Vågar ni se vår dotters känslor?

Ett blekt foto från drygt 1 år sedan. De 4 år gamla ärren eller de nytillkomna skadorna syns inte. Detta är VÅR verklighet av ett barns smärta.

Ett blekt foto från drygt 1 år sedan. De 4 år gamla ärren eller de nytillkomna skadorna syns inte här. Det som syns är ett barns smärta. Det vill vår dotter att jag visar.

Den som har drabbats värst för att vi tvingats kriga för hennes liv är vår älskade dotter. En liten tjej som i total hjälplös ångest började rispa och skära sina armar när hon var 11, precis innan diagnosutredningen, som jag till slut lyckades skynda på. Mina känslor av att se mitt barns förut perfekt lena hud helt sönderslamsad – min reaktion är helt ovidkommande. Det är hennes känslor som betyder allt.

Antingen hon skär sig stort, djupt eller smått så mår hon oerhört dåligt varje gång. Det händer nu fortfarande efter fyra år ungefär ca. var 3-4:e månad, under jobbiga perioder, trots specialistläkarmedicinering mot ångest och depression. Fast det är alltid jobbigt för henne.

Självskador är ett destruktivt sätt att lösa ångestknutar med smärta eller bekräfta att man är så kass att man förtjänar skadorna. Och att skrika ut:
SE MIG – HJÄLP MIG!!

Vi har försökt allt, men vi är familj, inte specialister. Utan avlösning med kommunens hjälp till avlastning och rätt omsorg för sitt barn med särskilda behov blir man helt slut, men det kan inte ens få lov att spela in. Vi kommer aldrig att överge henne – för hon är allt.

Med hennes tillåtelse, skrivet av dottern själv 15 år gammal
– som försöker hitta orsaker att leva:

”det som håller mig vid liv är du, för det var du som gav mig det.”

jag har en dålig hälsa men jag kan leva trots att jag inte kan sköta något, det är la okej. fast, nej det är inte okej alls. i alla fall inte värt det. min syn har blivit sämre, men vad om jag blir blind? mina händer har blivit skakigare, mina fötter gör ont att gå på. men vad om jag blir lam? mitt hjärta slår, jo. det klappar. hårt. bara att jag går och tänker ”om jag försvinner, slipper jag då tänka? slipper mitt hjärta lida?” kanske, ingen vet. men antagligen inte. för om jag tar slut på mitt eget lidande, får andra lida. det värsta är nog det psykiska som utvecklats efter att det fysiska gått åt helvete. jag vill bara min familj väl, men om jag inte klarar av att ta hand om mig själv, hur i helvete ska dem som bryr sig ta hand om en ledsen och uppgiven människa? ”lättare sagt än gjort” det är det mesta. i mitt fall tar jag inte hand om mig själv tillräckligt. jag orkar inte tänka på hur deprimerad jag är när jag hör min älskade mamma säga ”Ella, jag älskar dig. du måste stanna här hos mig. om jag ska förklara varför så kan jag lika gärna börja nu. jag födde dig för det första, du är mitt barn. min älskade dotter. du är min livskraft och min motivation. du är min allt Ella du måste tänka på det, du förstår inte hur mycket jag älskar dig.” och så fortsätter det i hoppfulla tårar. jag älskar min mamma mest i världen. det känner jag inom mig är min mor som ger mitt liv en mening. mamma, meningen med livet. min mamma har i alla lägen ställt upp för mig. min mamma kämpar dag och natt för mig. mår jag bra, mår hon bra. jag vill göra henne lycklig, men jag vet att när hon ser på mig då jag säger att jag mår bra och inte menar det då ser hon på mig och nästan läser av mig. hon ser om det är bra eller dåligt. jag vet det. jag känner det i hjärtat, i mitt hjärta där tryggheten finns då jag tänker på henne och när hon ler mot mig då hon ser att det inom mig finns hopp. och jag vet att bara mamma kan ge mig riktig styrka. hon är bäst. jag älskar dig mamma. 

583692363_o

En av gångerna höll jag dottern hemma hos mig för att hon var extra djupt deprimerad. Jag vakade extra och pratade mycket med henne för att hon var djupt deprimerad och var hemma med mig och jag då hela dagarna, och halva natten, tittade in till henne på rummet var 15:de-30:de minut för att se hur hon mådde – svarade hon hela dagen att allt var lugnt.. När jag kom upp från tvättstugan efter max 5 snabba minuter då jag rafsat ihop tvätten – så lyste ändå hennes nya skärsår mot mig. Fotot på hennes arm är ett milt exempel som inte skriker i ljusrött blod eller den lika skadade baksidan av armen syns.

Att ignoreras med ickeåtgärder från samhället har understrukit för henne att hon är en helt betydelselös människa. Det hjälpte henne så klart inte att må bättre. Hon kunde berätta för ansvariga vad hon behövde, hon gjorde det. Men både hennes egna starka ord – ni ser ju att hon kan uttrycka sig – och våra dödsallvarliga beskrivningar var som de uttalats för döva öron!

Nu när kommunen äntligen insett allvaret och satsat på henne efter 3 års förtvivlad kamp – så har ändå ansvariga och vårdgivare inte visat att de förstått hela bilden. Varför trodde man inte på oss? 

Våra diagnosbarn kan ju ligga fem år tillbaka i mognaden! Men inom vissa områden framstå som före sin ålder! Vet man inte detta blir man lättlurad och kan utsätta barnet för stora risker.

 

Fortsätter rymma

Det är en mardröm varje gång hon avviker från LSS-boendet. De får inte lov att stoppa henne säger de, även med oss Vårdnadshavares tillsägelse och vilka kontrakt och fullmakter vi än velat upprätta. Även att Polisen säger att man får stoppa någon fysiskt om denne utsätter sitt liv eller hälsa för risker. Att sådana situationer går över alla andra lagar.

Det känns ännu värre än när hon bodde hemma och hon stack för hon svarade oss, jag kände hennes vänner och de förstod allvaret. När hon försvinner från boendet ringer och ringer vi henne. Vi pratar ihop oss med boendet, polisen, jag spårar hennes nya kompisar på facebook, ringer och väcker deras familjer mitt i natten och vill åka och leta, men kan bara vänta. Att i upp till 24 timmar inte veta ens om sitt lite omogna och framåt barn lever och mår bra och boendet först inte ens hade rutiner för detta, kändes minst sagt som ett slag i hennes ansikte. Hade de inte lyssnat på våra beskrivningar om problemen?

Kanske, kanske vi, hennes familj gett henne något av förstånd, men som en diagnosunge ju har så svårt att greppa i realiteten? Att även om hon har svårare än andra att inse risker, konsekvenser, kanske ändå minns mina upprepningar om att ta det lugnt med alkohol och droger och inte sätta sig i en bil med okända?? Men hon kan impulsivt hoppa på en buss och stänga av telefonen, sedan glömmer hon av tiden. Hon vill ju vara en vanlig tonåring, men hennes blodsockerväden är alltid skyhöga sen. 

Dottern orkar knappt kriga själv längre, men litar på mig, på oss. Hon längtar varje dag efter att slippa må dåligt och att någon hjälper henne.

Vad är en unge värd? Vår är värd allt för oss. Hon är min värld.

Läs mina informerande blogginlägg nedan. Är jag en hönsig morsa tycker ni,
med allt jag lärt innan, för att veta hur vi ska hjälpa och stötta? 

Flickor i riskzonen
Svenny Kopps avhandling om diagnosflickor behöver mer spridning!Tidiga tecken hos osynliga flickor
Flickor maskerar och kompenserar sina diagnosproblem för långt
Dottern för normal för att synas
Vår dotter nära döden 2 gånger på familjehemmet
Flickan som dog av samma diagnoser som vår dotter har
”Skickat bort” vårt barn – utan dåligt samvete
Föräldrar med ADHD ÄR bra
Dåligt samvete för orimliga krav innan insikt
Lägg ner det dåliga samvetet
Dolda diagnoser är just dolda – OK?
Autism är ingen sjukdom och kan inte medicineras bort

Hoppas att det vi berättar kan hjälpa
någon enda annan människa i alla fall!

10 Responses to “Vågar ni se vår dotters känslor?”


  1. 1 Anya augusti 3, 2014 kl. 4:59 e m

    Stort, känsligt och smärtsamt. Tack för att jag fick ta del av detta svåra som ni kämpar med i era liv.

    • 2 Victoria Qvarnström augusti 3, 2014 kl. 7:39 e m

      Hoppas det kan hjälpa någon. Min dotter är värd mer än hon fått.
      Tack!
      Mvh Victoria

      • 3 Katti augusti 3, 2014 kl. 9:51 e m

        Kämpa med att få in henne på DBT, ett års DBT har hjälpt min unge efter fyra år av dessa tragiska självskadebeteende. Samt att hon fick en Borderline-diagnos.

      • 4 Victoria Qvarnström augusti 4, 2014 kl. 2:46 e m

        Undrar hur DBT fungerar vid dotterns autism och tvång? Ska söka mer info om det.
        Tack för tipset!!
        V

    • 5 hettevik augusti 4, 2014 kl. 9:04 e m

      Starkt och igenkännande! Så otroligt viktigt att förmedla och belysa! Att berätta sprider förhoppningsvis en kunskap som på sikt kan hjälpa er dotter. Hoppas att den värld vi lever i blir mer och mer benägen att vilja anpassa sig. Helt övertygad om att den har otroligt mycket att vinna på det! Skickar en varm ”kämpa”-kram till er!/ Anna-Lena

  2. 6 Joanna augusti 3, 2014 kl. 10:01 e m

    Fy så in i helvete! Jag blir så arg så jag skakar! Varför ska det vara så svårt att göra något, Skit i paragrafer hit och dit, det handlar om en människas liv. Fy för den lede säger jag bara! Försöker skicka över lite ork, energi och en hög med kärlek till er. STOR kram

  3. 8 Jojje augusti 4, 2014 kl. 9:00 e m

    Lider med er å framför allt er dotter. Hoppas verkligen att ni får dem hjälp ni ska ha.
    Tyvärr speglar väl detta fall tydligt att dagens samhälle är på väg på helt fel kurs – hårdare, mer materialistiskt och mer osolidariskt med dem som har det svårast. Det verkar som att vi mer och mer närmar oss ett samhälle likt det ”stora” landet på andra sidan atlanten med en del som har och andra som inte har. Jag skulle vilja påsta att graden av civilisation som kan tillskrivas ett samhälle är hur väl man tar hand om de svagaste. Året då ”sverige” var som lyckligast, 1978, (har glöm bort källan -googla!) sammanfaller ganska väl i tiden med de minsta löneskillnader – väldigt intressant, eller hur!
    Ett samhälles mål borde vara att maximera sin befolknings välmående och lycka och det uppnås definitivt inte via oreglerad kapitalism. Mer jämnlikhet på alla områden gagnar oss alla och bidrar till solidaritet.
    PS. Kolla upp hur landet Bhutan har dragit upp sina nya politiska riktlinjer – dom har fattat nåt som vi i väst missat!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: