Att inte vara Supermänniska

Det är som 50-åring ganska jobbigt med de käcka tillropen om att vi med npf-diagnoser har Superkrafter! Sluta dissa, sluta förenkla ett jävla helvete – iaf för oss vuxna som inte lyckats flyga högt. Det är inte för oss vi ska låtsas, utan för barnen, men det står mig upp i halsen då det är en lögn.
När jag berättar i fritt flöde ur min skalle för min mycket stabile sambo så redan där blir faktiskt även han nästan knäsvag av stress. Då känner jag mig lite bättre, lite starkare. Jag kanske är överpåfrestad inte undermålig? Vem hade pallat bättre?
Hade jag kunnat stänga av alla detaljer som alltid omedvetet gås igenom som i ett räkneverk i min hjärna i varje situation och det ohämmade inflödet av nya intryck – då hade jag även varit fast och stabil som berggrunden! Visst är det stundtals roligt att ha ADHD – det är alltså extremt härligt när det funkar. När man presterar över snittet och har roligt samtidigt. Men bara då. Och det kommer inte på beställning.
Jag försöker förklara för de i mitt liv att det är uttröttande. Det är inte käckt eller roligt för det mesta. Sådant min sambo gör lätt, det kräver fyra gånger mer koncentration av mig. Och ork. Den utmanade orken. Normal ork vet jag inte vad det är. Antingen fullt ös – eller medvetslös. Jag kan inte, liksom många med ADHD – reglera min aktivitetsgrad. Utan jag kastas iväg på en våg när det är kul och engagerande – och då är jag världsbäst. Sen. Inte. Ingenting.
ADHD -och AS-personlighet är för mig inte alls en ”Superkraft” utan ett fett jävla handikapp, speciellt nu när jag blivit gammal, över 50 – totalt jävla utmattad av utmattningsdepressionskrascher – var tredje år under hela mitt vuxenliv. Vissa sägs behöva ett helt år för att komma tillbaka efter en utbrändhet. Jag önskar det varit så för mig. Jag har ju bränt ut mig igen, varje gång.
Så jag hatar när alla leende jublar över ”Superkrafter” – som inte ALLS ger en diagnosperson anställning eftersom det alltid är enklare för arbetsgivare att premiera det enkla. Det är för sent för mig, och min npf har övervägande varit till last på senare år.
Men bra, barnen måste få känna att de är superpersoner – men det funkar inte utan att samhället förändras på riktigt och inkluderar dessa fantastiska barn.
För var fan ska de vara superhjältar utan flygkraft under vingarna?

När jag var 15 år hade jag kunnat flyga som en Superhjälte om jag fått fastställt mina diagnosutmaningar – men jag var 41 när jag fick förklaringen

#NPF #ADHD #Aspegers #Autism #Superhjältar

1 Response to “Att inte vara Supermänniska”


  1. 1 Lena december 14, 2019 kl. 9:23 f m

    Läskigt. Det hade kunnat vara min text. På pricken. ❤


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: