Flickor i riskzonen.

Ni vet väl hur fd. överläkare Svenny Kopp hittade flickorna hon har forskat om? Hon är den främsta forskaren om vad hon kallar osynliga flickor – tjejer med neuropsykiatriska diagnoser (ex ADHD, autism) som inte uppmärksammats tidigare p.g.a att tjejer med dessa diagnoser oftast uppvisar andra beteenden än killar. Tills slut hade Svenny gått igenom över 100 flickor.

-Hon tog sikte på flickorna som förr ”bara” hade ätstörningar, självskadade sig eller skolkade från skolan för att hamna i trubbel och dåligt sällskap – det är de förut osynliga diagnosflickorna. Som nu kan få hjälp. Och måste få det i tid.

Svenny Kopp letade upp flickor med kamratproblem, uppförandeproblem, skolk, trotsbeteende och som inte kunde anpassa sig i skolan och halkade utanför.

Därefter utredde hon dem för neuropsykiatriska diagnoser och fann att oväntat många låg inom autismspektrat, kanske atypisk autism eller Aspergers, samt ADHD/ADD, trots att orsakerna till deras problem innan  npf-utredning stannat vid att de hade familjerelationsproblem eller ätstörning. Men det var bara symptom.

Det är viktigt att problemen uppmärksammas tidigt. På så sätt kan man förebygga att problemen växer. Men skolan och vården har tidigare inte uppmärksammat tjejerna i riskzonen för att de gör mindre väsen av sig än pojkarna och kriterierna har fastställts från forskning om pojkar.

Flickor med problem är underdiagnosticerade och får inte hjälp för att de inte märks så väl som pojkar. Svenny Kopps forskning under elva år påvisade flickornas problem.

Från Svenny Kopps forsknings-abstract: Avhandlingsarbetet kom att handla först och främst om 100 flickor som före vuxen ålder kommit till undersökning hos läkare (barnläkare, skolläkare, barnpsykiatriker) med anledning av svårigheter med social interaktion och/eller koncentrationsförmåga i eller utanför skolan. Flickornas föräldrar hade i allmänhet oroat sig för deras beteende eller utveckling redan under de första levnadsåren. De hade också tidigt sökt hjälp, dock utan att få adekvat diagnos på flickornas problem. När flickorna till sist remitterades till Barnneuropsykiatriska kliniken visade det sig, efter mycket detaljerad psykiatrisk och psykologisk undersökning (omfattande sammanlagt flera dagars bedömning i och utanför kliniken), att nästan hälften av dem hade autism eller andra autismspektrumstörningar (med eller utan ADHD) och att lika många hade ADHD (med eller utan autistiska drag) som huvuddiagnos. Bara ungefär en av tio av dessa flickor hade fått mostvarande diagnos i samband med att föräldrarna primärt konsulterade någon med anledning av den oro de upplevt på grund av de sociala problemen och koncentrationssvårigheterna. Istället hade flickornas svårigheter diagnostiserats som ångest, depression, familjerelationsproblem eller ospecifika anpassningsproblem. Ofta hade ingen diagnos alls ställts, trots att det var uppenbart att flickorna var svårt funktionshindrade i många olika miljöer (i skolan, bland kamrater, på fritiden, i familjen, på läkarmottagningar, vid psykologundersökning). Jämfört med de 60 flickor utan allvarliga kända problem, som jag också undersökte, var de 100 flickorna exceptionellt funktionshindrade inom alla områden som jag studerade (psykiatriskt, psykologiskt, motoriskt, akademiskt och vad gäller kamratkontakter). Flickorna med autism och ADHD i min studie hade så gott som alltid ytterligare psykiatriska och utvecklingsneurologiska diagnoser. Ångest, depression, trotssyndrom, sociala beteendestörningar, motoriska koordinationsrubbningar och läs- och skrivssvårigheter var regel i båda grupperna, även om autismgruppen var ännu mera negativt belastad än gruppen med ADHD. Resultaten är särskilt oroande mot bakgrund av att dessa flickor, i genomsnitt inte var tungt belastade av sociala missförhållanden och att de, i nästan samtliga fall, hade begåvning inom den så kallade normalvariationen. Vi har också genomfört en delstudie syftande till att utveckla ett bättre instrument för att tidigt identifiera dessa flickor som är i stort behov av tidiga insatser för att undvika psykologisk och medicinsk ”felutveckling”. /SLUT

Detta är flickor i en klar riskzon för allt destruktivt vi inte vill att våra flickor ska hamna i.  En bra start i livet är att redan i prepuberteten och sedan på allvar i det stökiga pubertetsutbrottet lyckas skydda flickor med dessa diagnoser och diagnosernas påföljande beteenden eftersom flickorna är oförmögna att göra det själva. De har svårt att inse konsekvenser av sina handlingar och beteenden. De är både brådmogna, viljestarka, kanske övermodiga och omogna på samma gång. De behöver skydds från sig själva.

Riskerna är att hamna i fel sällskap, få äldre pojkvänner, kanske med baktankar, börja använda alkohol eller andra droger, utsätta sig för situationer de inte kan överskåda konsekvenserna av och kanske har svårt att avläsa andra människors uppsåt.

Flickors problem känns inte igen. Killarna vet man ju? Klättrar på väggarna och är stökiga. ”Flickors huvudsakliga problem är dock ofta uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter utan tydlig hyperaktivitet, det man brukar kalla add. Pojkar med adhd har också oftare en uppförandestörning och ett mer utagerande aggressivt beteende än flickor. Flickors symptom är oftare överdriven pratsamhet, socialt undandragande, svårigheter att planera, glömska, intensiv ångest och överdriven fokusering på till exempel skola i försök att kompensera för sina svårigheter.” 

Inte bara dåligt sällskap alltså, utan att också må dåligt ensamma och osynliga och utveckla ätstörningar som en sorts ångesthantering. Att misslyckas i skolan och inte klara gymnasiet är väldigt vanligt och hoppa av till sysslolöshet och försöka fylla livet med spänning och kravlöshet är en stor risk för dessa flickor. Inte bara flickor utan även pojkar kan tidigt riskera att hamna snett och ibland får föräldrarna ta det svåraste beslutet – att lämna bort sitt barn till skolinternat för att famljelivet blivit ohanterbart med rymningar och destruktivt beteende.

Jag beundrar var och en av dessa föräldrar som redan gjort allt i sin makt och tar det svåra steget till en placering i specialskola med elevboende enbart för att försöka skydda sina barn tills de fått chansen att mogna ikapp. En sorglig och osedvanligt krävande vardag för många familjer med diagnosbarn är att kämpa själva i motvind länge. Har man inte själv upplevt hur en familj nästan raseras av stress – då kan man kanske inte förstå? Till slut kan alla andra möjligheter ha uttömts, ofta med föregående rop på hjälp och kontakt med socialtjänst, kanske upprepade polisinsatser och inläggningar av barnet som mår oerhört dåligt och kanske redan räddats efter självmordsförsök. Då är det allvar. En placering utanför hemmet, särskilt med ombyte av miljö och med anpassad pedagogik kan då påverka positivt.

Några år in i puberteten kan vara riktigt besvärliga för våra diagnosbarn, med både hormoner som vanliga tonåringar plus de neuropsykiatriska besvären. Jag anser att de kan behöva skyddas mot det de inte själva ännu förstår.

Aspergers syndrom och ADHD är båda allvarliga kognitiva funktionsnedsättningar som kan påverka livet väldigt kraftigt. Osynliga funktionsnedsättningar behöver ju inte alls märkas utanpå, vilket nästan kan öka riskerna. Ungdomar i denna riskzon ådrar sig lätt riskbeteenden som skadar dem onödigt mycket inför framtiden.

Som Svenny Kopps skriver: Behovet av utbildning om flickor med psykiska problem, sociala interaktionssvårigheter och/eller koncentrationssvårigheter inom alla samhällets offentliga verksamheter är mycket stort. 

Ytterligare ett inlägg här om Tjejerna som blir offer och miss(be)handlas – om att kvinnor med neuropsykiatriska -eller andra funktionsnedsättningar oftare utsätts för psykiska och fysiska kränkningar och har svårare att försvara sig.

Advertisements

25 Responses to “Flickor i riskzonen.”


  1. 1 Cilla januari 8, 2012 kl. 5:55 e m

    Hej!

    Jag känner definitiv igen mig i ditt inlägg, en flicka som försvann i nästan fyrtio år.
    Jag har börjat blogga om ADD och hoppas att det är ok att jag länkar till dig i min blogglista. Hör av dig annars så tar jag bort dig.

    Tack för en bra blogg.

    Cilla-ADDCilla♥

    • 2 Victoria januari 9, 2012 kl. 8:56 f m

      Hej Cilla. Skönt att flickan hittade rätt, till slut!
      Jag länkar till din blogg, tycker det är viktigt att hjälpa andra hitta rätt till bloggar i ämnet.

      Tack för komplimangen. ❤

      Victoria

  2. 3 Susanne mars 20, 2012 kl. 3:35 e m

    Jahaja, nu beskrev du mig igen på pricken (nästan iaf). Min ork att kämpa för att få hjälp är nästan slut nu. Jag är snart 42 år och de senaste ca 10 åren av mitt liv har eskalerat alltmer i kaos. Har gjort en i mitt tycke undermålig utredning och fick då beskedet att mina problem beror på att jag var mobbad som barn. Jag var för smart, kunde hålla tider och sitta still (stressade i sista minuten och vickade frenetiskt på tårna inuti skorna vilket ju inte syntes såklart). Ja det var flera helt befängda småsaker som gjorde att jag inte fick någon diagnos. Jag hade ju berättat om att jag varit sjukskriven för depressioner under flera perioder av mitt liv och det var alltså det som var min huvudproblematik ansågs det. My ass! Då gick luften ur mig. Nu har det gått ca ett år sen jag fick det bakslaget och kanske kanske har en liiiten gnutta ork att försöka igen, på ren ilska om inte annat!

  3. 4 Rapunzels mamma april 1, 2013 kl. 10:12 e m

    Jag är välbekant med Svenny Kopps forskning och läser ändå med stort intresse det du skriver, och hur du beskriver det. Det finns ett så oerhört stort engagemang, en sådan kraft bakom dina ord. Jag kan riktigt känna den! Det här är så oerhört, oerhört viktigt att sprida. Jag bloggar om min flicka under NPF-utredning, en av alla dessa osynliga flickor vars problematik på ytan inte alls tolkats som NPF. Vardagskampen har varit tuff och stressen hög. Nu är vi äntligen på rätt väg iaf. Om det är okej med dig skulle jag vilja länka till dig? Kram!

    • 5 Victoria Qvarnström april 9, 2013 kl. 3:12 e m

      Ja, kraften bakom mina ord kommer så klart från hur himla viktigt det är! Svenny har verkligen hjälpt oss. Hon ringde tom en kväll när det var problem. ”Hennes flickor” har varit hennes stora engagemang länge. Men hon har pensionerat sig nu. Dock har hennes forskning varit så banbrytande att jag har inga ord att säga hur tacksam jag är!
      Har du läst mitt inlägg Tidiga tecken hos osynliga flickor. Annars – gör det.

      Kram kram!
      Victoria

  4. 6 Hockeysmurf - Ja, det ÄR jag augusti 28, 2013 kl. 5:43 f m

    Vilket bra inlägg!
    Jag måste läsa vidare, jag känner igen mig nämligen.

  5. 8 Agnetha juli 15, 2014 kl. 5:46 f m

    Men flickorna som skadar sig så det inte syns, som överäter och blir feta, som inte hamnar i dåligt sällskap tack vare specialintressen, flickorna som skulle få högsta betyg om de kollade i boken nån gång ibland, men som får tillräckligt högs betyg ändå – de missar man fortfarande ….?

    • 9 Victoria Qvarnström juli 15, 2014 kl. 9:14 f m

      Håller helt med dig. De verkar för välanpassade. Håller precis på med ett inlägg om ungefär det. Håll ögonen öppna efter det!!

      Med vänlig hälsning Victoria


  1. 1 Endokrina sjukdomar eller ADHD. « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid februari 29, 2012 kl. 1:42 e m
  2. 2 Hemlöshet och ADHD. « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid juni 1, 2012 kl. 3:54 e m
  3. 3 Lite länkar för att rädda tjejerna. « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid juli 22, 2012 kl. 11:20 e m
  4. 4 Skolskjutsfrågan skjuts bort av kommuner. « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid september 11, 2012 kl. 5:51 e m
  5. 5 Jag ska föreläsa med Svenny! « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid september 20, 2012 kl. 10:44 e m
  6. 6 Snälla – låt inte vårt barn dö innan ni anser oss behöva hjälp? | Victorias ADHD-npf-blogg. Trackback vid augusti 3, 2013 kl. 8:41 e m
  7. 7 Svenny Kopps avhandling om diagnosflickor behöver mer spridning! | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid juli 15, 2014 kl. 10:13 f m
  8. 8 Spontana FLICKVECKAN – blogglavin? | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid juli 15, 2014 kl. 8:13 e m
  9. 9 Dottern för normal för att synas | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid juli 17, 2014 kl. 1:17 e m
  10. 10 Flickan som dog av samma diagnoser som vår dotter har | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid juli 19, 2014 kl. 3:04 e m
  11. 11 Diagnosflickorna – för deras skull – nu tar vi det IGEN och sprider! | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid februari 11, 2015 kl. 11:37 e m
  12. 12 Tidiga tecken hos osynliga flickor. | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid maj 12, 2015 kl. 5:45 e m
  13. 13 Mina bästa NPF-inlägg här. | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid juni 3, 2015 kl. 5:06 e m
  14. 14 Lång process till stöd när diagnos krävs | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid december 18, 2015 kl. 3:25 f m
  15. 15 Vågar ni se vår dotters känslor? | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid mars 27, 2016 kl. 8:25 e m
  16. 16 Spridd flickforskning om diagnoser kan rädda liv | Victorias ADHD - autism - blogg om NP-diagnoser Trackback vid januari 29, 2017 kl. 11:32 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: