Lång process till stöd när diagnos krävs

Det hamnar alldeles för många unga i kläm i skolsystemet. Alla borde få anpassad hjälp när de behöver. Idag och sedan länge måste man vara läkarutredd och ha fått intygat att man har en diagnos för att – ofta redan uppenbara svårigheter – ska hanteras rätt. För att föräldrar ska känna rätten att kräva en individanpassad skolgång för sina barn.

Det är NPF/neuropsykiatriska diagnoser det handlar om, vars symptombild ställer till kaoset för den enskilde. ADHD, autism/aspergers eller systerdiagnoserna, exempelvis OCD eller dyslexi och många fler speciella funktioner som gör det svårt. Alla individer kan inte använda sig av samma pedagogik eller forum, även om de vill.

school-blackboard-in-two-colors_280-91

Men det är oacceptabelt att ADHD-diagnos ofta krävs för att få rätt stöd!

Men det finns svårigheter, trösklar, utöver artikelns rubrik.

  • Dels kan det ta åratal innan en utredning kommer till skott, trots att föräldrarna redan kan se. Ofta är de erfarna med syskon i familjen eller någon i den nära släkten med NPF. Eller så har de läst allt de kommit över och diskuterat med insatta för att försöka hjälpa sitt barn. Detta är min privata erfarenhet av tre års kamp mot skolan/skolpsykolog för att utredning av vårt barn ens påbörjades – för att jag till slut gick förbi skolan.
  • Efter all skrämseldebatt om ADHD kan föräldrar känna rädsla för de eventuella negativa konsekvenserna av en diagnos. Man måste exempel då specialprovas för att få ta körkort. Vilket kanske är bättre än att någon med faktiska svåra problem passerar. Det positiva är så mycket större i dagens läge. Det finns ingen tid att vänta och se.
  • Åsikter och fördomar om att stämpla, stigmatisera, stöta ut någon vid att fastställa en diagnos på – som det lite slarvigt kan kallas vara ett funktionshinder är tyvärr vida spridda – via oansvarigt tyckande i media. Det handlar funktionsvarianter eller funktionsnedsättning som uppenbarar sig till hinder först i mötet med den idag ännu sorgligt likriktade skolan och de rigida samhällsnormerna.
  • Det kan vara skolan som slår ner bromsarna i andan om att ”alla ska få vara som de är” och upprepar att barnet kommer att mogna ikapp och komma igång med skolarbetet eller närvaron, att det inte är så stora problem – eftersom problemen inte eskalerat och att skolan inte hanterar barnen dygnet runt. Det kan ligga i fatet att barnet ändå har många förmågor. Den unga kan vara otroligt duktig inom vissa ämnen och argumentet att avvakta är att barnet snart kan bredda sitt intresse och sin skicklighet inom andra ämnen. Men alla kan inte vara som alla andra vilket idag krävs för att lyckas. Föräldrarnas oro ignoreras, även hos skolhälsovården kan man stöta på patrull av ovillighet.
  • Ett barn ska få vänta max tre månader på utredning efter remiss. Bra va? Men svårighet är ibland att komma dithän – att bli trodd och respekterad – så att den där remissen skrivs. Sedan räknas de tre månader från när barnet kommer på första samtalet. Därför kan det ta mycket längre tid än tre månader innan den faktiska hjälpen som barnet behöver realiseras.

Ofta kan en ung ha kommit upp i tonåren innan problemen eskalerat tillräckligt mycket för att skola och samhälle vill se. Det är känt att utan hjälp, som både diagnos och medicinering går det klart sämre, ibland riktigt illa. Diagnoser ihop med prepubertala -och tonårshormoner kan dessutom påverka ett barns psykiska hälsa så allvarligt att det leder till allt från självskador, självmordsförsök och ett destruktivt socialt beteende med risker som blir svåra att hantera.

Fastställd diagnos eller inte så kan alla sväva i samma riskzoner, för många har dessa drag i olika grader, det är ju helt naturliga personlighetsdrag och det kan finnas social påverkan runt unga som gör att de kräver extra omsorg från vuxenvärlden. Eller – kräver är fel ord. De själva kan inte kräva.

Och sanningen är att föräldrar i sin kamp känner stöd och mer råg i ryggen i sin kamp om deras barn har en diagnos på papper.

Relaterat på bloggen:
Diagnoser för att få höra till
När har man diagnos?
Skolans snäva ramar blundar för verkligheten
Flickor i riskzonen

1 Response to “Lång process till stöd när diagnos krävs”


  1. 1 Pixiepatrullen december 18, 2015 kl. 9:55 e m

    Det är onekligen ett lotteri detta med stöd och insatser. Allt handlar om vart man bor och vilken skola ens barn råkar höra till.
    Jag önskar att alla hade sån ”tur” som vi haft angående det biten.
    Det har gett barnen ett sånt otroligt försprång och en ärlig chans att fixa sin skolgång.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: