Pojken som rev bort skorporna från mina varbölder

Idag på en parkering noterade jag med vänstra ADHD-ögat hur en pojke vägrade sätta sig i bilen hem. När jag skulle åka igen var de kvar. Killen hade blivit mer upprörd och grät och höll sig några meter bort runt bilen. Föräldern försökte lugna honom men nådde inte fram. Han hade fastnat, blivit blockerad.

Stress och det oväntade kan ställa till det, ja för alla. Det kan det bli rent omvälvande, blockerande, inombords för någon med autism, som har så starka behov av att bereda sig i god tid på nya situationer. Och jag förstod sedan mellan raderna att några färska upplevelser på rad hade blivit till besvikelser.

Redan på långt håll hade jag känt igen låsningen hos pojken som hos någon med extrem ångest, kanske autism eller en annan npf-diagnos, och med olika kombinationer av alla neuropsykiatriska varianter. Antar aldrig att jag har rätt men kommer ofta rätt av omedelbara ”magkänslor”. Och jag är ingen specialpedagog, vet inte hur man gör som metoder med strategier för alla olika personer med särskilda svårigheter. Särskilt om vi aldrig setts förr. Men jag förstår att ha ett lyhört och avvaktande tålamod och så inte röra upp mer.

Jag kunde bara inte åka hem till vår värme hemma. Det var svinkallt och ensligt och jag kände i hjärtat hur ensam föräldern just då måste känna sig, det hade ju gått en stund. Man kan visa sig när någon har det jobbigt – det är det mest anständiga att göra. Hade jag inte försökt hade jag känt att jag svikit, särskilt eftersom jag förstod känslan av när det helt låst sig hos någon som är beroende av en och man själv är den som måste fixa det.

Räcker att försöka vara medmänniska

Som utomstående ska man aldrig inbilla sig att man kan trolla. Inte i hybris försöka mästra och hur som helst tränga sig på i en sådan här situation. Den som känner bäst är föräldern – alltid. Jag är specialist på vår dotter. Har lärt mig mycket under åren om diagnoser och allt har varit väldigt individuellt när jag jämfört med min egen onge. Så jag tror inte att jag kan bättre. Tänkte bara visa mig som en medmänniska för föräldern och eventuellt kunna distrahera lite med vår lilla söta hund Vilja?

Fångade upp vår lilla hund på armen. Och hon tar verkligen sin tid på sig att komma, trots att hon hör när jag kallar. Selektivt hörande, ni vet.. Som min dotter ibland. 😉

Djur och barns hjärtan

Gick bortöver parkeringen och kom fram, mötte förälderns blick för att kolla att det var OK – och jag fick rätt blick tillbaka. Det kan ju annars bli hur fel som helst att lägga sig i!  Jag stannade ett par meter ifrån dem och visade pojken vår lilla busiga tik och sa att hon nästan rymt för hon ville inte åka med i bilen hem. ”Som du, du vill ju inte heller åka med i er bil.”.

Någonting, kanske en eftertanke blinkade till hos honom. Som inte alls betydde något för att jag kunde lösa hans fortsatta inre kaos. Jag erkänner att jag dramatiserade lite om hunden, för att ha en ingångskommentar. Men jag får faktiskt ofta gå och hämta henne och hon sticker undan. Annars – ljug inte för en autist. Det kan förstöra allt vidare förtroende. Även om orden inte ligger på plats – så underskatta ingen. Någon kan fungera med en otroligt känslig radar med analysförmåga som övergår andras förstånd. Got it?

Fortsatte att prata med dem båda, utan ens ett ord till föräldern om någon diagnos eller att visa något tyck-synd-om. Jag vart direkt övertygad om att pojken hade autism – som ställt till det lite. Inte för att jag är synsk, utan för att vissa saker kan vara ultratydliga. Men jag hade gått fram oavsett och kollat läget om det känts så här, alla kan få problem. Fast det här kändes i hela mig och han påminde mig om en elev jag haft hand om, när jag som 1985, som 18-åring praktiserade på en skola. Det hade tagit mig 1,5 timme att få honom lugn nog så han kom ut ur toaletten efter han – med rätta – blivit upprörd.

Det är en stor svårighet att inte kunna hantera alla känslor när man inte får någon ordning på dem.

Vi snackade vidare, idag på där på parkeringen. Vi vuxna pejlade lite mellan varandra och försökte fånga upp varandras trådar. Det var ju ingen idé för mig att försöka läsa av killen. Men de hade också en hund. Vad har du för bil frågade föräldern mig – och förmedlade i sin tydliga blick att detta var ett viktig ämne för pojken. Nu råkar vi ha en Volvo, som jag också svarade samtidigt som jag såg att de också hade – och jag kommenterade det positivt. Hade vi haft en annat märke hade jag sagt det, men ändå tagit upp hur vi önskade en Volvo – för de var så bra. ”Men det är ju din favoritbil!” utbrast föräldern. OK! Bra tråd.

Då berättade jag spontant om igår när jag med vår Volvo kanade ner i ett dike vid en åker. Förklarade för föräldern om att jag lagt bilmattorna och gräs vid däcken. Och att jag sedan fick rätt vinkeln på bilen för att kunna backa och sen trycka långsamt och lätt på gaspedalen, känsligt så bilen kunde börja ta tag i underlaget. Ökade gasen, sedan var bilen uppe på vägen igen. Vände mig halvt mot sonen och sa att det var för att Volvo är så bra, som det hade lyckats. Ljög inte, och fortsatte i ett naturligt samtal med föräldern och sa att det hade tagit 25 minuter. Men att jag känt glädje för utmaningen. sån är jag. Sonen verkade även då ha lyssnat. Han grät ju inte längre och stod still.

Hade släppt ner Vilja på marken och hon rusade med sina korta ben omkring oss, luktade runt, kissmarkerade och sen fram till pojken och ställde sig på bakbenen och han kände hennes små ivriga tassar mot sitt ben. Han log då plötsligt, som generad, men förtjust. Jag såg det fast att han kråmade sig lite bort, i en ny känsla.

Hade inte gjort mer än det lilla. Sedan förmådde jag inte mer. Sa att det var skönast för hunden hemma i värmen, med mat och så.. Det samma som väntade killen hemma.

Tutade när jag körde iväg i vår gamla sanna Volvo

Hade till slut blivit övermannad av en personlig sorg. Därför blev svårt att vara kvar hos dem. Tårarna hade ju börjat tränga fram genom mina sedan 2006 igenmurade sorgekanaler. Fick fejsa det jag under åratal inte kunnat, att släppa fram mina egna känslor eftersom jag för min älskade dotters överlevnad inte haft råd att rasa ihop. Nödvändigheten att personligen komma vidare blev oväntat verklig för mig.

Kunde inte heller för allt i världen styra bort tankarna på ”alla oss” och på de som inte har en aning, som inte lever i en så oberäknelig vardag att man kan bli stående på en parkering i timmar.

Jag känner inga tvivel om att pojken från idag är föräldrars stora glädje – för det måste sägas – att man älskar sina ungar hur annorlunda föräldraskapet än blev. Och man vill deras bästa. Och i realiteten behövs hjälp hemma minst åtta timmar varje dag. Går inte djupare in på det eftersom jag redan bloggat om det flera gånger om. Och det väcker för mig för svåra känslor.

Sen sket det sig – men jag räddades av en medmänniska

Körde för att handla. Tårarna bara fortsatte sakta trycka sig fram och rinna. Torkade kinderna med ärmen i kassan. Nästan hemma igen hittade jag inte min plånbok när jag kände igenom fickorna. Jo, mindes att jag hade tagit upp den för att se att VISA-kortet var med? Sen visste jag inte – något som är rent plågsamt återkommande i mitt vardagsliv. Mitt liv består i ångest med energikrävande dubbelkollar – som en för veckor förlagd mobil, glasögon, bankkort och ibland tappar jag bort mig själv – vem är jag? Men min nya läkare gjorde en liten Alzheimertest på mig och min oro stillades. Hon sa att orsaken nog stavades utmattning.

Återvände direkt till Willys i jakt på min plånbok direkt med stigande panik som jag höll stången. Menar: ”Vad är det värsta som kan hända i livet?”. Och det visade sig att någon hade lämnat in min plånbok som de hittat på parkeringen. Inte en grej saknades. Ja, här svämmade mina suddiga tårar över. Hade inte ens vågat tänka på en sån godhet. Wow! En välsignad upplösning på just det lilla problemet.

Hade nog omedvetet lagt plånboken i min trasiga ficka? En enda störning i min nu extra stressdrabbade ADHD-hjärna får mig ur spel. Mina tankar angick endast mina grymma Moment 22-minnen om hur vår dotter under åratal missbehandlats – när vi i själva verket trott att hjälp anlänt! Var översköljd av min sorgereaktion som brustit fram efter vad jag just varit med om.

Hemma igen tog det två timmar innan tårarna slutade. Jag grät inte, tårarna bara rann. Vår superinkännande rottis var orolig en lång stund när jag var så nedslagen. Går inte att fejka inför honom, han blir orolig om familjeflocken inte är i harmoni.

Lugnade mig efter ventilen att skriva detta inlägg. Så jag kan fortsätta i hyfsad balans. Men pojken på parkering gjorde det ingen annan förmått. Öppna mina infekterade sår så varet kan rinna ut – och jag kan bli frisk igen.

Mvh Victoria

Annonser

0 Responses to “Pojken som rev bort skorporna från mina varbölder”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv

Annonser

%d bloggare gillar detta: