor på twitterträffar – sk tweetups. Fick verkliga vänner. Och fortsatte blogga, nådde ut till fler. Började brinna mer, antagligen av responsen. Jag fanns plötsligt. Igen.

Men jag bloggade aldrig om det här värsta jag gått igenom under den här tiden, om hur dåligt jag verkligen mått. Ville inte rasera alla chanser till återhämtning och arbete, för jag vet hur fördomsfulla folk är mot psykiskt illamående. Få har (H)järnkoll. Arbetsgivare är rädda för att satsa och ser en mer som problem än en tillgång.

Jag fick ingen arbetsträning via sociala medier – trots att jag uppvisade mina bästa sidor av vem jag var idag. Ingen arbetsplats tar risken. Bättre att återvinna papper, dricka kravmärkt kaffe på kontoret och pynta in ett par tusen till valarnas väl. Humanmärkning ger ingen PR idag.

Min arbetsträningsplats fick jag via rekommendation från en personlig vän med pondus i sitt yrke. Han tyckte inte att jag skulle slösas bort. En person som alltid trott på mig.

Var på Faktum i 9 månader och arbetade med de hemlösa tidningsförsäljarna. Vågade mer, utvecklades mycket under den korta perioden. Sedan var det slut. De lät mig snällt nog vara där ett halvår extra för att FK inte hade min rehabilitering planerad för mig. Jag försökte vidare med volontärjobb jag fixade själv.

Sedan tog orken slut att fortsätta klara all rehabilitering själv, som det var. Jag har idag – efter att ha vägrat i 16 år – fått sjukersättning till 100%. Orkar inte mer försöka anpassa mig, särskilt när så få har trott på mig via att verkligen öppna en dörr.

Jag ägnar min tid åt mitt barn, åt att blogga, bloggcoacha min hundcoachsambo och att leva – jag är nöjd nu. Har utforskat vägarna – som inte fanns. Det var min enda önskan under 16 år utanför samhället. Så nu går jag nya vägar framåt. Kan äntligen, nu när jag är färdig med de frågeställningarna om att duga inför andra. Fått kraften att skapa min egen världoch skapa mening.

Imorgon – om inte spåren till Stockholm snöar igen ska jag föreläsa inför läkare, FK-handläggare och annan rehabiliteringspersonal. Hoppas jag kan bidra till en liten förändring – på något sätt. För deras nästa fall.

Men jag måste – trots att jag inte fick arbete via sociala medier – tacka för att jag fick vara med i sociala sammanhang som lockade mig ut. Tacksam för Twitter, alla mina twittervänner, särskilt dem jag fick de två första åren av twittrande och varav de flesta nu finns som vänner på facebook. Jag behövde få vara någon inför någon annan. Ni tog emot mig med öppna armar och accepterade mig och vissa såg mig på riktigt.

Så jag vågade mig utanför dörren. Och imorgon kastar jag mig ut.

Och jag vet vilka som har förändrat mitt självförtroende till det bättre utan att någonsin fråga vad jag jobbar med. Ingen på twitter brydde sig om jag hade ett flashigt yrke eller en position de kunde klättra på.

Om min status i samhället någonsin höjs kommer jag aldrig glömma vilka som hade ett öppet hjärta och öppna ögon och öron när jag klev ur min igloo.

TACK TWITTER.

Aktivitetshus öppnar dörren från isoleringen.

Jag fick inte själv inte någon information, ens av mitt sjukskrivande vårdteam inom öppenvårdspsykiatrin, om att Aktivitetshus fanns under den perioden när jag var i störst behov av att komma hemifrån på dagarna. 

Går man hemma på dagarna för sin psykiska ohälsa så är det lättast att isolera sig. Undvika. Man mår för det första ganska krassligt och orkar därför inte med andra människor eller man har hamnat lite utanför då familj och vänner arbetar. Man mister en stor del av det sociala utan ett arbete, inga dagliga möten med arbetskamrater och inget extra, inga att gå och ta en fika med.

Det blir svårt att aktivera sig meningsfullt hemma dag in och dag ut. Livet blir utan skillnad på dag eller natt och man tappar alla rutiner.

house_of_the_rising_sunAktivitetshus välkomnar dem som har eller har haft kontakt med psykiatrin. Man kan gå dit och bara fika, äta lunch, vara med och laga den eller ägna sig åt hantverk, kurser, kanske körsång.

Aktivitetshusen brukar anordna luciafriande, julluncher och midsommarluncher osv som man kan anmäla sig till och olika utflykter, ofta på återkommande fasta dagar. Det betyder mycket för många.

Aktivitetshusen kan vara lite olika, har besökt tre.

På ett fanns det flera olika hantverksrum med olika fria aktiviteter, på ett annat var keramikstudion mer för tillverkning, ett sorts arbete, på ett tredje fick man inte ta upp diskussioner om medicinering med de andra besökarna.

Lite varierat med andra ord – så jag tycker man ska ringa och boka in ett guidat studiebesök på några Aktivitetshus i sin närhet och se vilket som känns mest rätt för en själv. Det bästa är att man ofta kan framföra önskemål om kanske en kurs, så engagerar de en kursledare och man kan medverka till ganska rabatterat pris. Bra – inte minst med tanke på ekonomin.

Det är det lilla jag har sett. Men det kan finnas en genomtänkt filosofi, särskilt på de större Aktivitetshusen. Läs mer om hur Gyllenkroken – som är en stiftelse i Göteborg – arbetar. Aktivitetshus Centrum vid Järntorget är ett annat bra exempel – läs mer.

Det bästa är att ingen frågar vad man arbetar med – de vet att ens viktigaste arbete är med sig själv – för att må bra. Och man behöver inte mörka i samtal, man kan berätta att det är skit – men bara om – och när – man vill.


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: