Min hjärna roar mig.

Hon leker med mig ibland min vildhjärna. Försöker disciplinera henne. Har ibland inte hjärta, för hon är så rolig att hon charmar mig. Men jag bashar henne ibland. Fast hur skulle jag kunna undgå att älska henne? Jag fick min ADHD-diagnos för tre år sedan. Åren innan jag visste så photoshoppade jag dessa bilder på mig och min hjärna, för jag visste nånstans ändå hur det låg till, utan att veta. Kände att HON var dominant jämte mig. Hjärnan och jag battlade jämt, dividerade, kompromissade. En ständig kamp. Hjärnan och jag. Min ADHD.

Läkarbesök igår, bra diskussion med läkaren. Han hade faktiskt gått igenom min journal innan besöket. Plus i kanten, det kan man aldrig förvänta sig och de tar in nya läkare hela tiden eftersom inga läkare med sunt förnuft orkar jobba för länge inom Landstinget.

Vi gick direkt in i en bra diskussion. Med vissa avsteg.

Medan han drog igenom massa fakta jag redan kunde började min hjärna vandra och jag längtade efter att han skulle komma till konklusionen. Jag satt och försökte intressera mig och tyckte han pratade så lååångsamt och bet mig i tungan för att inte avsluta precis alla hans meningar. Var stundtals mer koncentrerad på att inte avbryta än på att lyssna. Jo, jag ser sånt hos mig själv, känner direkt, så van som jag blivit att observera vad som händer utifrån. Ibland vill jag bara sluta tänka.

De flesta jag trivs med är snabba och stimulerande eller så intressanta att de fångar mig eller så är vi vana att avbryta, spinna vidare, återkomma och komma fram till och gå vidare från bra milstenar ihop. Tråkighet är min fiende. Mina vänner är något extra!

Tillslut vann min ADHD och jag utbrast: Guuu´ vad du pratar långsamt! Det gör jag inte, svarade han. Det är du som tänker snabbt. Jag ser det på dig. Bra att jag fick se denna sidan av dig, för förra besöket var ditt stämningsläge lägre och nu är du mer intensiv.

Jag hade berättat om min härligt givande helg och instämde i att det påverkat mig till att vara mer påslagen. Jag känner mig faktiskt väldigt lycklig efter all stimulans eftersom jag ibland trott min hjärna skadats och tappat det som är jag. Men jag finns än och jag diggar läget. Jag älskar min ADHD-energi. Jag kan hantera den bra idag. Kan lyssna idag för att jag kommit fram till att det oftare stillar min nyfikenhet.

Men doktorn frågade faktiskt efter en bit in i ytterligare en monolog om vad jag tänkte på, när jag började le för att jag satt och fokuserade på att se intresserad ut och tänkte: Så här ser jag ut när jag låtsas vara koncentrerad. Jag pallar snart inte mer! Jag ser säkert skitkonstig ut nu?

Mitt pokerface briserade. Går det för långsamt börjar jag tänka. Precis som jag beskrivit i ADHD i bilder.

Nu var inte läkaren av den sorten som egentligen verkar långdragen, men han ville vara korrekt, han känner inte mig eller vet hur mycket jag redan vet. Jag uppskattade att han engagerade sig på ett sätt jag är ovan vid. Jag sa det och jag bad om ursäkt och sa att han inte skulle ta det personligt att jag var lite hög på energi.

Och han verkade faktiskt också road. Det var bra, jag såg leendet hos honom.

Jag älskar min hjärna. Ingen roar mig timtals som hon eller servar oväntade bollar på samma sätt till mig.

Advertisements

20 Responses to “Min hjärna roar mig.”


  1. 1 Kin@ mars 23, 2011 kl. 5:40 f m

    Det är nog svbårt för oss ”normalstörda” att ritigt förstå vad som försigår i en hjärna som din.
    Men du beskriver det jättebra och nu förstår jag bättre…
    jag brukar säga till sonen att hans hjärna är lite för sanbb ibland oh det stämde ju in med l läkarens ord:O)

    Vilken bra doktor ändå; som kunde läsa sig så pass att han förstod, vad som pågick!
    DET är inte många som kan…

    Klart du ska älska din hjärna!

    Mvh Kin@

    • 2 Victoria mars 28, 2011 kl. 8:11 e m

      Jag håller med dig, fast motsatt, jag fattar inte alltid hur ”normalfuntade” funkar.
      Ibland tycker jag att de är för enkelspåriga, eller bara för svåra.

      Ibland tycker jag det är jättesvårt att förstå vad andra menar, som om de försöker förklara två i deras ögon, saker som låter helt likadana för mig! Inser då att det är jag som tänker annorlunda. Men det är inte alltid lätt att se, inte självklart.

      Vi ska nog älska vad vi fått oss tillhanda, vad skulle vi älska annars? 😀
      Men jag kan älska andra också, även om jag tycker de är lite tröga om de inte verkar förstå mig. Alla kan väl inte allt?

  2. 3 Mib mars 23, 2011 kl. 7:21 e m

    Hej!
    Jag har nyligen hittat hit och ska försöka fortsätta titta in ibland. Du skriver väldigt bra och intressant. Hälsningar Mib.

  3. 6 Kajsa mars 25, 2011 kl. 5:53 f m

    Hej!

    Jag hittade hit via Mib ovan och gillar också din sida. Igenkänningsfaktorn är ganska hög gällande vissa saker och så skriver du ju så kul och bra. 🙂

  4. 8 Christian mars 27, 2011 kl. 9:27 f m

    Jag älskar din blogg!!!!
    Jag sökte på ADHD och stimulans, din blogg kom upp och en massa andra, men när jag började läsa din blogg….ja, kunde inte sluta.
    Nu ljuger jag, men jag läste en hel del mer än jag hade tänkt mig från början.

    Sedan kände jag att jag bara måste få kontakt med dig.
    Du skriver verkligen på ett underbart sätt och jag…..ja…hade bara velat ge dig en stor kram och tacka för att du finns.
    Wow…

    Jag har inte en aning om vem du är, men du har gett mig så mycket….bara av att läsa dina tankar, hur du skriver…underbart.

    Du får gärna kontakta mig via min mail om du vill det, vore väldigt trevligt.

    Vem är jag då?
    En gift man på 31 år i år, har ADHD och en del annat.

    Ha det bra och sköt om dig!!!

    • 9 Victoria mars 28, 2011 kl. 8:16 e m

      Härligt att du kände att du fick ut något av mina ord Christian! Det är ju därför jag fortsätter skriva om det som är svårast. För jag fick själv så mkt hjälp av bloggare i min situation, när jag bäst behövde det.

      Ta väl hand om dig. Ingen annan gör det för dig.

  5. 10 litentanta mars 29, 2011 kl. 1:08 f m

    Oj…. det här var jag inte alls beredd på… ”Jag” är en 42 årig tanta med lite skavanker, en ganska trött kropp fläckvis efter för hårt arbete (jag KAN allt….) en skalle som tackade för sig och bjussade på epilepsi för en 7 år sedan och numer också lite av en slump bonus-diagnosticerad med 99% klinisk säkerställd ADHD…

    För mig kan det handla om biverkningar av mina epilepsimediciner, vilket är mycket troligt men de är ju liksom konstanta då jag ju måste äta den skiten, det kan vara hjärnskador efter anfall… Jag var nämligen inte ”såhär” förut…tror jag. Eller trodde jag…

    Jag har tappat det mesta av minnet, massa år borta, men det kan jag leva med. Jag har min dotter som är min levande hårddisk, vi är vana att jag inte minns (något…) och ibland undrar jag hur många gånger folk har tagit chansen och utnyttjat det. Krigar inte lika mycket mot det längre, orkar liksom inte. Frågar om istället.

    Arbetsminnet är uruselt, närminnet likaså, eller, önskar jag mindes var mitt utlåtande från neuropsykologiska utredningen ligger så skulle jag kunna skriva ordagrant. Jag sätter mig inte på ett kafé längre, absolut inte om det är någon vän som vill prata med mig samtidigt. Det går inte, hör och ser ALLT annat utom det mina vänner säger. Att handla är svårt, för mycket intryck – hjärnan stannar upp (bonusen med epilepsin ger ju sina problem förstås men nu talar jag rent kognitivt) Fokus, på sånt som jag brinner för. Annars tomt.

    Livräddare, eller klippa, eller servicetanta, är det kris så ”kan” jag. Allt, nästan. Ska jag för egen del funkar det sällan, bara en stor röra, meningarna, som jag medvetet klipper av här, blir novell-långa. Trådarna, som jag ju vill tro att jag har, snurras bort och försvinner i andra meningen.

    Gör massor på ”rutin” numer, har kommit på något sätt att försöka göra likadant jämt, eller vad vet jag, jag minns ju sällan. Men jag försöker, oväntade händelser, om de inte är livshotande, rör till det oerhört. Jag förstår faktiskt inte människor längre, även om jag ”kan” allt, både teoretiskt, och ofta praktiskt. Men det går i baklås ändå, hela tiden. KBT-ar , vi pratar om ACT, ska tydligen vara ”bra” att acceptera de saker man inte kan förändra… sånt som epilepsi och en död hjärna. Kanske kan det hjälpa mig?

    Kolla bara längden på den här kommentaren ?!?! Sanslöst, och nu klipper jag av stenhårt för att försöka hålla mig till ämnet… Så mycket av det du skriver finner man i mig, en annan som haft ett fullspäckat liv. Kommer att återvända hit snart igen, lovar att inte svamla bort mig mer då, men tack. Tack så mycket. Jag struntar i anledningen till att min hjärna är som den är, inget jag kan göra något åt. Men kanske kan jag finna tröst och tips här för att bromsa upp, äntligen..

    Mvh
    Efwa

  6. 11 isabell augusti 19, 2011 kl. 11:47 e m

    Satt och garvade som fan när jag läste det här inlägget… Vissa saker du beskriver är sjukt likt hur jag fungerar…! Har precis tagit tag i att göra en ADHD-utredning, är 27 år gammal… Det har varit en kamp för att ens bli utredd… Nekade remisser och blivit runtbollad i oändlighet då ingen vet var dom ska göra av mig… Suck. Men jag hoppas att det händer något nu, även om det tar månader…

  7. 12 Tolmia maj 8, 2012 kl. 7:05 e m

    Oj Oj Oj vad jag känner igen mig själv i din beskrivning!!!
    Glad att du kunde sätta ord på det.
    Min hjärna är just så här och nu kan jag börja asseptera mig som jag är.
    Är så trött på att anstränga mig hela tiden.
    Tack för din blogg. Den hjälper så mycket när det gäller att förstå sig själv.


  1. 1 Det står klart. « Bloggmalplace’s Blog Trackback vid augusti 10, 2011 kl. 12:37 e m
  2. 2 Hur 17 är normalt? « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid maj 8, 2012 kl. 12:07 e m
  3. 3 Hyperaktivitet under kontroll. « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid maj 17, 2012 kl. 9:33 e m
  4. 4 Mina bästa ADHD-inlägg här. | Victorias ADHD-npf-blogg - om att vara mal placé. Trackback vid maj 29, 2014 kl. 1:32 e m
  5. 5 ADHD – uppfinningsrikt och något jag är glad och stolt över. | Victorias ADHD-npf-blogg - om att vara mal placé. Trackback vid maj 29, 2014 kl. 1:53 e m
  6. 6 Mina bästa ADHD-inlägg samlade | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid oktober 26, 2014 kl. 12:25 e m
  7. 7 Hyperhjärna – kom tillbaka, allt är förlåtet! | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid januari 15, 2015 kl. 11:09 e m
  8. 8 Åter till människovärde med skiftat fokus | Victorias ADHD - autism - blogg om NP-diagnoser Trackback vid mars 13, 2017 kl. 10:44 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: