Jag kämpar varje dag – precis som jag gjort hela livet – för att överkomma mina tillkortakommanden med koncentration och igångsättning. Hunnit bli 49 nu, och känner mig underlägsen andra som fixar hemmet varje dag! Men nu har jag fått hjälp, igen. Kämpat med att verkligen erkänna att ingen människa eller familj är en ö.. Inte ens jag som kan så mycket.. men annat.
Äntligen har jag fått Boendestöd beviljat från kommunen – igen. Avlutade det själv för ett par år sedan för att det kändes ännu mer pinsamt, eftersom jag blivit sambo och när han var hemma kände jag att, det kommer tycka att vi är två vuxna och undra om vi är en extra ”lat” familj!
Fast man har rätt till att få stöd med att kunna leva som en vanlig människa. Oavsett med eller utan partner. Och det har inte funkat för att min sambo, han har så många rörelsehandikapp och gör andra saker som han kan, som så mycket viktigt och för mig jobbigare – med myndigheter för mig och min dotter också i behov av särskilt stöd.
Boendestödjarteamet kom hit i veckan på första möte, med tre pers för att initialt informera och höra mer. Jag hade nyss vaknat och då är jag särskilt ADHD-RÖRIG! Men jag lade heller ingen ansträngning på att dölja det och skärpa mig – det hade uttröttat mig för resten av dagen. Men de borde ju få veta och se sanningen. Lät min ADHD vara som den är. Insåg att jag ju kunde testa dem samtidigt. Kommunhandläggaren och boendestödschefen blev klart störda då! Har de också koncentrationsstörningar? 😉
Det var nästan roande, eftersom jag kände när en av mina mentala ”ADHD-ekorrar” tog sats och jag lät dem hoppa. Men själva boendestödjaren tog det lugnt. Bra betyg åt henne! Antar att jag egentligen ville testa deras kunskap om ADHD. 😉
Boendestödjaren kommer förstå mig bra.
Om saker som att nu när jag några dagar i taget fått i.a.f lite flyt på rutiner i hemmet. Men så blev det för två dagar sedanstopp i tvättmaskinens utpumpning, som jag vet hur jag ska fixa. Men med att först lasta ur ett skåp då jag måste ha stenkoll på medicinerna därifrån så de inte hamnar på golvet eftersom vi har hundar. Och min inre tröskel växer.
Det skulle ta mer energi att förklara för min sambo och stå och peka än att göra det själv. Han har dessutom ganska svåra problem med att sätta sig ner och ta sig upp. Och jag helsvårt att släppa det jag måste och stressen gör mig trött. Problemet ligger nu före allt – disk, dammsugning och att istället plocka in ren tvätt före. Känner mig blockerad – och det är en taskig känsla.
Men heja alla världens utmanande ”ekorrar”!! De kanske lär någon något ibland? Sedan när jag tyckte att vi avhandlat allt på boendestödsmötet och de bara verkade vilja vara artiga så sa jag det rakt ut – så de gick.
Men det känns i nuläget bra med kontakten jag fick med en av boendestödjarna som kommer stötta mig för att få ihop vardagen till något som påminner om regelbundenhet. Har avböjt att några vikarier ska komma i sommar. Menar – det tog 18 månader förra gången, för några år sedan, innan jag släppte in mina boendestödjare till diskbänken.
Vi satt mest och pratade, helst på uteplatsen. Det är ett oerhört svårt steg att någon kommer in till ens diskbänk och jag ska acceptera att de börjar öppna skåpen. Men nu har jag lärt mig, att det är för min skull, efter att de gamla boendestödjarna var så coola.
Jag kommer släppa in snabbt nu. Har ju dessutom testat med att visa vem jag är – och boendestödjaren vekade vara erfaren nog att palla mig. 😉
Med gott hopp – från Victoria
Victorias ADHD - autism - blogg om NP-diagnoser 
Har själv fått beviljat boendestöd och fick svår ångest när det började dra ihop sig och hon skulle komma hit när jag ska laga mat. Så nu tar vi bara en promenad och pratar än så länge. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska kunna ha henne i lägenheten… Jag gör mina hushållssysslor när jag känner för det och det funkar för jag har inga barn och hel sjukersättning. Eller funkar och funkar, det behöver göras mer och oftare.Men jag vet inte hur jag ska kunna få mig att göra det bara för att det är planerat att det ska komma hit någon och titta på när jag gör det. Det är något jag också undrar över. Andra med boendestöd verkar ha någon som gör sysslor MED dom. Min kommer bara sitta med. Varför har inte jag någon som hjälper till?
Det ska vara ”brukarens” behov som styr! Vissa kommuner arbetar konstigt med det här. Vem fan som är vuxen vill dammsuga under passivt påhejande och ”få en high five” av boendestödjaren för att man ”varit så duktig”. Bara förnedrande. Vi två VET HUR man städar, men har svårt att komma igång bara. Mina boendestödjare lovade att de skulle hjälpa mig att puffa undan möbler eller nån kartong när jag ska dammsuga.. Men det hade räckt om de höll i en dammvippa i.a.f. 😉 De kommer nog göra saker MED mig.
Tycker du ska ringa och prata om detta och hur blockerad detta får dig att känna! Det motverkar ju hela grejen med stöttningen om det känns som lite ”von oben”.
Har ett annat förslag till dig – man kan ju(väl) få hjälp med påminnelser om läkartider e.t.c. Ring dem och ta upp allt du upplever, eftersom det nästan håller på att spåra ur. Be att boendestödjarna innan de kommer ska ringa dig samma dag, eller 1-2 timma innan de kommer. Det blir en liten tid då du kan förbereda dig mentalt så det kan lossna lite. Under den förberedelsetiden kan du koppla på ”alerten” lite, titta efter vad du behöver ha gjort och planera det så att DU håller i rodret, i DITT hem. Kanske mjukstarta med 15 minuters samtal innan ni kör igång. Och då ska de ha fattat hur obekvämt det känns utan att de är med. Om så torka disken när du diskat eller ge handräckning vid diskmaskinen. De har kanske för dålig inlevelseförmåga – för vem vill egentligen HA någon i sitt hem – om det inte är nödvändigt!!
Skulle vilja veta hur det går för dig framöver, om du orkar skriva igen. 🙂
Kram från Victoria Q