Nathan Shachar säger att jag inte finns.

Utrikeskorrespondenten Nathan Shachar som ibland filosoferar över annat som att kritisera Gudrun Schyman med orden ”könsmaktsordning, är inte något vetenskapligt begrepp” och får svar under Schymans rubrik ”Nathan Shachar flörtar vilt med kunskapsföraktet”. Idag gör han det igen i dagens DN med ett kritiskt upprop mot läkarvetenskapen och diagnoshandboken DSM och kallar den ”ett medeltida abrakadabra” samtidigt som han kritiserar nya diagnoser, bland annat den neuropsykiatriska diagnosen ADHD. 

Lättvindigt beskriver han att diagnosen ADHD inte finns egentligen och att kriterierna är luddiga. Det är därför som det fortsätter forskas och DSM uppdateras efter hand. ADHD är kanske en kulturell uppfinning i krocken med samhällets krav. Kalla det vad du vill Nathan Shachar, att vi som behöver diagnosticeras har utkristalliserats handlar ju mycket om samhällets hårdare tempo. Det stämmer att det inte finns plats för alla naturligt i samhället och det suger. Men att vi som har ADHD inte finns för att DSM uppdaterats med neuropsykiatriska diagnoser, det är din rappakalja.

Läkarvetenskapen fungerar dessutom så att ”beprövade metoder och erfarenhet” samt patientens upplevelse blir underlag, därför utökas diagnoshandboken DSM även gällande psykiatri och neuropsykiatri. Man brukar inte blodprov för att fastställa psykiatriska sjukdomar heller. Men man kan se fysiologiska skillnader hos personer med ADHD bl a i hjärnans belöningssystem som styrs av kontaktämnen och forskningen fortskrider, om nu det ska krävas fysiologiska bevis. Men har du en depression behöver du inte genomgå patalogisk dissikering för att få hjälp och, ve och fasa – medicinering.

Jag får då och då välmenande höra att jag inte ska fokusera så mycket på min ADHD-diagnos. Att man inte ska se problemen så mycket. Och att de som fått neuropsykiatriska diagnoser skyller på diagnosen för att de inte klarar olika saker eller gör fel.
Så kan bara någon säga som inte levt med handikappet. Det är med en alltid. Det är osynligt, till och med för en själv ibland. Inte alla upplever det som ett handikapp måste jag understryka. Och de flesta vill inte skylla ifrån sina handlingar på något. De vill bara förstå. Hitta en förklaring.
Jag hör också ofta att folk känner igen diagnoskriterier hos sig själva, men att de ju har det bra. De mänskliga ADHD-egenskaperna är inte en funktionsnedsättning om de inte tar över livet och försvårar det intill funktionsnedsättningsgrad. Helt enkelt.
Att ligga så högt på skalan att det sätter käppar i hjulet i hela livet. När man misslyckas pga dessa egenskaper – då inträder inte så roliga tillstånd och undantagstillstånd. Läs DSM.
Man blir väldigt trött utav de extra parametrarna man ständigt kämpar med och mot – i funktionsnedsättningen. Att tvingas tänka på allt man gör. Inte kunna göra vardagliga saker automatiskt utan att komma av sig hela tiden. Anstränga sig medvetet för att inte splittras. Hindra sig själv från att direkt följa upp alla olika tankar som pockar, utan slutföra det man påbörjat.
Som att lyckas stå kvar vid köksbänken när man ska diska och inte gå och ringa samtalet man har glömt och plötsligt kommit på. Inte heller följa upp logiska tankar som att flytta blomvattenkannan på diskbänken till fönsterkarmen och där börja plocka torra blad från en planta och se att jorden behöver bytas ut. På väg till skåpet med blomjorden börja samla ihop tidningar som man glömmer i en hög i hallen när man ställer skorna i ordning och plockar fram dammsugaren för att suga upp grus från dörrmattan. Allt ganska logiskt om man är på det fokuserade humöret. Men disken?
Eller åka kollektivt och inte åka till fel ställe eller för långt och tvingas byta buss för att åka tillbaka två hållplatser, för att man råkade läsa lite för länge i Metro, satt med mobilen eller bara satt och drömde. Man får inte göra ett skit annat än att tänka på var man ska av för att komma dit man ska i tid och det tar mycket kraft att alltid vara på helspänn. Man blir också trött av att hålla ordning på de sociala koderna. Inte prata för mycket utan hålla disciplinerad koll på sig själv när man inte är hemma där man förhoppningsvis kan slappna av.
Det blir ett problem för mig är när människor viftar bort mitt liv för att de inte har upplevt det samma. När de fördomsfullt låter bli att läsa på. Utifrån ser man allt så klart, vet bättre och säger att man hade gjort annorlunda. Hur kan man det?
Nathan Shachar – du är så välkommen att leva mitt liv en vecka, kanske hur det var för tio år sedan och säg om du därefter hade stått ut med att leva i ständig ångest och stress. Kalla det vad du vill, mänskliga svårigheter kanske? Jag har inte uppfunnit diagnoskriterierna i DSM.
Men utan fungerande diagnos hade mitt liv fortvarande varit som ett deprimerat kolli i min säng. Av någon orsak så var de två föregående diagnoserna inte rätt för de gav inte rätt handlingsplaner. Varför, kanske för att ADHD hela tiden var min diagnos?
Nu funkar saker som var omöjliga under 41 år innan min ADHD-diagnos. Kalla det vad du vill. Du säger att mitt liv inte finns utan är en modern masshysteri. Hur kan det vara det när jag inte kände någon med ADHD innan jag fick min egen diagnos som jag inte fastställt själv och som dessutom fungerar.

Även på Newsmill där ett ”inte” föll bort i sista meningen. För det är inte jag själv som satt min diagnos.