Posts Tagged 'orkidébarn'

Min skörhet.

Läste ju precis om Orkidébarn – de extra känsliga utan filter och kände igen mig själv och flera närstående.

Jag har också prövat alternativa andliga vägar för att hitta svar och ro – men insett att det inte har hjälpt mig långsiktigt. Kanske har jag varit för stressad på att gå hela vägen ut – hela vägen in i en ny livsstil, som att börja meditera osv. För gör man något halvdant kanske man inte kan generera kraft utav något som ändå är gott. Alla nya upplevelser håller en uppe ett tag av ren eufori. Men det förändrar inte verkligheten som är den världen man lever i och måste ta tag i.

Det enda som stöttat mig hela livet har varit min familj och att jag under nästan hela tonåren tränade Kung Fu i Wing Chun-stilen. Jag fick t o m bättre koncentrationsförmåga och började förstå matten bättre. Den mentala träningen hjälpte mig mycket. Jag kör ofta problemlösning enligt taoistisk naturprincip och är ödmjuk och snäll för att jag inte har ett behov av att slå eller mästra andra. Men själafrid har jag inte, mer än acceptans av att livet är lidande.

Min första riktigt kännbara depression blomstrade ut för fullt vid 16. Redan då kände jag mig otroligt ensam för att jag fungerade, reagerade och kände mig annorlunda och aldrig kände mig hemma i några grupper.

Som 20-åring vaktade jag på och vårdade enträget min pappa för att han inte skulle dö av sin typ1-diabetes. Livräddning var vardag under ett par år. Och när han hamnade på sjukhus under långa perioder så var jag där. Sammanlagt ca ett år, varannan dag minst – och nätter då jag krävde in en säng i hans rum för att vaka och vägrade att sova i nåt anhörighetsrum. Han dog i mina armar när jag var 22. Jag var så stark. Höll tal på hans begravning.

Ett tag senare var jag tvungen att skaffa intyg för att få spärrmarkerade, skyddade personuppgifter pga tidigare felval av partner. En ständig övertro på mig själv att jag kunde fixa allt ledde dit. Och en lätt psykopatvarning jag inte blev rädd för i tid. Illavarslande. Kunde gått mer illa. Är tacksam för att jag vågade häva skyddet när jag fått barn och istället blivit förbannad. Tog beslutet att hellre döda än att leva i rädsla.

Tog efter gymnasiet alla jobb jag fick och stod samtidigt ständigt uppskriven som sökande till skolor för att kunna satsa framåt.

Började plugga på universitetet. Sen gick det utför i stresspåverkan. Ingen studieteknik, omtentor på allt – förutom B-uppsatsen som var en kvalitativ undersökning med intervjuer om ifall viktig hälsoinformation behövde kulturanpassas. (Slutsatsen blev ja och jag hade inte klarat det utan några lite mer studiebenägna arbetspartners. Mitt första VG, som en av fem grupper i klassen. Ett stort steg från alla underkännanden. Då var jag speciellt intresserad och brann för min frågeställning och idé..)

Min egen teori om mitt liv är att jag hade klarat mig mycket bättre långsiktigt om mina personlighetsegenheter uppdagats dvs diagnostiserats i barndomen och jag fått viktiga verktyg – mycket tidigare än vid 41 års ålder. Om jag hade vetat vilken farkost mitt psyke färdats i hade jag kanske påmints och stannat upp innan jag kastat mig ut i saker i ren uppsökande verksamhet. Jag backade aldrig för nya miljöer, men jag var ofta där som antropolog och studerade – gick inte in själv och prövade sådant jag inte kände var rätt, som jag inte trodde jag skulle palla.

Vi med en hög grad ADHD-symtom (alla har ju mer eller mindre) har ofta utsatts för extra, ibland lite ”onödiga” påfrestningar i livet. Jag kanske hade hållit längre om mitt liv inte utsatt mig för svårigheter och jag dessutom vetat om min ADHD-personlighet redan på förhand? Kanske jag inte ens hade behövt en diagnosticering eftersom mitt liv utan extra pålagor hade fungerat? Säkert ligger det mycket i det.

Ibland driver en ADHD-personlighet en egen uppsökande verksamhet för att få endorfinkickar. Ibland mer riskfyllt som droger eller annat missbrukarbeteende – som vi har extra benägenhet för pga ett annorlunda belöningssystem i hjärnan då allt ska komma snabbt, snabbt.
Man kan gå till överdrift med mycket, bli arbetsnarkoman – som klingar lite bättre än vanlig narkoman, men också har risker. Eller få ett felaktigt förhållande till mat, osv osv.

Vid någon punkt med en så extrem personlighet kan man hamna i en ohanterlig livsstress – om man inte haft stor tur att hamna i en (arbets-) miljö då man belönas för att vara gränsöverskridande.

Vid beteckningen ADHD bränner man ofta ut sig för att man inte har gränser. Flytet i livet minskar och motståndet ökar då när påfrestningarna ökar över tid. Man kan lyckas med de lägre studierna i grundskolan på chans, med charm – om man har grundläggande resurser – som med IQ och social anpassning, det sistnämnda som man ofta får lite gratisinlärning i om man är flicka – trots en funktionsnedsättnig. Men det finns ofta en vägs ände – man kan inte leva på att kompensera för inneliggande brister hela livet igenom när kraven på uppåtstigande resultat via ökade prestationer ökar.

I synnerhet flickor är ju duktiga på att maskera sina tillkortakommanden utav att via vår kultur ha fått lära sig ett närmare känslomässigt förhållningssätt och lärt sig socialt samspel, verbalitet och på så sätt undkommer att verka behöva hjälp – trots att de skriker inombords, har både ADHd och Aspergers. De får hjälp senare än utåtagerande pojkar till exempel.

Om jag fått insikterna tidigare, och om det inte ens hänt, det jag inte alls kunde styra, som att pappa blev så sjuk och jag kände ett så stort ansvar för hans liv  – och jag istället hade halkat in på ett bananskal i en yrkesbana där jag passat in – var hade jag varit dag?

Jag trivs inte särskilt bra med läget idag. Påfrestningarna har blivit alldeles för stora. Jag försöker hjälpa mitt barn, men har inte fått hjälpen vi behöver – på över ett år.

Det där med att jag inte kan lönearbeta längre hamnar helt i skuggan av att vakna var tredje morgon och gråta.

Jag gråter mig aldrig till sömns – jag gråter för att jag måste vakna.

Det är också svårt att blogga när tårarna rinner igen när jag påminns om det jävla läget. Varannan vecka tar jag mig samman allt jag kan för min dotters skull. Hon är allt för mig. Då njuter jag av att orka iaf halva tiden – som den bästa mamman.

Det sas ju om orkidébarn att de får svårigheter av press – idag tror jag att jag är en sådan där pressad blomma som ramlar ut en gammal bok.

Och så, när jag googlade efter mitt eget blogginlägg för att länka till ovan, om när jag insåg att det inte blev något arbete som vettig skattebetalare – så hittar jag det här (som jag inte sett förr eftersom det inte var länkat).

Hon skriver: ”Visst är det så att diss är piss, samhället kanske dissat dig Viktoria, men för mig har du varit en tröst, ska du veta.”

Blir alltid så jäkla glad om jag kunnat peppa en enda människa lite.

Kände igen mig så mycket i strofen från SvD om att: Hitta balansen mellan stark och skörEna stunden stridbara amazoner på barrikaderna. I nästa små hulkande knytt i gråtpölen.

Men att visa sin litenhet är en styrka. Att gestalta det alla känner ibland.

De extra känsliga – utan filter.

Jag gillar inte flum – det kan alla som känner mig intyga. Man kan ibland – om man är som jag – avstå från att läsa mer om saker man hört om, ifall de verkar flummiga, med en beteckning som verkar för mkt New Age när man egentligen söker svar på saker som handlar om reella problem och liv.

Men nu har jag läst om Orkidébarn och det var väldigt bra att jag gjorde det.  Det var inte bara flum – för den extra känsligheten handlar om något så djupt liggande som genvariationer. Läs länken ovan om forskningen. Även om känsligheten fått ett blomnamn, så är det inte flum..

Svenska Dagbladet/SvD har en artikelserie om de extra känsliga människorna – från våren 2012:

Orkidébarn behöver rätt näring”– ”Orkidébarnen” är mer ömtåliga än ”maskrosbarnen”. Utsätts de för påfrestningar så drabbas de lättare av olika fysiska och psykiska besvär. Men växer de upp under trygga förhållanden kan de i stället må bättre och utvecklas mer än många andra individer, förklarar den amerikanska forskaren Bruce Ellis, som introducerat den så kallade orkidéhypotesen…

En av de stora upptäckterna inom den psykiatriska forskningen de senaste 15 åren är att man har identifierat ett antal genvarianter som i kombination – och bara i kombination – med en svår barndom eller senare traumatiska livshändelser ökar risken för att drabbas av olika psykiatriska problem, som depression, adhd, ångest eller utagerande beteende.
Det finns stora individuella skillnader när det gäller hur människor påverkas av den omgivande miljön.
Ungefär 20 procent av alla individer anses extra känsliga för förändringar i omgivningen. Om dessa yttre stimuli på något sätt uppfattas som hotfulla, drar nervsystemet igång med full kraft och förbereder kroppen på kamp eller flykt. Det stresspåslag som detta ger kan vara skadligt för kroppen, och känsliga och ”hög-reaktiva” individer löper därför ökad risk att drabbas av såväl psykisk som fysisk ohälsa – särskilt om de befinner sig i miljöer som ofta triggar alarmsystemet.

– De här barnen var mer mottagliga både för stressframkallande och för stödjande faktorer i uppväxtmiljön. Deras känslighet utgjorde därför både en risk och en möjlig styrka, säger Bruce Ellis.”

Precis som att man kan utkristallisera gener för dyslexi och ADHD.

En spännande artikelserie på SvD om de som har extra känsliga sinnen och tar in allt extra starkt – som om utan filter. Som många med ADHD och Aspergers upplever omvärlden – angående ljud och andra perceptioner/intyck som tränger sig på – smärtsamt rent av. Utmattande.. Fler av SvD-artiklarna i blått:

Högkänsliga pejlar in vågor i luften: Så kan till exempel en mindre tillrättavisning på jobbet, en armbåge i tunnelbanan eller en skavande tvättlapp i nacken rubba den högkänsliges sinnesstämning för resten av dagen – samtidigt som åsynen av ett knoppande träd eller ett barn som just lärt sig cykla kan överskölja honom eller henne med ett varmt lyckorus som håller i sig nästan lika länge. Högkänsligheten har alltså även positiva sidor.”

Vi högkänsliga måste sätta gränser: ”ORD BEFRIAR. Else Marie trodde att hon var inbillat överkänslig. Roy har varit sjukskriven för ångest. I själva verket är de högkänsliga och kan inte filtrera bort till exempel störande ljud eller andras sinnesstämningar.”

Känsliga barn behöver ro: ”Högkänsliga individer tar in fler sinnesintryck från omgivningen och så länge stimulansen ligger på en lagom nivå, kan känslig­heten göra de här barnen ovanligt kreativa, empatiska och klarsynta. Men om intrycken blir för många är risken för överstimulering stor. Medan vissa då drar sig tillbaka för att försöka stilla känslostormen inombords, reagerar andra med häftiga känsloutbrott.”

Viktigt hitta balansen mellan stark och skörEna stunden stridbara amazoner på barrikaderna. I nästa små hulkande knytt i gråtpölen.

Känsliga sinnen gör vardagen intensiv.

Det är så här vi är: ”IGENKÄNNING. Intresset för artiklarna om de högkänsliga slår rekord för Idag­sidan på Facebook: nästan 7 000 användare har rekommenderat sina vänner att läsa den första artikeln. I mejlskörden märks också ett ökat gensvar. Här är ett urval från alla dem som känt igen sig.”

Citatmarkerat från SvD. Läs artiklarna.

Jag har en sådan blomma och jag kanske var det själv. För dessa barn blir vuxna, dvs detta med att somliga är extra känsliga för påfrestningar gäller också vuxna och man påverkas av det som händer i livet mer eller mindre hårt, beroende på genetisk beredskap. Men som Cecilia Åslund säger i första artikeln ovan som jag länkade till:

”– För att en grupp ska bli så framgångsrik som möjligt i en tuff miljö behövs olika personlighetstyper. Maskrosbarnen är visserligen stresståligare, men om en grupp människor levde på savannen för 10 000 år sedan, skulle de nog inte ha klarat sig särskilt länge om alla varit maskrosbarn som inte brydde sig särskilt mycket om vad som hände i busken intill. Där behövdes även några känsliga orkidébarn som snabbt reagerade på prasslet och fick gruppen att flytta på sig innan tigern hann anfalla.”


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: