Posts Tagged 'Noradrenalin'

Räknar timmar i vakenhet.

”Räknar timmar i vakenhet”

Jo, så här är det. Idag år 2011.

Jag äter sedan snart tre år en medicin dagligen för min ADHD som ger min hjärna normal dos av kontaktsubstansen Noradrenalin som är ett vakenhets -och faktiskt; stresshormon. Signalämnet Dopamin sägs bli förhöjt också. Orkar faktiskt inte forska i allt farmaceutiskt finlir. Jag känner ju att jag mår bra idag!

Man får inte ett tillskott av signalsubstanser utav sk ”lyckopiller” – ämnena finns inte i tabletterna. Utan medicinerna hämmar kroppens egen för snabba återuppsugningt av kroppsegna substanser. Därav följdnamnen -återupptagningshämmare.

Jag får alltså med min medicinering behålla det jag ska. Fungerar och är som innan jag brände ut mig och hamnade under isen. Men fortfarande med ADHD.

Jag äter en ganska omdebatterad medicin i ADHD-kretsar. Strattera. Som man kan läsa larmrapporter om, när Strattera-medicinerade barn maniskt sprungit runt i cirklar och ramlat ihop som de sprungit in i en vägg. Och vissa bloggar ner preparatet maniskt.

Inte orkat läsa mer. För medicinen funkar bra för mig. På ett sätt. Det jag i mitt liv ser som viktigast. Idag får jag normala sovcykler. Klarar mig på sex timmar. Då och då bara fem. Åtta timmars sömn som max normalt. Men jag vaknar oftast efter sex timmar. Så jag kan utan panik räkna timmarna framåt, när jag vill nattuggla lite. Behöver känna friheten av att nattuggla bland. Jag behöver idag sex timmars sömn alltså. Att veta det ger mig en stor trygghet. Jag försover mig inte.

Innan medicineringen med Strattera var jag ständigt trött. Jämt, även innan jag brände ut mig och fick depressioner. Det var ett helvete. Försökte sova ut, men det gick aldrig. Jag var trött ändå. Kunde gå och lägga mig mitt på dagen och somna. Och sedan en gång till. Har haft lätt till sömn hela mitt liv, förutom under en extrem stress som har drabbat ibland under en övergående period, men ofta rättat till sig med rutiner för normal dygnsrytm.

I tonåren var jag tvungen att sova eller lägga mig och mikrovila en stund när jag kommit hem från skolan för att kunna gå och träna Kung Fu, som jag gjorde 3-4 gånger i veckan. Fick blytung kämpa mig iväg under alla pluggperioder eller inbokade kvällskurser. En hård kamp för mig faktiskt att vilja men knappt kunna. Tröttheten var min största fiende.

När jag började arbeta förstod jag inte var alla andra fick sin ork ifrån. Jag fick alltid ta sovpauser innan om jag gick en kvällskurs eller tränade efter jobbet. Orkade inte riktigt, men försökte hela tiden. Lärde mig mikrosömn under en period då jag tyckte det var kul att gå ut nattetid. Tjugo minuter gav mig ork.

Och min ADHD är inte hjärnlågaktiv/hypoaktiv som ADD. Så jag är inte en trött person egentligen, utan ganska på. Jag har mycket energi som driver på, men det frestar också på att vara den som jag beskriver i ADHD i bilder.

Men som ni kanske förstått nu (?) tar det också energi för att funktionsnedsättningen till exempel hämmar automatiseringen av allt. Jag tänker nästan på allt jag gör, varje gång. Är väldigt hjärnstyrd. Gör få saker automatiskt. Varje gång jag går ner för en trappa stannar jag till en sekund och blåstirrar sedan på trappstegen för att inte trampa fel. Porslinsaffärer är också en riskmiljö. Plötsligt kan jag bli väldigt yvig i mina rörelser. Men jag tänker inte på att jag tänker jämt, det är normalstatus att uppdatera hjärnan jämt. Lägger mentalt krut på allt. Från att inte duscha för länge och drömma mig bort i det varma vattnet och komma för sent, till att ha lärt mig stanna innan jag ska gå över en gata. Ibland kommer det ju bilar?

Funderar också mycket på hur jag kan uppfattas utifrån? Alltid försökt förstå hur andra ser mig, men har svårt för det om jag inte får höra det uttalat. Det är mycket värt för mig att någon säger. Men folk är så finkänsliga. Rakhet, säg det i ord så kanske jag inser och kommunikation kan upprättas? Det är så jag funkar. Och jag behöver det så mycket för folk är så konstiga, alla andra alltså. Småljuger, kanske i tystnad? Tycker fortfarande omvärlden är svår att tolka, trots att det är det som ständigt brytt mig livet igenom och jag därmed satsat mycket på att greppa. Har nog ett gott hum idag om psykologi och människan efter alla år av egenstudier.

Men har kanske en släng av autismspektrumet, inte vet jag, men alltid känt mig tryggare än annars att kommunicera med dem med den autismdiagnosen. Raka rör, ärligt, utan massa tjafs. (Senare så hände detta när jag efter fem år läste igenom min utredning mer noga.. Nog är jag autist – ja visst.) 

Och var går gränserna? Men kontentan är alltså att jag kan bli ganska trött eftersom jag är ständigt hjärnaktiv när jag programmerar mig själv dagligen för att inte bli påkörd när jag går över en väg, funderar på omvärlden och om andra förstår vad jag menar.

Med dagens medicinering kan jag inte ens sova mitt på dagen, om jag inte är sjuk. Som en alldeles vanlig människa?

Den där omåttbara tröttheten förr psykade ihjäl mig. Kunde inte ta tag i något alls. Kände mitt liv flyta mellan mina fingrar som smält glass, hur mycket jag än försökte greppa då och göra något. Det bara rann ut ..Var bara för trött, hela tiden.

Innan medicineringen med Strattera sov jag bort mitt liv som sjukskriven utan hjälp med rehabilitering, ingen pepp, inga kickar och till slut ett slocknat framtidshopp.

Med de återkommande depressionerna sov jag helst 12 timmar om dygnet, under bra perioder. Ibland uppåt 16-18 timmars sömn. Sen vaknade jag av mig själv. Tyvärr, liksom. Visst har ett dygn 24 timmar? Men jag ville inte vara vaken en enda av dem. Idag vill jag helst vara vaken dygnet runt men är ju så intelligent att jag kan känna att sömn är bra. Sex-åtta timmar.

Funderat på om centralstimulerande kunde hjälpa mig ytterligare och tagit upp det med min(a) läkare. För jag har fortfarande koncentrationssvårigheter. Lägger bort en bok jag börjat läsa för det mesta. Kanske skriver folk bara för ointressanta böcker för mig? Men jag vill studera. Måste skaffa mig ett yrke, en kompetens som håller. För jag kommer inte bli nöjd och tillfreds annars. Men hur kan ytterligare stimulering på en hyperaktiv hjärna ge lugn och koncentration. Jo, läs: Kortkort om ADHD och hjärnan.

Provat två centralstimulerande preparat i samråd med läkare, jämte dagens Stattera-medicinering. Men jag mådde dåligt när preparatet Ritalin går ur kroppen. Som bakis. Dessutom toppade det min nuvarande balans så jag blev för hög, tror jag? Slutade omedelbart. Obehagligt!

Att sluta med Strattera för att enbart ta centralstimulernde skulle omkullkasta mitt liv helt tror jag? Är känslig för mediciner och insättningen för balans tog lång tid. Riskera allt jag kan idag, det går inte, utan väldigt starka skäl. Som att jag börjar rasa helt mentalt.

Jag ligger nog normalt nu, känner igen mig, som mig själv när jag var ung och glad. En person utan ADHD blir ju hög på även små doser centralstimulerande. Som jag kände mig på Ritalin jämte Stratteran. Skitsläskigt, tyckte jag.

Och jag fick svåra självmordstankar av Concerta uppepå min nuvarande medicinering. Prövade medicineringarna för att jag vill öka min koncentrationsförmåga till normal. Kunna plugga utan att livet blir en torrlagd krävande öken. Kanske får saker vara intressanta naturligt, så jag får mitt hyperfokus? Jag har ju den förmågan om jag är intresserad.

Något som engagerar mig. Jag vill läsa en bok. Läste fem direkt efter ADHD-diagnosen. Då hade jag testat att jag kunde det, igen som innan jag brände ut mig. Häpp, då tröttnade jag på att läsa. Tror nästan det mesta som skrivits är för tråkigt bara?

Det är ganska trist att ha en hjärna som min när den inte gör som jag vill. Som min tonåriga systerdotter Embla kommenterade insikten när hon också fick diagnosen ADHD nästan samtidigt med mig för tre år sedan: ”Jag har ett högt IQ, men min hjärna har inte alltid kapaciteten att använda sig av det.” Hon var 14 när hon sa det. Men hon bashar redan etablerade vuxna konstnärer på fingrarna i vad hon presterar när hon vill. Har trotsat sin dyslexi och läser hela tiden feta böcker på svenska och engelska. Hon utmanar. Och jag har kanske inte samma ork längre att ens försöka, som vuxendiagnostiserad.

Sorgligt att vi har det så att vi inte alltid kan styra. Men vi får hitta på andra sätt att komma runt våra tillkortakommanden som funktionsnedsättningen ADHD kan vara. Så beroende på dagsläge, inspiration, intresse och kickar. Menar, när jag var i form tog jag Högskoleprovet långt över förväntan, även inom grenar jag aldrig fick gymnasiebetyg inom. Men jag är ojämn i prestationerna utefter om jag är taggad eller inte. Har fortfarande förmågan att skjuta till kroppseget adrenalin för fokus och fart. Det är då jag presterar bättre än andra.

Men nu sover jag inte jämt iaf. En stor vinst. Lite normalt jävla liv.
Är inte det sämsta. Även om det är svårt att vakna upp igen
för jag har tappat hur man gör i ett vanligt liv.

7a6d5b416968f94b8a077c8ec982a4d2_60628797

Mina relaterade blogginlägg runt tiden när jag fick diagnos:
Odiagnostiserad ADHD – stulna år
Lättnad av ADHD-diagnosen – grät av lycka och sorg
Uppsökande verksamhet – att kasta sig in vid ADHD
Utbränd och vidbränd
Att inte bli trodd


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Arkiv


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 236 andra följare

%d bloggare gillar detta: