Något hände när de dog

En dag i höstas – trots mina igångsättningssvårigheter – så ställde jag mig liksom bara upp och drog igång med hemmet som var så rörigt och försämrats under tid och den nya överaktiviteten har hållit i. Jag brukar annars gå upp och ner under kortkorta perioder i min prestationsförmåga. Vet inte hur eller varför jag påverkats så här atypiskt mig?

Jag har varit outsägligt trött länge – under åratal – efter all kamp för och alla kriser med vår diagnosdotter. Det har varit jobbigt vet de som följt min blogg. Men något hände sedan i mig när jag 2015 förlorat både min syster och min mor, med 6 veckors mellanrum.

Min 3,5 år äldre syster Gloria avled hastigt i början av augusti. Vår 85-åriga vitala mamma blev sedan hastigt sjuk och avled omgiven av sin familj, vi 4 barn med respektive och släktfamiljens barn.

Det hjälpte mig nog att vara så delaktig i min mammas sista bestyr. Ja, även hennes sista år då jag ständigt hade henne i tankarna och åkte med henne till affären, till loppis eller fixade på hennes rum. Var så tacksam att hon kommit tillbaka, även om jag inte var orolig eller längtade efter henne när hon stuckit ”hem” till England när hon var 79 år.

mamma dansHon ville dö där hon fötts, men sedan längtade hon hem till oss efter fem år. En jäkla Järnlady som gjorde sig av med allt och reste tillbaka som hon kommit hit efter kriget – med två resväskor, efter 50(!) år i Sverige, fem barn senare. Jag har alltid varit nära mamma och känslan av närhet kunde ingen hav förändra när hon bodde i England.

När mamma med vår äldste brors försorg och minutiösa planering kom tillbaka på en vecka – med två andra resväskor, igen, blev vi glada och lyckades fixa ett bra boende i närheten av oss.

Vi var med på fester på äldreboendet då hon dansade hela tiden, medan jag och min äldste bror satt och försökte gömma oss för att vi helst inte dansar. Fast mamma tycker nog vi dansar för dåligt ändå. Men min brors fru kan verkligen dansa och mamma hade så roligt.
Hon dansade hela livet – ock så sin sista sommar.

Bröderna stod för formaliteterna och papper.
Jag att arrangera kistan till vårt farväl och resten under farvälceremonin.

20151015_111058

Jag handplockade varje höstlöv till mamma att lägga vid hennes flaggsmyckade kista. Hon hade en filosofi om att man skulle ge människor blommor medan de ännu var i livet och hon tyckte alltid att blommor var vackrast där de stod i myllan. Och hon fick ”blommor” under sitt liv av oss med våra handlingar. Jag tror hon blev nöjd med det jag gjort för henne. Och det var så viktigt för mig, fast jag inte ännu förstått vad som hänt.

Vi spelade We`ll meet again med Vera Lynn – från mammas uppväxt under II:a Världskriget och syrrans äldsta tös sjöng skotska sånger och hennes bror spelade Amazing Grace på munspel för sin mormor, Nono. Vi är delvis skottar och mamma är från Newcastle-Upon-Tyne ca 10 mil från skotska gränsen.

Mamma avled efter lunch andra dagen på sjukhuset. Hon har alltid sagt att hon inte ville bli ett kolli i en säng, så hon fick som hon ville. Jag åkte upp igen på kvällen för att försöka förstå. Hade velat plocka någon vild blomma till henne, men allt var utblommat. Stannade bilen vid en hage och såg några torra tistlar. De var det ju mamma skulle ha! Skottlands nationalblomma, tisteln.

På vägen till sjukhuset formade sig
dessa ord i mitt huvud:

”I lay these thistles upon your chest
as you have gone to final rest.
I know that you now are home, not gone
and singing merry sing-alongs.”

När jag stod där i rummet bredvid mamma som såg sovande ut så lade jag tistlarna hos henne och plötsligt sjöng jag högt och klart We`ll meet again – både för mamma och mig. Spontant så handlade allt om livets cykel, det gradvisa vissnandet, de färgglada höstlöven, sången.

På mammas gravsten står nu inristat ”We`ll meet again”. Mammas och vår systers grav ligger bredvid varandra, och jag observerade i bakhuvudet att det fanns plats för liggunderlag mellan dem om längtan skulle bli för stark. Tankarna har snurrat en del.

Och så blev jag efter nån månads apati – utan förvarning – hyperaktiv. Nästan som att en bulldozer skjuter på mig i ryggen och jag inte kan stoppa. Inte varje dag längre, försöker att inte bränna ut mig. Men jag är mer motiverad och har planer och detaljerad göra-lista i huvudet. Disken sköter jag ganska regelbundet – vilket alltid varit extra svårt för mig. 

Jag vet att det inte handlar om att jag plötsligt insett livets värde. Efter att ha svävat i ovisshet många gånger om min dotter med åratal av oro för hennes välmående och hennes liv så är jag tacksam varje gång jag hör hennes andetag eller när vi på var sitt håll battlar om Spotify-kontot och snor uppkopplingen från varandra.

Men jag utnyttjade tiden med mamma så mycket jag kunde. Kanske kände jag ständig oro för att mamma skulle känna sig ensam, men jag nu vet att hon har det bra?

Jag ser allt med klarare ögon nu. Strukturer bara formas framför mina ögon och jag känner äntligen tillgång till min funktionsförmåga – vilken varit som en desperat öken länge. Jag har länge önskat ett uppsving, men det kan man inte prestera själv när kraften är slut. Livet ställde inte upp på mig, i mig förut.

Känner något nytt, något om att välja det liv man vill leva. Kunna se tillbaka på det med glädje. Dela livet så bra man bara kan, utan oken som tynger ner en i leran. Och så kunde jag plötsligt helt oväntat och förvirrande. Njuter av åkturen, och är inte rädd för att krascha.

Men jag längtar nästan också efter ADHD-medicinen jag ska få, kanske kunna ta mer kontroll. Samtidigt som jag trivs, även om det blir nätter uppe, eller jag går och lägger mig kl.20 och ibland sover fem timmar, ibland mer än 12. Ojämnheten tär lite, trots att det är roligt.

Kanske kickade allt igång i mig med ständig adrenalintillförsel utav livets ändlighet?

Inte sörjt än. Kan inte ens tänka på min syster längre stunder för hon skulle inte ha gått så tidigt. Men jag tänker ofta på saker jag vet hon hade tyckt var roliga och likaså med mamma. Att ha familjemedlemmar kvar gläder mig så mycket trots att de två viktigaste kvinnorna i som format mig och mitt liv lämnat detta livet.

Men vi ses väl. We`ll meet again. Efter ett liv jag valde. Fick, gavs ork att välja.

4 Responses to “Något hände när de dog”


  1. 1 Pixiepatrullen januari 27, 2016 kl. 1:13 e m

    Vill bara skriva att jag tycker du är enormt stark!


  1. 1 FILMTERAPI för en rubbad person | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid juli 16, 2016 kl. 11:32 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: