Archive for the 'ADHD-utredning' Category

Spridd flickforskning om diagnoser kan rädda liv

Läs – detta kluckar till i djupet av mitt hjärta.
Svenny Kopps forskning måste bli praxis!

Vi har som familj varit där Svenny Kopp varnat om.
-Utan att ha blivit tagna på fullt allvar någonstans.
Klicka på artikelbilden så blir texten lite större

Klicka på artikelbilden så blir texten lite större

 

 

 

Svenny Kopp visade sig uppriktigt intresserad när vår dotter, som just fyllt 12, på första mötet inför utredning visade allt för sin nya doktor om hur man använder Foundationkräm när man sminkar sig. Tjejer har också specialintressen! Självklart observerade Svenny med forskningsglasögonen på. Men med en så stor kärlek – som för alla sina patienter.

Två år senare; Svenny – även om hon slutat på sin mottagning BNK – ringde upp kl. 20 på kvällen för att få prata förstånd med vår dotter en gång när det nästan gått riktigt illa. För dessa barn lever i stor ångest utan rätt stöd och hjälp.

När nästan 1-2 år till passerat kom Svenny också på ett stort kommunmöte, fast hon precis gått i pension. Hennes ord till den seriösa församlingen med mötesledare som antecknade pedagogiskt på tavlan om läget – insatser och resultat. Svenny som är ganska lågmäld men superutbildad och en mycket erfaren läkare och forskare sa: ”Det är vår plikt och skyldighet att hjälpa den här flickan allt vi kan – NU!”.

Men hjälpen för vår dotter dröjde över två år, trots att Svenny – den största specialisten på diagnostjejer rutit till. För kunskapen om allvaret verkar fattas – även idag hos kommunhandläggare! Och säkerligen högre upp också.

Läs främst och dela: Svenny Kopps avhandling om diagnosflickor behöver mer spridning!

Från mina inlägg: ”Jag förstår knappt omskrivningar och väl är väl det att Svenny är så rak, nästan rå men jag förstår exakt vad hon säger och agerar därefter. En annan mamma kanske hade rest sig upp och gråtande rusat ut från mötet.. Skolans rektor satt och tittade på mig väldigt mycket. Hennes blick var mkt eftertänksam, vek inte och jag såg att hon verkade tagen när Svenny läste hela utredningen från början, då min dotter var extremt blyg som liten och hörde oss och lärarna berätta om den unga damen nu, som är mkt företagsam och känner alla på skolan, vet allt om de som mår dåligt, eftersom hon dras mot dem och tar på sig kuratorsrollen.”

”Syrran började gråta när jag berättade om skolpsykologen och vad Svenny sagt. För syrrans dotter hade [också] behövt den hjälpen tidigare, den fick hon inte pga av skolpsykologens [på samma skola] rigida blåögda hållning.”

Mer från bloggen:
Tidiga tecken hos osynliga flickor – en liten chock att vår förnekande skolpsykolog fortfarande var så okunnig! Svenny mådde inte så bra just innan den skolkonferensen eftersom hon fått veta att två av hennes över 100 utredda diagnosflickor just blivit gruppvåldtagna.
Flickor i riskzonen – tjejer som förr bara sågs som ”brådmogna och trotsiga”.
Tjejerna som blir offer och miss(be)handlas – att ha funktionsnedsättningar gör en till ett lätt offer.
Flickor maskerar och kompenserar sina diagnosproblem för långt
Dottern för normal för att synas – man märker inte svårigheterna utan att ha haft fullt ansvar några dygn – lovar!

”Skickat bort” vårt barn utan dåligt samvete
 – det sista som jag trodde skulle bli nödvändigt! Till ett LSS-boende i mars 2014.

Men det blev väldigt dåligt. Resten har varit för svårt att blogga om, även för dotters integritet – eftersom ingen chef på LSS-boendet på Solhaga By i Lilla Edet erkände att de inte kunde hjälpa henne med vad hon behövde. Men de fick ersättning av vår kommun, som nog blev lika bortkollrade som vi av allt snack och fina löften om ”program”. Falskhet i pengahunger som drabbat en ung tjej, vår..

Så sprid Svenny Kopps avhandling – i mitt inlägg finns både länk till avhandlingen och en svensk version. Sprid vilket ni väljer – men sprid.

Vi i familjen – vet av erfarenhet hur viktiga Svenny Kopps ord är och hur livsavgörande hennes forskningresultat kan beröra!

Hon sa rakt ut – som hon är – för ca. sex år sedan i dotterns förpubertet att vi kunde förvänta oss, citat: ”Ett par års helvete i tonåren”. Det har hjälpt oss till mental förberedelse att hålla ut och kämpa som världens mest besvärliga föräldrar. Ja, jistanes!

Med allt – men verkligen mot onödigt mycket.

Vi kämpar än. Önska oss – men särskilt vårt barn – all lycka framöver!

Annonser

Välkommen till diagnos-landet!!

Välkommen! Så brukar jag och mina vänner som har ADHD eller annan neuropsykiatrisk(NPF)-diagnos gratulera någon som just fått sin diagnos! Vi vet själva hur stort det är att allt plötsligt faller på sin plats – och man då förstår att man inte gjort något fel, så som man känt hela livet. Några inlägg av mig om ADHD-diagnosen:

ADHD i bilder

ADHD i bilder – information som både barn och vuxna kan ta till sig – 2008
Odiagnostiserad ADHD – stulna år
Lättnad av ADHD-diagnosen. Grät av lycka och av sorg
Aldrig för sent – men ändå lite för sent
 – 2012
Låt mig vara 4 år igen för en stund! – 2014

Vill också välkomna hundcoachen Fredrik Sten till ”ADHD-landet” där jag fått så mycket stöd. Både av min multidiagnostiserade familj, andra NPF-bloggare, facebookvänner och från olika fb-grupper.

Här berättar Fredrik Steen själv inlevelsefullt om att han har ADHD:
Ett annorlunda inlägg om Ad/Hd.

Önskar alla i samma situation all lycka på nya (tanke-)vägar!

/Victoria Qvarnström, NPF-bloggare och som brinner för att informera och berätta om NPF och skriver om det som engagerar mig mest.

Fotnot: Är därför också bloggredaktör på min sambos hundblogg. Det har en lång tid känts lättare att skriva om hundar och positiv hundhjälp, eftersom det varit en flerårig jobbig period för alfabetsdottern då vi kämpat oss blodiga. 

– Vi beundrar dessutom Fredrik Steen och hans arbete för lyckliga hundar.

Ett kombinerat inlägg om båda mina största bloggintressen, när något oväntat hände när jag och dottern blev med hund med våra diagnosers ibland störande biverkningar. Om en hjälp på fyra ben:
Rottisen Gunvald lugnade ner vår diagnosfamilj

ID-kriserna vid NPF får en undersöka

Med npf avser jag neuropsykiatriska diagnoser som ADHD, autismvarianter, Tourettes m.fl systerdiagnoser som dyslexi, ätstörningar och mera som komplicerar livet. De flesta som diagnostiseras känner en lättnad och ett lyft efter att äntligen ha fått svar. Sfären kring ens npf-diagnos och liv handlar inte om att det är tungt att bara ”ha en bokstavskombination”. Det är inte brännmärket som gör ont, utan orsakerna till att man behövt fastställan om vad som ligger bakom misslyckanden i livet. Både vad som känns som personliga fel och att ha svårt att genomföra det som förväntas av andra i samma ålder.

Inget går att förvänta sig men varje strid får en att växa

Självbilden färgas självklart av dåligt självförtroende efter misslyckanden och den förvirrande ”kampen mellan gott och ont”. Men man kämpar på eller går under. Och faller man är man inte sämre, utan växer. Ur min synvinkel är npf-personligheter mer direkta, alltså ärligare än det stora flertalet. Rak som en spak är drag jag uppskattar som mycket stronga!

Man lever trots allt på gungfly av att aldrig ens på ett ungefär kunna sia om hur det kan gå nästa dag. För kanske man plötsligt – om man inte är inne i en kreativ hyperaktiv våg – vaknar deppad och helt psykiskt och även kroppsligt matt, som vid en kraftig influensa? Vilket kan tas som ovilja och lathet av andra. ”Ja, tänk den som kunde ta semester när det passar!” Men den ojämna prestationsförmågan vid ADHD är helt diagnostypisk.

Det gör ont att ha ADHD. Men det är samtidigt väldigt kul – när det går bra!

Får man inte ett positivt stöd och förklaringar om att man duger hur det än blir, så drabbas ens självkänsla. Ju tidigare man får en diagnos, desto större chanser att må bra, som att medvetet försöka lära sig styra upp vissa problem. Det tar tid, men det går. Inte så att man någonsin blir någon annan, utan mår bättre av att få större kontroll. Från ett stormigt hav till fast land under fötterna. Ni vet, efter ett tag i sjögång så svajar det i huvudet fortfarande efteråt. Och det kommer vi med npf att leva med hela livet. Men det finns ändå en ny fast mark.

Alla speglas i andras respons

I femte klass bytte jag skola p.g.a flytt närmare en annan skola i kommunen. Snälla kompisar, en mattelärare som fick mig att förstå. Men jag var ju jag och brast ut som alltid förr, mitt i en lektion: ”Har ni tänkt på att […]? Tror ni inte […]? Eller?”. Mina klasskamrater var bra. Jag har aldrig mobbats. Men de andra, som känt mig sedan första klass gav sig ju in i diskussioner om mina frågor och bekräftade eller höll inte med. På nya skolan fick mina oväntade kommentarer klasskamraterna att skratta till, eller vara tysta. Kände mig utanför på så vis, blev osäker. För jag kunde ju bara vara mig själv. Återgick efter en termin till min gamla klass, för trygghetens skull.

Om jag inte uppmärksammas för det jag gjort ”rätt” så vet jag själv inte om det är rätt eller fel. Fortfarande vid 48 år. Men jag struntar i det idag. Och då blir det bra. Man kan inte behaga alla. Jag följer mitt inre nu för det inspirerar mig att spira. Tänk hur annorlunda livet kunde ha blivit med en tidigare diagnos?

Var och vem är man i en luddig omvärld utan ramar?

Vem faen är jag när andra är oriktiga, som jag egentligen tycker falska med sina åsikter? Skrattar åt när jag tror att de menar allvar när de säger att de har sex syskon? Vore det så otroligt? Och varför finns det krig? Det är ju destruktivt, så vem kan må bra av det? Allt var bara ologiskt.

Blev i förpuberteten helt rådvill för det är ju då man börjar forma sin egen personlighet. Alla jag försökte studsa mot var bara som något pösigt så jag föll snopet rätt ner i besvikelse i mina försök att samla ihop olika svar för att förstå hela konceptet.

Kom aldrig till lugn vid sovdags nätterna under hela högstadiet. Funderingar tankar med eventuella slutsatser poppade upp – precis när jag höll på att falla i sömn. Fick ha kollegieblock och penna vid sängen, vaknade, tände sänglampan och skrev ner. Två-fyra gånger varje natt. Vår klassföreståndare frågade varför jag var så hålögd? Men det enda sättet att kunna slappna av för stunden var att skriva ner så jag inte glömde och hade något ytterligare att jobba utifrån.

Tur att min familj är som den är, så jag fick något tankemotstånd och respons ändå. Min äldste bror Kevin, åtta år äldre blev mitt bollplank när han var hemma och vi kunde filosofera nätter igenom. Medan den bredare responsen jag sökte uteblev.

Social ångest – tycker de att jag är konstig?

Att träffa ett gäng tonårskompisar kunde ge mig en vridande efterångest. Jag hade väl skrattat ganska högt och länge – faktiskt hysteriskt? Men det där har följt mig högt upp i åldern även efter diagnos. Att undra om jag får vara med enbart av andras humanism och vänlighet? Eller för att andra verkligen tycker om mig och även mitt sätt att vara? Men till vilket pris som helst så vill jag inte få vara med för att jag är ”en rolig prick”.

En dag landar man i det självklara

Livet är lättare nu när jag landat i att det inte är farligt att vara mig själv och att stå upp för det om det krävs. Så självklart rätt för mig att leva utan genvägar eller avvikelser. Konflikter är inte alls farliga om man sköter sig snyggt. Man dör inte! Precis som att man inte dör av ångest! Känner mig som Världsmästare när jag mår bra. Det har inte varit gratis, för jag dög ju som mig själv, redan från första början, men ägnade så många års energi åt att försöka vara ”som andra”.

Vad är gåvan med att ha varit olycklig?

Jag har alltid varit en excellent KAOS-pilot. Och nu kör jag Concorde, jaktplan (inte JAS) och väjer och krossar när det krävs. Bara det senaste året har jag levt mig genom så mycket känslor av reella nödsituationer och undrat när det ska gå över. Men insett att det inte går över, kriser kommer kriser går så länge livet består. ”Seglaren sitter inte och väntar på medvind utan lär sig att segla.” Nu känner jag mig inte som offret som väntar på en himlasänd städare som ska göra att allt börjar om från noll, till ett liv helt utan problem. Eller väntar på att jag ska hämta mig från stressen. Jag kommer aldrig att bli som förut. Min dotter har ju trots allt varit i allvarlig livsfara fyra gånger på två år. (Har inte berättat här på bloggen om fjärde tillfället, för en månad sedan.)

Mindes just en nära väns gamla råd om: Att gräva där jag står”.

Om jag så förväxlar ord hela tiden, vilket angående hjärnbrännan har skrämt både mig och min sambo, så är det bara att acceptera att det är så idag. Ni vet. Man lär sig så många kloka ordspråk. Men det kanske tar 25 år att förstå dem? Man måste nämligen själv gå igenom eldregnet för att lära sig. att teoretisera genom böcker kommer alltid att vara en pseudoerfarenhet – som betyder noll, för att det man inte smakat direkt på tungan och genomlevt är falskt innan man verkligen erfarit Livets Hårda Skola.

Äh, jag skulle helt enkelt inte ha blivit den jag är utan det jag gått igenom!

Hur skulle jag ha kunnat känna en så stor tacksamhet för livet om liv eller död inte hade legat i vågskålen? Kanske lätt att säga i efterhand att svårigheterna varit en gåva. Kanske föds jag ändå som en råtta i nästa liv? Men värderingen över det är det jag som bestämmer om! Har alltid hoppats på nästa morgon.

Det viktiga att förstå är att – serveras man inte frukost på sängkanten är det inget som hindrar att man själv går upp och fixar ett ljuvligt kaffe och vaknar till.

Kan du inte simma - så flyg!

Kan du inte simma – så flyg! /Foto Ella Qvarnström

Fotnot: Jag använder här uttryck som ”vi med ADHD, vi med npf” för att förenkla. Jag har besitter dessutom också npf. Skriver jag ADHD så menar jag också i många fall hela npf-spektrat, för det finns många fler gemensamma nämnare än skillnader.

För mig just innan och efter min ADHD-utredning!

För 6 år sedan fick jag min ADHD-diagnos. Då var jag 41 år. Återpublicerar nu ett inlägg från den tiden som har flera länkar till mina blogginlägg från samma period. Känner någon igen sig från hur det var för mig då? Att veta eller inte veta – det ÄR en avgörande fråga. 

”Räknar timmar i vakenhet”

Jo, så här är det. Idag år 2011.

Jag äter sedan snart tre år en medicin dagligen för min ADHD som ger min hjärna normal dos av kontaktsubstansen Noradrenalin som är ett vakenhets -och faktiskt; stresshormon. Signalämnet Dopamin sägs bli förhöjt också. Orkar faktiskt inte forska i allt farmaceutiskt finlir. Jag känner ju att jag mår bra idag!

Man får inte ett tillskott av signalsubstanser utav sk ”lyckopiller” – ämnena finns inte i tabletterna. Utan medicinerna hämmar kroppens egen för snabba återuppsugningt av kroppsegna substanser. Därav följdnamnen -återupptagningshämmare.

Jag får alltså med min medicinering behålla det jag ska. Fungerar och är som innan jag brände ut mig och hamnade under isen. Men fortfarande med ADHD.

Jag äter en ganska omdebatterad medicin i ADHD-kretsar. Strattera. Som man kan läsa larmrapporter om, när Strattera-medicinerade barn maniskt sprungit runt i cirklar och ramlat ihop som de sprungit in i en vägg. Och vissa bloggar ner preparatet maniskt.

Inte orkat läsa mer. För medicinen funkar bra för mig. På ett sätt. Det jag i mitt liv ser som viktigast. Idag får jag normala sovcykler. Klarar mig på sex timmar. Då och då bara fem. Åtta timmars sömn som max normalt. Men jag vaknar oftast efter sex timmar. Så jag kan utan panik räkna timmarna framåt, när jag vill nattuggla lite. Behöver känna friheten av att nattuggla bland. Jag behöver idag sex timmars sömn alltså. Att veta det ger mig en stor trygghet. Jag försover mig inte.

Innan medicineringen med Strattera var jag ständigt trött. Jämt, även innan jag brände ut mig och fick depressioner. Det var ett helvete. Försökte sova ut, men det gick aldrig. Jag var trött ändå. Kunde gå och lägga mig mitt på dagen och somna. Och sedan en gång till. Har haft lätt till sömn hela mitt liv, förutom under en extrem stress som har drabbat ibland under en övergående period, men ofta rättat till sig med rutiner för normal dygnsrytm.

I tonåren var jag tvungen att sova eller lägga mig och mikrovila en stund när jag kommit hem från skolan för att kunna gå och träna Kung Fu, som jag gjorde 3-4 gånger i veckan. Fick blytung kämpa mig iväg under alla pluggperioder eller inbokade kvällskurser. En hård kamp för mig faktiskt att vilja men knappt kunna. Tröttheten var min största fiende.

När jag började arbeta förstod jag inte var alla andra fick sin ork ifrån. Jag fick alltid ta sovpauser innan om jag gick en kvällskurs eller tränade efter jobbet. Orkade inte riktigt, men försökte hela tiden. Lärde mig mikrosömn under en period då jag tyckte det var kul att gå ut nattetid. Tjugo minuter gav mig ork.

Och min ADHD är inte hjärnlågaktiv/hypoaktiv som ADD. Så jag är inte en trött person egentligen, utan ganska på. Jag har mycket energi som driver på, men det frestar också på att vara den som jag beskriver i ADHD i bilder.

Men som ni kanske förstått nu (?) tar det också energi för att funktionsnedsättningen till exempel hämmar automatiseringen av allt. Jag tänker nästan på allt jag gör, varje gång. Är väldigt hjärnstyrd. Gör få saker automatiskt. Varje gång jag går ner för en trappa stannar jag till en sekund och blåstirrar sedan på trappstegen för att inte trampa fel. Porslinsaffärer är också en riskmiljö. Plötsligt kan jag bli väldigt yvig i mina rörelser. Men jag tänker inte på att jag tänker jämt, det är normalstatus att uppdatera hjärnan jämt. Lägger mentalt krut på allt. Från att inte duscha för länge och drömma mig bort i det varma vattnet och komma för sent, till att ha lärt mig stanna innan jag ska gå över en gata. Ibland kommer det ju bilar?

Funderar också mycket på hur jag kan uppfattas utifrån? Alltid försökt förstå hur andra ser mig, men har svårt för det om jag inte får höra det uttalat. Det är mycket värt för mig att någon säger. Men folk är så finkänsliga. Rakhet, säg det i ord så kanske jag inser och kommunikation kan upprättas? Det är så jag funkar. Och jag behöver det så mycket för folk är så konstiga, alla andra alltså. Småljuger, kanske i tystnad? Tycker fortfarande omvärlden är svår att tolka, trots att det är det som ständigt brytt mig livet igenom och jag därmed satsat mycket på att greppa. Har nog ett gott hum idag om psykologi och människan efter alla år av egenstudier.

Men har kanske en släng av autismspektrumet, inte vet jag, men alltid känt mig tryggare än annars att kommunicera med dem med den autismdiagnosen. Raka rör, ärligt, utan massa tjafs. (Senare så hände detta när jag efter fem år läste igenom min utredning mer noga.. Nog är jag autist – ja visst.) 

Och var går gränserna? Men kontentan är alltså att jag kan bli ganska trött eftersom jag är ständigt hjärnaktiv när jag programmerar mig själv dagligen för att inte bli påkörd när jag går över en väg, funderar på omvärlden och om andra förstår vad jag menar.

Med dagens medicinering kan jag inte ens sova mitt på dagen, om jag inte är sjuk. Som en alldeles vanlig människa?

Den där omåttbara tröttheten förr psykade ihjäl mig. Kunde inte ta tag i något alls. Kände mitt liv flyta mellan mina fingrar som smält glass, hur mycket jag än försökte greppa då och göra något. Det bara rann ut ..Var bara för trött, hela tiden.

Innan medicineringen med Strattera sov jag bort mitt liv som sjukskriven utan hjälp med rehabilitering, ingen pepp, inga kickar och till slut ett slocknat framtidshopp.

Med de återkommande depressionerna sov jag helst 12 timmar om dygnet, under bra perioder. Ibland uppåt 16-18 timmars sömn. Sen vaknade jag av mig själv. Tyvärr, liksom. Visst har ett dygn 24 timmar? Men jag ville inte vara vaken en enda av dem. Idag vill jag helst vara vaken dygnet runt men är ju så intelligent att jag kan känna att sömn är bra. Sex-åtta timmar.

Funderat på om centralstimulerande kunde hjälpa mig ytterligare och tagit upp det med min(a) läkare. För jag har fortfarande koncentrationssvårigheter. Lägger bort en bok jag börjat läsa för det mesta. Kanske skriver folk bara för ointressanta böcker för mig? Men jag vill studera. Måste skaffa mig ett yrke, en kompetens som håller. För jag kommer inte bli nöjd och tillfreds annars. Men hur kan ytterligare stimulering på en hyperaktiv hjärna ge lugn och koncentration. Jo, läs: Kortkort om ADHD och hjärnan.

Provat två centralstimulerande preparat i samråd med läkare, jämte dagens Stattera-medicinering. Men jag mådde dåligt när preparatet Ritalin går ur kroppen. Som bakis. Dessutom toppade det min nuvarande balans så jag blev för hög, tror jag? Slutade omedelbart. Obehagligt!

Att sluta med Strattera för att enbart ta centralstimulernde skulle omkullkasta mitt liv helt tror jag? Är känslig för mediciner och insättningen för balans tog lång tid. Riskera allt jag kan idag, det går inte, utan väldigt starka skäl. Som att jag börjar rasa helt mentalt.

Jag ligger nog normalt nu, känner igen mig, som mig själv när jag var ung och glad. En person utan ADHD blir ju hög på även små doser centralstimulerande. Som jag kände mig på Ritalin jämte Stratteran. Skitsläskigt, tyckte jag.

Och jag fick svåra självmordstankar av Concerta uppepå min nuvarande medicinering. Prövade medicineringarna för att jag vill öka min koncentrationsförmåga till normal. Kunna plugga utan att livet blir en torrlagd krävande öken. Kanske får saker vara intressanta naturligt, så jag får mitt hyperfokus? Jag har ju den förmågan om jag är intresserad.

Något som engagerar mig. Jag vill läsa en bok. Läste fem direkt efter ADHD-diagnosen. Då hade jag testat att jag kunde det, igen som innan jag brände ut mig. Häpp, då tröttnade jag på att läsa. Tror nästan det mesta som skrivits är för tråkigt bara?

Det är ganska trist att ha en hjärna som min när den inte gör som jag vill. Som min tonåriga systerdotter Embla kommenterade insikten när hon också fick diagnosen ADHD nästan samtidigt med mig för tre år sedan: ”Jag har ett högt IQ, men min hjärna har inte alltid kapaciteten att använda sig av det.” Hon var 14 när hon sa det. Men hon bashar redan etablerade vuxna konstnärer på fingrarna i vad hon presterar när hon vill. Har trotsat sin dyslexi och läser hela tiden feta böcker på svenska och engelska. Hon utmanar. Och jag har kanske inte samma ork längre att ens försöka, som vuxendiagnostiserad.

Sorgligt att vi har det så att vi inte alltid kan styra. Men vi får hitta på andra sätt att komma runt våra tillkortakommanden som funktionsnedsättningen ADHD kan vara. Så beroende på dagsläge, inspiration, intresse och kickar. Menar, när jag var i form tog jag Högskoleprovet långt över förväntan, även inom grenar jag aldrig fick gymnasiebetyg inom. Men jag är ojämn i prestationerna utefter om jag är taggad eller inte. Har fortfarande förmågan att skjuta till kroppseget adrenalin för fokus och fart. Det är då jag presterar bättre än andra.

Men nu sover jag inte jämt iaf. En stor vinst. Lite normalt jävla liv.
Är inte det sämsta. Även om det är svårt att vakna upp igen
för jag har tappat hur man gör i ett vanligt liv.

7a6d5b416968f94b8a077c8ec982a4d2_60628797

Mina relaterade blogginlägg runt tiden när jag fick diagnos:
Odiagnostiserad ADHD – stulna år
Lättnad av ADHD-diagnosen – grät av lycka och sorg
Uppsökande verksamhet – att kasta sig in vid ADHD
Utbränd och vidbränd
Att inte bli trodd

Liten lista med: Mina bästa ADHD-inlägg här

Debatt om ADHD.

Det blev ju lite bra information i Debatt.

Efter ca 20 minuter handlar diskussionen om ADHD.

ADHD-debatten

Eftersnacket på en kvart – sista tredjedelen är ADHD-diskussionen då vi pratar om elever, skola och även ADHD-projektet på Norrtäljeanstalten. Himla bra samarbete för att sprida information och personliga röster tycker jag. Glad.

Eftersnack på Debatt.

Och jag glömde inte hjärtat. NPF-hjärtat.

När har man diagnos?

Auguste Rodin

Auguste Rodin

Vad är en diagnos och vad är det inte? Vad krävs för att få en diagnos på neuropsykiatrisk funktionsnedsättning/npf?

Är du lite spännande apart och kreativ? Intressant och arty? Kanske till och med lite svår eller ganska crazy?

Men oftast mår bra, för lite lagom svackor upp och ner har alla. Livet funkar ganska bra i stort och du kan försörja dig på arbetsmarknaden och ditt privatliv funkar hyfsat.

Då har du inte diagnos – för att du inte behöver det. Då har du bara beskrivande symptom, dvs vissa egenskaper. Läs längre ner om dessa.

De som tycker att de har lite hobbydiagnos – som en släng av ditt eller datt kan tänka efter på dessa upplagda kriterier innan de stämplar sin lite udda kanske diagnosliknande personlighet som att det finns en diagnos.

För det är ganska osnyggt att svänga sig med olika diagnosnamn som epitet, om det så är försök till humor eller annat – med tanke på dem som verkligen har en funktionsnedsättning att bära varje dag i sina liv.

Det är när ditt liv påverkas så negativt att du lider som det kan vara tal om diagnos – för att kunna få hjälp. När du inte kommer framåt för att saker strular väldigt hela tiden – jämfört med för andra.

Jag hittade mycket bra definitioner om skillnaderna enligt psykologen Bo Hejlskov som skriver i
Neuropsykiatriska och psykiatriska åkommor från samhälle till individ:

”Alla diagnoser har två grundkriterier:
– Att svårigheterna inte är en konsekvens av en annan
diagnos
Att svårigheterna medför problem i förhållande till
skola, arbete eller fritid – handikappkriteriet
– Det innebär att det finns ett tydligt samband mellan
omgivningens krav och metod och vem som får en diagnos!
– Det är orsaken till att vi som samhälle behöver
diagnoserna
Vi måste veta varför metoder som fungerar på andra inte
fungerar på just denna människa

Enkelt. Läs andra och sista punkten ovan som jag lagt i rött.
Diagnosläge det är alltså då du inte verkar fungera och livet inte fungerar som förväntat som det gör för gemene man.

Bo Hejlskov, från olika sidor:

”Det finns två sorters symptom
Avgränsande symptom:
– Olika vid olika diagnoser
– Ex hyperaktivitet vid ADHD, låg begåvning vid utvecklingsstörning
– Ger ingen bred bild av personen med diagnos, men används uteslutande som diagnoskriterier
– Alla med en viss diagnos måste ha symptomet, inga andra
– Används vid diagnostik

Beskrivande symptom:

– Kan finnas hos människor oavsett diagnos
– Och hos oss utan diagnos
Finns i olika grader i olika diagnoser
– Har inget diagnostisk värde”

Vid beskrivande symptom kan du alltså vara en något skruvad och lite annorlunda individ. Men skillnaden mellan det och en diagnos är om du lider på något sett av din personlighet och livet inte funkar.

Räknar timmar i vakenhet.

”Räknar timmar i vakenhet”

Jo, så här är det. Idag år 2011.

Jag äter sedan snart tre år en medicin dagligen för min ADHD som ger min hjärna normal dos av kontaktsubstansen Noradrenalin som är ett vakenhets -och faktiskt; stresshormon. Signalämnet Dopamin sägs bli förhöjt också. Orkar faktiskt inte forska i allt farmaceutiskt finlir. Jag känner ju att jag mår bra idag!

Man får inte ett tillskott av signalsubstanser utav sk ”lyckopiller” – ämnena finns inte i tabletterna. Utan medicinerna hämmar kroppens egen för snabba återuppsugningt av kroppsegna substanser. Därav följdnamnen -återupptagningshämmare.

Jag får alltså med min medicinering behålla det jag ska. Fungerar och är som innan jag brände ut mig och hamnade under isen. Men fortfarande med ADHD.

Jag äter en ganska omdebatterad medicin i ADHD-kretsar. Strattera. Som man kan läsa larmrapporter om, när Strattera-medicinerade barn maniskt sprungit runt i cirklar och ramlat ihop som de sprungit in i en vägg. Och vissa bloggar ner preparatet maniskt.

Inte orkat läsa mer. För medicinen funkar bra för mig. På ett sätt. Det jag i mitt liv ser som viktigast. Idag får jag normala sovcykler. Klarar mig på sex timmar. Då och då bara fem. Åtta timmars sömn som max normalt. Men jag vaknar oftast efter sex timmar. Så jag kan utan panik räkna timmarna framåt, när jag vill nattuggla lite. Behöver känna friheten av att nattuggla bland. Jag behöver idag sex timmars sömn alltså. Att veta det ger mig en stor trygghet. Jag försover mig inte.

Innan medicineringen med Strattera var jag ständigt trött. Jämt, även innan jag brände ut mig och fick depressioner. Det var ett helvete. Försökte sova ut, men det gick aldrig. Jag var trött ändå. Kunde gå och lägga mig mitt på dagen och somna. Och sedan en gång till. Har haft lätt till sömn hela mitt liv, förutom under en extrem stress som har drabbat ibland under en övergående period, men ofta rättat till sig med rutiner för normal dygnsrytm.

I tonåren var jag tvungen att sova eller lägga mig och mikrovila en stund när jag kommit hem från skolan för att kunna gå och träna Kung Fu, som jag gjorde 3-4 gånger i veckan. Fick blytung kämpa mig iväg under alla pluggperioder eller inbokade kvällskurser. En hård kamp för mig faktiskt att vilja men knappt kunna. Tröttheten var min största fiende.

När jag började arbeta förstod jag inte var alla andra fick sin ork ifrån. Jag fick alltid ta sovpauser innan om jag gick en kvällskurs eller tränade efter jobbet. Orkade inte riktigt, men försökte hela tiden. Lärde mig mikrosömn under en period då jag tyckte det var kul att gå ut nattetid. Tjugo minuter gav mig ork.

Och min ADHD är inte hjärnlågaktiv/hypoaktiv som ADD. Så jag är inte en trött person egentligen, utan ganska på. Jag har mycket energi som driver på, men det frestar också på att vara den som jag beskriver i ADHD i bilder.

Men som ni kanske förstått nu (?) tar det också energi för att funktionsnedsättningen till exempel hämmar automatiseringen av allt. Jag tänker nästan på allt jag gör, varje gång. Är väldigt hjärnstyrd. Gör få saker automatiskt. Varje gång jag går ner för en trappa stannar jag till en sekund och blåstirrar sedan på trappstegen för att inte trampa fel. Porslinsaffärer är också en riskmiljö. Plötsligt kan jag bli väldigt yvig i mina rörelser. Men jag tänker inte på att jag tänker jämt, det är normalstatus att uppdatera hjärnan jämt. Lägger mentalt krut på allt. Från att inte duscha för länge och drömma mig bort i det varma vattnet och komma för sent, till att ha lärt mig stanna innan jag ska gå över en gata. Ibland kommer det ju bilar?

Funderar också mycket på hur jag kan uppfattas utifrån? Alltid försökt förstå hur andra ser mig, men har svårt för det om jag inte får höra det uttalat. Det är mycket värt för mig att någon säger. Men folk är så finkänsliga. Rakhet, säg det i ord så kanske jag inser och kommunikation kan upprättas? Det är så jag funkar. Och jag behöver det så mycket för folk är så konstiga, alla andra alltså. Småljuger, kanske i tystnad? Tycker fortfarande omvärlden är svår att tolka, trots att det är det som ständigt brytt mig livet igenom och jag därmed satsat mycket på att greppa. Har nog ett gott hum idag om psykologi och människan efter alla år av egenstudier.

Men har kanske en släng av autismspektrumet, inte vet jag, men alltid känt mig tryggare än annars att kommunicera med dem med den autismdiagnosen. Raka rör, ärligt, utan massa tjafs. (Senare så hände detta när jag efter fem år läste igenom min utredning mer noga.. Nog är jag autist – ja visst.) 

Och var går gränserna? Men kontentan är alltså att jag kan bli ganska trött eftersom jag är ständigt hjärnaktiv när jag programmerar mig själv dagligen för att inte bli påkörd när jag går över en väg, funderar på omvärlden och om andra förstår vad jag menar.

Med dagens medicinering kan jag inte ens sova mitt på dagen, om jag inte är sjuk. Som en alldeles vanlig människa?

Den där omåttbara tröttheten förr psykade ihjäl mig. Kunde inte ta tag i något alls. Kände mitt liv flyta mellan mina fingrar som smält glass, hur mycket jag än försökte greppa då och göra något. Det bara rann ut ..Var bara för trött, hela tiden.

Innan medicineringen med Strattera sov jag bort mitt liv som sjukskriven utan hjälp med rehabilitering, ingen pepp, inga kickar och till slut ett slocknat framtidshopp.

Med de återkommande depressionerna sov jag helst 12 timmar om dygnet, under bra perioder. Ibland uppåt 16-18 timmars sömn. Sen vaknade jag av mig själv. Tyvärr, liksom. Visst har ett dygn 24 timmar? Men jag ville inte vara vaken en enda av dem. Idag vill jag helst vara vaken dygnet runt men är ju så intelligent att jag kan känna att sömn är bra. Sex-åtta timmar.

Funderat på om centralstimulerande kunde hjälpa mig ytterligare och tagit upp det med min(a) läkare. För jag har fortfarande koncentrationssvårigheter. Lägger bort en bok jag börjat läsa för det mesta. Kanske skriver folk bara för ointressanta böcker för mig? Men jag vill studera. Måste skaffa mig ett yrke, en kompetens som håller. För jag kommer inte bli nöjd och tillfreds annars. Men hur kan ytterligare stimulering på en hyperaktiv hjärna ge lugn och koncentration. Jo, läs: Kortkort om ADHD och hjärnan.

Provat två centralstimulerande preparat i samråd med läkare, jämte dagens Stattera-medicinering. Men jag mådde dåligt när preparatet Ritalin går ur kroppen. Som bakis. Dessutom toppade det min nuvarande balans så jag blev för hög, tror jag? Slutade omedelbart. Obehagligt!

Att sluta med Strattera för att enbart ta centralstimulernde skulle omkullkasta mitt liv helt tror jag? Är känslig för mediciner och insättningen för balans tog lång tid. Riskera allt jag kan idag, det går inte, utan väldigt starka skäl. Som att jag börjar rasa helt mentalt.

Jag ligger nog normalt nu, känner igen mig, som mig själv när jag var ung och glad. En person utan ADHD blir ju hög på även små doser centralstimulerande. Som jag kände mig på Ritalin jämte Stratteran. Skitsläskigt, tyckte jag.

Och jag fick svåra självmordstankar av Concerta uppepå min nuvarande medicinering. Prövade medicineringarna för att jag vill öka min koncentrationsförmåga till normal. Kunna plugga utan att livet blir en torrlagd krävande öken. Kanske får saker vara intressanta naturligt, så jag får mitt hyperfokus? Jag har ju den förmågan om jag är intresserad.

Något som engagerar mig. Jag vill läsa en bok. Läste fem direkt efter ADHD-diagnosen. Då hade jag testat att jag kunde det, igen som innan jag brände ut mig. Häpp, då tröttnade jag på att läsa. Tror nästan det mesta som skrivits är för tråkigt bara?

Det är ganska trist att ha en hjärna som min när den inte gör som jag vill. Som min tonåriga systerdotter Embla kommenterade insikten när hon också fick diagnosen ADHD nästan samtidigt med mig för tre år sedan: ”Jag har ett högt IQ, men min hjärna har inte alltid kapaciteten att använda sig av det.” Hon var 14 när hon sa det. Men hon bashar redan etablerade vuxna konstnärer på fingrarna i vad hon presterar när hon vill. Har trotsat sin dyslexi och läser hela tiden feta böcker på svenska och engelska. Hon utmanar. Och jag har kanske inte samma ork längre att ens försöka, som vuxendiagnostiserad.

Sorgligt att vi har det så att vi inte alltid kan styra. Men vi får hitta på andra sätt att komma runt våra tillkortakommanden som funktionsnedsättningen ADHD kan vara. Så beroende på dagsläge, inspiration, intresse och kickar. Menar, när jag var i form tog jag Högskoleprovet långt över förväntan, även inom grenar jag aldrig fick gymnasiebetyg inom. Men jag är ojämn i prestationerna utefter om jag är taggad eller inte. Har fortfarande förmågan att skjuta till kroppseget adrenalin för fokus och fart. Det är då jag presterar bättre än andra.

Men nu sover jag inte jämt iaf. En stor vinst. Lite normalt jävla liv.
Är inte det sämsta. Även om det är svårt att vakna upp igen
för jag har tappat hur man gör i ett vanligt liv.

7a6d5b416968f94b8a077c8ec982a4d2_60628797

Mina relaterade blogginlägg runt tiden när jag fick diagnos:
Odiagnostiserad ADHD – stulna år
Lättnad av ADHD-diagnosen – grät av lycka och sorg
Uppsökande verksamhet – att kasta sig in vid ADHD
Utbränd och vidbränd
Att inte bli trodd


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: