Posts Tagged 'fördummar'

Dålig vinkling av SvT.

Rekordmånga barn tar ADHD-medicin skriver SvT i sin rubrik med ingressen
”Fungerar bra” Andelen barn som tar medicin mot ADHD för att klara av sin vardag och skolgång har aldrig varit så hög som nu. Under de senaste fyra åren har användarna mer än fördubblats, visar nya siffror som SVT Nyheter tagit fram. 

I artikeln uppges att ”knappt 1,4 procent av alla barn tar någon ADHD-medicin varje dag. En del tar kombinationer av flera.” I filmen berättar Henrik Pelling, överläkare i barnpsykiatri att man uppskattar att 3-6% har ADHD. Där har vi en kraftig undermedicinering och underdiagnosticering – som inte nämns i texten eller rubrken.

Resten av artikeln med citat från insatta vårdgivare är mindre sensationslystet skriven, med fakta.

En mer positiv rubrik i stil med resten av artikeln vore ”Många nu hjälpta av medicinering”  som inte väcker fördomsfulla kommentarer.

Hur man väljer sina ord påverkar opinionen.

Och bilden ovan rubriken som är början på filmen kan möjligtvis späda på fördomarna om att man ”medicinerar bort naturligt småbarnsbeteende”.

Barn i förskolan utreds otroligt sällan, mest för att det är i kontakt med skolkrav som problemen utökas. Besvärliga ungar hemma är ju mer normalt. Läkarna är ofta ovilliga att ta sig an så unga barn – även barn med svåra beteende – och perceptionsproblem i så ung ålder.

Vad man medicinerar är koncentrationsstörningar och överimpulsivitet men också ångest hos skolbarn som uppvisat så stora symptom att både hemliv, skolarbete och psykisk hälsa blivit lidande.

Skärmdump från svt.se

Annonser

Reaktion – inte överreaktion.

Blev först anfallen av ett fult troll, så, jo, jag blev ju rätt förbannad när Magnus Betnér höll ett fördomsfullt tal på TV om ADHD i sitt TV-program. Jag reagerade för att det han sa om barnknarkare och att ”alla ungar ju för i helsike har ADHD” – bara fördjupade allmänna fördomar mot neuropsykiatriska diagnoser som ADHD. Vi är så vana vi på denna sidan skranket, vid skitskriverier om neuropsykiatriska diagnoser – men det är ingen anledning att låta saker passera.

Det värsta tyckte jag var att han sa det inför – jag vet inte hur många hundratusen tittare – varav de flesta antagligen skrattade medhållande, eftersom det skämt (hrmpf?) Magnus B då uttalade – bara bekräftade deras tidigare fördomar. De människor som garanterat inte har haft nära kontakt med allvaret i dessa diagnoser. Men efter att de sett det de redan trodde – bekräftas på TV kunde de luta sig ännu djupare in i sin läderlook-soffa och tycka att de visste hur det låg till. Djupt tillbakalutade i sina gamla fördomar.

Varför jag blev så förbannad förklaras bättre här nedan än något jag kunnat författa själv. Nedanstående är vad man kan få höra om man har en sk bokstavsdiagnos. Från en twitterkonversation jag hade för inte så länge sedan. Läs. Människor med dessa åsikter brukar kallas för troll – som inte ska gödas. Men jag ville veta. Och fick ”veta” detta.

Försökte föra en sund konversation, faktiskt. Hoppet är det sista som överger människan.

Hade inte redogjort vilken medicin jag tar istället för centralstimulerande, som jag inte tål.

Rasism-antisemitismkortet. Som jag inte hugger på. Bara irrelevant.

Det finns information på nätet om: Mindfreedom, en parallell rörelse till Scientologerna.

RSMH – Riksförbundet för social och mental hälsa – är också kraftigt kritiska mot psykiatrins metoder och är en brukarorganisation och kritiserar exempelvis ECT-behandlingar utan forskningsunderlag. Men även RSMH kritiserar och varnar för KMR.

KMR – kommittén för mänskliga rättigheter som är vida spridda på nätet, och även använder nyhetskanaler som MyNewsdesk för att föra ut sina budskap är en underorganisation till Scientologerna – vilka båda emotsäger sig alla psykiatriska diagnoser (psykiska sjukdomar som Schizofreni etc. samt neuropsykiatriska diagnoser (ADHD, Aspergers mm). KMR:s metoder är att via sitt välklingande namn försöka få förtroende hos bl a kommuner för att få komma ut och föreläsa och visa filmer om psykiska diagnoser. Ibland har sjuka människor gått hem och slutat ta sin antipsykotiska medicin efter sådana föreläsningar, för att de fått så dåligt samvete och kanske trott på propagandan – eftersom de trott att kommunerna som tagit dit en sådan föreläsare var en garanti för opartiskhet. En psykosnära eller annan sjuk som slutar ta sin medicin, är det sunt? En bra bloggreflektion om Scientologerna från Trollhare.

Avslutningsvis ett meddelande från livscoachen från twitter:

Kul att skratta åt?

Det är något snyggare att skratta med. Vi med ADHD kan skratta åt vår glömskhet etc – det kan bli riktigt roligt. Man skrattar istället för att gråta. Om man inte råkat bränna ner huset.

Och när jag hör eller läser raljerande om bokstavsdiagnoser är det personer som denna ovan och svennar i gathörnen och soffhörnen – utan insikt i diagnoserna som jag hör eka i mitt huvud. De som tror på riktigt att man valt diagnos och liv med att överkomma en massa olika saker för att det skulle vara bekvämt på något vis. Men de hämtar ju sin grunda kunskap, alltså sin sanning – från kvällspressen – och från humorprogram på TV. Eller från rena sekter.

Betnérs ADHD-skämt för lågt.

Jag såg slutet på talkshowen Betnér direkt avsnitt 7. Just i tid för ADHD-skämten:

”Vi måste sluta diagnostisera våra barn..
Bland skäl för att att få diagnos är att barnen gillar att springa omkring, klättrar och inte gilla skolarbete och att göra läxor. Det vill säga att de är barn.
Den medicinen som staten föreskriver är Amfetamin, det är inte medicin..
Klart som fan att man blir mer effektiv av Amfetamin! Vet du vilka mer som blir mer effektiva av Amfetamin: ALLA.”

Det Betnér citerade nästan ordagrant är en anonym Expressen-ledare.

Visst kan man skruva till det, det är ju meningen med Stand Up. Men som vanligt är ADHD, jämte de andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna liksom helt OK att skämta nedsättande om eller skriva hur okunnigt och fördomsfullt som helst om.

Det är också ganska relevant att göra en bra research för att uttalanden ska vara hållbara och roliga. Kanske gör redaktionen viss research, inte vet jag, men isf har de inte gjort den särskilt vederhäftigt. Menar; Expressen som källa??

Jag skrev till Betnér på twitter. Min vän Erika, ADHD-förälder, hakade på. Konversationsrutorna nedan kan nog gå lite hur som helst, nedifrån – upp eller tvärtom, beroende på vem som frågar eller svarar. Lite hipp som happ – helt enkelt. OK? Men jag är övertygad om att ni kan uttyda konversationen.

Min vän Erika såg detta och skrev också:

Varför jag blir upprörd? Scientologernas undergrupp KMR inflitrerar allt de kan. De har i kommuner fått hålla kurser för sjukskrivna med psykiska besvär och fått fritt spelrum att köra sin propaganda: Scientologerna/KMR förnekar alla psykiska sjukdomar och neuropsykiatriska funktionshinder och propagerar starkt för att all medicin vid dessa tillstånd är dålig och är narkotika som leder till missbruk. Detta resulterade i att sköra människor som sett deras föreläsning blev ännu mer skuldtyngda och rädda och gick hem – och slutade ta sin psykosmedicinering bl a..

Erika från sin sida twittrade också.

Vissa tycker att vi överdramatiserar:


Är dödstrött på kvällstidningarnas lösnummertrix och osakliga debattinlägg och hade förväntat mig mer av den annars ganska skarpe komikern. Det är inte kul med skämt som sparkar neråt. Om hjärtsjuka barn eller CP-skador, näe, det är inte heller roligt. Unga med neuropsykiatriska funktionshinder/npf tar livet av sig för att de inte orkar. Vi hör om det allt för ofta vi som lever i detta.

Jag tror att Magnus har förstått. Men jag vill markera att – detta är inte på skoj.

Och varje gång pressen publicerar fördomar och någon skämtar om oss och våra barn på TV för den breda massan och river ner skrattsalvor – så river de också ner vårt arbete mot okunskap och fördomar och motverkar allmänbildningen om vad npf handlar om. Kan man få en jävla break nån gång?

Länk till: Magnus Betnérs show 41.29 minuter in kommer ADHD-skämten. Du måste se första reklamsnutten innan du kan klicka dig till slutet – om du vill se.

En känga ut i cyberrymden.

Jag räcker inte till. Jag tycker att ”alla” är så duktiga – de med egna diagnoser eller barn med.

De som har benhårda strategier med scheman och listor och metoder och går på möten med anhöriggrupper och utbildningar om npf och till habiliteringen och pysslar med hemläxor och övningar med sina barn.

Jag förstår inte hur de orkar. Har jag svårare ADHD eller har jag bara blivit tröttare med åldern? Kanske ska jag diskutera med min läkare om att försöka byta medicinering, men centralstimulerande tål jag inte, så jag vet inte vad det finns för hopp om annat biologiskt stöd för min hjärna. Känner mig just idag som en slêten gammal uttjänt känga.

Jag orkar tvätta fyra gånger i månaden, vissa veckor två dagar i rad för att jag inte fått till det föregående vecka. Jag ser till att det står mat på bordet till mitt barn och försöker se till att hennes rum är under kontroll och ser till att hon kommer till skolan och vet alltid var hon är. Det känns som vad jag orkar. Jag har vårdbidrag på 75% nu veckorna min dotter är här, för hennes särskilda behov. Veckorna däremellan går åt till vila de första dagarna när hon åkt till pappa. Hushållet kommer i ordning när hon ska komma, och någon gång veckan hon inte är här.

Till skillnad från de som lyckas med listor och scheman kan jag inte följa listor, blir ännu mer splittrad – kanske för att det känns som ett krav och jag börjar stressas? Det enda sättet för att skapa struktur i mitt huvud är att skriva. Och då var ändå min ADHD värre förr. Den går liksom inte över (tänk att jag skulle skriva det!). Den är något som är med mig varje dag.

Jag brukar säga att det inte märks så mycket utanpå på mig. Pratar inte snabbt och forcerat som förr. Däremot kan jag byta ämne väldigt mycket under ett samtal, men jag lyckas dra ihop slutsatsen. Min gamla terapeut hävdade att jag blivit mycket mer sammanhållen i samtal, men det kan ha berott på att jag var målorienterad, det var ju under min rehabilitering.

Min partner däremot tycker att min ADHD märks mycket på mig. Han kände mig inte för ett par år sedan, så jag tycker att det är lite hårt att höra eftersom jag blivit lugnare. Men jag har inte fått mer koncentrationsförmåga. Samtidigt har orken minskat, i takt med att pålagorna ökat. Och visst, jag orkar vara mamma, iaf nästan varje dag en supermorsa.

Om jag ska lyssna på vad någon säger och min blick börjar vandra – då är jag inte längre där.
Oj, en ekorre säger min partner då, för det är som om jag fått syn på något annat.

Detta att inte fixa energi för att fixa fler hållbara verktyg känns som ett Moment 22 för  mig. Som att jag inte kan habilitera mig själv mer. Känner mig funktionsnedsatt, det är verkligen inte alltid, men jag har stagnerat. Att känna som om man nått sin gräns känns väldigt dystert. Vad gör jag nu?

Orkar läsa lite bloggar och hamnar på ett inlägg:

ADHD, utbränd, rastlös:

”Kanske borde jag skaffa mig lite amfetamin och se om det kan hjälpa mig? Jag som var så lugn som barn…hmmm… Känns lite som en fluga det här med ADHD. Och visst vill man vara i framkant och känna sig trendig så jag självdiagnostiserar mig härmed.” skriver bloggaren.

Mitt liv är alltså ett skämt?

Idag känner jag för att dela ut
ännu en känga i cyberrymden.

Dessutom har jag i ett senare inlägg förklarat närmare om vad som är en diagnos eller inte.


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: