Archive for the 'ADHD (+lite autism mm)' Category

Förslag om större isolering av funktionsnedsatta – Ättestupan nästa steg?

Förslag om att inskränka rörelsefriheten för funktionshindrade – trodde faktiskt inte det kunde bli värre. Det är livsfarlig väg att med incitament slå fast och uppmuntra inskränkningar av rättigheterna till särskilt utsatta grupper. Om förslaget går igenom banar det vägen för att dra undan tryggheten för fler och fler grupper. Vilka är nästa i ordningen? Vilka mister det lika människovärdet nästa gång?

Regeringens utredare, Gunilla Malmborg, har i uppdrag att se över LSS, lagen som ger vissa funktionshindrade rätt till personlig assistans. Funkaportalen om vad personlig assistans kan betyda för en normal livskvalitet. Det är en hjälp som enligt rättighetslagen LSS ska ge dem i behov möjligheter som icke funktionsnedsatta har. Vuxna såväl som barn, som vill idrotta eller göra andra aktiviteter utanför hemmet ska kunna göra det och deras frihet inte inskränkas.

SvT Nyheter rapporterar 2018-02-16:

”Regeringens utredare: Avskaffa den [personliga] assistansen för barn och gamla.
Funktionshindrade barn under tolv år och äldre över åttio år ska inte ha rätt till personlig assistans. Det föreslår regeringens utredare i den kommande LSS-utredningen som SVT Nyheter tagit del av. Istället ska de få stöd framför allt i hemmet, vilket innebär inskränkningar för barn som inte specifikt behöver vård hemma utan vill kunna röra sig som andra. Tidigare har lagen fokuserat på att alla ska kunna delta i samhället, oavsett ålder och funktionshinder. I dag kan barn med personliga assistenter åka på kollo eller fritidsaktiviteter, som andra barn.”

Personlig assistans innebär ett personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer till den som på grund av stora och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med fem så kallade grundläggande behov: personlig hygien, måltider, på- och avklädning, att kommunicera med andra eller annan hjälp som kräver ingående kunskaper om personen med funktionsnedsättning.

Istället ska två nya insatser införas, enligt förslaget – ”aktiv tillsyn av övervakande karaktär” och ”omvårdnad och stöd för barn”. Det första är ett stöd för barn över 12 år som har en psykisk funktionsnedsättning som har aggressivt och utåtagerande beteende. De ska kunna få rätt till en annan sorts assistent som hjälper till med övervakning så att barnet inte skadar sig själv. Det andra är för barn under 12 år med allvarliga fysiska funktionshinder. De barnen har stora vårdbehov under hela dygnet och kan få hjälp i hemmet.”

Ingen kommer komma helskinnad från inskränkningarna – för någon gång händer saker man inte trott.

Indragna rättigheter kommer göra många mer beroende av andras goda vilja och belastningen på nära och kära kommer öka. Funktionsnedsatta blir osjälvständiga och kan känna sig till last för sin omgivning, som ofta redan har fler vardagsuppgifter än andra. Går förändringen igenom är det första steget mot Ättestupan.

En passande dikt av pastor Martin Niemöller:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

/Victoria Qvarnström

Annonser

Pojken som rev bort skorporna från mina varbölder

Idag på en parkering noterade jag med vänstra ADHD-ögat hur en pojke vägrade sätta sig i bilen hem. När jag skulle åka igen var de kvar. Killen hade blivit mer upprörd och grät och höll sig några meter bort runt bilen. Föräldern försökte lugna honom men nådde inte fram. Han hade fastnat, blivit blockerad.

Stress och det oväntade kan ställa till det, ja för alla. Det kan det bli rent omvälvande, blockerande, inombords för någon med autism, som har så starka behov av att bereda sig i god tid på nya situationer. Och jag förstod sedan mellan raderna att några färska upplevelser på rad hade blivit till besvikelser.

Redan på långt håll hade jag känt igen låsningen hos pojken som hos någon med extrem ångest, kanske autism eller en annan npf-diagnos, och med olika kombinationer av alla neuropsykiatriska varianter. Antar aldrig att jag har rätt men kommer ofta rätt av omedelbara ”magkänslor”. Och jag är ingen specialpedagog, vet inte hur man gör som metoder med strategier för alla olika personer med särskilda svårigheter. Särskilt om vi aldrig setts förr. Men jag förstår att ha ett lyhört och avvaktande tålamod och så inte röra upp mer.

Jag kunde bara inte åka hem till vår värme hemma. Det var svinkallt och ensligt och jag kände i hjärtat hur ensam föräldern just då måste känna sig, det hade ju gått en stund. Man kan visa sig när någon har det jobbigt – det är det mest anständiga att göra. Hade jag inte försökt hade jag känt att jag svikit, särskilt eftersom jag förstod känslan av när det helt låst sig hos någon som är beroende av en och man själv är den som måste fixa det.

Räcker att försöka vara medmänniska

Som utomstående ska man aldrig inbilla sig att man kan trolla. Inte i hybris försöka mästra och hur som helst tränga sig på i en sådan här situation. Den som känner bäst är föräldern – alltid. Jag är specialist på vår dotter. Har lärt mig mycket under åren om diagnoser och allt har varit väldigt individuellt när jag jämfört med min egen onge. Så jag tror inte att jag kan bättre. Tänkte bara visa mig som en medmänniska för föräldern och eventuellt kunna distrahera lite med vår lilla söta hund Vilja?

Fångade upp vår lilla hund på armen. Och hon tar verkligen sin tid på sig att komma, trots att hon hör när jag kallar. Selektivt hörande, ni vet.. Som min dotter ibland. 😉

Djur och barns hjärtan

Gick bortöver parkeringen och kom fram, mötte förälderns blick för att kolla att det var OK – och jag fick rätt blick tillbaka. Det kan ju annars bli hur fel som helst att lägga sig i!  Jag stannade ett par meter ifrån dem och visade pojken vår lilla busiga tik och sa att hon nästan rymt för hon ville inte åka med i bilen hem. ”Som du, du vill ju inte heller åka med i er bil.”.

Någonting, kanske en eftertanke blinkade till hos honom. Som inte alls betydde något för att jag kunde lösa hans fortsatta inre kaos. Jag erkänner att jag dramatiserade lite om hunden, för att ha en ingångskommentar. Men jag får faktiskt ofta gå och hämta henne och hon sticker undan. Annars – ljug inte för en autist. Det kan förstöra allt vidare förtroende. Även om orden inte ligger på plats – så underskatta ingen. Någon kan fungera med en otroligt känslig radar med analysförmåga som övergår andras förstånd. Got it?

Fortsatte att prata med dem båda, utan ens ett ord till föräldern om någon diagnos eller att visa något tyck-synd-om. Jag vart direkt övertygad om att pojken hade autism – som ställt till det lite. Inte för att jag är synsk, utan för att vissa saker kan vara ultratydliga. Men jag hade gått fram oavsett och kollat läget om det känts så här, alla kan få problem. Fast det här kändes i hela mig och han påminde mig om en elev jag haft hand om, när jag som 1985, som 18-åring praktiserade på en skola. Det hade tagit mig 1,5 timme att få honom lugn nog så han kom ut ur toaletten efter han – med rätta – blivit upprörd.

Det är en stor svårighet att inte kunna hantera alla känslor när man inte får någon ordning på dem.

Vi snackade vidare, idag på där på parkeringen. Vi vuxna pejlade lite mellan varandra och försökte fånga upp varandras trådar. Det var ju ingen idé för mig att försöka läsa av killen. Men de hade också en hund. Vad har du för bil frågade föräldern mig – och förmedlade i sin tydliga blick att detta var ett viktig ämne för pojken. Nu råkar vi ha en Volvo, som jag också svarade samtidigt som jag såg att de också hade – och jag kommenterade det positivt. Hade vi haft en annat märke hade jag sagt det, men ändå tagit upp hur vi önskade en Volvo – för de var så bra. ”Men det är ju din favoritbil!” utbrast föräldern. OK! Bra tråd.

Då berättade jag spontant om igår när jag med vår Volvo kanade ner i ett dike vid en åker. Förklarade för föräldern om att jag lagt bilmattorna och gräs vid däcken. Och att jag sedan fick rätt vinkeln på bilen för att kunna backa och sen trycka långsamt och lätt på gaspedalen, känsligt så bilen kunde börja ta tag i underlaget. Ökade gasen, sedan var bilen uppe på vägen igen. Vände mig halvt mot sonen och sa att det var för att Volvo är så bra, som det hade lyckats. Ljög inte, och fortsatte i ett naturligt samtal med föräldern och sa att det hade tagit 25 minuter. Men att jag känt glädje för utmaningen. sån är jag. Sonen verkade även då ha lyssnat. Han grät ju inte längre och stod still.

Hade släppt ner Vilja på marken och hon rusade med sina korta ben omkring oss, luktade runt, kissmarkerade och sen fram till pojken och ställde sig på bakbenen och han kände hennes små ivriga tassar mot sitt ben. Han log då plötsligt, som generad, men förtjust. Jag såg det fast att han kråmade sig lite bort, i en ny känsla.

Hade inte gjort mer än det lilla. Sedan förmådde jag inte mer. Sa att det var skönast för hunden hemma i värmen, med mat och så.. Det samma som väntade killen hemma.

Tutade när jag körde iväg i vår gamla sanna Volvo

Hade till slut blivit övermannad av en personlig sorg. Därför blev svårt att vara kvar hos dem. Tårarna hade ju börjat tränga fram genom mina sedan 2006 igenmurade sorgekanaler. Fick fejsa det jag under åratal inte kunnat, att släppa fram mina egna känslor eftersom jag för min älskade dotters överlevnad inte haft råd att rasa ihop. Nödvändigheten att personligen komma vidare blev oväntat verklig för mig.

Kunde inte heller för allt i världen styra bort tankarna på ”alla oss” och på de som inte har en aning, som inte lever i en så oberäknelig vardag att man kan bli stående på en parkering i timmar.

Jag känner inga tvivel om att pojken från idag är föräldrars stora glädje – för det måste sägas – att man älskar sina ungar hur annorlunda föräldraskapet än blev. Och man vill deras bästa. Och i realiteten behövs hjälp hemma minst åtta timmar varje dag. Går inte djupare in på det eftersom jag redan bloggat om det flera gånger om. Och det väcker för mig för svåra känslor.

Sen sket det sig – men jag räddades av en medmänniska

Körde för att handla. Tårarna bara fortsatte sakta trycka sig fram och rinna. Torkade kinderna med ärmen i kassan. Nästan hemma igen hittade jag inte min plånbok när jag kände igenom fickorna. Jo, mindes att jag hade tagit upp den för att se att VISA-kortet var med? Sen visste jag inte – något som är rent plågsamt återkommande i mitt vardagsliv. Mitt liv består i ångest med energikrävande dubbelkollar – som en för veckor förlagd mobil, glasögon, bankkort och ibland tappar jag bort mig själv – vem är jag? Men min nya läkare gjorde en liten Alzheimertest på mig och min oro stillades. Hon sa att orsaken nog stavades utmattning.

Återvände direkt till Willys i jakt på min plånbok direkt med stigande panik som jag höll stången. Menar: ”Vad är det värsta som kan hända i livet?”. Och det visade sig att någon hade lämnat in min plånbok som de hittat på parkeringen. Inte en grej saknades. Ja, här svämmade mina suddiga tårar över. Hade inte ens vågat tänka på en sån godhet. Wow! En välsignad upplösning på just det lilla problemet.

Hade nog omedvetet lagt plånboken i min trasiga ficka? En enda störning i min nu extra stressdrabbade ADHD-hjärna får mig ur spel. Mina tankar angick endast mina grymma Moment 22-minnen om hur vår dotter under åratal missbehandlats – när vi i själva verket trott att hjälp anlänt! Var översköljd av min sorgereaktion som brustit fram efter vad jag just varit med om.

Hemma igen tog det två timmar innan tårarna slutade. Jag grät inte, tårarna bara rann. Vår superinkännande rottis var orolig en lång stund när jag var så nedslagen. Går inte att fejka inför honom, han blir orolig om familjeflocken inte är i harmoni.

Lugnade mig efter ventilen att skriva detta inlägg. Så jag kan fortsätta i hyfsad balans. Men pojken på parkering gjorde det ingen annan förmått. Öppna mina infekterade sår så varet kan rinna ut – och jag kan bli frisk igen.

Mvh Victoria

Våra barn vill inte leva längre och nedtryckningen börjar i skolsystemet

Tiden och utvecklingen för barnen med särskilda undervisningsbehov – kanske med neuropsykiatriska diagnoser – har stått helt still, under chockerande många år. Det är ren vanvård att undanhålla unga möjligheten att få må bra!

”Ska man knäcka ungar så ska man bör(j)a (ner dem) i tid”?

Tänk Er! Om flera fotbollskids i länet tagit sina liv? Hade det rests en röd flagga då kanske, med stora insatser för att rädda resten av fotboll- Sveriges framtid? 

Men nu handlar det ”bara om unga med NP-diagnoser” som offras. De som tänker och fungerar unikt – vars förmågor kan ändra vår framtid. De ”kan kicka boll” – men bollen som servas dem är alltid fyrkantig.

Den naturliga peppen tas ifrån en stor grupp, som har så mycket att berika samhället med. Nya idéer skapas inte av dem som är och tänker som alla andra.

Under barn -och ungdomsåren så är människor extra känsliga. Formbara – som lera. Och med specialhjärnor har man mycket att växa i, eftersom världen faktiskt beter sig jäkla ologiskt och märkligt. Och det känns rakt in i hjärtat hos våra diagnosunga – när de aldrig får bära en varm go känsla i magen av att ha lyckats.

Flera diagnosföräldrar jag haft kontakt via bloggandet och grupper har mist sina barn för att ungarna inte orkade längre och tagit sina liv, ofta efter väldigt jobbiga tonår. Det var ett år fem unga som tog livet av sig bland bara några hundra familjer i mitt nätverk.

Tänk att trots allt man gjort som förälder – inte längre har barnet kvar att kämpa för!?

Det har så många år varit min egen största rädsla. Hennes, min skatts andetag har fått mig att orka 10-faldigt mer än jag egentligen haft kapacitet till.

Så cyniskt behandlade blir många människor – men unga måste väl värderas? Vill spy rakt ut, för jag mår illa varje dag av egen rädsla.

Tar här upp en aktuell artikel från Föräldranätverket Barn i behov – som för diskussionen vidare om nuvarande omständigheter i skolan. ”Ska man knäcka ungar så ska man börja i tid”?

Skolverket blundar för vår kunskap om NPF
Citat ut artikeln:
”Vi vet nu att barns utmanande beteende inte alltid kan förklaras med anknytningsmönster eller brister i uppfostran, utan kan bero på exempelvis svårigheter att snabbt sortera intryck till meningsfull förståelse och svårigheter med sociala koder och samspel. Denna nya förståelse hade kunnat omsättas i verkligt stöd till lärare genom konkreta pedagogiska metoder och verktyg. Undersökningar bland lärare visar att detta också är det som oftast efterfrågas av lärarkåren.”

”Skolverkets kunskapsförnekande är inget annat än ett framhärdande av idéerna bakom den inkluderingsvåg som drevs igenom med den nya skollagen 2010. Skolmyndigheter och huvudmän var frustrerade över att den inkluderande skolan dröjde och att allt fler elever gick i kostsamma särlösningar.”

”Samma skollag delegerade hela ansvaret till rektor, vilket i praktiken innebar att en av de mest genomgripande förändringarna i svensk skola lades på få personer utan utbildning i olika behov hos barn som en inkluderande skola möter och samtidigt bakbundna av hårda budgetkrav och andra uppgifter.”

”Nu slås som direkt konsekvens en hel generation barn med autismspektrumtillstånd brutalt ut ur skolan med ofullständiga betyg och problematisk skolfrånvaro redan på lågstadiet. Dominoeffekten är ett faktum och innebär tragedier för enskilda barn och deras familjer.”

”Kaotiska situationer kommer att uppstå som leder till krav på enkla lösningar som hårdare tag.”

”Långvarig skolfrånvaro har blivit grund för LVU och felbehandlade barn med autism placeras slutligen till sist på SIS-institutioner som helt saknar kompetens för den här gruppen, och med katastrofala följer.”

Bra rutet – med konkreta förslag i artikeln på hur man ska komma tillrätta med de här utsatta barnens svikna rättigheter!

Kan inte förstå hur mycket kamp det behövs för något som är så självklart!

En skam.

Mvh Victoria, en diagnosmamma

Tidigare blogginlägg – jag då trodde skulle vara omoderna och inaktuella vid det här laget:
Gasa upp specialkompetensen i skolan
När skyddet brister i skola och samhälle
Att riskera mista sitt enda hemspråk – kommunikation på ”autistiska”
Skolans snäva ramar blundar för verkligheten
Utan specialinsatser i skolan leder utför
Vår artikel i GP Debatt också – författad av mig och Malene Larssen.
Förfärande nog för ett längre tag sedan,  år 2012. Vad i helvete ska vi göra mer?

 

Åter till människovärde med skiftat fokus

Det gick inte som jag trott men går oväntat bra idag – efter en långdragen och kraftkrävande strid med/mot mig själv.

Jag tillhör utbrändhetsgruppen som aldrig kom tillbaka till det livet som jag trodde skulle bli min framtid, vara min livshistoria.

Utbildning, fast jobb och uppskattning på den vägen som alla andra gick. Den förinprogrammerade planen gick i stöpet för mig. Upprepat.

Kände mig besviken, snopet omkörd i innerfilen. Mina kurskamrater började jobba, jag stod kvar på samma ställe. De minns inte ens de uppsatsämnen vi skrev ihop. Men det är mina sista minnen från skolstudierna, från verkligheten då jag ändå valt rätt väg. Men ingen väg jag kände till då var tydligen rätt. 

Blev sjukskriven 1996 efter en komplex tid av högskolestudier, nattjobb, extrajobb och det hårda slaget när en vän plötsligt dog. Ett års inbäddning hemma med neddragna persienner. Sedan dess har jag kämpat – för mycket kanske?

Depression är en sjukdom man kan få hjälp med lärde mig min älskade gamla sandlådekompis, då när jag totalkraschade första gången. Och min ADHD var ju okänd då. Depression är vanligt om man inte fått hjälp och riktning i tid.

Men var envist hoppfull varje gång jag kom ur dimman under alla dessa år – om att nu var jag frisk! Och lika stark som jag mindes?

Direkt jag mådde bättre använde jag min kraft till otaliga revanscher som slutade i kaklet. Slagen och bitter över livets orättvisa, så kunde det ta nåt år eller två att orka satsa lika friskt igen.

Det var den enda framtid jag kunde föreställa mig. Jag gjorde ju som man skulle? Kunde inte relatera till annat. 

Jag vet inte om chanser undslapp mig för att jag inte hamnade på rätt plats, att tajmingen inte stämde med företag – eller om det var jag som var för kass? Självförtroendet sviktar när man inte får lov att vara med.

Arbetsmarknaden ville inte ha mig trots alla mina försök. Kom i tid. Högg i. Engagerade mig – och är inte helt dum i hôvvet. Men det kanske är den lättaste vägen att se annorlunda personlighetsdrag som fel?

Till slut tvingades jag skita i ”samhällsordningen som ignorerat mig” och behövde skapa mig själv istället.

Grävde exakt där jag stod och fortsatte blogga om ”bokstavsdiagnoser” och skriva artiklar och vara mamma till min dotter. Att stötta min fantastiska ”alfabetstös” – den uppgift jag är unik utvald för.

Insåg ju till slut, efter många år – att mitt värde inte låg där i lönechecken som skulle kunna skapa ett rikare och roligare liv för min dotter. Hon är idag 18, men jag har aldrig kunnat ta med henne på en enda semesterresa, eftersom jag inte kunnat påverka mina inkomster.

När jag släppt och sett framför mig vad livet hade att ge, som att mina kära levde blev allt till atomer av tacksamhet. Utan bitterhet befriade jag mig från den tunga känslan av att jag hade misslyckats – och så förändrades allt inom mig. Jag dög som mycket kompetent – precis där jag befann mig i livet.

Förstår så väl fattigdomsfällan som jag nämnde ovan, att vända på sista slant när man inte kan jobba. Isolera sig för att man inte har råd att ta bussen till stan och betala sin fika på hela 25:-.

Hur kan man våga drömma när man inte känner att man kan påverka sitt enkla liv, som med ett extrajobb?

Föreslår att man bara gör – det som ligger närmast. Allt som inte går bakåt – har ganska hyfsade förutsättningar för att gå framåt. Och livet är ju som en jenkadans. Två steg fram, ett steg bakåt. Två steg fram – på repeat.

Bara gör det du kan och vill. Individuella förutsättningar brukas bäst utan dåligt samvete, skam och prestationsångest. Det är människovärde. Även oavlönade insatser påverkar ju andra människor – och en själv.

Lättnad av ADHD-diagnosen – grät av lycka och sorg 2008
Sviter utav allt för lång tids press –  tillräckligt med överlevnad
Snöängel och vårblomster – markera värde i sin svagaste stund – genomgick allt för att återkomma till den viktigaste, 2006
Rehabilitering till arbete eller habilitering till liv – om att livet kan bli annorlunda – och man behöver bearbeta det
Och min hjärna roar mig – som om hon vore en helt egen individ. Jag kommer ju inte undan henne – även om hon styr för mycket ibland.

-Med vänlig hälsning Victoria – och min hjärnparasit ADHD

En moders bön

Donias mamma skrev:

Medkänsla, Omsorg, Respekt. Det är något alla barn bör känna att de får.

Att man lyssnar på vad de har på hjärtat och hjälper dem till det de önskar uppnå.

De ska ha glädje i livet och därför ska vi finnas som deras stöd.

När de inte når upp till äppelträdet lyfter vi dem så de kan plocka sitt äpple själv. Så som de önskar.

När de är sjuka ger vi dem den tröst vi kan. Vi ser till så de inte ligger arga och besvikna med sorg, ensam på ett rum, medan vi har fest.

 

en-moders-bon

Hjärnröntgen visar mätbara skillnader vid ADHD

Nu 2016 – äntligen har man med MRI-röntgen av hjärnan visat påtagliga skillnader vid ADHD på ett stort antal testpersoner, då 1713 hade ADHD och 1529 deltagare inte hade ADHD-diagnos.

Hjärnan ser annorlunda ut hos dem med adhd

Studien är gjort på ett så stort underlag att den är vetenskapligt trovärdig.

”Fem av de sju hjärnregionerna visade sig vara något mindre i storlek hos barn som hade en adhd-diagnos. Skillnaderna är små men mätbara. Deltagarna i studien kommer från länder som Norge, USA, Nederländerna och Kina.  

– Resultatet bekräftar det man tidigare antagit, och med ett så här stort material blir det mer trovärdigt, säger Sven Bölte, professor vid Karolinska Institutet som forskar om adhd.

Ett område är amygdala, som sitter långt innanför tinningen och är en del av känslohjärnan. Den har en viktig funktion för uppkomsten av negativa och positiva känslor. Storleken på amygdala har redan tidigare kopplats samman med hyperaktivitet.  

Ett annat område som är mindre hos barn är accumbenskärnan, som även den sitter i känslohjärnan. Detta område styr hjärnans belöningssystem. Hos personer med adhd har man sett att belöningssystemet kickar igång snabbare än hos andra men sedan så går dopaminnivåerna i stället ner, vilket minskar motivationen.”

Kaleidoskop

Kaleidoskop

Om ADHD-forskningen från 2012 Den kända biologin i hjärnan vid ADHD

Likstinkande tonåring dog en helt oväntad naturlig död?

Men kom igen nu! En 15-årings död i obehandlad lunginflammation kan väl inte kallas för en naturlig död med ett simpelt: ”Dödsorsak: Sjukdom”? Som då inte behöver utredas ytterligare.

Det var ändå vad den ensamme polismannen fastslog med ambulanspersonalen i Donias rum. Sedan var det så. Utan ett läkaromdöme på plats, eller ens en fotodokumentation av dödsplatsen. Det var vatten på golvet som sas kommit från takfönstret? Fast det inte hade regnat på fyra dagar. Vad då – blev Donia mördad och avtvättad och bars till rummet (igen)? Vore ju kanske käckt att undanröja sådana tvivel.

Polisanmälningarna om att något inte stämde sågs inte av Åklagare som något att utreda. Två förundersökningar lades ner. Så vittnena om att Donia anförtrott sig bli våldtagen i huset – och synnerligen besvärande detaljer om Donias fysiska lidande via obduktionsfotografierna – inget av det bar, eller bär någon rättslig vikt.

Trots att den dödsförklarande läkaren Charlotta Schaedel på sjukhuset under protokollfrågan ”Skäl för polisanmälan” skrev att:  ”Ja, polisen ska kontaktas!” – så gick inte dödsfallet vidare till utredning.

donia-dodsbevis-kontakta-polis

Att inte notera – trots hälsokunskaper

Familjehemmets mamma är mycket kunnig om hästar och anlitad under hästtävlingar för att kontrollera hästarnas välmående och hälsa.

Fotografen Man Ray uttrycker här det minsta man kan känna om Donia

Fotografen Man Ray uttrycker här det minsta man kan känna om Donia

Ser på Youtube hur hon pratar om hur viktigt det är och sedan hur hon gör praktiskt för att besikta en häst efter tävling – så den inte farit illa av sporrar eller hårda betseldrag. Det är ett berömvärt engagemang! Titta i hästens mun bland annat.

Men hon kan omöjligen ha kontrollerat Donia med samma ”hälsoögon”? Donias svalg var absurt synligt sjukt. 

Menar, halsdroppen hade ruttnat bort medan Donia fortfarande levde!

Men flickan fick i.a.f  floursköljning att gurgla med, för sin hals med körtelfeber, som inledde den fatala lunginflammationen som blev Donias död två veckor senare. Va?!

Stanken – utav en kommande död i vanvård

Donia var ju de två sista veckorna i sitt liv riktigt dålig. Men hon gjorde sina uppgifter, som att åtlyda att arbeta med familjehemmets hästar och gå till skolan.

Men hon sa själv att hon ”luktade lik”. Det tyckte faktiskt alla andra också. Stanken satt i kläderna, skåpet i skolan, skolväskan och i hennes rum. Hennes kompisar försökte vara nära Donia, fast de knappt stod ut. Men vad kunde Donia själv göra åt det?

Hon bad om hjälp av de som hon var helt beroende av, sitt Familjehem – men hur skulle en ung och dessutom ganska sjuk tjej sätta sig emot alla löften om ”imorgon”.

Även vårdföretaget Attendos representant hade reagerat på den svåra stanken i Donias rum och som efter att ha besökt Donia, mailade Simrishamns Socialtjänst om att läget verkade allvarligt och akut. Men utan att kommunen (re)agerade.  

Kalla Fakta https://www.tv4.se/kalla-fakta/klipp/donia-hassan-var-d%C3%B6dssjuk-fick-inte-v%C3%A5rd-2989840

TV-reportage från Kalla Fakta

 

Skylla bort sina misstag är det sämre alternativet

Tror inte att journalföringen på en så välrenommerad vårdinstans som Lunds Universitetsjukhus har ett så bristfälligt datasystem att Familjehemmet i själva verket gjorde allt för Donia – men att journalerna från akutbesök kanske ”slarvades bort”?

Alla familjehemmets undanflykter och lögner om att de tog Donia till läkarvård? Vad handlade det om? Att de inte borde ha fyra placerade behövande barn hos sig – kanske för att de inte hade tiden, jämte hästgården de driver?

Men det är en desperat efterfrågan efter Familjehem. Som detta, som Socialen inte ens hade utrett och godkänt om de var lämpliga. Donias fastslagna individuella behov var att vara det enda barnet i ett Familjehem. Så placeringen var också ett rent regelbrott från Simrishamns kommun. Men de har inte gjort några fel.

Städade bort alla spår i efterhand

Till och med Familjehemmet verkade tycka att Donias stank var besvärade? Familjehemmet gjorde något åt liklukten från Donias lungor, med vävnadsdöd och varansamlingar – men först efter Donias död. De kunde väl kanske ha rengjort rummet tidigare och hjälpt Donia så hon sluppit ligga i stanken av sin egen ruttnande kropp? Lite väl cynisk här kanske? Ingen borde få gå igenom det Donia tvingades – det fanns ju vård bara en kort väg bort.

Kan säga så här, om det ytterst lilla som Donias biologiska mamma fått från obduktionen på sin 15-åriga dotter, som foton: Luftstrupens slemhinnor var inte friskt rosa, utan grå. I svalget ovanför stämbanden var det levrat blod med svullnad, trots att Donia inte hostat, utan bara kvävts långsamt. Och halsdroppen hade ruttnat bort medan hon levde!

Fast när Donia dött och kroppen avlägsnats, möttes Donias mamma och systern Cecilia av klorindoft, slängd bäddmadrass och tvättade kuddar. Allt, precis allt var kliniskt rent med utraderade spår av Donia. Även skolväskan var tom. 

Medan Donias anhöriga var på rummet för att försöka få en känsla av där Donia sist levde, så satt Attendo-personalen i köket och tröstade den förkrossade familjehemsmodern. Attendo Care var också de första familjen ringde – innan de slog 112. Varför gör någon så?

En oberoende läkare borde gå igenom obduktionsprotokollet

Jag är inte vårdutbildad. Men jag pallar idag att se döda, pussat två likkalla anhöriga farväl hyfsat nyligen och tar döden och livlösa kroppar som något naturligt i livet. Men jag är också logisk.

Varför hade den kraftigt avmagrade döda Donia en svullnad, som av ett slag, på vänstra käken? Det utmärkte sig – för på höger sida av ansiktet var det inte så. Donias blick som död sneglar ner åt hennes vänstra sida där käksvullnaden satt. Jag som ren lekman observerade ett rött långt rivsår från Donias nyckelben som gick snett neråt till diafragmaområdet, precis där revbenen går ihop under bröstet.

Galna kvinnor

Är verkligen ingen Rättshaverist i foliehatt med förkärlek för konspirationteorier. Snarare en av dem som ibland får slåss mot dem, eftersom de tycker att jag med min blogg ”är köpt av medicinindustrin”. Jag är mer enkelspårig än så.

sinnesjuka-damer

Men ni är fria att misstro mina observationer som väcker så många frågor – oavsett!

Vore verkligen intressant med andras nya infallsvinklar här. Bara ni inte tycker att Donias död är något så obetydligt att en sund rättspatos inte väcks till förfäran?

För min del så bör man kämpa på  så gott man kan för varje unge. Även i komplicerade situationer.

Jag är ingen men har min röst för barnen – om Donia
Donia våldtagen inom Familjehemmets väggar – outrett
Varför ljuger inblandade om Donias död – trots starka motdokument?
Donia dog i Familjehem – utan rättslig utredning 

/Ha en fin helg med ❤ önskar Victoria


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv

Annonser

%d bloggare gillar detta: