Posts Tagged 'Bo Hejlskov'

Bemöt uppvarvade utbrott – lugnt

Länkar till en viktig föreläsning med Bo Hejlskov Elvén om hur viktigt ett lågaffektivt bemötande är, speciellt för unga med autism. Och det fungerar även på ”annat” om man tar till sig den fredsfulla inställningen.

Se föreläsning 1: Lyfta upp eller trycka ner

Kämpen Bo Hejlskov Elvén

Förkämpen för humant bemötande, Bo Hejlskov Elvén

 

 

 

 

Varför bråka om npf-diagnoser?

Bo Hejlskov Elvén som är legitimerad psykolog och fackboksförfattare och arbetar med utredning, handledning och föredrag kring utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar och problemskapande beteende skrev nyligen ett debattinlägg i SvD som ni borde läsa om ni inte gjort det redan: Att vägra ge diagnos är att svika barnen.

Som Bo sa i Debatt:

De som är anti diagnoser – ofta mer baserat på känsla än kunskap borde stanna upp och fundera. Det kan vara otroligt svårt att förstå. Äntligen förstår jag min aspergerflicka mer, mycket tack vare Bo Hejlskov Elvéns förklaringar om diagnoser.

Som Bo skriver i sin debattartikel i SvD:

”Alla har vi en viss aktivitetsnivå, en viss uppmärksamhetsförmåga och en viss impulskontroll. Vi fördelar oss på ett kontinuum av dessa, där vissa ligger lågt, de flesta mitt emellan och vissa ligger högt. Det kan man i viss mån kalla allmänmänskliga egenskaper. De som får en adhd-diagnos ligger ofta lågt på uppmärksamhet och impulskontroll och högt på aktivitetsnivå. Det är nog ingen oense om. Problemet är att de som oftast pratar om överdiagnostik glömmer bort det viktigaste kriterium: Att svårigheterna leder till problem i vardagen.”

Alla har vi lite ADHD-egenskaper och de flesta människor under extrema situationer har också någon gång undrat om de skulle kunna mista sitt förstånd i ett stråk av vansinne. Det handlar om en gradskillnad där diagnoser är ett verktyg för skattning om var på skalan man ligger. Extrem = diagnos.

Som jag skrivit innan i inlägget ovan angående min egen dotter:
Egentligen finns ju inte diagnoser alls. Precis som landsgränser inte heller finns liggande som färgade streck på marken. De är överenskommelser. Ofta omstridda av olika partner, men ändå som vägledande överenskommelser.”

Diagnostisering är inget vi drabbade valt utan tvingas till för att det i nuläget inte finns andra vägar. Det finns alltså hjälp iom kunskap inom en (upp-)skattningsskala som hjälper många, både barn och vuxna!

Till belackarna, tvivlarna och de som inte tror det angår dem för att de inte personligen upplevt skadeverkningarna vill jag säga en sak: Ett barns få skolår går för snabbt för att hinna vänta på att hela samhället omvandlas till att bli mer humant. Det går inte att drömma om en bättre värld när barnen lider och börjar haverera.

Och som Malene Larssen, journalist, pedagog och föreläsare funderade på efter Debatt där vi var några med egen diagnos och/eller med barn med npf-diagnoser som medverkade: Är det inte dags att ta diskussionen ett steg vidare mot att handla om vad som krävs i insatser istället för att sätta ett lag för och ett emot i en debatt?

Inte ens de som i programmet skulle väga upp på emotsidan var helt emot, bara kritiska till hur det kan gå till.

Kanske på ett mer filosofiskt, plan med resonemang kring hela samhället och vården, något som psykiatern David Eberhards böcker (som jag bara vet titlarna på) kanske vittnar om?

Både skådespelaren och skolkuratorn från ”emot-sidan” i programmet bad mig nästan om ursäkt efteråt i loungen. Inte för att jag var sur, men de visade förståelse för vad jag berättat. Deras kritik var nog mer flerbottnad i ett vidare (filosofiskt?) perspektiv än de hann uttala sig om. Men som sagt, man har inte tid att sätta filosofi främst och vänta i 30 år på samhällsförändringar – när unga och äldre människor håller på att gå under.

För att få en tuffare debatt kan man bjuda in extrema sekter. Men det skulle inte vara fruktsamt att diskutera huruvida lögndetektorer kan bota ADHD. Jag hade gärna tagit en sådan debatt, men den hade varit ett tittarnöje i stil med skäggiga damen på cirkus.

Mer fruktsamt vore att diskutera hur man härifrån, i nuet ska hitta lösningar utan förnekelse av problemen,  i skolan och på vårdnivå. För att inte svika barnen ännu mer.

När har man diagnos?

Auguste Rodin

Auguste Rodin

Vad är en diagnos och vad är det inte? Vad krävs för att få en diagnos på neuropsykiatrisk funktionsnedsättning/npf?

Är du lite spännande apart och kreativ? Intressant och arty? Kanske till och med lite svår eller ganska crazy?

Men oftast mår bra, för lite lagom svackor upp och ner har alla. Livet funkar ganska bra i stort och du kan försörja dig på arbetsmarknaden och ditt privatliv funkar hyfsat.

Då har du inte diagnos – för att du inte behöver det. Då har du bara beskrivande symptom, dvs vissa egenskaper. Läs längre ner om dessa.

De som tycker att de har lite hobbydiagnos – som en släng av ditt eller datt kan tänka efter på dessa upplagda kriterier innan de stämplar sin lite udda kanske diagnosliknande personlighet som att det finns en diagnos.

För det är ganska osnyggt att svänga sig med olika diagnosnamn som epitet, om det så är försök till humor eller annat – med tanke på dem som verkligen har en funktionsnedsättning att bära varje dag i sina liv.

Det är när ditt liv påverkas så negativt att du lider som det kan vara tal om diagnos – för att kunna få hjälp. När du inte kommer framåt för att saker strular väldigt hela tiden – jämfört med för andra.

Jag hittade mycket bra definitioner om skillnaderna enligt psykologen Bo Hejlskov som skriver i
Neuropsykiatriska och psykiatriska åkommor från samhälle till individ:

”Alla diagnoser har två grundkriterier:
– Att svårigheterna inte är en konsekvens av en annan
diagnos
Att svårigheterna medför problem i förhållande till
skola, arbete eller fritid – handikappkriteriet
– Det innebär att det finns ett tydligt samband mellan
omgivningens krav och metod och vem som får en diagnos!
– Det är orsaken till att vi som samhälle behöver
diagnoserna
Vi måste veta varför metoder som fungerar på andra inte
fungerar på just denna människa

Enkelt. Läs andra och sista punkten ovan som jag lagt i rött.
Diagnosläge det är alltså då du inte verkar fungera och livet inte fungerar som förväntat som det gör för gemene man.

Bo Hejlskov, från olika sidor:

”Det finns två sorters symptom
Avgränsande symptom:
– Olika vid olika diagnoser
– Ex hyperaktivitet vid ADHD, låg begåvning vid utvecklingsstörning
– Ger ingen bred bild av personen med diagnos, men används uteslutande som diagnoskriterier
– Alla med en viss diagnos måste ha symptomet, inga andra
– Används vid diagnostik

Beskrivande symptom:

– Kan finnas hos människor oavsett diagnos
– Och hos oss utan diagnos
Finns i olika grader i olika diagnoser
– Har inget diagnostisk värde”

Vid beskrivande symptom kan du alltså vara en något skruvad och lite annorlunda individ. Men skillnaden mellan det och en diagnos är om du lider på något sett av din personlighet och livet inte funkar.


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: