Archive for the 'Hemmet' Category

Tät uppföljning krävs för npf-stöd

Hittade en bunta papper i en plastmapp med ”åtgärdsprogram” för vår NPF-dotter med fina pictogram och listor att fylla i om; situation, tanke, känsla, handling. De var väl ämnade åt henne och inte de vuxna runt omkring? tänkte jag. Till syvene och sist handlar det om vanliga tonårsregler som att städa, hålla tider m.m med handfast vuxenguidning för konsekvent inlärning – min tanke i.a.f. Hon behöver visst förstå, men hon greppar först efter hon gjort och sett goda konsekvenser av att ha lyckats. Det får inte komma i skymundan att; att göra slår all teori! Och där behövs närvarande stöd och peppning. Men med vanliga tonårsregler om ens barn har chans att klara av det.

Sedan bläddrade jag lite – och insåg att det hela var riktat personligen till mig för att motivera och rutinera mig i min egen slumpmässigt prestationsvarierande NPF-vardag! Det var för 5-6 år sedan..

Tror inte arbetsterapeuten följde upp resultaten, med nya ”känslolistor” faktiskt – och absolut inga resultatkontroller! Men det fungerade bra hemma med boendestödjana som kom en gång i veckan och hjälpte mig komma igång med disken. Där hade jag ”handfast vuxenstöd” och vi diskade ihop. De försökte hjälpa mig med scheman, men det fungerade inte. Dels för att jag följer min dagsform – med minsta motståndets lag. Alltså – jag har svårt att komma till skott och skjuter gärna på skittråkiga eller ångestladdade uppgifter.

Även KBT-terapi hjälpte mig – att hjälpa mig själv. Men  efter den var klar föll under tid strategierna bort en efter en tills det var nästan lika svårt igen.

Har nu bett kommunen om boendestöd igen för att upprätthålla en dräglig vardag. Man känner sig lite värd då när man kan lyckas, även om det är med vuxenstöd. Det är alternativet för mig.

Och dottern växer och mognar och lyckas städa sitt rum regelbundet med kom-igånghjälp och lite överinseende så att hon inte sätter sig och börjar ägna sig åt något annat. Hon har också blivit bättre på att passa tider, allt tack vare tät närvaro av personalen på LSS-boendet.

Vi kanske aldrig blir helt självgående med att hålla ordning, trots att det är något vi mår bra av, i rimlig måtta. Yttre krav från andra fungerar absolut inte utan pressar till närmast paralyserad ångest. Så det där att motivera med resonemang om situation, tanke, känsla, handling – och med konsekvens -och resultat-analys, det är nog inte så dumt egentligen. Men det räcker inte hela vägen ut.

Att leva ut min spontana odisciplin är viktigt för mig också. Däri ligger ju en   inspirerande kreativitet.  Ingen servar sådana fantastiska skruvbollar till mig som min adhd-hjärna. Jag behöver vara mig själv ibland för att uppnå full kapacitet på det sätt som betyder mest för mig personligen.

10516878_10152752169123522_8228902791715782199_n

Annonser

Autism energikrävande – läs Paula Tillys vardagsberäkning

Vad kostar en frukost? Mer än du kan ana.

Paula Tilly har på sin blogg förklarat på ett fantastiskt tydliggörande sätt om hur ansträngande det kan vara, i olika grader så klart, när man lever med autism/Aspergers. 

Vardagen har en enormt hög prislapp – vid autism

steg

Som jag skrev för här 1,5 år sedan:

Autism är inte en sjukdom och kan inte medicineras bort Det finns ingen väg kring problemen, ingen genväg, räkmacka eller sim-sala-bim-lösning som ”botar” hur en hjärna är uppbyggd.

Ett jobbigt medfött problem vid autism är att man måste TÄNKA på saker som andra gör automatiskt. Det är därför Paula Tilly har havregrynen synliga på köksbänken. Strategin ingår i hennes viktiga rutiner för att det alls ska bli gjort.
Annars kunde det gå till exempelvis så här: Morgon och man borde äta. T.o.m det kan man behöva påminnas om. Sedan kommer det komplicerade att – om man kommit in på ”frukost!” så är det en helt annan procedur för någon med autism – än att bara öppna skåpet och ta fram havregrynen, som de flesta andra gör automatiskt eftersom de gjort det tusen gånger.
Så är det inte för en autist, utan saker görs som FÖR FÖRSTA GÅNGEN – som det in fakto är, i olika grader vid autism, eftersom ”Automatiseringen” brister – så förstår man hur ansträngande varje vardagsbestyr blir.
Minnen och manualer lagras på andra ställen i hjärnan vid autism och poppar inte fram automatiskt. Man får leta MEDVETET – ibland med extra stor ansträngning, om man t.ex är stressad.
Först; hitta katalogen ”mat” i minnet. Koppla det med frukost, frukostmat.. hmm, gröt. Gröt.. havregrynen. Havregrynen, var brukar de ligga? Just det, mittenskåpet! Ska jag ta fram kastrullen först förresten? O.s.v. Eller rätt och slätt, äh, jag orkar inte idag..
Sedan om man räknar ihop hur mycket mer energi en autist tvingats använda för det ”normala” kontra en genomsnittsperson – så är det lätt att förstå om man kan behöva gå och lägga sig igen redan efter frukost. Glöm aldrig att det är mentalt krävande att ha autism, ADHD eller andra NPF-diagnoser. Lägg ihop en hel dag då, dag efter dag. Hade människor utan autism tvingats lägga så mycket energi hade de varit lika lättutmattade.
Visst kan man träna, men inte överkomma hela sin problematik. Övningen består i att på hitta ett fungerande sätt att rama in dagen och aktiviteter i strikta handlingsplaner, steg för steg. Efter det som fungerar bäst för var och en använda strategier som stöd.
Ha lappar på skåp, så man slipper lägga energi på att tänka på att öppna dem för att se innehållet. Därför kan plötsliga förändringar ställa hela tillvaron på ända, när man tvingas göra om både schemat och procedurerna grumlas. Det kan bli härdsmälta i huvudet helt enkelt om man inte kunnat förbereda sig. Stress och ”skynda” är den värsta fienden och kan ställa allt på ända. Så, ångest för ”småsaker” är stort i en autists liv!
Men det blir lättare om andra förstår att det är ofrivilligt, att man inte är långsam för att retas eller provocera någon annans tålamod. Att det faktiskt är ganska svårt med de ”vanligaste” av saker.
 
Mvh Victoria.

Att lyckas tvätta.

Satt och skrev en text för annat sammanhang – om att få diagnos och höll samtidigt på med tvätten i tvättstugan. Så jag hade dessa saker i huvudet.

När jag drog ur fjärde laddningen fuktig tvätt ur trumman funderade jag: Borde jag tvätta ett par maskiner till nu när maskinerna fortfarande är lediga?

Nej, det borde jag alltså inte. För tvätten hinner inte torka, redan fyra maskiner är en chansning. Jag kommer att få hänga tvätten i lägenheten och den kommer vara i vägen tills jag inte ser den längre och sen tre veckor senare när vi plockat rentvätt från ställningen som börjar närma sig halvtom, så fäller jag ihop den och ställer undan den. Bara extra jobbigt.

Jag fick alltså på KBT-terapin efter min ADHD-diagnos för 4,5 år sedan ägna några terapitimmar med övningar hemma – åt att lära mig tvätta. Nu var det ju inte så att jag inte kunde tvätta, det är ju en baggis – bara man kommit ner i tvättstugan. Stoppa in tvätten är inga problem. Det är uppföljningen..

Det var planeringen och insikter om begränsningar jag fick jobba på. Planera – inte köra fullt ös medvetslös och stå där med blöt tvätt upp till knäna.

Första övningen var att bara använda en tvättmaskin – trots att tvättstugan har två. Blev helt frustrerad när jag fick höra det. Är du galen – då blir det inget tvättat – tänkte jag. Jag fick faktiskt order om att hänga ett lakan över den andra maskinen om det var nödvändigt för att avstå impulsen.

Nu ska du – oavsett hur full tvättkorgen är – bara tvätta en maskin, torka, vika, lägga in i skåpet. Genomföra och avsluta på en dag. Oj, jisses, tänkte jag.

Sedan fick jag lära mig att hänga in tvätt från en torkställning. Herre gud vilken utmaning. Ta en typ av plagg i taget. Fy så pilligt. Jag som är så snabb och effektiv när jag väl gör något, bara river av våning för våning i tvättställningen och betar av. När jag väl gör det. Det var det som var problemet. Jag gjorde det aldrig. Blev bara förvirrad av att se en tillsynes massiv vägg av tvätt utan början eller slut.

Kategoritänkandet gav en början – som ledde till ett slut. Jag försöker kategorisera in saker jag gör för att kunna stanna kvar i det jag gör. Alltid är det så mycket att göra och så lite tid. Det är lätt att börja hoppa mellan sysslor och inte få något gjort. När jag har flyt och rätt sinnesstämning kan jag arbeta igenom en kategori – låt oss säga att sortera foton i datorn och strunta i det andra jag också vill göra. Eller göra rutinarbete på bloggen, eller diska klart – ho för ho – och ha en torkad diskbänk som mål för att känna mig klar. Annars börjar kaoset på diskbänken växa direkt igen. Jag försöker att bli klar med saker. Det finns nog ingen större tillfredställelse.

Om vi inte hade pratat igenom de här vardagssysslorna steg för steg och jag fått tänka efter så hade jag aldrig kunnat få ordning på tvätten. Nu påmindes jag idag om att inte överbelasta mig med lyckokalkyler – om att det går nog. Nog? Nej, det går inte, det stressar och det blir otroligt jobbigt att tvätta. Då vill man inte göra det alls.

Jag har skrivit om detta förut, det vet jag, men hittar inte det. Men jag vet att jag måste påminna mig själv ibland när jag riskerar att fladdra iväg. Disciplinera mig själv – då är strategier guld värda.

PS: Det där om att sätta schema för att komma igång med tvätten och sätta låset på varje tisdag – det funkar inte för mig. Kort framförhållning funkar bättre – när jag har lust att tvätta, när jag känner att jag har tid och när det är slut på rena kläder så går jag ner och kollar efter tvättid. Så det blir gjort när jag har bäst förutsättningar och kommer må bra av det.

Peppdag.

Var på intervju till en yrkesutbildning med 300 sökande och hamnat bland de 80 som blev kallade på intervju. 30 blir antagna.

Jag gjorde bra ifrån mig, hade inte kunnat göra bättre. Avslappnad och naturlig. Insatt och engagerad. Utan press att veta allt, det är ju därför jag vill gå en utbildning. Men jag kan formulera mina uppfattningar ändå.

Så kom den där frågan om varför jag varit sjukskriven:
Utbränd, numera med ADHD-diagnos som jag bearbetat. 

Lärarens blick tändes: Jaha. Vi har haft några med ADHD i denna utbildningen och de har varit bland de bästaom jag får säga det.

Hoppsan! Hade haft lite bryderi om just den frågan och jag är ju öppen, på vinst eller förlust.

Så jag tog upp det lite om hur jag är, att jag idag har min ADHD som en styrka. Det handlar om hur jag ser naturligt detaljer, skannar av helheter och inhämtar information brett. Jag kan ta annorlunda (och snabba baserad på all info) beslut och föreslå andra lösningar. Och att jag direkt nästan instinktivt stör mig på något som inte verkar konstruerat för att fungera.

Att jag är pragmatiker. Vill genomföra, hitta funktion.

Kändes bra. Oavsett om jag blir antagen eller inte fick jag känna på något jag inte gjort på länge. Att nästan vara på väg att bli accepterad. Som bra.

Lärt mig att inte ta ut något i förskott. Men denna glädjen är faktiskt i efterskott. Jag fick en chans att visa mig som jag är.

Måste våga ta fler chanser känner jag. Jag kan ju. Tydligen?!!

Lärt mig att ingen ger en nåt. Ett underläge kan vara hela livet igenom om man inte lyfter främsta benet. Ingen idé att deppa för det. Ta steg. Bara gör det. Skörda det som kommer av det.

Var en suffragett som sparka vilt. Att be snällt har inte gett någon nåt.

Kriget i mitt hem.

Haft en både bra, men jobbig helg och mitt hjärta gråter. På pluskontot ligger att min dotter och jag har haft det roligt. Vi så nära kontakt och att bara att hon finns, det inspirerar mig och det peppar mig att fortsätta framåt. Trots att mitt liv känns så hopplöst ibland.

Och jag kommer nästan aldrig till botten av diskhon. Simpelt problem som omkullkastar mycket. Lägger otroligt mycket energi på att städa och diska, men är sällan effektiv nog eftersom jag splittras. Dels för att jag har en koncentrationsstörning och tappar fokus. Ni vet, ska bara lägga en sak på sin plats men ser nåt annat på vägen. Får tvinga mig att strunta i ständiga nya intryck för att lyckas få något vettigt gjort hemma.

Men jag måste också medvetet lyckas avbryta vad jag håller på med för att se till mitt barn och hennes typ1-diabetes. När hon är här kommer jag igång med saker, men måste också prioritera henne. Det är svårt att komma ihåg regelbundna blodprover, men jag har tränat några år. Blivit tjat -och uppstyrningsmamma. Det tar energi, men jag måste lyckas med det.

Bäst vore ju om jag var pedagogiskt lagd och införlivade mitt barn mer i hushållsarbetet. Så var det tålamod, var hittar jag det utöver den redan givna belastningen? Ja, jag gör hellre saker själv än att dränera mig helt med att dra med dottern i allt. Alla föräldrars misstag att inte satsa långsiktigt på uppfostran som i det långa loppet avlastar.

Orkar inte tjata mer, tjata tjata på varje sak, ta undan det, gör si, gör så. Det räcker gott med att kämpa för att få henne att ta blodprov med drygt två timmars mellanrum. Det kan i bästa fall ta en kvart innan hon tar provet själv när det funkar bra. Då har jag sagt till hyfsat mycket, tills jag ofta går och hjälper henne för att få det ur världen. Hon är inte världens snabbaste och jag inte världens tålamodigaste, särskilt när det gäller blodproverna. Jag är hela tiden ganska stressad innan jag får veta att blodsockernivån är bra eller får ett resultat så vi kan göra något för att reglera. Är jag väldigt trött och inte tar tag i det kan det dröja en timma och då kan värdet stiga eller sänkas ganska mycket. Typ1-diabetes blir aldrig konstant, utan måste checkas av hela tiden.

Jag har verkligen tillräckligt att hålla ordning på som jag egentligen inte kan. Jag har alltså en funktionsnedsättning som ger sådan här stress. Även utan ett diabetesbarn.

Mamma. Du kan inte stå och diska hela helgen, du kommer ju aldrig ut i solen, sa min 12-åring  igår.  

Det är sant. Jag hade velat gå ut och fixa uteplatsen. Det tycker jag är roligt, men vill verkligen ha ordning inne. Orken räcker inte för båda när jag inte blir klar med något. Disken är inte rolig. Men jag vill göra det. Vill göra klart något enda hemma så det syns. Känna mig uppmuntrad.

Har fått jättemycket gjort, men igen hopknuten påse.

Den här oredan är inte jag. Den är min ADHD.

Jag fick ett lätt dampsammanbrott igår och kastade tvätt jag kämpat med halva dagen och då gick dottern och diskade. Sedan höll hon talet för mig om att disken höll mig fången.

Jag har lite att kämpa med. Gäller att uppbåda orken bara. Men varifrån?

Arbetsytor och ADHD.

På arbetsplatser har jag ofta organiserat varulager eller dokument. Söker mig alltid åt det hållet för att det gör mig lycklig att bringa ordning i kaos. Jag är bra på det för att jag gillar det på ett djupare plan.

Byggde upp receptionistverksamheten på ett företag med trettiotalet anställda genom att gå igenom alla pärmar och styra upp allt som ingen hade ansvar för.

Detta var innan jag  fick veta att jag i o m ADHD har gränslösa egenskaper och därför behöver reglera gränserna själv. Inte agera på allt jag noterar. För jag ser allt. En utmärkt detektiv eller livvakt m a o. All information runtom går in.

Jag har förr varit expert på att bränna ut mig eftersom jag i entusiasm kan växla till turbomotor och blir fartblind och fixedifixa. De flesta människor är faktiskt lite lagom och gör ett tillfredställande gott jobb ändå. Man behöver alltså inte vara Stålmannen för att vara bra. Detta var en AHA-insikt för mig!

Idag har jag strategier, vilket var ett okänt begrepp innan min diagnos.

Diskrepans. Hemma kan det fortfarande bli till kaos och vara så utan att jag får grepp. Varför det diffar på hur jag lyckas på jobbet och misslyckas hemma handlar om arbetsytor. En av de viktigaste strategierna jag lärt vid ADHD – gränslöshetssyndromet.

Arbetsytor. Och en arbetsplats är en begränsad arbetsyta för mig. Där finns yttre ramar jag själv måste förstå både i tid och vad man kan och får göra samt lagom press, när jag begränsar mig till att fokusera på det viktigaste.

Därför kan jag ha full koll på jobbet – utan att det så lätt funkar hemma. Men med den ökade stressen av återgång i arbete har jag inte lyckats upprätthålla ordningen jag behöver ha hemma. Det som andra gör utan att tänka, en sk automatisering, funkar inte perfekt när man har ADHD. Det krävs aktiv tankekraft, vilket tar energi som man måste uppbåda.

Jag är faktiskt bättre på kaoshantering, att agera snabbt i punktinsatser utan att behöva tänka, än på att plocka undan varje dag. Kaospilot trots allt. När saker rejälskiter sig står jag pall och gör rätt, tar snabba beslut och agerar.

Jag har efter insikterna om min diagnos insett att tråkvardagen tar energi för att jag inte gör slätstrukna saker utan att behöva tänka. Automatiseringen brister. Jag stannar idag t ex alltid upp när jag ska gå över en gata och tänker så det knakar att: Nu måste jag koncentrera mig på att jag går över en gata med bilar.

Men ju mer stressen ökat sista månaden efter ett antal kriser i min närhet vilka jag ryckt in och och som påverkat mig, även om jag håller ihop, så har jag noterat att jag inte alltid väntar på att bilar ska köra förbi, utan springer över gatan utan mitt ADHD-säkerhetsavstånd jag arbetat in.

Jag har krasst fått inse en hel del saker sedan ADHD-diagnosen. Att jag medvetet måste pränta in saker andra kanske tar för givna? Som när jag lärde mig att vika min tvätt? Jag skojar inte. Vika tvätt kunde jag innan. Men jag gjorde det inte för jag slog till skygglapparna för att slippa se istället. Torkställningen stod i vardagsrummet i ett par veckor och jag kom aldrig igång. Förklarade skamset detta triviala men stora vardagsproblem för min ADHD-KBT-terapeut.

Hon tittade på mig som det var helt naturligt och sa: Du har ju ADHD. Allt blir ett enda bludder för dig. Börja med tubsockorna. (Hon hade nog lärt sig metoden när det ännu var modernt med tubsockor.) En sten lossnade från mitt bröst för att hon inte tyckte jag var dum i hela hövvet.

Bra tips jag kom på själv i processen med tvättvikningen var att lägga en filt på golvet där jag lade den vikta tvätten, en kategori åt gången. Då kan man också ta rast och återgå. Jag tror jag gjorde det av renlighetsskäl, men det funkade fantastiskt bra och terapeuten sa att jag hittat nyckeln. Av en slump, liksom.

Skapa arbetsyta. Filt på golvet att vika tvätt på. Kanske duk under symaskinen med tygerna. Se diskhon som en arbetsyta och titta bara i hon när man diskar. En ho åt gången. En sak åt gången. Och avsluta arbetsytan efteråt.

En sak i taget. Mitt mantra idag – som lyckas när jag hinner fokusera. Stress är ännu ett problem. Är jag för stressad blir det ett moment 22 för då glömmer jag t o m att ta min ADHD-medicin.

Har fortfarande problem med igångsättning eftersom det är ett evigt problem för mig. Vi med ADHD har naturligt en lägre aktivitetsnivå i hjärnan och behöver stimuleras antingen vi är överaktiva eller lågaktiva.

Det kanske skulle funka med centralstimlerande medicin, men jag har svarat illa på den. Så jag håller fortfarande på och jobbar hårt på fungerande strategi där. Och vet att rutiner är boten till det man inte gör automatiskt. Och har svårt att ha rutiner utan press utifrån för min hjärna har en egen agenda.

Men jag kan alltid bjuda hem någon och jisses vilken fart jag får, hemmet blir kliniskt rent och välordnat i ett nafs. Växlar lätt upp i turbo med motivation. Det jobbar jag fortfarande på att hitta sätt att uppbåda i vardagen hemma. Tips?

Att ha ett jobb att gå till underlättar eftersom jag verkligen vill få ordning under helgerna. Röja ordning och stryka inför en ny vecka. Känns viktigt när jag känner mig lite betydelsefull. Spelar inte jag nån roll spelar inget någon roll.

Att vara hemmavarande är likställt med kaos för mig. Är en sådan person som jobbar extremt bra mot en deadline. När alla dagar är grå kan man alltid göra det jobbiga imorgon, eller i övermorgon. Och det skapar ångest att sitta fast med de simplaste av saker. Blir liksom inte automatiskt tänd på att diska. Det säger nog de flesta. Men för mig blir det ett livsavgörande problem som påverkar allt, även min rehabilitering, eftersom jag måste arbeta hårdare för att få en fungerande stressfri vardag. Antagligen skillnaden mellan att ha en diagnos eller inte. Jag behöver begränsningar av arbetsytor och behöver veta tidsgränser för att känna motivation.

Läs mer om ADHD-hem.

ADHD-hem.

När jag fick min ADHD-diagnos 2008 gick det upp många ljus för mig.

Lite kaos, det är väl normalt? Men jobbigt i längden, för mig, insåg jag. Vardagssaker blir aldrig automatiserade med ADHD. Det går åt så mycket extra energi ens att åka kollektivt och lyckas gå av på rätt hållplats, att kaos hemma blir större än man kan klara utan att känna superstress. Om man inte lyckas blunda totalt. Och det går bara till en gräns. Hemmet exempelvis måste bli så enkelt att hantera som möjligt. Nästan på löjligt låg basnivå för att inte hjärnan ska brännas sönder på livets enklaste villkor.

Jag lade om livsstil. Jag tog bort hyllorna med kuriosa, mina samlingar av grejer jag älskade att leta efter på loppisar. De gamla väckarklockorna, sparbössorna och transistorradioapparaterna jag förr velat se på jämt, för att de var så vackra.

Gav faktiskt bort hela rasket till en loppis så jag snabbt blev befriad av den extra tyngden och pengarna de fick in gick till behjärtansvärda saker.

Har sorterat ut saker från lägenheten sedan dess ner till källaren och sedan för vidare leverans. Lättstädat har varit målet. Funkat ganska bra.

Samt att jag förstått att när min blick vilat på någon fin sak, så har min hjärna inte varit friast möjliga. Utan lite fången i det jag tittat på. Trygghetskänsla. Ja visst. Men jag vill inte vara så trygg så jag glömmer att vara fri. Kunna tänka fritt. Sväva fritt mentalt det är mitt mål.

Buddha sa att: Allt du äger äger också dig.

Varenda pryl, plagg du äger tar din energi. Trots att det ligger i källaren så är det ditt ansvar, ligger i bakhuvudet, du bär ansvar för det, tänker kanske att du kan använda det på något sätt en dag. Medan dess existens äger en del av ditt medvetande under tiden det är i din ägo. Ligger det tryggt, hur kan det användas, vad ska göras med det, kanske kan jag tänka ut hur jag ska använda det eller hitta någon annan som behöver det?

Att människor med ADHD har det stökigt hemma är antagligen mer regel än undantag. För att man glömmer bort att städa. Kort minne, svårt att planera och impulsföljande. När man exempelvis tar ut något ur en påse så kan påsen falla till golvet för att ens fokus är på det man plockat ut. Skifta fokus direkt då och gå vidare med nytt fokus är väldigt mycket ADHD.

Tror att plastpåsar på golvet är i massor hos de flesta med ADHD. Har jag rätt? Någon som känner igen sig? Som inte har en städsambo utan får ta hand om sin skit själv.

Att sedan en knasdiagnos ofta går hand i hand med andra, som Tvångssyndrom eller olika former av Autism gör inte hemmet mer lättstädat.

Vi knasbollar har idag möjligheten att få Boendestöd från kommunen, för att fixa vår vardag, där hemmet ingår. Pappersexercis eller diskning, ihop med någon med rollen av en coach, efter det man behöver få gjort. Inte hemhjälp, utan mer någon man gör nödvändiga saker ihop med för att komma igång.

Jag vet så många utan diagnos på papper som skulle behöva det. Ett stöd i vardagen. Vilket istället blir desperata rop då anhöriga eller vänner rusar till för att hjälpa med deklarationen eller när hemmet blivit för sunkigt. Ganska mänskligt, om man inte är tvångsmässig pedant.

Idag är mitt hem ganska stökigt, enbart för att jag inte kunnat fokusera på att plocka in kläder och diska. Det skulle gå på knappt två timmar att få finordning, men jag har haft så mycket annat kring mig. Ibland drabbar livet med full kraft på en gång då människor runt om rasar ihop. Och jag hade redan fullt upp med mitt barn och min rehabilitering. Lite kaos är det nu i mitt hem för att människor kommit före mitt hem, faktiskt före mig. Men man kan inte låta bli att vara medmänniska och vän i svåraste av kriser. Det håller inte heller.

Men det blir aldrig så illa igen hemma hos mig, som det var tidigare, för över fyra år sedan. Har sorterat bort saker och tar inte ens fram symaskinen eller konstmateriel. Vilket också är synd. Men jag vågar inte innan jag känner att jag har full kontroll så att jag plockar bort efter mig omgående också. För jag kommer tänka att : Jag gör det när jag är klar. Men så kommer jag att tänka på något annat. Och saker i avstannade projekt blir stående i månader. Jag ser det i ögonvrån, men kanske inte orkar satsa energin på att förmå mig ta tag i det och städa bort.

På datorn blir det inte stök eftersom jag stänger av den varje kväll. Vardagsstrategi.

Jag har det helst så tomt som möjligt. För en sån här oordning som jag kunde ha förr gör mig orolig. Gör mig ofri.

 Projekt vid fototillfället: Skanna in gamla foton från
fotokoffertarna, sy kuddskydd, sortera CD-skivor.  

Så här mår jag som bäst. Det händer då och då.


När min hjärna och mitt varma hjärta hinner. Det också.
För  mig är människor viktigast. Men jag glömmer lätt av mig själv
och vad jag behöver för att få ett sorterat lugn i hem och hjärna.

Uppföljningstips i ett annat blogginlägg: ADHD och arbetsytor.


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: