Posts Tagged 'Ingvar Nilsson'

VI ska f*n inte betala priset för kortsiktig inhuman politik – Ingvar Nilssons uträkningar

Samhällsekonomen Ingvar Nilsson är en vis man som gått till handling för att  tala med myndigheter på myndigheters enda språk – pengar. Han har belyst bl.a hur obehandlade bokstavsdiagnoser  ekonomiskt på sikt vida överstiger vad det hade kostat att tidigt fånga upp människor och satsa rätt – individanpassad – hjälp på dem innan det spårar ut.

Är det olika plånböcker som det handlar om som vanligt? Kommunbudget kontra Statsbudget? Eller vad? Det är i.a.f grymt och cyniskt.

 187181377_7da715df-7569-4edd-9521-bbc0d0fae2e6

Läs mer  nedan- detta är en utbildning med svartvita fakta.
En läxa som bl.a alla politiker och kommunhandläggare borde lära sig utantill.

Individen i centrum – ”Det är bättre att stämma i bäcken än i ån” av Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog

Socialstyrelsen/Ingvar Nilsson Socialstyrelsen/Ingvar Nilsson Utvärdering av ADHD-projektet på Norrtäljeanstalten

Är du lönsam lille vän? En socioekonomisk analys av unga, skolmisslyckanden och arbetsmarknaden

Återkom i augusti när – sajten är igång igen – och välj bland många Socioekonomiska rapporter att läsa.

 

Lotta Abrahamsson om inkludering som måste få kosta som berikande investering

Det kostar 260 miljarder att misslyckas bra sammanställning med Ingvar Nilssons siffror

Några av mina relaterade tidigare inlägg:

Samhällskostnad av obehandlad ADHD – 2011

ADHD:s negativa följder

Hemlöshet och ADHD

 

 
Annonser

ADHD:s negativa följder.

Utöver mitt blogginlägg Hemlöshet och ADHD vill jag uppmärksamma på bla en debattartikel i Läkartidningen från 2006 av Kjell Modigh tidigare chefsöverläkare vid psykiatriska kliniken Kungälvs sjukhus. Artikeln författades för fem år sedan men belyser viktiga frågor och visar också att det är lite trögarbetat och går långsamt.

Kjell Modigh skriver att han vill att ADHD skall erkännas som dubbeldiagnos ihop med missbruk och social utslagning. Kjell Modigh efterlyser ”samtidig aktiv behandling av funktionshinder och missbruk, uthålligt, allsidigt stöd och anpassade levnadsvillkor. Man stödjer inte de få pionjärer som framgångsrikt och säkert börjat behandla funktionshindren och missbruket parallellt.” Se Bo Söderpalm.

I en serie regionala konferenser 2007  diskuterades hur man kan hjälpa dessa grupper. ”Konferenserna var en del i uppdraget som projekt KPM (Komplexa vårdbehov på grund av Psykisk sjukdom och Missbruk) fick hösten 2005 av Nationell psykiatrisamordning och Socialstyrelsen. I uppdraget har ingått att tillsammans med Svenska Nätverket Dubbeldiagnoser förstärka det utvecklingsarbete som pågår över hela landet vad gäller målgruppen ”Personer med komplexa vårdbehov på grund av psykisk sjukdom och missbruk”.”

Psykiatern Ing-Marie Wieselgren säger där att: ”Det finns olika skäl till att personer blir missbrukare och psykiskt sjuka. Vad som kom först är ointressant, menar Ing-Marie. Behoven av vård och stöd är desamma. Det krävs både sociala och medicinska åtgärder – vi är inte sociala eller biologiska varelser, utan både och. Därför måste behandlingen av alla delarna, de medicinska och de sociala, ske samtidigt och vävas ihop. Det ska finnas en resursgrupp runt personen. Vi vet till exempel att det är svårare att hjälpa människor som inte har någon bostad. Det behöver vi inte pröva oss fram till.”

Det framkom också under konferensen att 40 procent av alkoholmissbrukarna och cirka 60 procent av narkomanerna lider av någon form av psykiatrisk problematik. Motsvarande siffra i befolkningen i stort är 20 procent.

”Av de psykiatriska svårigheterna bland personer med missbruk/beroende är personlighetsstörningar, depressioner och ångesttillstånd vanligast förekommande. Ångest och depressivitet är dessutom ofta en sekundär följd av missbruk och överkonsumtion. Posttraumatiskt stressyndrom (ofta kopplade till övergrepp), ätstörningar och kroniska smärttillstånd är också vanligt bland personer som utvecklat missbruksproblem. Bland missbrukare finns även en hög förekomst av neuropsykiatrisk problematik som DAMP och ADHD.” /Sven-Eric Ahlborn

Hur ska man komma tillrätta med problemen? Se listan utförligare i dokumentet.

  1. Öka medvetenheten.
  2. Missbruk och psykisk sjukdom ska behandlas samtidigt.
  3. Erbjud lättillgänglig vård.
  4. Alla ska ha makt över sitt eget liv.
  5. Anpassa organisationer och verksamheter.
  6. Prioritera personer med dubbel problematik.
  7. Gemensam behovsanalys krävs.
  8. Samordna insatserna.
  9. Samordna resurserna.
  10. Insatserna måste byggas på en gemensam grundsyn.

Ekonomen Ingvar Nilsson som räknat på samhällsförluster av obehandlad ADHD för att nå fram till dem som sitter på pengarna var också med på konferensen. Han har räknat på många andra olika ekonomiska utgångspunkter om sociala frågor. Bättre att stämma i bäcken än i ån – är hans paroll. (Kolla igenom sökresultaten för andra projekt han räknat på för att påvisa det tidiga insatsbehovet.) Hans specialitet är socioekonomiska bokslut av att hjälpa en missbrukare eller kriminella. Sådant som aldrig ses i årsredovisningar från kommuner eller landsting. I början av hjälpprojekt syns alltid en ökad kostnad som får ekonomiansvariga att dra öronen åt sig när de stirrar sig blinda på årets budget utan att se de långsiktiga vinsterna av att ge all nödvändig hjälp tidigt till unga och att rehabilitera människor i utanförskap.

Ingvar Nilsson skriver i Bättre att stämma i bäcken.. ”Ibland säger man att behandling blir för dyrt. I en studie vi genomförde för 25 år sedan visade vi att det nästan alltid är för dyrt att inte rehabilitera människor. Samma sanning gäller förmodligen idag oavsett om vi pratar om unga människor på glid, invandrare som inte integreras i samhället eller missbrukare. Det mesta talar för att god rehabilitering, prevention och tidiga effektiva insatser är utomordentligt lönsamma insatser.

För den enskilde innebär detta ett sorts socialpolitiskt gatlopp mellan olika aktörer som inte vill eller kan ta ansvar för den enskilde. Inte tillräckligt frisk för att stå till arbetsmarknaden förfogande, men inte tillräckligt sjuk för att erhålla sjukpenning.

För vissa målgrupper används termen mediciniskt färdigbehandlad för att skjuta över kostnadsansvaret på någon annan. Dubbeldiagnostiker får ingen vård inom psykiatrin eftersom de har ett missbruk och de tas inte hand inom socialtjänsten eftersom de är för psykiskt sjuka.
De marginaliserade ungdomar vi talat om i denna studie har många gånger en sammansatt problematik som kan bestå av skoltrötthet, en ännu inte diagnostiserad neuropsykiatrisk problematik (t.ex. ADHD), missbruk, man kan ha varit utsatt för sexuella övergrepp, mobbad eller misshandlad. Man kanske har blivit tagen av polisen för snatteri, klotter eller fylleri. De skickas runt till olika hållplatser i våra välfärdssystem. Men vem har totalansvar för helheten, och vem tar i praktiken ett sådant ansvar?”

Utan hjälp fövärras problemen och utanförskapet eskalerar. Ju längre ut på tidsaxeln desto svårare livssituation.

Samhället satsar inte tillräckligt på forum och sammanhang där människor på marginalen kan få makt över sitt eget liv. Det är ofta kyrkor och ideella organisationer som ägnar sig åt att stötta hemlösa, men därefter finns ingen plan från samhällets sida som tar vid. Insatserna är ofta konstgjord andning.

Ett projekt är Housing First – där man bytt infallsvinkel och ska ge hemlösa med drogproblem en bostad utan att kräva drogfrihet. Tanken är att med ett stabilare liv går det lättare att göra något åt sina problem, inklusive drogerna. I Göteborg och några andra kommuner så är tyvärr projeket bara ett namn eftersom de boende kan bli utslängda med tre dagars varsel. Det ger ingen trygghet.

Ett världsomspännande nätverk av gatutidningar – street papers är en från samhället fristående satsning på att hemlösa skall få ett arbete. I Sverige finns Faktum/Faktum Skåne och Situation Stockholm där hemlösa kan bli tidningsförsäljare på gator och torg då de satsar egna pengar på att köpa tidningar som de säljer och mellanskillnaden bli lönen. Att komma ut i samhället i någon bemärkelse och prata med ”vanligt folk” stärker identiteten och känslan av egen påverkan på livet. Men alla klarar inte heller att bli gatusäljare för att de mår för dåligt eller är för fast i ett missbruk. Men notera – alla hemlösa är heller inte psykiskt sjuka eller missbrukare.

I en motion till Riksdagen 2009 skrev Vänerlöv (kd) om levnadsförhållanden för personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och refererar till Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog: ”Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som adhd (Attention Deficit Hyperactivity Disorder), medför stora anpassningssvårigheter för åtskilliga personer i vårt samhälle. Majoriteten av vuxna med adhd i vårt samhälle står utanför arbetsmarknaden och hamnar ofta i bidragsberoende, fastän de är motiverade och förmögna till ett mer aktivt liv om de får adekvat stöd och behandling. Den kraftigt ökande arbetslösheten i finanskrisens spår försvårar ytterligare deras situation. För många är möjligheterna till arbete i det närmaste obefintligt, med mindre än att deras svårigheter uppmärksammas, att de erbjuds läkemedelsbehandling och relativt enkla anpassningsåtgärder. Dessa insatser kan göra stor skillnad, men utbudet är alltjämt underutvecklat och otillräckligt.
Nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog har visat att samhällets totala kostnad för en person som hamnat utanför samhället på grund av långtidsarbetslöshet, psykisk ohälsa eller missbruk uppgår till mellan 15 och 70 miljoner kronor.
Allvarligast är att så många har adhd bland dem med de allra tyngsta sociala problemen: missbruk och kriminalitet i mycket unga år liksom hemlöshet – uteliggarna och de härbärgeboende. Främst handlar det om de mest utagerande, konfliktbenägna barnen och ungdomarna (svarande mot barnpsykiatrins ytterligare diagnoser, trotssyndrom och uppförandestörning), som ofta har föräldrar med liknande eller samma sociala problem och psykiska funktionsnedsättningar.
Det här problemområdet har sådan dignitet att det motiverar en utredning som kartlägger hur de viktigaste aktörerna i samhället förhåller sig till det, hur ämnet behandlas i utbildningarna, i vilken utsträckning som olika utbildningstraditioner och ideologiska ställningstaganden försvårar en nödvändig samsyn samt som ger förslag till hur sådana motsättningar i görligaste mån skulle kunna överbryggas. En större samsyn mellan psykiatrin och de samhällsvetenskapliga institutionerna bör ligga inom räckhåll och torde gagna såväl samhällsekonomin som brukarna. Regeringen bör ta initiativ som kan bidra till större samstämmighet mellan olika kunskapsområden och utbildningar för personer som kommer i kontakt med problemområdet.”

Riksorganisationen Attention för neuropsykiatriska funktionshinder har satt upp tio mål med sitt arbete som stämmer väl överens med vad man vet idag och behoven denna grupp har:

  • Mänskliga rättigheter
  • Leva med NPF
  • Stöd och behandling
  • Tidiga insatser
  • Hjälpmedel och anpassning
  • Skola för alla
  • Arbete och försörjning
  • Inflytande och delaktighet
  • Forskning och utveckling
  • Fritid och kultur

Vi är inte framme där än och därför måste informationsspridningen fortgå även i de bredare leden bland allmänheten för att öka förståelse för de komplexa problemen en obehandlad ADHD kan ge upphov till.

Det är kanske skrämselinlägg jag skrivit. Men faktum är att det ju finns lösningar – om det satsas långsiktigt.

Utanförskap redan i skolan leder utför.

Sedan regeringsskiftet har under de senaste åtta åren antalet pensionerade unga 2o-24 år, ökat med 80%, nästan fördubblats. Arbetslinjen har blivit utslagningslinjen inte bara för de redan utanför arbetsmarknaden utan drabbar unga så kraftigt att de inte ens har en chans att skapa sig en framtid med arbete, lön och semester.

Forskare vid Umeå Universitet har nu färdigställt en rapport på uppdrag av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. En huvudfråga i rapporten är i vilken utsträckning förändrade villkor och krav på arbetsmarknaden har bidragit till det ökade antalet unga och unga vuxna med aktivitetsersättning.

Författarna visar att unga med låg utbildning, tidigare arbetslöshetsperioder och försörjningsproblem är överrepresenterade bland dem som beviljas aktivitetsersättning. Deras huvudsakliga slutsats är att den ökning av antalet unga och unga vuxna med aktivitetsersättning som har kunnat urskiljas med stor sannolikhet kan relateras till inträdeshinder på arbetsmarknaden och en benägenhet att medikalisera i grunden sociala problem.

Det utredarna inte säger är att de som inte har en chans att komma in på arbetsmarknaden är de med neuropsykiatriska diagnoser. Att skolan inte tar vara på alla elever och de som behöver det mest. Utredarna uttrycker att man gör utanförskapet till ett medicinsk problem. Men det är ju faktiskt ett medicinskt problem som det inte satsas tillräckligt på i skolan, om vi ser till den här gruppen med ADHD, Aspergers mm som ofta har stora svårigheter i skolan.

SvD skrev igår att den formella orsaken för 73 procent av ungdomarna är adhd, autism och Aspergers syndrom. Unga som inte har klarat gymnasiet är kraftigt överrepresenterade bland personer som får aktivitetsersättning.

Nu står alltså en ny generation inför utsikten att hamna ännu mer utanför samhället i social misär med stor risk för kriminalitet, psykiskt illamående och missbruk som på sikt kostar samhället otroliga pengar.

Uppskattningsvis har 25-40% av grova återfallsförbrytare ADHD. Se det 1,5 timmes långa föredraget med ekonomen Ingvar Nilsson som sätter siffror på samhällets slöseri då olika samhällsinstanser räknar ekonomiskt kortsiktigt i stället för att ha en övergripande långsiktig handlingsplan. Samhället tillåter utanförskap iom sin underlåtenhet. De unga som inte klarar av skolan och har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, vilka signaler får de av att sättas på Aktivitetsersättning, direktpensioneras till undantag från samhället?

Karolinska Institutets ADHD-projektet på Norråkersanstalten med näst högsta säkerhetsklass, påvisade att ett koncentrat av personer med ADHD finns på landets anstalter. Ylva Ginsberg som är överläkare i psykiatri har lett Norråkersprojektet och säger i Tidningen Läkemedelsvärlden att det inte är ett tidigare kaosartat liv eller miljö som skapat störningen. Funktionshindret kom först. Visst kan mångas kriminalitet förklaras utifrån en sjukdomsbild. Men även om ADHD är en riskfaktor för både missbruk och kriminalitet så kompliceras sjukdomsbilden av till exempel uppväxtmiljö. Det primära nu är att se om killarna fungerar bättre i fängelsemiljön, om de lättare kan ta tillvara de möjligheter som faktiskt finns inom kriminalvården. Nästa steg är att se om de kommer att klara sig bättre när de avtjänat sitt straff och om återfallen minskar i den här gruppen. Men dit är det långt.  Redan tidigt märktes en minskad våldsbenägenhet på ADHD-avdelningen.

Det är ju nu bevisat att ADHD-behandling sparar miljarder i kriminalvården.
”Människor har fått ett nytt liv efter en lång tid av kriminalitet, det är något av ett mirakel. Men samtidigt inställer sig också frågan varför man väntat så länge på att försöka hjälpa dessa människor när det ger dem ett nytt liv och det samtidigt finns enormt mycket pengar att spara för samhället” skriver Ingvar Nilsson i ett pressmeddelande från Kriminalvården.

Jag ställer mig samma fråga. Ska verkligen unga med neuropsykiatriska funktionshinder klassas ut innan de ens fått gå i en klass som fungerat?

Som en kuriositet var det dessa ADHD-behandlade fångar som bakade kaka och hade det mysigt när vårdarna på Norrtäljeanstalten hade glömt låsa för natten. Notoriska återfallsförbrytare som ändrat sitt beteende pga ADHD-utredning, terapi och medicinering.

I stort sett den här texten, utan kladdkakan, publicerades nyss på Newsmill: Unga med neuropsykiatriska funktionshinder klassas ut. Där finns också flera andra av mina texter om neuropsykiatriska funktionshinder NPF.


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: