Kriget i mitt hem.

Haft en både bra, men jobbig helg och mitt hjärta gråter. På pluskontot ligger att min dotter och jag har haft det roligt. Vi så nära kontakt och att bara att hon finns, det inspirerar mig och det peppar mig att fortsätta framåt. Trots att mitt liv känns så hopplöst ibland.

Och jag kommer nästan aldrig till botten av diskhon. Simpelt problem som omkullkastar mycket. Lägger otroligt mycket energi på att städa och diska, men är sällan effektiv nog eftersom jag splittras. Dels för att jag har en koncentrationsstörning och tappar fokus. Ni vet, ska bara lägga en sak på sin plats men ser nåt annat på vägen. Får tvinga mig att strunta i ständiga nya intryck för att lyckas få något vettigt gjort hemma.

Men jag måste också medvetet lyckas avbryta vad jag håller på med för att se till mitt barn och hennes typ1-diabetes. När hon är här kommer jag igång med saker, men måste också prioritera henne. Det är svårt att komma ihåg regelbundna blodprover, men jag har tränat några år. Blivit tjat -och uppstyrningsmamma. Det tar energi, men jag måste lyckas med det.

Bäst vore ju om jag var pedagogiskt lagd och införlivade mitt barn mer i hushållsarbetet. Så var det tålamod, var hittar jag det utöver den redan givna belastningen? Ja, jag gör hellre saker själv än att dränera mig helt med att dra med dottern i allt. Alla föräldrars misstag att inte satsa långsiktigt på uppfostran som i det långa loppet avlastar.

Orkar inte tjata mer, tjata tjata på varje sak, ta undan det, gör si, gör så. Det räcker gott med att kämpa för att få henne att ta blodprov med drygt två timmars mellanrum. Det kan i bästa fall ta en kvart innan hon tar provet själv när det funkar bra. Då har jag sagt till hyfsat mycket, tills jag ofta går och hjälper henne för att få det ur världen. Hon är inte världens snabbaste och jag inte världens tålamodigaste, särskilt när det gäller blodproverna. Jag är hela tiden ganska stressad innan jag får veta att blodsockernivån är bra eller får ett resultat så vi kan göra något för att reglera. Är jag väldigt trött och inte tar tag i det kan det dröja en timma och då kan värdet stiga eller sänkas ganska mycket. Typ1-diabetes blir aldrig konstant, utan måste checkas av hela tiden.

Jag har verkligen tillräckligt att hålla ordning på som jag egentligen inte kan. Jag har alltså en funktionsnedsättning som ger sådan här stress. Även utan ett diabetesbarn.

Mamma. Du kan inte stå och diska hela helgen, du kommer ju aldrig ut i solen, sa min 12-åring  igår.  

Det är sant. Jag hade velat gå ut och fixa uteplatsen. Det tycker jag är roligt, men vill verkligen ha ordning inne. Orken räcker inte för båda när jag inte blir klar med något. Disken är inte rolig. Men jag vill göra det. Vill göra klart något enda hemma så det syns. Känna mig uppmuntrad.

Har fått jättemycket gjort, men igen hopknuten påse.

Den här oredan är inte jag. Den är min ADHD.

Jag fick ett lätt dampsammanbrott igår och kastade tvätt jag kämpat med halva dagen och då gick dottern och diskade. Sedan höll hon talet för mig om att disken höll mig fången.

Jag har lite att kämpa med. Gäller att uppbåda orken bara. Men varifrån?

12 Responses to “Kriget i mitt hem.”


  1. 1 Lenaeff maj 9, 2011 kl. 5:58 f m

    Jaa du , hur ska man vara pedagogisk med sitt barn när man som du säger får ”damputbrott” när tålamodet tryter. Jag har också kastat saker omkring mig, te x Juniors sänglampa i tusen bitar när jag inte fick ihop den efter en flytt.
    Han blev helt förtvivlad, rädd att det var han som gjort fel. Tålamod, tålamod vart finns du?
    Han har ju både ADHD, Aspergers och trotssyndrome, så då kan du ju tänka dig hur mycket av min energi han slukar dagligen.
    Men utan honom skulle nog min vardag raseras ännu mer, nu måste jag ju vissa saker för hans skull.
    Å andra sidan har jag ju ett åttonde sinne vad gäller hans behov med förståelse, igenkänningsfaktorn är hög…mycket hög.
    Jag måste säga att även de med ADHD borde gå under LSS för det är ju liksom samma symptom som t ex asperger i mycket som handlar om automatik, humör, tankemönster och svårigheter.
    Tänk att få ha en person som kan sitta och hejja på så man får städningen eller disken klar, en hemmahosare…
    Önskar dig en fin dag//Lena

    • 2 Victoria maj 9, 2011 kl. 6:25 f m

      Jag håller med dig, gränserna är flytande, så att de med ADHD nekas hjälp via LSS det är fel.
      I min kommun Partille låter de på försök barn med ADHD gå under LSS. Hoppas det visar goda resultat, så kanske de ändrar sig ute i landet också.

  2. 3 Mib maj 14, 2011 kl. 2:45 e m

    Ja jag känner också igen. Jag har en bipolär diagnos och kan ibland vara fruktansvärt irriterad på allt omkring mig. Jag får också utbrott då. Det är förstås inte roligt alls för dom runtomkring mig. Och så startar jag en massa projekt…. som aldrig blir klara för att jag hoppar från det ena till det andra. Och sen kommer deppen och liksom ödelägger allt tålamod och vilja överhuvudtaget. Livet är inte lätt. Och du det där med diabetes mitt i allt verkar ju jättejobbigt.
    Kram på dej vilken stark människa du är!

  3. 4 Farsanmittilivet maj 16, 2011 kl. 3:26 e m

    Finns det inte automatiska mätare som man kan ha inkopplade hela tiden? Jag vet inget om graden på din dotters diabetes.
    Men om ni hittade något som underlättade det arbetet för både dig och henne?

    • 5 Victoria maj 17, 2011 kl. 7:54 f m

      Det finns mätare man har ikopplade hela tiden, men jag tror inte de larmar. De används mest för att mäta värdena över tid. Dessutom är vår tös rädd för infusionsnålen man måste ha då.
      Det man kan använda är larm för provtider. Allt annars måste man göra själv.

  4. 6 Lotta Abrahamsson maj 16, 2011 kl. 4:29 e m

    Inte för jag vet vem du är men din blogg är så himla bra att jag länkar den vidare till en massa via Facebook.Hoppas du inte misstycker. Med vänlig hälsning Lotta

    • 7 Victoria maj 18, 2011 kl. 6:16 f m

      Hej Lotta! Vad ska jag säga, blir otroligt rörd. Men du vet vem jag är – förstås. Bröllopstalet, du vet? Tack för länkningen! Kram. PS: Satt som klistrad framför din UR-föreläsning igår och antecknade.

  5. 8 Anita maj 16, 2011 kl. 5:13 e m

    Hej!
    Blev tipsad om den här bloggen på Facebook och läser med fascination!

    Är 45 år och ska utredas för ADHD. Gissa om jag känner igen mig! Är superfokuserad på ett kontor medans det är kaos hemma. Att få in kläderna i garderoberna är det värsta.

    Jag har själv ett barn med Typ-1 diabetes och vet hur mycket kontroll det kräver. Just nu försöker jag bredda mitt nätverk med kvinnor i liknande situation. Så mycket tankar och funderingar som behöver bollas….

    Men som sagt, din blogg var en verklig aha-upplevelse som jag behövde just nu.

    Vänliga hälsningar
    Anita

    • 9 Victoria maj 18, 2011 kl. 6:18 f m

      Det är livsviktigt att känna igen sig, när man faktiskt bitvis lider av saker man inte förstår. Hoppas du får de svar du behöver. Min diagnos gav mig livet tillbaka. Ut ur mörkret.
      Tack!

  6. 10 bergodalbana maj 30, 2011 kl. 10:58 f m

    Känner igen mig själv så otroligt mycket i alla dina inlägg! Har svårt att själv formulera mina svårigheter ibland men när jag läser det du beskriver känns det som om jag skulle kunnat skrivit det själv!

  7. 11 Marie Rosengren juli 31, 2011 kl. 9:48 e m

    Hej!
    Jag har en dotter på 11 är som har ADHD…Vi har gjort tester om tidsuppfattning, vilket visade att hon uppfattade tiden bra..Vi fick något som kallas timstock att använda vid situationer när man måste påminna om saker…Jag har märkt att hon uppfattar tiden på ett mer positivt sätt då…T.ex när hon ska förbereda sig för skolan så sätter vi den på tjugo minuter.
    Timstocken har röda lampor som släcks en lampa för varje minut. Hon verkar uppfatta tiden tydligare. Vi har minskat tjatet med minst 40 procent…
    Det är så skönt att bara säga försök att bli färdig inom tjugo prickar 🙂 Jag tycker den är bra för hela familjen…
    Vid läxläsning orkar hon bara tio minuter åt gången….Då ställer vi den på tio minuter, så kan hon se att tiden det går ganska fort…Detta har resulterat i att hon kanske ökar på med ytterligare fem minuter…Det har blivit roligt att komma på nya sätt att använda den…
    Tack för en intressant sida..// Marie

    • 12 Victoria augusti 3, 2011 kl. 7:14 f m

      Det verkar vara ett fantastiskt hjälpmedel. Jag tycker personligen saker ska vara genomtänkta , men enkla.
      Tack för att du läser! Victoria


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: