Archive for the 'Skola' Category

Gasa upp specialkompetensen i skolan!

Om det inte görs drastiska satsningar för våra unga snarast kan vi lika väl skapa en högtidlig tonårings-ättestupa också. Det är ju redan så men inofficiellt, enligt modellen: Sluta vattna en växt om du vill den ska tyna bort. Eller bara kväv den.
Vad hände med målet om en skola för alla när medeltidsmetoder i dags dato används på besvärliga barn? En skola som missförstår våldsamt – med nedbrottning och fasthållning av barn med ett knä i ryggen, i uppåt 50 minuter när barnet på 8-9 år känner att det är svårt att andas. Desperata vuxenåtgärder, som kan ta liv – fysiskt också. Dagens skola behöver fortfarande mycket stora satsningar på  specialkompetens.
Självklart ska alla pedagogutbildningar innehålla påläsning av Ross W Greene och hans metoder att bemöta barn och ungdomar med framförallt utagerande beteenden, som Explosiva barn och Vilse i skolan: ”Greene menar att man ska börja med att utgå ifrån att barnet ­redan är motiverat, redan vet skillnaden mellan rätt och fel och redan har blivit tillräckligt bestraffat. Det vuxna istället ska göra, enligt författaren, är att ta reda på vilka tankefärdigheter barnet saknar så att du vet vad du behöver lära honom/henne.”
Av tradition placerar vi vuxna problemet hos eleven. Det är eleven som bara vill få sin ­vilja igenom, saknar motivation, manipulerar oss, vill ha uppmärksamhet, inte fått gränser ­satta och så vidare.. Man får som den vuxne, ledaren, inte ha en så offensiv inställning till dem man förbundit sig att stödja och hjälpa vidare. Skriker man åt en gråtande bebis?
Arga barn behöver hjälp att tänka: ”Föreställningen att de här barnen väljer att vara trotsiga är djupt rotad – trots att det numera finns mycket forskning som visar att så inte är fallet. Många försöker vara tydliga auktoriteter och ”visa vem som bestämmer”, men sådana skarpa tillsägelser triggar snarare fram utbrott. Att försöka motivera de explosiva barnen att uppföra sig väl genom bestraffning eller belöning, har inte heller någon större effekt. Deras beteenden beror ju inte på bristande motivation, utan på en oförmåga.”
Här på-plats-beskrivet av pedagoger på Lärarnas nyheter – inom specialpedagogik.
Så tacksamt nära i vårt land har vi ju också Bo Heljskov Elvén som påtalar att det vanligaste felet vi gör med bråkiga barn, är att skälla på dem. /DN/
 
Författare till ”Barn som bråkar, att hantera känslostarka barn i vardagen” ihop med superkunniga Tina Wiman, och flera egna andra böcker.
Vad är det som är så konstigt att det är svårt att ta in – att människor fungerar olika och behöver bemötas olika? Ingen blir ”normal” av ett konstigt bemötande!
hammer
Gaskammare är en annan variant att ta till.
Men då skulle ju Staten beklaga sig över gasräkningarna..

Även högt IQ bedöms som funktionsnedsättning

”Hur många ben har en hund?” En fråga som det är lätt för de flesta att spontant svara på. Även småbarn brukar svara på rak arm. Som knorr i historien då en förskolelärare ställde frågan – så är svaren från alla inte det samma. Det är beroende på vem man är och inte helt självklart.

”Peter, 5, funderar [på frågan]men vågar sig inte på en gissning. Tänk om han har fel. Tänk om de andra barnen kommer att skratta åt honom. Hur ska han kunna veta hur många tuggben just den här hunden har hemma? Eller menar fröken hur många ben som hunden har inuti sin kropp, i skelettet? Detta är ett exempel på hur ett barn med särskild begåvning kan resonera.”

Synvinklar

Synvinklar

Barn (och de som hunnit bli vuxna) med särskild begåvning – högt IQ helt enkelt – får i skolan oftast inte sina behov av intellektuella utmaningar tillgodosedda. De kan bli väldigt frustrerade och börja ignorera ”dumma frågor” i skolan och då bedömas som att inte ha hög nog kapacitet för sin ålder. I själva verket har de högre förmåga för inlärning  och analys än jämnåriga.

”Många som har hört talas om särskild begåvning kopplar ihop det med högpresterande personer, det vill säga de som får höga betyg och som gör som läraren säger. De som provocerar och ifrågasätter för att de redan kan svaret blir sedda som stökiga och förpassas till korridoren. Det är inte ovanligt att lärare anklagar dem för att fuska när de får alla rätt på proven.”

En hög IQ kan förväxlas med autism och ADHD för att dessa personers hjärnor ofta spinner utanför de förväntade genomsnittliga cirklarna med liknande symptom. Men inte av samma orsaker och utslag, trots gemensamma nämnare. Vid NP/NPF/neuropsykiatriska diagnoser, exempelvis autism och ADHD finns en ojämn prestationskurva och begränsningar då specialpepp behövs för att stärka vid glappen och överbrygga. Vid IQ-kvot över genomsnittet måste Jantelagen krossas. Inget är bättre eller sämre. Och igen missförstådd individ som betraktas som det freak kan växa fullt ut.

Alla som inte följer strömmen behöver en personlig bedömning för att de vuxna som kan hjälpa, kan hitta mer än det som omedelbart syns på ytan. Symptom som okunniga gör diverse antaganden om skadar.

Efter en korrekt bedömning krävs en individuell anpassad behandling för att kunna hjälpa de missförstådda att återuppbygga upp tron på sig själva – efter att ha ”misslyckats”.

Onödigt, grymt och mot all utveckling. Helt godtyckligt

Så fräckt att köra över ett barn

when-youre-forced-to-make-the-right-decisionAxel blev sjuk av 7c. En artikel i Lärarnas Nyheter berättar om Axel med autism, som flyttades från Särskoleklassen han gick i – en flytt med katastrofala följder för honom. För hans autism fungerade den föregående undervisningen, men hans IQ bedömdes vara för högt. Gränsen går vid 70. Och plötsligt satt han för första gången i en stor klass där han började må jättedåligt och självskadade sig av pressen.

Vad som ofta ställer till det vid neuropsykiatriska diagnoser är att man inte har fri tillgång till sitt IQ, utan funktionsnedsättningen hindrar.
Varsamt individanpassad undervisning är därför grundläggande för eleven.

Axels mamma säger: ”Jag skulle önska att det fanns något mittemellan särskola och grundskola. Allt är så fastlåst nu. Det blir omöjligt för vissa barn. Övre gränsen för lindrig utvecklingsstörning går vid 70. Den som har 71 i iq tillhör grundskolan. Åsa menar att graden av autism är mer avgörande än iq-siffran.”

Axel fungerar inte en stor klass dit han flyttades från särskolan, eftersom hans autism hindrar honom från att hänga med i lärarens gruppinstruktioner, som att öppna ett visst sidnummer i en bok. Axel kopplar inte att det gäller honom om han inte får individuella instruktioner.”

Nu hoppas familjen på en ljusning, att skolan har förstått Axels problem och ger honom den undervisning han borde ha och har rätt till enligt lag. Vi kan inte ha en hemmasittare till bara för att elevers särskilda behov negligeras. 

När skyddet brister i skola och samhälle – barn med NPF

Det känns som en ensam kamp när man strider för sitt barn och ingen av de instanser och handläggare med makt att hjälpa tar till alla – vilket de borde – eller ens några åtgärder som finns till buds reglerat i lag. Men jag kan lova att det finns tusentals familjer som går på knäna precis nu och hänvisas till sig själva och sin ångest. Men vi är fler. Många fler än någon kan tro!

Ofta stegras svårigheter för barn med NPF/neuropsykiatriska diagnoser ju äldre de blir. Förpuberteten och tonåren försvårar en redan komplex situation av hormonerna som påverkar på så många sätt. Vi fick ett par års helvete, som utredaren hade förutspått. Men hennes ord hjälpte oss att orka också. Idag är dottern strax 17 och verkar ha mognat ikapp lite, samt omvärlden, LSS-boendet har förbättrat sig.

Jag kämpade i fler år än jag vill minnas för vår dotter för att få hjälp av LSS och att när hon kommit till specialklass för autister, högstadieskolan skulle hålla koll på henne. Hon hade då blivit så destruktiv på många sätt och hittade bara dåligt umgänge. När skolan inte kunde hålla koll på henne, utan hon fortsatte försvinna utom synhåll ibland utan det hon behövde för sin typ1-diabetes – då tog vi hem henne för att skydda henne. Skolan kunde ju inte fullfölja sin uppgift. I nästan 1,5 termin fick hon vara hemma med oss, under ständig översyn. Skollagen? Den tillämpades ju inte för vår dotter, så vi sket bara i skolplikten. Skolkunskap kan man alltid ta tillbaka senare, men ett liv i kris behöver åtgärder på studs!

stegVilket stöd är viktigast då? Officiella kontakter, som skolpsykolog, BUP, specialläkare – jättebra om de fungerar så man känner sig trygg. Om inte – sök annan behandlare. Men vet ni. Mina privata kontakter med andra föräldrar och bloggare inom ämnet har varit mitt största stöd. Det och att jag aldrig slutat söka egen kunskap. Sedan kom min nuvarande sambo in och företrädde vår utmattade familj. Men fast vi tillbringade en hel helg hemma med att läsa på om LSS-lagen, så vek myndigheten undan hela tiden.

Ett tips är att vända sig till Socialtjänsten, Vård och omsorg. När de utrett kanske de kan lägga mer press på LSS för att den unge ska få sina specialbehov tillgodosedda? Trots att vi haft världens bästa specialistläkare, forskaren Svenny Kopp bakom oss och hon tog sig till stormöten med vår kommun och skolan trots sitt helbokade schema. De lyssnade de inte ens på henne! Och då röt hon ändå till. Det dröjde 1,5 år ytterligare innan kommunens LSS-hjälp rasslade till. 

Jag tror att dessa länkar nedan kan ge mer stöd mitt i blitzen. Vi försökte på andra sätt, men det kanske är bättre och lättare att dra nytta av organisationer ork och föreningar med kunskap, erfarenhet, juridiska råd och hjälp utifrån? Om den kan fås?

Skolverkets likabehandlingsarbete

Autism -och Aspergerförbundet lokalt Göteborg

Autismforum Göteborg

Attention
-Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) så som ADHD, Aspergers syndrom/Autismspektrumtillstånd (AST) och Tourettes syndrom.

Det finns så många föräldrar som stridit om det här. Men mitt bästa tips är faktiskt – att tillsammans blir vi som vet vad det handlar om – starkare. Det finns att hitta andra i samma sits i facebookgrupper.

Ge inte upp! Det kan handla om att få hjälp och stöd att stötta ett barn genom tonåren – och lugnet infinner sig, när ungdomen fått ett par års stöttning genom den värsta och mest oroliga tiden. När hormoner slutat flippa så mycket. När livet kanske känns mer värt att leva.

Vår dotter mår mycket bättre idag, snart 17. Hon började skära sig när hon var 11. Det har gått några år. Faran är inte över, men hon är i.a.f lycklig nu för första gången på 7 år.

Ta för er och skäms inte för att ni inte orkar mer själva. Att be om hjälp bevisar att man är ansvarsfull.

Kör på.

/Victoria

Att riskera mista sitt enda hemspråk – kommunikation på ”autistiska”.

Integrationsförsök i skolan som leder till värre utstötning? Vi kan inte förutse hur inkludering av annorlunda barn till vanliga klasser kommer att fungera för alla våra olika ”diagnosbarn”? Alla har de mycket specifikt individuella behov. Vi föräldrar till dessa skatter, och även andra oroas dels av själva förflyttningarnas verkningar för våra överkänsliga barn, samt undrar hur bra det egentligen kan bli att alla sitter tillsammans i klassrummet? Kommer barn med autism och ADHD att då i längden få mötas på egna villkor och få tillräckligt stöd som är likvärdigt eller ännu bättre än det var i de särskilt anpassade studiegrupperna?

En debattartikel i Aftonbladet: Vad gör ni med våra ungar, Jan Björklund, signerad av en stor mängd kreativa människor menade bla att: ”Tänk dig själv att din skoldag utspelade sig på ett tivoli. Hur mycket skulle du lära dig i fritt fall? Hur bra skulle du redogöra för de bakomliggande orsakerna till mellanösternkonflikten i brantaste backen på berg-och-dalbanan?”.

Bakgrunden till det gemensamma uppropet i AB var att: ”Stockholms stad har ändrat reglerna för tillägget på skolpengen som går till barn som behöver särskilt stöd i skolan. Många får nu ett lägre belopp och en del blir helt utan. För många barn betyder det att skolan blir i princip omöjlig att genomföra, skriver dagens debattörer, och vädjar till utbildningsminister Jan Björklund att ändra på lagen så att dessa barn får rätt till stöd.”

Det krävs för allas skull att dessa unga blir undervisade med rätt metoder och får mycket stöd – satsningar i överkant – så de inte ständigt får uppleva misslyckanden. Och på ”ett språk” de förstår – det sättet som gör informationen tillgänglig för dem. Och det innefattar både pedagogik och en anpassad miljö som inte stör dessa vissa elevers överkänsliga sinnen! 

Vi är många föräldrar som är oroliga för hur det kommer att bli när våra barn som behöver anpassad undervisning ska in i vanliga klasser. Bloggen Prestationsprinsen berättar HÄR.

Många föräldraröster berättar om katastrofer för barnen själva när deras invanda värld ska vändas upp-och ner pga ett nytt nyck när barn med särskilda behov ska undervisas med alla andra, i stora klassrum. Trots att barnens diagnoser och dessa funktionsnedsättningars kännetecken talar för att det kan bli komplicerat. Kan vi lita på att de barnen inte skuffas undan på olika sätt? Förstår alla hur dessa diagnoser kan gestalta sig? Vid ett oanpassat och okunnigt bemötande blir dessa unga verkligt handikappade. Omvärlden måste anpassa sig, eftersom funktionsnedsatta inte kan.

Så här berättar mamman Tina Wiman om sin dotter med autistiskt syndrom som autismvariant, samt ADD: ”Mathilda har en begränsad ork att fungera, och när hennes tillvaro inte anpassas, tydliggörs, struktureras och förklaras, då orkar hon inte mer.” Dottern bröt ihop efter att ha haft en vikarie som inte hade kunskap om diagnoserna. Flickans begränsade ork hade – av okunskap, eller nonchalant ointresse – bara gått åt till att försöka förstå. Antagligen utan att lära sig något annat än att inget gick att förstå – eftersom inget under vikarieperioden anpassades efter hennes personliga förmågor.

En blind person kanske hade blivit lika stressad av att tvingas anteckna från vita tavlan för att få godkänt i undervisningen? Inte för att dissa synskadade, utan försöka förklara hur de nya skollösningarna kan slå mot funktionsnedsatta elever.

Exempelvis Björkhagens skola bara ”kör på – för lärarna har blivit så inspirerade av olika studieresor(?!). Rektorn anger att tanken bakom deras inkluderingsprogram är att att: ”Alla duger som de är.. [..] Ambitionen är att alla barn i upptagningsområdet ska gå i vanlig klass och följa den reguljära undervisningen – med stöd av specialpedagoger eller resurspersoner. [..] Det är ett ständigt pågående värdegrundsarbete – vårt uppdrag är att möta elever, var de än befinner sig i sin utveckling”.

Vilka elever är det hon menar egentligen? Är det elever som alltid gått i stor klass som får känna att de duger som de är – i jämförelse? Den här skolan ”bara kastar sig ut”. Lite fortbildning säger en lärare på Björkhagens skola; att vore bra. Fast det kanske vore mer människovärdigt med en kvalificerad specialistutbildning innan man genomdriver experiment med barn som redan har problem och leker med deras livschanser?

Det verkar lite luddigt vilka diagnoser som avses med ”särskild undervisningsgrupp”? Normal eller -överbegåvade elever? Har särskoleelever och eller barn med autism eller ADHD samma behov pedagogiskt?

Det finns olika åsikter kring inkludering. Som att när man säger att alla duger och är bra, så kanske det ska betyda att de annorlunda får nya kompisar. Blir hembjudna, och går på aktiviteter ihop? Får de? Verkligen?

Lärarna ignorerar kanske i sina blåögda utopier många grundläggande individuella problem i sitt; ”att alla ska med”? Vilken elev som helst kan ju känna sig utpekad av att få specialundervisning i klassrummet eller att lämna klassen för specialundervisning i annan sal.

En autistisk elev eller en elev med ADHD blir antagligen till största delen för störd av alla sinnesintryck i stor klass för att kunna arbeta. Ljud, många människor i rörelse  och olika luktintryck som kan upplevas som obehagliga. Och taktila missar, som att bli fysiskt berörd. Allt detta kan störa dessa elever otroligt mycket. Skolarbete under de premisserna – är det rättvisa förutsättningar – i en helt oförutsedd och oanpassad miljö?

Att man vid dessa neuropsykiatriska diagnoser också blir desorienterad av förändringar – det verkar vara helt okänt av klassintegrationsivrarna. En autistisk person kan få ett sammanbrott om de bara har bytt ut en detalj på favoritfiket – som bordsdukarna. Autistiska personer ser världen främst i detaljer – och har medfött svårt att sammanfatta alla träden till en skog. Många stora fördelar och talanger kan helt hämmas vid fel förutsättningar.

cirrrrkus

Förstår ni verkligen hur drabbade vissa kan bli – mitt i den vackra tanken om att ”alla duger”? Risken är att ”vanliga elever” känner sig bättre än – och utifrån betraktar de andra ”som udda cirkusfreaks”?

Nu kanske jag har en negativ tro på medelmänniskan? Men all mobbing kommer från självhävdelsebehov och de som utsätts är de annorlunda. Alltså våra fantastiska barn – som behöver lugn och ro med allt de redan har som extra pålagor i sina liv.

Alla behöver umgås frivilligt och på sina egna villkor, utan att behöva anstränga sig för att passa in i hårda sociala krav. Sedan kanske våra speciella barn vill umgås med andra utanför lektionerna. Eller inte. Alla har inte samma behov. Kanske orken och koncentrationen räcker och intresset finns för att mingla, men det är inte heller säkert. Frivillighet – bra grej.

Fotnot: Önskar länkar till blogginlägg i ämnet, samt forskningsunderlag och pedagogiska resultat av inkludering. Lägg in i kommentarsfältet? Jag sladdar ju bloggmässigt in lite sent i debatten. Ungefär det första engagerade som jag bloggat på XX antal månader.

Sveriges skam har slagit oss till marken.

Nu är vi också där.

Blockerad

Jag har hört sedan länge från andra föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar/npf att det är svårt och utmattande och krossande i vanmakt – att begära insatser från vården vid en misstänkt npf-diagnos.

Efter en fastslagen diagnos när man verkligen behöver hjälp från sin kommun för att underlätta för sitt barn och sin familj måste man också nästan veta allt nytt själv på förhand eftersom man inte får så bra information och att man måste vara sin egen handläggare i princip. Och allt tar evinnerlig tid. Har hört det där i många vittnesmål från personligt drabbade. Och sedan hamnade vi själv där.

Jag och min lilla familj har ägnat en stor del av veckans dagar under det senaste halvåret till att kämpa med/mot myndigheter. Nu har det lossnat lite, men hjälpen till mitt barn via rättighetslagen LSS – lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade – bad jag om första gången om för 20 månader sedan utan att något reellt hände på 18 månader.

Och då har ändå min sambo, som inte varit med hela vägen utan kom in med lite ny kraft gjort merparten av det senaste sega men viktigaste arbetet i kommunikation med kommunen och fått saker att hända med sin stora envishet, om än det gått otroligt långsamt, gentemot hur brådskande behoven varit. Allt är inte klart än, så kampen fortsätter.

Men utan min sambo som ombud? Då vet jag verkligen inte var vi biologiska föräldrar eller vår dotter hade varit nu? Hur många andra har någon bredvid sig som orkar, älskar och bryr sig och aldrig ger sig, när man själv går på knäna, i nattlinne?

De allra flesta kontakter via mail och telefon för dotterns del, och även angående mig har min sambo fått ta. Jag klarar det inte längre efter några års kamp. De får kommunicera med min partner och jag kan ge honom information. Orkar inte ta det på annat sätt – om det inte är skolan som har dagligt ansvar för vår dotter. Jag kan knappt gå utanför dörren längre. Varje telefonsamtal till mig innebär en stor press.

Nu förstår ju så klart inte skolan, flera olika vårdinstanser eller kommunen riktigt hur många andra som trycker på och ska kommuniceras med. Ibland är det tre oerhört påfrestande möten varje vecka med dessa instanser som får mig att bara vilja sova ett halvår. Men som den rediga moder jag är går jag dit och får med lock och pock släpa med mig en väldigt mötestrött avkomma. Hon har verkligen fått nog av möten och ständigt nya ansikten, hon också.

För sju månader var jag så svårt utbränd att jag trodde jag var helt slut. Nu har det gått sju månader till utan lättnad, utan tvärtom har jag fått mer pålastning. Men det är märkligt hur mycket man klarar. Även om jag sedan ett par månader går i nattlinne halva veckorna och undviker att lämna hemmet.

Läget i oktober 2012 var lika ordlöst som nu: För svårt för ord.

Har nog helt enkelt haft det väldigt tungt, väldigt länge. Glad att jag insåg i tid vad som var viktigast och beslutade att bloggen fick vila och att bara vara nära, nära mina närmaste. 

Om man undrar över ”den andra sidan” av ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, så är jag idag ett levande bevis på vad det kan innebära att vara diagnosförälder, och det är inte underlättat av att själv ha brister i orken pga egen egen neuropsykiatrisk diagnos.

Även om jag är stolt över att jag aldrig har svikit mitt barn! Man kan mer än man tror när det gäller livet.

Men detta är ett av områdena där välfärdslandet Sverige ska känna en stor skam och genast borde bättra sig.

Idag spelar i allt för många fall ingen roll hur akuta hjälpbehoven är – utan allt handlar om att ha ork att tjata så mycket och ofta så att de vill slippa en..

Idag skulle jag nästan rekommendera en familj i nöd att inte söka hjälp – eftersom det tar så mycket kraft från ens familj och viktiga roll som förälder. Och den hjälp man kan få från habilitering och kommun kan vara marginell.

Trots beslut är det ofta för lite. Sedan får man försöka ta ett nytt andetag och orka överklaga också. Hjälpen har om man väger in annat inte alltid en avgörande roll – eftersom den kostar så mycket av ens ork att få.

Skolans snäva ramar blundar för verkligheten.

Ovettig likriktning när alla krävs kunna samma
och enbart vissa saker utan hänsyn till personliga villkor.

Utan hänsyn till fakta.”Hjärnforskningen skulle kunna revolutionera skolan. Undervisning bör inte utsättas för politiska ­modenycker utan vila på vetenskaplig grund” säger Torkel Klingberg, aktuell med boken Den lärande hjärnan Svd: Hjärnforskare vill att skolan tänker om.

– Jag vill se en ökad förståelse för var individuella skillnader kommer ifrån, och hur olika problem hänger ihop: Hur arbetsminnet ser ut, mekanismer bakom läsförståelse, varför det kan vara svårt med matematik och vad dyslexi och dyskalkyli kan bero på.

Läs vidare i artikeln ovan. Att det skulle kosta mer att individualisera skolan tror jag inte ett dugg på – pga de långsiktiga kostnaderna av en misslyckad skolgång.

Några relaterade inlägg på bloggen:

Särbegåvning och/kontra ADHD.
Alla barn vill vara duktiga.
Vår artikel i GP debatt också.
Funktionsnedsättning – inte samma som funktionshinder.
Att undantas från en bra start i livet.
Utanförskap i skolan leder utför.
Ny specialpedagoginriktning.
Skolstrul ger skolk.
Tidiga tecken hos osynliga flickor.
Lära vid ADHD.

Fler pedagogiska tips.
Diagnoser för att få höra till.
Skolan för vems skull.


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: