Tjatigt om min ADHD – men jag blir bortstött

Tyvärr blev inte allt klart och överspelat när jag fick min ADHD-diagnos vid 41 års ålder. Idag är jag 56. Jag fick förklaringar som matchade min livshistoria och det gav mig lite trygghet att förstå. Men diagnosen återupprättade inte mina misslyckanden. Mitt liv var stulet från mig när jag inte visste.

Och jag blev inte botad för att jag själv förstod. Det blev ibland svårare för att jag förstod, medan andra kanske tyckte jag tjatade om min ADHD. Men ADHD har förstört mitt liv på många sätt. Jag hade känt mig helad om jag slapp fördomar, sneda blickar och andras korta tålamod.

Samtidigt som jag älskar min hjärna. INGEN servar bollar eller utmanar mig som hon! Utmaningen är att hitta andra som också älskar henne, förstår henne. Som älskar mig. Och de som kan be henne lugna ner sig ibland. Utan att få mig att skämmas eller känna mig som en idiot eller en Alien! Det är lyckligtvis ganska många som ser mig för den jag är och visar sin uppskattning. Annars skulle jag ju känna mig som funktionsnedsatt!

Det är lättare för mig att se det stora perspektivet, att samhället är missanpassat. Vi finns ju kvar för att alla behövs. Men vårt samhälle är så enkelriktat att det kommer att döda allt som Darwin står för. En fantasi för att få folk eller helst samhället att värdera alla högre vore att alla med NP-diagnoser gick i strejk! Ingen musik, förbud för att använda uppfinningar från annorlunda freaks..

Med min personlighet blir jag ibland osäker på om jag ska bli bortstött, det blir svårt, särskilt i dejtingvärlden då alla verkar söka fabrikstillverkade människor. Men det är jag lycklig över att jag inte är, ändå! Förblir jag ensam, så har jag ändå en fin fullkomligt jätterolig hjärna som sällskap!

Måste be om ursäkt för att jag inte får fotot mindre eller länkarna blå – WordPress har gjorts om sedan jag orkade blogga, för nära tio år sen. Puss!