Posts Tagged 'hemlöshet'

Fortsätt rocka i himlen Madde

Madeleine Nilsson har avlidit.
En person som urskiljde sig från mängden och gjorde avtryck var hon än gick. Kanske är detta att betrakta som en dödsruna som ska beskriva en människas livsgärningar? Men jag kände inte Madeleine privat. Det jag vill föra vidare är den person hon var – och är – för mig personligen. För jag har ofta tänkt på henne. En odé till Maddes ära!

Jag arbetstränade för några år sedan under 9 månader i distributionen på gatutidningen Faktum där försäljarna själva köpte tidningarna de skulle sälja. Där fick de också go fika och kunde vila och värma sig och snacka bort en stund. Jag fick under den här fantastiska tiden många värdefulla insikter och erfarenheter och träffade så många intressanta människor – som oavsett bakgrund hade trillat ur ”välfärden”.

Satt nyss idag och läste senaste Faktumnumret och såg ett bekant ansikte och undrade vad Madde hade att säga idag? Madeleine Nilsson – en omtyckt faktumförsäljare, och då också i egentlig mening hemlös – utan privat nyckel. Rubriken i tidningen sa inget om artikelns innehåll.

Men Madde hade egna åsikter, både nyfiken, frispråkig och nutidsorienterad. Hon hittade mig en gång som artikelskribent och bloggare när hon googlat på något ämne, troligen ADHD eller hemlöshet. Hon sa det tyst till mig och blinkade och fortsatte på internet på försäljarnas dator. Hon var klok, klart hon fattade att man inte alltid vill skylta med sitt privata på jobbet.

En så färgstark person som Madde spred så många leenden. Hon gick inte – att inte tycka om. Gillade outfits och kom alltid in som en frisk fläkt och satt en stund vid datorn eller önskade någon låt vi skulle spela i lokalen.

Blev bestört när jag började läsa artikeln och förstod att en person som jag har funderat mycket på hade gått ur tiden. Alltid undrat hur allt hade gått för henne. Blev riktigt nere. Alltid lika chockartat när man tror att tiden är evig. Hade jag läst artikeln tidigare hade jag kunnat och velat gå på begravningen – då alla till hennes ära hade beordrats att bära hatt!

Madeleine stod och sålde Faktumtidningar när jag jobbade som volontär på HBTQ-festivalen 2011/Westcoast Pride och hon var så öppen i sinnet när vi glatt sågs där och kom in på HBTQ-frågor. Ni vet – bara för att man hamnat utanför samhället så upphör man inte att vara en egen person. En människa med en historia, ett liv och egna åsikter.

Jag tyckte att Madde alltid höll sin fana särskilt högt för hon verkade alltid bestå som den hon var. Hon hade råd ett ge ett leende även när allt var skit. Ville inte ikläda sig rollen som offer utan ”höll stilen”. Vilket jag vet stärker en mycket, för att man fortsätter vara en individ, inte sin livsomständighet. Även om jag är ganska övertygad om att Madde grät uppgivet många gånger i sin ensamhet. Att hålla stilen, oavsett allt – var som hennes signum.

När jag slutade på Faktum var det mest Faktums tidningsförsäljare jag hejade på och pratade lite med när jag var i stan. Som en gång då jag talat på Bokmässan till Yttrandefrihetens ära och min dotter var med. När vi kom ut träffade vi på Madde med sin hög med tidningar. Hon satt på en campingstol med hatten på.

När jag såg henne på avstånd berättade jag för min dotter Ella som fått sin – bland annat – ADHD-diagnos att jag skulle presentera henne för en av de försäljare jag jobbat med. Hade inte sett Madde på ganska länge, men hon var lika öppen som alltid.

Jag frågade efter en stund hur det gick med ADHD-utredningen som hon hade pratat med mig om.

Då gick det en skugga av besvikelse och trötthet över hennes ansikte. ”Jag har inte fått hjälp än. Det är jättejobbigt nu att det tagit så lång tid. Jag behöver medicinering, försöker klara detta. Min läkare har redan sagt att jag till 100% har ADHD. Men jag tvingas hela tiden att vänta ännu mer.”

Min dotter var ju med och plötsligt utbrast hon, efter att ha betraktat Madeleine en stund att: ”Vilka vackra ögon du har! Det strålar ju.” Jo, Madeleines ögon var som två blå solar. All den glädjen hon spred, all rakryggad stolthet och insikter om sitt eget livsöde. Hon är värd all beundran som någon kan få – bara för att hon fortsatte försöka leva i ljuset, trots en mörk avgrund hängande under sig.

En strong och egensinnig kvinna. Med alla personlighetsdrag på rätt plats, med en omisskännelig karaktär – enligt min människokänsla. Hon halkade snett en gång, ut ur värmen. Trodde på att ”Livet är en fest”.. Och det var kanske en livslång börda hon tvingades bära tills hon dog? Men hon höll sin fana om människovärdighet så envist högt. Är ledsen för att jag inte visste att Madde hade avlidit och kunde bevista hennes begravning.

Maddes önskan var att de som kom på hennes begravning skulle ha hatt på sig – det hade hon ofta.

hatt

Hattar sprider leenden också – men Madde visade aldrig tårar utan spred glädje. Helt hattlös också.

Det gör ingen någon nytta att varken gråta eller skänka hemlösa fyra varma vinterjackor vardera.
Fixa hem, med egna nycklar. Det skänker tillbaka något av det som förlorats.

/Victoria – till minne av Madeleine Nilsson

Här gör sig Faktumförsäljare Madde redo
I dag ringde Madeleine, försäljare #123…

Hemmabloggat på mina bloggar:
ADHD:s negativa följder
Hemlöshet och ADHD
Medmänsklighet
Alla vill ha en hemlös vid jul
Tappad nyckel förblir borttappad

 

ADHD:s negativa följder.

Utöver mitt blogginlägg Hemlöshet och ADHD vill jag uppmärksamma på bla en debattartikel i Läkartidningen från 2006 av Kjell Modigh tidigare chefsöverläkare vid psykiatriska kliniken Kungälvs sjukhus. Artikeln författades för fem år sedan men belyser viktiga frågor och visar också att det är lite trögarbetat och går långsamt.

Kjell Modigh skriver att han vill att ADHD skall erkännas som dubbeldiagnos ihop med missbruk och social utslagning. Kjell Modigh efterlyser ”samtidig aktiv behandling av funktionshinder och missbruk, uthålligt, allsidigt stöd och anpassade levnadsvillkor. Man stödjer inte de få pionjärer som framgångsrikt och säkert börjat behandla funktionshindren och missbruket parallellt.” Se Bo Söderpalm.

I en serie regionala konferenser 2007  diskuterades hur man kan hjälpa dessa grupper. ”Konferenserna var en del i uppdraget som projekt KPM (Komplexa vårdbehov på grund av Psykisk sjukdom och Missbruk) fick hösten 2005 av Nationell psykiatrisamordning och Socialstyrelsen. I uppdraget har ingått att tillsammans med Svenska Nätverket Dubbeldiagnoser förstärka det utvecklingsarbete som pågår över hela landet vad gäller målgruppen ”Personer med komplexa vårdbehov på grund av psykisk sjukdom och missbruk”.”

Psykiatern Ing-Marie Wieselgren säger där att: ”Det finns olika skäl till att personer blir missbrukare och psykiskt sjuka. Vad som kom först är ointressant, menar Ing-Marie. Behoven av vård och stöd är desamma. Det krävs både sociala och medicinska åtgärder – vi är inte sociala eller biologiska varelser, utan både och. Därför måste behandlingen av alla delarna, de medicinska och de sociala, ske samtidigt och vävas ihop. Det ska finnas en resursgrupp runt personen. Vi vet till exempel att det är svårare att hjälpa människor som inte har någon bostad. Det behöver vi inte pröva oss fram till.”

Det framkom också under konferensen att 40 procent av alkoholmissbrukarna och cirka 60 procent av narkomanerna lider av någon form av psykiatrisk problematik. Motsvarande siffra i befolkningen i stort är 20 procent.

”Av de psykiatriska svårigheterna bland personer med missbruk/beroende är personlighetsstörningar, depressioner och ångesttillstånd vanligast förekommande. Ångest och depressivitet är dessutom ofta en sekundär följd av missbruk och överkonsumtion. Posttraumatiskt stressyndrom (ofta kopplade till övergrepp), ätstörningar och kroniska smärttillstånd är också vanligt bland personer som utvecklat missbruksproblem. Bland missbrukare finns även en hög förekomst av neuropsykiatrisk problematik som DAMP och ADHD.” /Sven-Eric Ahlborn

Hur ska man komma tillrätta med problemen? Se listan utförligare i dokumentet.

  1. Öka medvetenheten.
  2. Missbruk och psykisk sjukdom ska behandlas samtidigt.
  3. Erbjud lättillgänglig vård.
  4. Alla ska ha makt över sitt eget liv.
  5. Anpassa organisationer och verksamheter.
  6. Prioritera personer med dubbel problematik.
  7. Gemensam behovsanalys krävs.
  8. Samordna insatserna.
  9. Samordna resurserna.
  10. Insatserna måste byggas på en gemensam grundsyn.

Ekonomen Ingvar Nilsson som räknat på samhällsförluster av obehandlad ADHD för att nå fram till dem som sitter på pengarna var också med på konferensen. Han har räknat på många andra olika ekonomiska utgångspunkter om sociala frågor. Bättre att stämma i bäcken än i ån – är hans paroll. (Kolla igenom sökresultaten för andra projekt han räknat på för att påvisa det tidiga insatsbehovet.) Hans specialitet är socioekonomiska bokslut av att hjälpa en missbrukare eller kriminella. Sådant som aldrig ses i årsredovisningar från kommuner eller landsting. I början av hjälpprojekt syns alltid en ökad kostnad som får ekonomiansvariga att dra öronen åt sig när de stirrar sig blinda på årets budget utan att se de långsiktiga vinsterna av att ge all nödvändig hjälp tidigt till unga och att rehabilitera människor i utanförskap.

Ingvar Nilsson skriver i Bättre att stämma i bäcken.. ”Ibland säger man att behandling blir för dyrt. I en studie vi genomförde för 25 år sedan visade vi att det nästan alltid är för dyrt att inte rehabilitera människor. Samma sanning gäller förmodligen idag oavsett om vi pratar om unga människor på glid, invandrare som inte integreras i samhället eller missbrukare. Det mesta talar för att god rehabilitering, prevention och tidiga effektiva insatser är utomordentligt lönsamma insatser.

För den enskilde innebär detta ett sorts socialpolitiskt gatlopp mellan olika aktörer som inte vill eller kan ta ansvar för den enskilde. Inte tillräckligt frisk för att stå till arbetsmarknaden förfogande, men inte tillräckligt sjuk för att erhålla sjukpenning.

För vissa målgrupper används termen mediciniskt färdigbehandlad för att skjuta över kostnadsansvaret på någon annan. Dubbeldiagnostiker får ingen vård inom psykiatrin eftersom de har ett missbruk och de tas inte hand inom socialtjänsten eftersom de är för psykiskt sjuka.
De marginaliserade ungdomar vi talat om i denna studie har många gånger en sammansatt problematik som kan bestå av skoltrötthet, en ännu inte diagnostiserad neuropsykiatrisk problematik (t.ex. ADHD), missbruk, man kan ha varit utsatt för sexuella övergrepp, mobbad eller misshandlad. Man kanske har blivit tagen av polisen för snatteri, klotter eller fylleri. De skickas runt till olika hållplatser i våra välfärdssystem. Men vem har totalansvar för helheten, och vem tar i praktiken ett sådant ansvar?”

Utan hjälp fövärras problemen och utanförskapet eskalerar. Ju längre ut på tidsaxeln desto svårare livssituation.

Samhället satsar inte tillräckligt på forum och sammanhang där människor på marginalen kan få makt över sitt eget liv. Det är ofta kyrkor och ideella organisationer som ägnar sig åt att stötta hemlösa, men därefter finns ingen plan från samhällets sida som tar vid. Insatserna är ofta konstgjord andning.

Ett projekt är Housing First – där man bytt infallsvinkel och ska ge hemlösa med drogproblem en bostad utan att kräva drogfrihet. Tanken är att med ett stabilare liv går det lättare att göra något åt sina problem, inklusive drogerna. I Göteborg och några andra kommuner så är tyvärr projeket bara ett namn eftersom de boende kan bli utslängda med tre dagars varsel. Det ger ingen trygghet.

Ett världsomspännande nätverk av gatutidningar – street papers är en från samhället fristående satsning på att hemlösa skall få ett arbete. I Sverige finns Faktum/Faktum Skåne och Situation Stockholm där hemlösa kan bli tidningsförsäljare på gator och torg då de satsar egna pengar på att köpa tidningar som de säljer och mellanskillnaden bli lönen. Att komma ut i samhället i någon bemärkelse och prata med ”vanligt folk” stärker identiteten och känslan av egen påverkan på livet. Men alla klarar inte heller att bli gatusäljare för att de mår för dåligt eller är för fast i ett missbruk. Men notera – alla hemlösa är heller inte psykiskt sjuka eller missbrukare.

I en motion till Riksdagen 2009 skrev Vänerlöv (kd) om levnadsförhållanden för personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och refererar till Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog: ”Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som adhd (Attention Deficit Hyperactivity Disorder), medför stora anpassningssvårigheter för åtskilliga personer i vårt samhälle. Majoriteten av vuxna med adhd i vårt samhälle står utanför arbetsmarknaden och hamnar ofta i bidragsberoende, fastän de är motiverade och förmögna till ett mer aktivt liv om de får adekvat stöd och behandling. Den kraftigt ökande arbetslösheten i finanskrisens spår försvårar ytterligare deras situation. För många är möjligheterna till arbete i det närmaste obefintligt, med mindre än att deras svårigheter uppmärksammas, att de erbjuds läkemedelsbehandling och relativt enkla anpassningsåtgärder. Dessa insatser kan göra stor skillnad, men utbudet är alltjämt underutvecklat och otillräckligt.
Nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog har visat att samhällets totala kostnad för en person som hamnat utanför samhället på grund av långtidsarbetslöshet, psykisk ohälsa eller missbruk uppgår till mellan 15 och 70 miljoner kronor.
Allvarligast är att så många har adhd bland dem med de allra tyngsta sociala problemen: missbruk och kriminalitet i mycket unga år liksom hemlöshet – uteliggarna och de härbärgeboende. Främst handlar det om de mest utagerande, konfliktbenägna barnen och ungdomarna (svarande mot barnpsykiatrins ytterligare diagnoser, trotssyndrom och uppförandestörning), som ofta har föräldrar med liknande eller samma sociala problem och psykiska funktionsnedsättningar.
Det här problemområdet har sådan dignitet att det motiverar en utredning som kartlägger hur de viktigaste aktörerna i samhället förhåller sig till det, hur ämnet behandlas i utbildningarna, i vilken utsträckning som olika utbildningstraditioner och ideologiska ställningstaganden försvårar en nödvändig samsyn samt som ger förslag till hur sådana motsättningar i görligaste mån skulle kunna överbryggas. En större samsyn mellan psykiatrin och de samhällsvetenskapliga institutionerna bör ligga inom räckhåll och torde gagna såväl samhällsekonomin som brukarna. Regeringen bör ta initiativ som kan bidra till större samstämmighet mellan olika kunskapsområden och utbildningar för personer som kommer i kontakt med problemområdet.”

Riksorganisationen Attention för neuropsykiatriska funktionshinder har satt upp tio mål med sitt arbete som stämmer väl överens med vad man vet idag och behoven denna grupp har:

  • Mänskliga rättigheter
  • Leva med NPF
  • Stöd och behandling
  • Tidiga insatser
  • Hjälpmedel och anpassning
  • Skola för alla
  • Arbete och försörjning
  • Inflytande och delaktighet
  • Forskning och utveckling
  • Fritid och kultur

Vi är inte framme där än och därför måste informationsspridningen fortgå även i de bredare leden bland allmänheten för att öka förståelse för de komplexa problemen en obehandlad ADHD kan ge upphov till.

Det är kanske skrämselinlägg jag skrivit. Men faktum är att det ju finns lösningar – om det satsas långsiktigt.

Hemlöshet och ADHD.

På en föreläsning för ett år sedan hörde jag att 40% av de hemlösa hade ADHD. Jämför med uppåt 40% av de grovt kriminella på fängelserna.

Bo Söderpalm lät kontroversiellt nog missbrukare prova centralstimulerande ADHD-medicin på vårdcentralen för hemlösa. Kontroversiellt eftersom det inte finns någon forskning på området och patienterna inte fick en grundlig utredning, utan en snabböversikt. Bo Söderpalm anser att det är viktigt att behandla både ADHD och missbruk parallellt för annars kan inte patienten ta till sig övrig behandling. Han uppskattar att så många som 50 procent av vuxna med ADHD har någon form av beroendeproblematik, vanligast är alkohol men också amfetamin naturligtvis. Det finns problem på ett ekonomiskt plan att skaffa stark vetenskaplig evidens eftersom någon måste vara villig att betala och det handlade om hemlösa narkomaner.

Vissa har fått mer ordning i kaoset. ”Ritalin är mycket bättre än tjack. För jag blir inte påtänd. Jag blir inte konstig eller stissig utan jag fungerar som en människa i samhället och kan hantera situationer på ett helt annat sätt.”

Tidig utslagning i skolan leder utför. Unga med neuropsykiatriska diagnoser – uttalat fastställda av läkare eller inte – lever i stor utsatthet och hamnar lätt i riskzoner pga av impulsivitet och riskbenägenhet i sin personlighet. Fungerar inte skolan och fångar upp eleverna och ger en utbildning är chanserna att komma in på arbetsmarknaden väldigt små.

Betänk även de psykiskt sjuka som skrevs ut från institutionerna under Psykiatrireformen som Regeringen drev igenom 1995. Nio år efter reformen hade andelen psykiskt sjuka bland Stockholms hemlösa tredubblats. Vad som är hönan och ägget utöver dessa förut omhändertagna människor, det har jag inte sett en undersökning på. Har lidandet triggat igång psykiska problem eller är psykiska problem en orsak till att man blir hemlös?

En undersökning visade att ADHD var underdiagnosticerat inom öppenvårdspsykiatrin och att 22 % av patienterna i själva verket hade ADHD.

Alla hemlösa har inte en missbruksproblematik. Det sk sociala haveriet kan bero på olyckliga omständigheter. Man separerar men får ingen ny bostad, pga av betalningsanmärkningar. Så enkelt kan det vara.

Vem som helst blir vägrad bostad efter att privatekonomin havererat. Ingen går säker idag.

Att få livet raserat av en dold psykisk funktionsnedsättning torde vara ett av de grymmaste sätten att förlora fotfästet på. Är man vuxen och redan utanför skolans, familjens och dessutom samhällets skyddsnät, med en neuropsykiatrisk diagnos, exempelvis ADHD då vet man ingenting om sitt problem.

Utan att kunna hjälpa sig själv eller få någon hjälp utifrån pga av hemlöshet, då man hamnat utanför systemet utan ens en egen brevlåda. Man får inga kallelser till läkarundersökningar och har öht svårt att få vård pga av livsomständigheterna.

Då har man fullt upp med att lyckas överleva. Får man rätt hjälp då ska man ha rätt stor tur och ansvaret ligger på samhället att ta tag i problematiken.


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: