Tack för berömmet om att jag är en förebild – men.. Alltså – jag är nog mest en efterbild – för att jag kunnat uttrycka det många andra känner. Jag gör avbilder av andras känslor. Därför berör jag. Vet att jag är bra på det. Det ser jag i kommentarer och det gör mig så glad! Som i ADHD i bilder – tack!
Klar det berört mig, alla tack för det jag uttryckt och som gett mig gensvar om att ha förändrat, eller rent av räddat ett par liv!
Det har fått min blogg att fortsätta leva, även efter de första två åren efter diagnossvaren av 2008. Många npf-bloggare tar två år på sig för att bearbeta sin diagnos. Sedan slutar de blogga och fortsätter leva i verkliga livet. Jag kände att jag ville gå längre och upprätthålla den här bloggen.
Men jag tycker inte att bloggen varit lika bra två-tre år tillbaka, jämfört med i början. Ville vara vetenskaplig! Det finns alltid nytt att tillägga inom diagnoslandet! Min diagnosdotter som inte fick rätt hjälp och var nära döden så mycket visade att jag verkligen måste fortsätta! Fattar man inte den sfären så kan man sluta läsa, precis här! Men det har varit tungt.
Har gått på lågvarv i bloggandet här jämfört med tidigare. Ja, ni vet ju, livet – och jag med en diagnosdotter med självskadebeteende och skitdjup ångest? Hon är ett npf-barn jag måste rädda! Annars dör jag också.. Ni vet exakt vad jag menar.
Vår dotter hemma, överöst av kärlek från vår rottweiler. Men ser ni hennes vänsterarm? Är mycket rödare på riktigt. Ser likadant ut på insidan på armen, från handleden till axeln. Hur ont det gör att se som förälder, det kanske någon av er kan förstå? Min perfekta unge! Som fick för ont inuti när hon var 11 år för att hon inte fick hjälp med sina neuropsykiatriska diagnoser.
Jag själv, mina livsdrömmar – de är ingenting mot att rädda mitt barn med Aspergers, ADHD och OCD. Jag är själv rökt i samhällets arbetsmarknad – och det har jag accepterat. Jag skapar mig själv, varje dag. Och att stötta min sköra tonårig. Självklart kommer hon före precis allt. Hon behöver vår känsla, hon med. Vi har en väldigt stor själslig gemenskap.
Så jag insåg att jag hade ett fullgott skäl till att ta till mig min uppgift och har skapat mig själv genom många års bloggande, debattartiklar och när jag, sällsynt orkat, deltagande i ideella event som jag stödjer fullt ut.
Men min ork är ett svårt problem – jag VILL så mycket.
Jag vill bara sova just nu, så länge min dotter är någorlunda trygg på sitt LSS-boende. Har börjat äta massa vitaminer och kosttillskott, för så här trött har jag inte varit på lång tid. Skrev nog redan för 4 år tillbaka att jag inte bara var utbränd – utan släpade mig fram på knän utnötta intill benet för min oskyldiga dotters skull. Idag undrar jag nästan vad någon kändis menar när de beskriver att de efter EN säsong av svår press fått utmattningssyndrom! Lägg till det fem gånger om? Men jag önskar dem självklart allt gott!
Jag ÄR någon, fast att jag inte delar ut visitkort om att fixa upp andras affärsverksamheter. Jag kan idag bara sträva efter att rädda en oskyldig diagnos-tonåring. Ibland infinner sig ”ålderns rätt” och man insett vad som måste vara i fokus! Att erkänna att man får lov att känna sig lite trött.
För varje gång jag kan vara en tillgång för att stärka dottern om att hon inte ska skära mer i sin vänsterarm eller på låren – då har jag gjort något som kommer gå till historien – i det landet som vi lever!
Mvh Lejonmamman Victoria – hade inte bloggat om det som gör mest ont om jag inte fått responsen om att jag gjort skillnad!
Victorias ADHD - autism - blogg om NP-diagnoser 
Tack. Tack för dina ord i detta inlägg. De gick rakt in i mitt <3. Jag är tårögd, gråtfärdig. Jag är inte ensam. Jag har också en dotter… Linnéa (som är hennes namn i bloggen) Hon och din dotter har självskadebeteendet gemensamt bl a. Linnéa har visat upp det offentligt, därför kan jag skriva om just det här. Men de känslor du beskriver som mamma har ingen förut delat. Jag har inte själv (vad jag vet) ADD (ADHD har jag definitivt inte) eller autism, men väl ett flertal andra sjukdomar som gör att jag har sjukersättning sedan snart nio år. Depression,PTSD, EDS och fibromyalgi är fyra av mina diagnoser. Min dotter har också EDS och, som sagt, självskadebeteende och fler andra både fysiska och psykiska diagnoser. Vissa av dem har vi gemensamt.
Att läsa dina ord berör mig på djupet. Jag känner så väl igen mig. Det känns bra att kunna känna igen sig. Ensamheten försvinner. Det känns sorgligt att du, och andra med dig, är drabbade. Jag önskar att ingen skulle behöva uppleva det du beskriver så väl. För den smärtan gör så mycket ondare än min egen. Maktlösheten att inte kunna hjälpa.
Återigen; Tack för att du belyser hur det känns att vara mamma till ett barn med självskadebeteende.
//P-L
Missade en sak du skrev – men ordnat det nu! Det går ju lite snabbt ibland.
Jag har inte ens ett foto på min dotter på facebook som hon inte fått godkänna. Men det här fick jag lov att publicera från henne, om henne och det som hon hon lever i. Vågar ni se vår dotters känslor? Hon är väl medveten om sina svårigheter. Det jobbigaste som mamma är att jag inte kan förändra och ta bort allt för henne!
Även om vi haft ett helvete, så vet du – jag är ständigt medveten om att jag inte har det värst! Min väns dotter avled för några år sedan. Min älskade dotter lever ju! Så länge det finns liv, när man får höra sitt barns andetag, protester och levande – så finns det hopp. Även om min dotter tappar livslusten ibland. Men min ensamhet försvinner också något av att några på djupet kan förstå. ❤
KRAM från Victoria
Tack Victoria! Jag är nog mer restriktiv än vad min dotter själv är angående hennes hälsa. Men det är för att hon alltid ska känna att hon s a s lagt ribban och jag håller mig under den med marginal. Idag lade hon ut en bild på sin hand med ett semikolon tatuerat i tumgreppet. I texten till skrev hon att hon ”likt en författare som kan välja att sluta en mening, men inte gör det, kunde ha valt att avsluta livet. Men väljer livet.” (referat, ej direkt citat)
Kan ju säga att det känns att läsa. Samtidigt som det på något sätt nu känns lugnare. För ungarna är iallafall det allra käraste jag har ❤ Mycket klarar jag mig utan, men aldrig jag vill vara utan mina ungar!
Tack för en bra blogg!
PS! "Sötchock på valpar på min blogg nu ikväll!"
Reblogga detta på och kommenterade:
Kära Victoria.
Jo, du är verkligen en förebild genom att vara den första bloggare som lyfte upp ämnet på ett informativt men ändå personligt sätt.
Du är även MIN förebild genom att vara en mamma som aldrig ger upp. Genom eld och vatten vandrar du men alltid framåt. På ett sätt har man inget val som förälder till ett unikt barn men du pressar dig till det yttersta för din älskade dotter. Du anpassar bloggen efter ditt liv och inte på att skriva ett visst antal inlägg varje vecka.
Man kan som läsare tydligt se att inläggen är ÄKTA och