MIN FAMILJ har aldrig – innan – behövt krypa för hjälp!

Hela min världsuppfattning från unga år ”om att klara sig själv”
har slängts omkull mer och mer under mitt vuxenliv.
Känns för djävligt att verka ha hamnat på samhällets botten
– för att man behöver samfällighetens hjälp!

Vår engelska mamma kom efter 2:ndra Världskrigets England till Norge, sedan till Sverige. Pappa hade en sjuk mamma och det var under uppväxtens senare år sill och potatis som gällde. Pappa skulle friskrivas från militärtjänstgöring eftersom han hade ”barndiabetes”. Men pappa skrev då under ett intyg – som befriade Kronan från allt ansvar över hans liv.

Jo, vi hade hårt slitande föräldrar, som långt innan ängarna blev radhuslängor, fixade det finaste huset i kvarteret som vi, flera barn kunde växa upp i. Och vi fick med oss moral om ärlighet, rätt och fel. ”Gör det ni bli lyckliga av” förmedlade våra föräldrar hela tiden. Och gör rätt för er, samhället handlar om ”kredit och debet” – plus och minus.

Nu sitter vi här. Jag och vår dotter – som utsatt behövande.
Jag kunde inte göra rätt för mig fullt ut innan
jag föll ner i djupet – för min då okända ADHD.

Jag kan idag inte riktigt avgöra om min pappa, om han levat, hade varit besviken på mig – eller kommit till vår hjälp, stolt och i fullt övertygad stridsanda. Att han trots mina misslyckanden hade ansett att min dotter, det av hans barnbarn som fick hans sjukdom skulle ha ALL hjälp, oavsett kostnad av plus och minus i hur samhället räknar?

Han fullgjorde alla sina arbetsdagar trots sina sjukdomar, och mamma också – och de betalade skatt av övertygelse.

Men jag känner ju att jag har gjort pappa besviken? Sorgen efter honom är inte fullt bearbetad, för jag hann bara bli 22 och ingen så betydelsefull, innan han vid 62 dog i mina armar, med min ene brors armar om mig..

Men jag och min dotter har en stark andlig tro på att min far Jan Qvarnström, hennes morfar, som också hade diabetes1 faktiskt vakar över henne lite extra. Det är särskilt viktigt att hon har den känslan att hålla sig i, trots att hennes diabetes1 verkar vara åt helvete, nu.

Min familj, min släkt har inte behövt tigga om hjälp! Men här är vi nu – i så stort behov av samhällets hjälp och stöd, då inga vänliga vän -eller familjeinsatser kan hantera vårt komplexa problem mer än för ett dygn. Det är ju ganska jobbigt att tillslut ha förstått det, hur mycket våra nära ens älskar oss.

But, Sweet Baby. We - I will walk the line for you. Because you`re mine, ours!

But, Sweet Baby. We – I will walk the line for you. Because you`re mine, ours!

Vi måste bara få vår dotter på snart 18, att överleva till 20, 25 och slippa ännu hårdare drabbningar av diabeteskomplikationerna som läkarna redan beräknat att för hennes del kommer börja ske inom tio år.

Man kan vid diabetes1 dö ung, eller få sitt fortsatta liv avkapat. Synnedsätning, blindhet, njursvikt, amputation. Har man autism och ADHD finns det ofta en gräns för ”egenvård”. Det går inte alltid att ”lära in ansvar” vid dessa diagnoser. Det enda man kan göra är att begränsa och då får väl ens barn hata en ett par år – om det går till gränsen.

Här kan jag faktiskt känna att min egen far hade skrivit under. Varför hade han annars slitit så? Kredit och debet?

Vår pappas barn och barnbarn skulle nog – hur som helst – ingå som förmånstagare av hans slit.

Speciellt för att rädda sin dotterdotters liv. Önskar att min pappa bara kunde ringa från himlen och beordra alla svajande handlägare att rädda hans barnbarn!

Dolda funktionsnedsättningar är – just dolda – OK?

Flickan som tidigt dog av samma diagnoser som vår dotter har

Partille kommun – utan en ny bolösning mailade med 16 vardagars varsel att vår Asperger-dotter skulle UT

Käraste pappa

2 Responses to “MIN FAMILJ har aldrig – innan – behövt krypa för hjälp!”


  1. 1 Fredrik Larsson september 18, 2016 kl. 1:22 f m

    Tänker på det som sades till mig för en tid sedan. Det handlade om ett kommunalt beslut inom socialtjänsten som var helt åt skogen. Lagvidrigt, oanständigt och moraliskt fel ur alla aspekter. Jag kavlade förstås upp ärmarna och var beredd att slåss – men stoppades av mamman i sammanhanget.

    Hennes orsak var isande att höra: ”Jag kan inte kosta på mig den striden för om de redan nu bestämt sig för krig så riskerar jag att förlora mitt barn. Och jag kommer inte att få något som helst stöd beviljat i något läge. Jag känner dem tillräckligt. De kan göra det och de har gjort det mot andra”.

    Vad händer med solidariteten i det samhället? Vad händer med viljan till att likt gamle kungen sätta plikten framför allt? Vad händer med ett samhälle där alla levt i flera generationer under samhällskontraktet att man ska bidra med det man förmår för att få hjälp och skydd när man inte förmår – och man ser det hånas och ryckas undan den dag man faktiskt behöver det?

    Jag vet bara detta: att vi hamnat i ett läge där anständigheten blivit ett skämt och där lögner och ögontjänande blivit regel fin myndigheters sida. För att de kan. För att inget händer eftersom de kan gömma sig bakom lagar som aldrig anpassats för vår tid
    För att det inte finns någon som sätter tonen och kräver Plikten Framför Allt. Anything Goes är dagens lösen och man får bereda sig på att slåss den dag man verkligen behöver hjälp.

    Och när du slåss för din dotter vet jag att det inte är mot det samhälle som hade anständiga spelregler, det samhälle din pappa med säkerhet hade tagit för givet skulle rädda hans barnbarn. För hon bär ingen skuld, hon när sjuk, funktionshindrad och inte ännu vuxen. Det var för henne han satte Plikten Framför Allt. Då står han bakom dig och håller tummarna, det är jag säker på.

    Och vi som har tid och utrymme måste kämpa med de krafter vi har, så gott vi förmår, för att återskapa det samhälle där det var självklart att såväl medborgare, politiker och myndighetsföreträdare alla följde gällande lagar, uppdaterade dessa lagar så de fungerade i nutiden och alla inblandade satte Plikten Fram Allt. Från oss alla, mot oss alla.

    • 2 Victoria Qvarnström september 22, 2016 kl. 2:55 e m

      Tack för ditt inlägg – jättefint! Myndighetskontrakt – det var ett ord jag gillade, men, förvånansvärt(?) nog aldrig hört!
      Jag har svårt at förstå de med vilket yrke som helst, inte genomför det enligt regler, lagar och med en då förtjänad stolthet. Det är en brist som genomsyrar samhället, mer och mer. Kanske kan jag säga uppifrån och ner?
      -Hur skulle det se ut om en verkstads -eller bilarbetare fuskade med sin del av ansvaret så att stora maskiner kapsejsade, eller att vården använde icke medicinskt beprövade metoder? Men det sker överallt bland myndigheter.
      Kanska lagarna är bra redan – men utförandet av dem brister, av pressen uppifrån om att spara pengar – oavsett mänskliga förluster. Jag undrar hur makten kan ha missat målet så grovt att människor döms till onödigt mycket lidande?

      Med vänlig hälsning, Victoria Qvarnström


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: