Inombords knäckt men inte utanpå

Lyssnar på musik i lurar för att under en stund stänga ute omvärlden. Det har blivit lite overload inuti. Jag bara går ner i varv som en björn i ide. Lite som bidar min tid. Men jag klarar livet med möten och dottern. Kanske lärt mig spara det gôttaste till det viktigaste?

Har varit omätbart trött senaste tiden – efter att jag under hösten och långhelgen haft superförmågor. Sovit, drömt drömmar och flytt från obehag i drömmarna. Kanske för ett tag sluppit se det mesta av den yttre pressen? Det har varit en del.

Men det värsta som drabbat mig under en längre period är bristen på mänsklig respekt, att någon försökt förgöra mig med trakasserier.

Ser bara utifrån objektivt på kränkningarna som någon annan försöker krossa min styrka med. Och när någon går på en orättfärdigt vad kan man göra? Det är svårt att försvara sig mot någons påståenden och elakheter. Som att någon säger att man är från planeten Mars? Det får ju stå för den som sa det men man påverkas med förtvivlan. Maktlöshet över hur andra handlar med avsikt att skada en.

Men, och detta vill jag understryka! Jag har genomlevt många helvetesperioder och även om jag idag är ledsen så fungerar det inte så att jag knäcks utåt. Jag har varit KAOS-pilot hela mitt liv, så jag hanterar kriserna utanför på basis av att aldrig ge mig. Har inte den backväxeln som personlighetsdrag.

Även när jag mått som sämst under mitt liv har jag känt mig starkare av att sminka mig, när jag skulle till min psykiatriker eller psykolog. Och de fattade ju ingenting. Att jag måste undvika deras ömkan om de såg hur risig jag egentligen kände mig. Det var min överlevnadsinstinkt.

Tyvärr låg det mig nog i fatet att jag kunde hålla ihop så bra i de vårdsituationerna och logiskt berätta om mina svarta känslor, stundtals med tårar rinnande. Men jag kastade mig inte på golvet och skrek, svimmade av pressen eller hällde bensin över mig och tände på. Så som jag kände mig.

Har fallit igenom ett par gånger under livet och sökt psykiatrisk vård akut. Den sjukvården finns ju att ta till när man inte riktigt styr upp det själv. Det är en styrka att sträcka ut handen efter hjälp när man knappt har något kvar. Men det är inte dags för något sådant nu. Tvärtom.

Dessvärre har även inskrivningarna på psyket lagts mig till last som att jag är en mindre pålitlig person. Känner mig så full av förakt för den här personen så jag aldrig vill ha att göra med aset igen.

Jag håller ihop även om jag är trött och behöver kramar och förståelse just nu. Men jag skulle aldrig acceptera dem från den eller de som häcklar mitt liv och svartmålar min vandel. Tvi! Vilket obehag!

Tror någon att jag påverkas så jag viker mig och går i någons ledband så vill jag meddela att de har fel.

Har kämpat för rättvisa för andra och på mer generella plan för egen del. Men nu har de eskalerade kränkningarna blivit till något djupt personligt på ett sätt som jag ofta haft svårt att försvara mig mot.

Inte längre, eftersom jag inte behöver försvara mig. Insett det. Det går inte att komma åt mig så längre. Även om jag någonstans inuti känner oro och rädsla för konfrontationer, så vet jag att det är slut nu.

Känslan är som det där gamla sminkhöljet, även om jag sällan sminkar mig idag. Min mentala styrka ska inte underskattas. Ingen kan säga att jag är en bräcklig diagnosmänniska utan verklighetsförankring.

Jag har ordning på var mina känslor kommer ifrån, så jag känner dem som vänner att hantera. Jag har koll på dem i sina fack, även om min ADHD förvärras i stressituationer i möten med andra. Även om jag ser i andras ögon att de vill underskatta mig som en diagnoskärring, så kan jag inte ta åt mig.

Jag mår jättedåligt just nu, men det är inget någon kan lasta mig för eller vifta bort mig för. Jag vet vad jag har inuti – den styrkan. Och jag är för van för att knäckas utåt.

Jag lägger mig bara inte ner på golvet och skriker och gör det lättare för andra. Andra kan inte sparka på mig inifrån för jag spricker inte upp inför yttre motstånd och andras våld. Jag har ju t.o.m blivit vän med mina demoner.

love dog

 

7 Responses to “Inombords knäckt men inte utanpå”


  1. 1 juliann66 februari 7, 2016 kl. 9:24 e m

    Varma kramar kommer här!

  2. 3 2/5 februari 8, 2016 kl. 6:49 f m

    Jag blir så upprörd av att läsa det här, jag blir så upprörd att jag blir tårögd. Jag vet inte hur man tänker om man ger sig på dig Victoria. Jag kan tycka att det är ett slags angrepp på alla NPFare, eftersom du är en så viktig del av gruppen i sig. Alla gillar dig, du talar för de flesta av oss, ibland, någon gång eller hela tiden.

    Om någon så här medvetet trakasserar dig, försöker förgöra dig, som du skriver, så är det så,du är inte den som överdriver. Du är allt annat än en drama-queen. Jag antar att det här är en starkt bidragande orsak att du inte bloggat så mycket, att du varit ganska tyst, jag saknar dig alltid.

    • 4 Victoria Qvarnström februari 8, 2016 kl. 8:27 e m

      Ja, det är det här som tagit toppmusten ur mig. Bubblet. Men känner mig lite mysigare inombords efter att ha kramat ett syskonbarn ikväll en stund. Those important things! Family first.🙂
      ❤ Tack för att du lyssnar.
      Victoria

  3. 5 Pixiepatrullen februari 9, 2016 kl. 2:19 e m

    Wow!
    Dina ord dansar fram i texten och du kan uttrycka dig som få.
    Så mycket smärta men även glädje förmedlas på det vackraste sättet. Alltid.
    Jag hoppas att du förstår vilken enorm talang du har och att det alltid är okej att känna. Smärtor och ångest är vidriga men även de okej.
    Jag lider med dig mitt i allt jobbiga och svåra men vet liksom du att det finns en morgondag. Då reser vi oss upp och njuter lite extra!

    Många kramar Pixiepatrullen
    Mamma och fru ✔️
    ADD + Asperger ✔️
    Ehlers-danlos ✔️
    Åsiktsmaskin ✔️

    https://pixiepatrullen.wordpress.com

  4. 6 Annika Hallberg februari 18, 2016 kl. 3:09 e m

    Hej!
    Som mamma till 2 unga vuxna, 18och 23, med ADHD/Asperger samt Asperger så kan jag bara försöka förstå och kämpa för deras rätt till ett bra bemötande i livet!
    Var rädd om Dig och fortsätt skriva som Du gör!
    Tack!


  1. 1 FILMTERAPI för en rubbad person | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid juli 16, 2016 kl. 11:32 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: