Tjatigt om min ADHD – men jag blir bortstött

Tyvärr blev inte allt klart och överspelat när jag fick min ADHD-diagnos vid 41 års ålder. Idag är jag 56. Jag fick förklaringar som matchade min livshistoria och det gav mig lite trygghet att förstå. Men diagnosen återupprättade inte mina misslyckanden. Mitt liv var stulet från mig när jag inte visste.

Och jag blev inte botad för att jag själv förstod. Det blev ibland svårare för att jag förstod, medan andra kanske tyckte jag tjatade om min ADHD. Men ADHD har förstört mitt liv på många sätt. Jag hade känt mig helad om jag slapp fördomar, sneda blickar och andras korta tålamod.

Samtidigt som jag älskar min hjärna. INGEN servar bollar eller utmanar mig som hon! Utmaningen är att hitta andra som också älskar henne, förstår henne. Som älskar mig. Och de som kan be henne lugna ner sig ibland. Utan att få mig att skämmas eller känna mig som en idiot eller en Alien! Det är lyckligtvis ganska många som ser mig för den jag är och visar sin uppskattning. Annars skulle jag ju känna mig som funktionsnedsatt!

Det är lättare för mig att se det stora perspektivet, att samhället är missanpassat. Vi finns ju kvar för att alla behövs. Men vårt samhälle är så enkelriktat att det kommer att döda allt som Darwin står för. En fantasi för att få folk eller helst samhället att värdera alla högre vore att alla med NP-diagnoser gick i strejk! Ingen musik, förbud för att använda uppfinningar från annorlunda freaks..

Med min personlighet blir jag ibland osäker på om jag ska bli bortstött, det blir svårt, särskilt i dejtingvärlden då alla verkar söka fabrikstillverkade människor. Men det är jag lycklig över att jag inte är, ändå! Förblir jag ensam, så har jag ändå en fin fullkomligt jätterolig hjärna som sällskap!

Måste be om ursäkt för att jag inte får fotot mindre eller länkarna blå – WordPress har gjorts om sedan jag orkade blogga, för nära tio år sen. Puss!

Okoncentrationen kreativ men jobbig

Letar mönster eftersom hjärnan inte har nåt viktigare att ta sig för.. *ironi* Eller inte kan!

Jag har jättesvårt att koncentrera mig på nåt ö.h.t men är jätteduktig på att snappa upp sånt här, troligen går det mycket energi på att spana efter mönster och andra ”ADHD-ekorrar”. Eller ”fula gubbar” på parkeringen..

Och idag ska jag om alla värden ser bra ut, få centralstimulerande medicin, Elvanse. Nervöst. Tänk att förändra hjärnans perception när man är 56 som jag? Inte enbart en njutningstanke, men jag pallar inte mitt ofokus mer, det förstör för mig. Uppföljning följer.

Att jag aldrig lär mig diska!

Varje dag tänker jag på att jag har ADHD – för att jag idag känner igen mina beteenden och tankar. Före diagnostiseringen 2008 när jag var 41 år såg jag bara min oduglighet när allt blev för mycket.

Om någon tror det är för att känna mig speciell eller ha nåt att skylla på så vet ni inte vad det innebär att ha en hjärna som lever sitt eget liv. Det är fan-tas-tiskt när allt flyter. Där uppe i huvudet bor en hjärna som kan påminna om ett geni och allra minst sprutar ut nya idéer!

Och motsatt. När man står med benet i klaveret, disk som når upp i halshöjd för och man inte sett när berget växte så är det lätt att blir arg på sig själv för att man inte uppfört sig som en vuxen denna veckan heller. Frustrationen kan vara enorm. Sänkande.

Min bästis sköter hemmet tillsynes utan att tänka på det. Så är det inte för mig. Man måste anstränga sig för att bry sig varenda dag om tråkiga hemsaker och ibland misslyckas man ändå. Så jag har ansökt om Boendestöd igen, för att få stöd i hemgöromålen. Och tänk. Jag ÄR vuxen. På varenda arbetsplats jag haft har jag haft ordning. Det är faktiskt en njutning att sortera saker, släpp in mig på ett lager! Någon annanstans blir jag ordningsfascist och petnoga.

Men hemma fungerar jag inte likadant, när jag inte har en pålagd uppgift, ögon på mig, kanske en deadline.. Kanske för att hemmet är privat sfär att slappna av i? Där är jag är bara kaoz.

Jag trevar för att hitta lösningen hemma. Tänk att få grundläggande ordning och njuta av var sak på sin plats! Hade det varit hos nån annan hade jag styrt upp som en arbetsplatsuppgift. Då ser jag som en helikopter med översikt om vad som måste göras och det går skitsnabbt, det blir rutor i mitt huvud av allt..

Och varför kan jag som är vuxen inte bara göra det? För att jag har ADHD – en funktionsnedsättning i många lägen!

Mvh Victoria – som bloggar för första gången på länge. Mer om det senare!

Vuxen-ADHD – ett helt oupptäckt funktionshinder

Vuxen-ADHD-diagnosen må ge tillfällig lindring vid upptäckandet. Det betydde otroligt mycket för mig, jag kunde börja leva igen!

Efter min ADHD-diagnos när jag var 41 läste jag utan klassisk centralstimulerande ADHD-medicin (enbart Strattera) plötsligt minst EN bok per DAG – efter att inte ha kunnat läsa ALLS på 25 år. Vet inte hur det gick till, kanske för att jag fick frid med förklaringarna?

Jag hade 20 år tidigare inte ens klarat gymnasiematten trots flera ”försök” – som spårat ur. Men jag hade några år senare 20/21 poäng på Högskoleprovets matematiskt inriktade avsnitt NOG med matte, geometri osv.

Det är smärtsamt att vilja men inte kunna, förbannelsen av en ojämn prestationsförmåga. En av mina bästa dagar hade jag kunnat komma in på Läkarlinjen. Men inte kunnat upprätthålla det mer än ett par dagar.

Det finns dock läkare med ADHD!! För inte en enda diagnosperson ser likadan ut.

Jag drömmer mig ibland bort i tankar att min ADHD hade varit känd redan när jag var barn. Och innan jag studerade på Göteborgs universitet. Hade min ADHD varit känd så hade jag haft välbehövlig anpassad hjälp från institutionen i mitt pluggande. Men jag hade ingen aning om nåt.

Några av mina kursare blev journalister. Jag blev deprimerad. Såg sen tillbaka på vad jag missat. Och, när jag krälat upp från djupaste botten – blev jag en självskapad bloggare. ”De” samhället ville absolut inte ha mig – så jag själv fick själv skapa vad jag gör – så det blir meningsfullt! Värker lite på vad det blir härnäst, fast först måste jag ut med hundarna – varje gång!

Vuxen-ADHD, som det kallas när livet redan nästan är förbi. 

Mitt bästa blogginlägg ADHD i bilder som haft väldigt många besök. 

Att inte vara Supermänniska

Det är som 50-åring ganska jobbigt med de käcka tillropen om att vi med npf-diagnoser har Superkrafter! Sluta dissa, sluta förenkla ett jävla helvete – iaf för oss vuxna som inte lyckats flyga högt. Det är inte för oss vi ska låtsas, utan för barnen, men det står mig upp i halsen då det är en lögn.
När jag berättar i fritt flöde ur min skalle för min mycket stabile sambo så redan där blir faktiskt även han nästan knäsvag av stress. Då känner jag mig lite bättre, lite starkare. Jag kanske är överpåfrestad inte undermålig? Vem hade pallat bättre?
Hade jag kunnat stänga av alla detaljer som alltid omedvetet gås igenom som i ett räkneverk i min hjärna i varje situation och det ohämmade inflödet av nya intryck – då hade jag även varit fast och stabil som berggrunden! Visst är det stundtals roligt att ha ADHD – det är alltså extremt härligt när det funkar. När man presterar över snittet och har roligt samtidigt. Men bara då. Och det kommer inte på beställning.
Jag försöker förklara för de i mitt liv att det är uttröttande. Det är inte käckt eller roligt för det mesta. Sådant min sambo gör lätt, det kräver fyra gånger mer koncentration av mig. Och ork. Den utmanade orken. Normal ork vet jag inte vad det är. Antingen fullt ös – eller medvetslös. Jag kan inte, liksom många med ADHD – reglera min aktivitetsgrad. Utan jag kastas iväg på en våg när det är kul och engagerande – och då är jag världsbäst. Sen. Inte. Ingenting.
ADHD -och AS-personlighet är för mig inte alls en ”Superkraft” utan ett fett jävla handikapp, speciellt nu när jag blivit gammal, över 50 – totalt jävla utmattad av utmattningsdepressionskrascher – var tredje år under hela mitt vuxenliv. Vissa sägs behöva ett helt år för att komma tillbaka efter en utbrändhet. Jag önskar det varit så för mig. Jag har ju bränt ut mig igen, varje gång.
Så jag hatar när alla leende jublar över ”Superkrafter” – som inte ALLS ger en diagnosperson anställning eftersom det alltid är enklare för arbetsgivare att premiera det enkla. Det är för sent för mig, och min npf har övervägande varit till last på senare år.
Men bra, barnen måste få känna att de är superpersoner – men det funkar inte utan att samhället förändras på riktigt och inkluderar dessa fantastiska barn.
För var fan ska de vara superhjältar utan flygkraft under vingarna?

När jag var 15 år hade jag kunnat flyga som en Superhjälte om jag fått fastställt mina diagnosutmaningar – men jag var 41 när jag fick förklaringen

#NPF #ADHD #Aspegers #Autism #Superhjältar

Mamma – rädda nästa!

Jag visste att min vän Tina Eklund kämpade för sin son som var inne i missbruk. De skulle 2018 genomföra en manifestation ihop för att uppmärksamma missbruksvården – men så hände det som varje anhörig hela tiden fruktar.

Björn Bäckström på tåget på väg hem till sin mamma och sin lilla dotter

Björn Bäckström kämpade mot ett drogberoende i över 10 år – och beslöt slutligen att tillsammans med sin mamma anordna en manifestation 1 september för andra i samma situation. Men 29 juli avled han, bara veckor innan manifestationen.

–Han sade: ”Mamma, det här är för sent för mig, men rädda nästa”, berättar hans mamma Tina Eklund, som nu arbetar vidare för att hålla manifestationen som planerat.

Nu har det gått ett år – det är dags för nästa manifestation för de som ännu lever. Gå in och stöd på facebook och närvara om ni kan i Stadsparken i Örebro 31 aug 2019!

Manifestation mot Sveriges narkotikapolitik och beroendevård
Eftersom det dör ca tre om dagen i Sverige bara av narkotika så behöver vi öppna ögonen, alla vi medborgare, politiker och myndigheter.

Det är våra barn som dör. Det kan inte fortgå.

Neuropsykiatrisk diagnos och diabetes = katastrof

Fick jag välja mellan att ta bort dotterns neuropsykiatriska diagnoser eller hennes diabetes1 hade tveklöst sjukdomen rykt ditt pepparn växer! Nu må hon svära, men omsorgsbehovet var lika stort efter tio år som när hon insjuknade inför första klass. 

Hos diabetesläkaren har vi fått höra sånt som att hennes värden är OK – med tanke på diagnoserna. Deras mål har alltså inte varit att hon ska ha lika goda värden som barn utan Asperger och ADHD. Hennes kropp ska alltså få tåla mer, trots att hon kommer insjukna i följdsjukdomar tidigare eller svårare än andra.

Jag fick tjata om automatisk blodsockermätare i 2-3 år, trots att hon hade sina np-diagnoser. Jag låg på under ett par år för sk nålterapi, men sköterskan som höll i hanteringen av nålrädsla var tjänstledig om och om. Det blir väldigt opraktiskt på akuten, om vi säger så. All denna energi på att kämpa för självklarheter.

Stockholm ska få ett nytt kunskapscentrum (publicerat 2018) med fokus på unga med typ 1-diabetes och samtidig neuropsykiatrisk problematik – en särskilt utsatt grupp, enligt diabetesexperter. 

Märkligt nog är diabetes1 tre gånger vanligare bland barn med neuropsykiatriska diagnoser! Neuropsykiatri & diabetes Charlotte Nylander

Exekutiva funktioner är en typ av kognitiv funktion som innefattar planeringsförmåga, uppmärksamhet, impulskontroll, mental flexibilitet, intern reflektion, problemlösningsförmåga och arbetsminne. Exekutiva funktionsproblem förekommer vid ADHD, men också vid autism och depression.

Modern diabetesegenvård är kognitivt krävande och förutsätter goda exekutiva förmågor. Mot bakgrund av detta är det olyckligt att psykiatriska och kognitiva problem är vanligt förekommande bland patienter med diabetes typ 1.

Patienternas egenvård behöver ofta förenklas.
Påminnelser både via tekniska hjälpmedel och från omgivningen kan behövas, som stöd för minnet. En arbetsterapeut kan hjälpa till att utforma kognitivt stöd utifrån patientens behov.
Det var då på tiden – 13 år för sent?

Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: