Tyvärr blev inte allt klart och överspelat när jag fick min ADHD-diagnos vid 41 års ålder. Idag är jag 56. Jag fick förklaringar som matchade min livshistoria och det gav mig lite trygghet att förstå. Men diagnosen återupprättade inte mina misslyckanden. Mitt liv var stulet från mig när jag inte visste.
Och jag blev inte botad för att jag själv förstod. Det blev ibland svårare för att jag förstod, medan andra kanske tyckte jag tjatade om min ADHD. Men ADHD har förstört mitt liv på många sätt. Jag hade känt mig helad om jag slapp fördomar, sneda blickar och andras korta tålamod.
Samtidigt som jag älskar min hjärna. INGEN servar bollar eller utmanar mig som hon! Utmaningen är att hitta andra som också älskar henne, förstår henne. Som älskar mig. Och de som kan be henne lugna ner sig ibland. Utan att få mig att skämmas eller känna mig som en idiot eller en Alien! Det är lyckligtvis ganska många som ser mig för den jag är och visar sin uppskattning. Annars skulle jag ju känna mig som funktionsnedsatt!
Det är lättare för mig att se det stora perspektivet, att samhället är missanpassat. Vi finns ju kvar för att alla behövs. Men vårt samhälle är så enkelriktat att det kommer att döda allt som Darwin står för. En fantasi för att få folk eller helst samhället att värdera alla högre vore att alla med NP-diagnoser gick i strejk! Ingen musik, förbud för att använda uppfinningar från annorlunda freaks..
Med min personlighet blir jag ibland osäker på om jag ska bli bortstött, det blir svårt, särskilt i dejtingvärlden då alla verkar söka fabrikstillverkade människor. Men det är jag lycklig över att jag inte är, ändå! Förblir jag ensam, så har jag ändå en fin fullkomligt jätterolig hjärna som sällskap!
Måste be om ursäkt för att jag inte får fotot mindre eller länkarna blå – WordPress har gjorts om sedan jag orkade blogga, för nära tio år sen. Puss!
Förutsägbarhet tråkar ut mig. Men det gångna året har livet varit lite väl överraskande med plötsliga dödsfall. Det går inte att spola tillbaka. En fiktiv historia går att styra och fantisera om bättre.
Många filmer har tröstat mig med sin stereotypa trygga lunk framåt. Och att det finns flera nivåer att leva sig in i!
Även som när min – alltså min hjärnas – ständigt påslagna observation -och analysprocess sabbar inlevelsen i många filmscenarion och tar mig helt ur berättelsen.
Som att direkt se klaff-fel; då en person håller en halvrökt cigarett men i nästa klipp har en hel cigarett.
Att avståndet är olika långt mellan två personer som står mitt emot varandra, när scenen växlar till att se den andres ansikte. Lura inte mig på två decimeter era knickedicker! Jag såg det! Störande.
Å andra sidan tänker jag på irritationsmomenten dessa stunder och inte på mig själv. Så det funkar, trots att filmen inte är vattentät gjord. Jag antecknar det inte ens! Njuter hur som helst.
Och det känns fantastiskt att en film är så bra så jag gissat fel om handlingen eller finalen. Kommer jag få en AHA-upplevelse? Ska den förväntningen besannas? Det ingår också i min filmspänning.
Jag är ingen cineast eller har pluggat film. Jag har bara ofrivilliga egenskaper, som jag ändå gillar. Skulle vilja plugga dramaturgi, som går utöver det uppenbara. Som:
-Den som kommer dö ganska snart in i handlingen är den lyckligt nygifta med barn på väg – för att symbolisera hur hemskt det är.
-Man ska också förvänta sig i thrillers att det kommer hoppa fram någon när kameran följer någon i närbild så man inte själv kan skanna av omgivningen.
-Och öppna för guds skull inte kylskåpet eftersom det brukar stå en galning bakom dörren när man stänger den!
”-Korridorjakter” sker på sjukhus, genom kulvertar och marknadsstånd. Då välter den jagade saker efter sig för att sakta ner förföljarna. Hade nog själv inte kommit på tanken i panik. Men själva filmkaraktärerna kanske är väldigt filmintresserade, om de inte lärt sig sakvältandet på spionskolan de gått på, i filmen?
Nåja. Jag har också ett stort nöje av kriminalfilmer för att snutarna har så snygga skinnjackor! I de bästa kriminalfilmerna har 4/5 av ett specialteam olika skinnjackor. Vill ha något liknande de jag sett på några kvinnliga detektiver, halvlånga med bälte och i tjockt blankt skinn i brunt eller beige. Danska filmer har särskilt bra skinnjackor.
Och tänk företagen som skickar ut sina kommande skinnjacksmodeller – tror ni det blir storsäljare eller? Varit skinnjacksförsäljare och är intresserad av marknadsföring..
Har tittat och tittat och druckit kaffe, bloggat och allt om igen. Jag flydde till hundbloggen under hösten efter min syster och mamma dog med sex veckors mellanrum. Något hände inom mig när de dött blev helt manisk i flykt. Sedan landade jag, i min säng, bara för lite vila, men även om det också hela tiden varit mycket med diagnosdottern så kunde jag inte vara helt knäckt.
Men jag blev också en av Sveriges topp-10 hundbloggare den månaden som mätinstitutet Cision rankade just hundtemat inom bloggar, om de mest påverkande hundbloggarna. Paradoxalt och invecklat – efter hur min verklighet varit.
En dag i höstas – trots mina igångsättningssvårigheter – så ställde jag mig liksom bara upp och drog igång med hemmet som var så rörigt och försämrats under tid och den nya överaktiviteten har hållit i. Jag brukar annars gå upp och ner under kortkorta perioder i min prestationsförmåga. Vet inte hur eller varför jag påverkats så här atypiskt mig?
Jag har varit outsägligt trött länge – under åratal – efter all kamp för och alla kriser med vår diagnosdotter. Det har varit jobbigt vet de som följt min blogg. Men något hände sedan i mig när jag 2015 förlorat både min syster och min mor, med 6 veckors mellanrum.
Min 3,5 år äldresyster Gloria avled hastigt i början av augusti. Vår 85-åriga vitala mamma blev sedan hastigt sjuk och avled omgiven av sin familj, vi 4 barn med respektive och släktfamiljens barn.
Det hjälpte mig nog att vara så delaktig i min mammas sista bestyr. Ja, även hennes sista år då jag ständigt hade henne i tankarna och åkte med henne till affären, till loppis eller fixade på hennes rum. Var så tacksam att hon kommit tillbaka, även om jag inte var orolig eller längtade efter henne när hon stuckit ”hem” till England när hon var 79 år.
Hon ville dö där hon fötts, men sedan längtade hon hem till oss efter fem år. En jäkla Järnlady som gjorde sig av med allt och reste tillbaka som hon kommit hit efter kriget – med två resväskor, efter 50(!) år i Sverige, fem barn senare. Jag har alltid varit nära mamma och känslan av närhet kunde ingen hav förändra när hon bodde i England.
När mamma med vår äldste brors försorg och minutiösa planering kom tillbaka på en vecka – med två andra resväskor, igen, blev vi glada och lyckades fixa ett bra boende i närheten av oss.
Vi var med på fester på äldreboendet då hon dansade hela tiden, medan jag och min äldste bror satt och försökte gömma oss för att vi helst inte dansar. Fast mamma tycker nog vi dansar för dåligt ändå. Men min brors fru kan verkligen dansa och mamma hade så roligt.
Hon dansade hela livet – ock så sin sista sommar.
Bröderna stod för formaliteterna och papper.
Jag att arrangera kistan till vårt farväl och resten under farvälceremonin.
Jag handplockade varje höstlöv till mamma att lägga vid hennes flaggsmyckade kista. Hon hade en filosofi om att man skulle ge människor blommor medan de ännu var i livet och hon tyckte alltid att blommor var vackrast där de stod i myllan. Och hon fick ”blommor” under sitt liv av oss med våra handlingar. Jag tror hon blev nöjd med det jag gjort för henne. Och det var så viktigt för mig, fast jag inte ännu förstått vad som hänt.
Vi spelade We`ll meet again med Vera Lynn – från mammas uppväxt under II:a Världskriget och syrrans äldsta tös sjöng skotska sånger och hennes bror spelade Amazing Grace på munspel för sin mormor, Nono. Vi är delvis skottar och mamma är från Newcastle-Upon-Tyne ca 10 mil från skotska gränsen.
Mamma avled efter lunch andra dagen på sjukhuset. Hon har alltid sagt att hon inte ville bli ett kolli i en säng, så hon fick som hon ville. Jag åkte upp igen på kvällen för att försöka förstå. Hade velat plocka någon vild blomma till henne, men allt var utblommat. Stannade bilen vid en hage och såg några torra tistlar. De var det ju mamma skulle ha! Skottlands nationalblomma, tisteln.
På vägen till sjukhuset formade sig
dessa ord i mitt huvud:
”I lay these thistles upon your chest
as you have gone to final rest.
I know that you now are home, not gone
and singing merry sing-alongs.”
När jag stod där i rummet bredvid mamma som såg sovande ut så lade jag tistlarna hos henne och plötsligt sjöng jag högt och klart We`ll meet again – både för mamma och mig. Spontant så handlade allt om livets cykel, det gradvisa vissnandet, de färgglada höstlöven, sången.
På mammas gravsten står nu inristat ”We`ll meet again”. Mammas och vår systers grav ligger bredvid varandra, och jag observerade i bakhuvudet att det fanns plats för liggunderlag mellan dem om längtan skulle bli för stark. Tankarna har snurrat en del.
Och så blev jag efter nån månads apati – utan förvarning – hyperaktiv. Nästan som att en bulldozer skjuter på mig i ryggen och jag inte kan stoppa. Inte varje dag längre, försöker att inte bränna ut mig. Men jag är mer motiverad och har planer och detaljerad göra-lista i huvudet. Disken sköter jag ganska regelbundet – vilket alltid varit extra svårt för mig.
Jag vet att det inte handlar om att jag plötsligt insett livets värde. Efter att ha svävat i ovisshet många gånger om min dotter med åratal av oro för hennes välmående och hennes liv så är jag tacksam varje gång jag hör hennes andetag eller när vi på var sitt håll battlar om Spotify-kontot och snor uppkopplingen från varandra.
Men jag utnyttjade tiden med mamma så mycket jag kunde. Kanske kände jag ständig oro för att mamma skulle känna sig ensam, men jag nu vet att hon har det bra?
Jag ser allt med klarare ögon nu. Strukturer bara formas framför mina ögon och jag känner äntligen tillgång till min funktionsförmåga – vilken varit som en desperat öken länge. Jag har länge önskat ett uppsving, men det kan man inte prestera själv när kraften är slut. Livet ställde inte upp på mig, i mig förut.
Känner något nytt, något om att välja det liv man vill leva. Kunna se tillbaka på det med glädje. Dela livet så bra man bara kan, utan oken som tynger ner en i leran. Och så kunde jag plötsligt helt oväntat och förvirrande. Njuter av åkturen, och är inte rädd för att krascha.
Men jag längtar nästan också efter ADHD-medicinen jag ska få, kanske kunna ta mer kontroll. Samtidigt som jag trivs, även om det blir nätter uppe, eller jag går och lägger mig kl.20 och ibland sover fem timmar, ibland mer än 12. Ojämnheten tär lite, trots att det är roligt.
Kanske kickade allt igång i mig med ständig adrenalintillförsel utav livets ändlighet?
Inte sörjt än. Kan inte ens tänka på min syster längre stunder för hon skulle inte ha gått så tidigt. Men jag tänker ofta på saker jag vet hon hade tyckt var roliga och likaså med mamma. Att ha familjemedlemmar kvar gläder mig så mycket trots att de två viktigaste kvinnorna i som format mig och mitt liv lämnat detta livet.
Men vi ses väl. We`ll meet again. Efter ett liv jag valde. Fick, gavs ork att välja.
Madeleine Nilsson har avlidit. En person som urskiljde sig från mängden och gjorde avtryck var hon än gick. Kanske är detta att betrakta som en dödsruna som ska beskriva en människas livsgärningar? Men jag kände inte Madeleine privat. Det jag vill föra vidare är den person hon var – och är – för mig personligen. För jag har ofta tänkt på henne. En odé till Maddes ära!
Jag arbetstränade för några år sedan under 9 månader i distributionen på gatutidningen Faktum där försäljarna själva köpte tidningarna de skulle sälja. Där fick de också go fika och kunde vila och värma sig och snacka bort en stund. Jag fick under den här fantastiska tiden många värdefulla insikter och erfarenheter och träffade så många intressanta människor – som oavsett bakgrund hade trillat ur ”välfärden”.
Satt nyss idag och läste senaste Faktumnumret och såg ett bekant ansikte och undrade vad Madde hade att säga idag? Madeleine Nilsson – en omtyckt faktumförsäljare, och då också i egentlig mening hemlös – utan privat nyckel. Rubriken i tidningen sa inget om artikelns innehåll.
Men Madde hade egna åsikter, både nyfiken, frispråkig och nutidsorienterad. Hon hittade mig en gång som artikelskribent och bloggare när hon googlat på något ämne, troligen ADHD eller hemlöshet. Hon sa det tyst till mig och blinkade och fortsatte på internet på försäljarnas dator. Hon var klok, klart hon fattade att man inte alltid vill skylta med sitt privata på jobbet.
En så färgstark person som Madde spred så många leenden. Hon gick inte – att inte tycka om. Gillade outfits och kom alltid in som en frisk fläkt och satt en stund vid datorn eller önskade någon låt vi skulle spela i lokalen.
Blev bestört när jag började läsa artikeln och förstod att en person som jag har funderat mycket på hade gått ur tiden. Alltid undrat hur allt hade gått för henne. Blev riktigt nere. Alltid lika chockartat när man tror att tiden är evig. Hade jag läst artikeln tidigare hade jag kunnat och velat gå på begravningen – då alla till hennes ära hade beordrats att bära hatt!
Madeleine stod och sålde Faktumtidningar när jag jobbade som volontär på HBTQ-festivalen 2011/Westcoast Pride och hon var så öppen i sinnet när vi glatt sågs där och kom in på HBTQ-frågor. Ni vet – bara för att man hamnat utanför samhället så upphör man inte att vara en egen person. En människa med en historia, ett liv och egna åsikter.
Jag tyckte att Madde alltid höll sin fana särskilt högt för hon verkade alltid bestå som den hon var. Hon hade råd ett ge ett leende även när allt var skit. Ville inte ikläda sig rollen som offer utan ”höll stilen”. Vilket jag vet stärker en mycket, för att man fortsätter vara en individ, inte sin livsomständighet. Även om jag är ganska övertygad om att Madde grät uppgivet många gånger i sin ensamhet. Att hålla stilen, oavsett allt – var som hennes signum.
När jag slutade på Faktum var det mest Faktums tidningsförsäljare jag hejade på och pratade lite med när jag var i stan. Som en gång då jag talat på Bokmässan till Yttrandefrihetens ära och min dotter var med. När vi kom ut träffade vi på Madde med sin hög med tidningar. Hon satt på en campingstol med hatten på.
När jag såg henne på avstånd berättade jag för min dotter Ella som fått sin – bland annat – ADHD-diagnos att jag skulle presentera henne för en av de försäljare jag jobbat med. Hade inte sett Madde på ganska länge, men hon var lika öppen som alltid.
Jag frågade efter en stund hur det gick med ADHD-utredningen som hon hade pratat med mig om.
Då gick det en skugga av besvikelse och trötthet över hennes ansikte. ”Jag har inte fått hjälp än. Det är jättejobbigt nu att det tagit så lång tid. Jag behöver medicinering, försöker klara detta. Min läkare har redan sagt att jag till 100% har ADHD. Men jag tvingas hela tiden att vänta ännu mer.”
Min dotter var ju med och plötsligt utbrast hon, efter att ha betraktat Madeleine en stund att: ”Vilka vackra ögon du har! Det strålar ju.” Jo, Madeleines ögon var som två blå solar. All den glädjen hon spred, all rakryggad stolthet och insikter om sitt eget livsöde. Hon är värd all beundran som någon kan få – bara för att hon fortsatte försöka leva i ljuset, trots en mörk avgrund hängande under sig.
En strong och egensinnig kvinna. Med alla personlighetsdrag på rätt plats, med en omisskännelig karaktär – enligt min människokänsla. Hon halkade snett en gång, ut ur värmen. Trodde på att ”Livet är en fest”.. Och det var kanske en livslång börda hon tvingades bära tills hon dog? Men hon höll sin fana om människovärdighet så envist högt. Är ledsen för att jag inte visste att Madde hade avlidit och kunde bevista hennes begravning.
Maddes önskan var att de som kom på hennes begravning skulle ha hatt på sig – det hade hon ofta.
Hattar sprider leenden också – men Madde visade aldrig tårar utan spred glädje. Helt hattlös också.
Det gör ingen någon nytta att varken gråta eller skänka hemlösa fyra varma vinterjackor vardera.
Fixa hem, med egna nycklar. Det skänker tillbaka något av det som förlorats.
En mig närstående har blivit akut sjuk – och jag har efter de här akuta vakdygnen börjat landa i att det kanske inte går över helt.
Hur finner man sig tillrätta med något man blir spyfärdig inför att bara nudda tanken vid?
Pust. Snälla Livet, kan vi backa drygt en vecka? Nu går det inte att varken slappna av eller att vila sig i kraft. FCK FCK FCK FCK FCK FCK FCK FCK FCK FCK FCK FCK FCK FCK FCK FCK FCK FCK FCK FCK..
Måste kunna börja låtsas som jag pallar igen, som jag gjorde de första dagarna. Har inte kunnat förmå min kropp till att gå ut och åka på sjukbesök under de senaste två dagarna. Är urlakad, totalt kraftlös, vilsen och rent vettskrämd.
Snälla – var tog allt vägen?
Fotnot:Min syster låg medvetslös i koma efter hjärtfel. Men kom tillbaka några dygn efter jag skrev detta..
Alla såg hans framtid så mörk – jag ser fortfarande hans klart lysande ögon. Lyssnar på texten till en låt som min tonåriga dotter lagt till på vårt delade spotifykonto. Den här låtlistan”Utanförskap”säger nästan alldeles för mycket om många ungdomars utsatta livsvillkor. Ensam – Block 44 – på youtube.
Jag tänker då stenhårt på en idag mycket lång kille som tidigare under flera år var involverad i våra liv. OK, han blev värstingen alla befarade, trots vårt och allas engagemang runtomkring, som ändå inte räckte.
Jag kan inte låta bli att tänka på och se honom som den unge, hoppfulle och troskyldige han var då, för 5 år sedan och även senare. OK, jag är en softie. Men hans unga öppna blick sitter kvar i mig hur kasst han än beter sig idag. Vad fick han för chans? #ADHD
Vi är många, egentligen utomstående, som är sorgsna och besvikna på ett så orättvist utstakat öde för en ung öppen och i grunden mycket välmenande fin kille som aldrig fått rätt stöd och hjälp.
Ung svensk rap är bra för att kidsen är grymt kloka och talangfulla. Nästan för livserfarna, trots ung ålder. Kolla upp: Block 44 Fronda Dani M Petter
Eller lyssna på det jag lyssnade på live under mina tonår på1980-talet?
Cortex & freddie Wadling: We are the Freaks
Mörbyligan – Ensamma Sussie Ebba Grön, Imperiet Slobobans Undergång och alla andra svenska, mest göteborgska punkband med konstiga namn
Victorias ADHD - autism - blogg om NP-diagnoser 
Senaste kommentarer