Igår föreläste jag för första gången. Reste till Stockholm över dagen. När tåget rullade in i huvudstaden tänkte jag att Stockholm är en storslaget vacker stad. Som om hon vore den undersköna storasystern till Göteborg – som är den söta lillasystern som aldrig riktigt kan mäta sig med den förstfödda. En lillasyster som kanske är lite mjukare och lättare, men som inte kan mäta sig med när Stockholm flirtar med sina långa ögonfransar med sina vida vatten och husen som speglar sig i ytan från motsatt strand.
På tunnelbanan blev jag erbjuden att köpa ”Lankömm”. Avböjde och sa att jag inte använde Lancôme. Men vilken utmärkt service!
Hade under den angenäma resan gått igenom mitt material en sista gång och begav mig till konferensen. Var inte ett dugg nervös, men var inne i min bubbla och gick långsamt, allt en strategi för att inte höja pulsen och känna mig svettig. Inget kaffe flera timmar innan, för magens skull.
När det var dags gick jag in och satte igång med PowerPointen som stöd och tog del för del som jag planerat det.
Hade jag glömt något kunde jag ju så klart återvända till det när historien löpte vidare och jag tyckte det var relevant. Hoppas det var lite underhållande – för det var meningen – trots det allvarliga ämnet som avhandlade min långa väg mot ADHD-diagnos, samt rehabiltering, som mer blev en habilitering och en upprättelse för mitt människovärde än att lyckas rehabilitera mig tillbaka till arbete.
Men jag tror faktiskt att de inte hade vågat skratta om de velat – även om jag såg att de log ibland – för att de visste att jag inte har haft det lätt. Men jag hade inte tagit illa upp – alls. Men det kan så klart vara känsligt för någon som kommer ”från andra sidan” och berättar om sitt liv. Men jag ler åt det knasiga.
Det var ju personal från FK, AF mm som jobbar med rehabilitering. Kändes som det var många socionomer i rummet. Alla lyssnade uppmärksamt, det kändes bra. Såg nickande huvuden, leenden och några fnissade när jag refererade till populärkultur som de uppenbarligen kände igen.
Det var nog mycket att ta in för dem när de försökte skapa sig en bild av mig och mitt liv på en timma. Det var nog mycket olika. Är en motsatsernas människa, mångfacetterad med högt och lågt, allvar och livsglädje blandat. Jag berättade om det riktigt svarta och svåra, sedan berättade jag om hur duktig jag var – ibland. Kändes lite som jag skröt, men jag ville också ge en positiv bild av ADHD och att man kan vara stolt och lycklig.
Allt är inte misär, även om mitt liv innan diagnos var det och även om det är skitjobbigt att ha ADHD ibland. Så blir jag glad av ADHD, när jag och min hjärna battlar och kämpar för att komma överens – som ett gammalt par. Åhörarna var empatiska och respektfulla men jag ville absolut inte att de skulle tycka synd om mig. Så jag berättade det som är bra också, det jag tycker jag är skitbra på. Och ibland i samma andetag att det inte går så bra ändå alltid. Om ansträngningarna.
Jag tror det blev mycket att ta in, men jag är nöjd med ett skratt, varma leenden och att jag hörde hur de hämtade andan ett par gånger, som i chock över hur jävligt vården betett sig ibland, trots att det verkligen varit allvar.
Efter halva föreläsningen sa jag ärligen spontant: Tycker ni jag hoppar mycket? Jag tycker att jag är jättestrukturerad. Spontana skratt. Så klart.
De fick en stor dos ADHD på en gång och efteråt insåg jag hur mycket min hjärna snurrar och virvlar sig fram runt punkterna och återknyter efter utflykter. Hur mkt strategier och förklädnader jag än har – så insåg jag efteråt att jag har en ganska kraftig ADHD.
De fick uppleva the real deal.
Jag hade kunnat interagera mer med publiken så klart och eftersom jag inte föreläst förut tittade jag mer på min datorskärm än på storskärmen. Men mina punkter och anteckningar låg där på bordet bredvid datorn, så det blev så automatiskt. Nästa gång ska jag ändra på det.
Jag gick omkring lite, men bordet stod så jag inte kom till andra sidan storbildsduken så lätt. Hade sett gôrknäppt ut om jag trängt mig förbi. Och jag hade tappat känslan helt. Speciellt om jag rivit ner duken. Ska se till att möbleringen möjliggör att jag kan röra mig över större ytor nästa gång, möblera om lite innan om det behövs.
De kanske tyckte det var för många enskilda detaljer och ett för vilt spann av trådar samtidigt? Jag är nöjd med det ändå, men hoppas att de hängde med, även utan ADHD.
Om inte annat fick de insikt i hur det är att träffa någon med ADHD – de fick göra studiebesök i min hjärna och i mitt liv.
Glömde att säga att de fick lov att ställa frågor, samt om att de skulle fylla i utvärderingar, som jag hade glömt skriva ut och ta med. För jag har ingen aning om hur jag nu beskrivit timmen stämmer med hur åhörarna upplevde föreläsningen. Återkoppling är jätteviktigt, man ser inte så lätt sig utifrån och det var också synd att jag inte hade möjlighet att filma mig själv och recensera.
Vilat idag, kunnat sova en timme på dagen med öronproppar. Lagat mat och glömt plattorna på. Det var länge sedan. Jag mister helt skärpan när jag är lite extra trött. Repat mig lite så jag kan skriva ner detta. Men det är nog en rörigare text än vanligt för jag inte har ork att redigera så mycket, skriver som tankarna kommer. Tror iaf jag gör mig förstådd?
Man blir trött av ADHD för att det är ansträngande, vanliga saker är det redan – så en resa tur och retur Gbg-Sthlm tog kraft. Men det var klart värt det.
Jag är så stolt över mycket, både att jag kommit ut ur det mörka med min positiva personlighet ganska intakt och jag kan skapa igen. Och jag är stolt över att det går att berätta om vägen hit – och stå för att jag har insett att jag har ett värde. Trots att jag inte fick rätt hjälp till arbetsrehabilitering. Jag har habiliterat mig själv till ett värdigt liv. Och mot förmodan insett att det är värt mer än vilken lön som helst.
Och observera att rubriken säger ”jag och min hjärna” – inte tvärtom. För igår vad det jag som styrde mest. Men hon är ju alltid med på ett hörn och lägger sig i.
Victorias ADHD - autism - blogg om NP-diagnoser 
Senaste kommentarer