Rehabilitering en svår påfrestning.

Läste ett inlägg om att inte orka gå på rehabiliteringen på bloggen orkarinteprata. Tycker den bloggen är väldigt bra, rätt upp och ner hur det kan vara! Länkat till den från min bloggroll nu. Glömmer ofta sånt ..

Det är väldigt viktigt att prata om rehabilitering. Det är ju framåt man vill. Jag tänkte berätta hur det var för mig att börja i mitt första rehabiliteringsprojekt 2009, tror jag? Jag skrev mycket om det på min gamla, nu dödade blogg när jag tog mina första stapplande steg.

Jag tjöt av glädje första gången Försäkringskassan för ca fyra år sedan ringde och pratade om att man nu skulle satsa på rehabilitering för långtidssjukskrivna. Handläggaren lät uppriktigt paff över min reaktion. Sedan fick jag ett sk. rehabteam bestående av ca fem handläggare från Försäkringskassan, Sociala Arbetsförvaltningen en sjukgymnast osv.

Grön rehabilitering på Gunnebo slottsområde. Mitt i vintern. Vi satt 10 personer eller mer i ett rum och gjorde konst av material vi hittat i naturen. Det var vargavinter med tio minus och där går gränsen för uteverksamhet.

Jag hade varit sjukskriven länge och isolerat mig under mina depressioner. Jag hade sökt rehabilitering många gånger men ingen fått. Försökte fyra gånger själv, med total utmattningsdepression som resultat. Föll ihop som en robot utan batteri till slut, varje gång. Väldigt irriterande, blev så besviken. Jag ville ju så mycket. Det tog längre och längre tid att komma upp igen efter varje gång.

Senaste egna försöket tog ett halvår att komma upp efter. Jag hade aldrig och har inte än bett om att bli sjukskriven förr, förrän efter det försöket då jag var nio månader på ett IT-företag, varav sex månaders projektanställning 75% som receptionist, tills företaget konkade.

Hade minnesluckor efteråt för att jag försökt så mycket. Min dotters utveckling under den perioden har jag inget minne av. Fick dåligt samvete av att jag prioriterade att komma tillbaka och inte kom ihåg något annat i efterhand, inte ens den viktigaste lilla personen i mitt liv.

Men det var och är ju mycket för hennes skull jag inte har gett upp. Hon tyckte det var så kul att följa med mig till jobbet en dag. Leka på golvet i receptionen. Veta att mammor går till ett jobb – och inte bara sover jämt, som jag gjorde när hon var riktigt liten.

Men det fanns ingen som hjälpte och coachade i vården för mig. De antecknade bara på Försäkringskassan att jag var ute på första steget, för att jag skulle vara försäkrad. Dessutom hade jag fel diagnos och det hjälpte inte mig ett smack heller.

På Gunnebo Trädgårdsrehabilitering fann jag mig ihopföst med människor jag inte kände. Alla skulle ta hänsyn till varandra och på fikan lyssna på den som pratade. Alla var lite sköra. Främst människor som gått för långt och brutit ihop av stress. Så förstod vi varandra. Sedan skulle man stå ut också.

Jag hade undvikit människor länge under perioder när jag inte mådde bra. Nu kastades jag in i en grupp. Och kastade mig själv in i att vara steget före, som vanligt när jag väl gör något. Som jag alltid gjort. Efter ett par månader såg jag att de flesta nya gjorde samma sak. Långa benet före. Vana att vara duktiga som faen, oavsett precis allt. Det är inte lata människor som bränner ut sig. Tvärtom.

Men man fick göra om pålagda uppgifter när man var för effektiv. Hälla ut och fylla om jord i en kruka man fyllt för snabbt. Gå och lägga tillbaka hela famnen full med tegelstenar man skulle omgärda en rabatt med och göra om. Bära en sten åt gången istället. Den ultimata utmaningen, för människor som oss.

Det är liksom grejen med grön rehab/trädgårdsrehabilitering. Att lära sig göra en sak i taget och göra den med hela själen med. Mycket Mindfullnessövningar. Närvaro, acceptans av läget och avslappning. Finna insikten om att man kan ju inte skynda på ett frö eller naturen. Det är själva idén.

Jag blev frustrerad många många gånger på att saker gick så långsamt. Jag blev också ibland ganska trängd av att vara i en liten lägenhet med tio andra. Ibland trängde sig ljuden på så det gjorde ont i mig. En extra känslig dag kunde det kännas helt ohanterbart. Någon som åt knäckebröd på lunchen knaprade så högt att jag ville ställa mig upp och skrika ”håll käften”. Men det gjorde jag inte.

Så klart gjorde ingen något för att retas och självklart tuggades knäckebröd på normal volym. Men allt var så påträngande att jag blev helt slut. Ljudöverkänslig. Kunde ta illa upp när andra inte samarbetade. Trots att de heller inte mådde så bra. Påfrestande för alla, tror jag.

Många berättade att de kommit hem och gråtit efter varje dag på rehabiliteringen under de första månaderna och sovit i tre-fyra timmar. Jag grät inte eller sov, jag satte mig och bloggade obligatorisk varje eftermiddag. Att skriva och reda ut mina tankar och reaktioner sänker alltid min stressnivå och jag har gjort det sedan 13-årsåldern. Jag behöver ju skriva, enda sättet att få ordning i kaoset i mitt huvud och följdaktligen därefter sortera mina känslor där de hör hemma.

Vår trädgårdsterapeut Emma på Gunnebo, utbildad i England där grön rehab är större var helt fantastisk. Minns en morgon då överbelastningen av all stimulans och hänsyn bara kändes för mycket. Jag vaknade och kände att jag inte kunde träffa en enda människa till och skickade ett sms om att hur jag kände, att jag behövde vila den dagen.

Emmas svar var: Du kan stanna hemma och undvika det som är svårast för dig nu, eller komma hit och ta tag i det och bearbeta det. 

En timme senare, efter den långa färden dit smög jag in, Emma tittade upp bekräftande där hon höll på att lära ut beskärning eller frösådd till gruppen runt bordet.

Jag övervann. Emma visste.

Jag lärde mig att åka till rehabiliteringen även dagar då jag var risig som ett utsketet katrinplommon. De såg hur jag mådde. Något jag alltid försökt dölja.

Kanske därför jag gick så länge utan att få rätt hjälp i psykiatrin? För att jag inte vill visa att jag håller på att gå sönder och inte kastar mig på golvet och skriker, trots att jag kan känna så?

Nu tänker jag ge ett råd, fast ingen bett: Något som är otroligt viktigt att tänka på är att ta sig iväg till mötet med de som ska hjälpa en. Hur man än mår. Om det så är det sista man gör, nästan. För om de inte ser, så kan de inte förstå, inte hjälpa.

Dessutom behöver ens verklighet observeras, antecknas, dokumenteras, för ser ingen vård- eller myndighetsperson en när man brutit ihop så kan de inte förstå och då mår man i deras ögon bra, om de inte är väldigt synska och erfarna.

Tyvärr.

Men där finns också framtiden, att visa att det inte står rätt till, för att kunna komma vidare.

Hur min rehabilitering går? Vet inte. Får ju börja om hela tiden när en grej tar slut. Vänta, tappa fotfästet, kraften och målinriktningen för att jag inte vet vad som ska hända och Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen vet inget heller. Det finns faktiskt ingen plan eller särskilt erfaren rehabcoaching med kontakter.

Det är jag som ska fixa allt. Om och om igen. Hur många egna kontakter är det menat att jag ska använda när jag aldrig får stödet att komma på fötter utav en bra plan med starkt stöd i ryggen? Bränner ju mina kontakter om jag inte är stark hela vägen.

Det tar mycket energi att rehabilitering inte ens idag verkar vara en hel och hållen tanke på en verklig linje. Finns inget sammanhållet koncept. Man kan satsa allt man har i sin egen rehabilitering, det lilla man har att satsa och hamnar efteråt i ingenting. Ingenmansland. Gång på gång. Förvirrande.

Och kraftkrävande. Hur mycket orkar en människa? Någon med en bakgrund som min?

Hade jag fått bestämma hade allt varit organiserat och hjälpande, med människor utbildade inom rehabilitering. Jag har faktiskt ofta funderat på om de verkligen vill ha ut oss usla människor i arbete igen?