Det gick inte som jag trott men går oväntat bra idag – efter en långdragen och kraftkrävande strid med/mot mig själv.
Jag tillhör utbrändhetsgruppen som aldrig kom tillbaka till det livet som jag trodde skulle bli min framtid, vara min livshistoria.
Utbildning, fast jobb och uppskattning på den vägen som alla andra gick. Den förinprogrammerade planen gick i stöpet för mig. Upprepat.
Kände mig besviken, snopet omkörd i innerfilen. Mina kurskamrater började jobba, jag stod kvar på samma ställe. De minns inte ens de uppsatsämnen vi skrev ihop. Men det är mina sista minnen från skolstudierna, från verkligheten då jag ändå valt rätt väg. Men ingen väg jag kände till då var tydligen rätt.
Blev sjukskriven 1996 efter en komplex tid av högskolestudier, nattjobb, extrajobb och det hårda slaget när en vän plötsligt dog. Ett års inbäddning hemma med neddragna persienner. Sedan dess har jag kämpat – för mycket kanske?
Depression är en sjukdom man kan få hjälp med lärde mig min älskade gamla sandlådekompis, då när jag totalkraschade första gången. Och min ADHD var ju okänd då. Depression är vanligt om man inte fått hjälp och riktning i tid.
Men var envist hoppfull varje gång jag kom ur dimman under alla dessa år – om att nu var jag frisk! Och lika stark som jag mindes?
Direkt jag mådde bättre använde jag min kraft till otaliga revanscher som slutade i kaklet. Slagen och bitter över livets orättvisa, så kunde det ta nåt år eller två att orka satsa lika friskt igen.
Det var den enda framtid jag kunde föreställa mig. Jag gjorde ju som man skulle? Kunde inte relatera till annat.
Jag vet inte om chanser undslapp mig för att jag inte hamnade på rätt plats, att tajmingen inte stämde med företag – eller om det var jag som var för kass? Självförtroendet sviktar när man inte får lov att vara med.
Arbetsmarknaden ville inte ha mig trots alla mina försök. Kom i tid. Högg i. Engagerade mig – och är inte helt dum i hôvvet. Men det kanske är den lättaste vägen att se annorlunda personlighetsdrag som fel?
Till slut tvingades jag skita i ”samhällsordningen som ignorerat mig” och behövde skapa mig själv istället.
Grävde exakt där jag stod och fortsatte blogga om ”bokstavsdiagnoser” och skriva artiklar och vara mamma till min dotter. Att stötta min fantastiska ”alfabetstös” – den uppgift jag är unik utvald för.
Insåg ju till slut, efter många år – att mitt värde inte låg där i lönechecken som skulle kunna skapa ett rikare och roligare liv för min dotter. Hon är idag 18, men jag har aldrig kunnat ta med henne på en enda semesterresa, eftersom jag inte kunnat påverka mina inkomster.
När jag släppt och sett framför mig vad livet hade att ge, som att mina kära levde blev allt till atomer av tacksamhet. Utan bitterhet befriade jag mig från den tunga känslan av att jag hade misslyckats – och så förändrades allt inom mig. Jag dög som mycket kompetent – precis där jag befann mig i livet.
Förstår så väl fattigdomsfällan som jag nämnde ovan, att vända på sista slant när man inte kan jobba. Isolera sig för att man inte har råd att ta bussen till stan och betala sin fika på hela 25:-.
Hur kan man våga drömma när man inte känner att man kan påverka sitt enkla liv, som med ett extrajobb?
Föreslår att man bara gör – det som ligger närmast. Allt som inte går bakåt – har ganska hyfsade förutsättningar för att gå framåt. Och livet är ju som en jenkadans. Två steg fram, ett steg bakåt. Två steg fram – på repeat.
Bara gör det du kan och vill. Individuella förutsättningar brukas bäst utan dåligt samvete, skam och prestationsångest. Det är människovärde. Även oavlönade insatser påverkar ju andra människor – och en själv.
Lättnad av ADHD-diagnosen – grät av lycka och sorg 2008
Sviter utav allt för lång tids press – tillräckligt med överlevnad
Snöängel och vårblomster – markera värde i sin svagaste stund – genomgick allt för att återkomma till den viktigaste, 2006
Rehabilitering till arbete eller habilitering till liv – om att livet kan bli annorlunda – och man behöver bearbeta det
Och min hjärna roar mig – som om hon vore en helt egen individ. Jag kommer ju inte undan henne – även om hon styr för mycket ibland.
-Med vänlig hälsning Victoria – och min hjärnparasit ADHD
Victorias ADHD - autism - blogg om NP-diagnoser 
Tänk vad vi är lika och olika….
Så otroligt välformulerat och viktigt!! Verkligen något att tänka på, skifta fokus och känn ditt människovärde igen.
Ja, att sluta bedöma sig själv genom andra ögon. Man behöver inte sparka mer på sig själv!
🙂 Vic
Ja, här har du en till, som känner igen sig mycket i din berättelse. Det smärtsammaste är barnen. Men det viktigaste får man inte för pengar: förmågan till kärlek och empati.
Jag blev 50, innan jag fick min diagnos, Den har stor betydelse även nu. Jag får äntligen pusta ut av alla kraven. Utan diagnosen hade jag ramlat ut ur samhällets skyddsnät och gått under. Om ni vet någon, som kämpar för sitt levebröd, f-kassan eller AF, rekommenderar jag Blå Vägen i Stockholmstrakten. För bemötandet, som kommer ur hjärtat och förmågan att inkludera alla. Flera med NPF har fått anställning inom företaget eller hjälp med utredning/sjukersättning, Läkaren, psykologen och några till kan NPF och detta är vi inte vana med.
http://www.blavagen.nu/arbetss%C3%B6kande-581153
Det låter ju nästan otroligt – att det finns den hjälpen, det stödet du berättar om!
KRAM!
/Victoria
🌹🌹🌹 njuter och lider på samma gång. Ord lika vackra som smärtsamma beroende på hur du sätter ihop dem. Så mycket onödigt skit i bagaget man får när man inte ges samma möjligheter att bli trygg och känna sammanhang från tidig ålder.
Tidig diagnos och så klart rätt stöd är avgörande. Många klarar sig hyfsat utan men det kan bli svårare med åren.
/V
Ja jag har förstått att det är betydligt knepigare att få till en utredning som vuxen och det är långa långa köer och svårt att hamna rätt. Snart 30 år sen jag slogs som en tokig för sonens rätt till…ja jag visste ju inte vad..men att det var nåt som inte var rätt tvivlade jag aldrig på och att man fortfarande får slåss för en utredning är sorgligt, milt uttryckt.