Sviter utav allt för lång tids press.

Under de senaste årens kamp för rätt hjälp och stöd för min diagnosdotter har bit för bit av mina kognitiva funktioner minskat och mot slutet var minnesluckorna särskilt besvärande då jag inte mindes möten varken framåt eller bakåt, eller efteråt vad som sagts. Också missat eller ombokat möten.

guldfiskBåde korttidsminne och långtidsminne har verkat kraftigt påverkade. Ofta känt mig som en idiot. Det var också svårt att samla mig och sedan koncentrera mig på att tala i telefon, jag kunde mest maila med kommunen.

Jag kunde nästan inte blogga om dottern. För ont och för nära och helt ovisst.

Jag som alltid kunnat och behövt skriva. Förlorade också där en stor bit av mig själv och min personlighet, men ansträngde mig sedan för att iaf komma igång med annat mindre känsloinvolverat bloggande.

Alla papper som skulle fixas och fyllas i och skickas, alla viktiga myndighetssamtal som låg och väntade hamnade oftast på nästa dag. Och sköts framåt ännu mer. Hur ska man samla sig när man inte ens hittar spillrorna?

Social fobi som ökade markant. Jag var helt omotiverad att söka mig utanför hemmet. Knappt inte träffat en enda vän på ett år eller mer, trots att de tagit kontakt och velat. Inga fikor ute, inga konserter, inga uflykter eller bara en vinkväll med livsuppdateringar, tröst och prat.

Jag har varit utbränd många – många gånger innan – haft passiviserande – utmattningsdepressioner – som det kallas. Första djupdjupa sänkan för för 25 år sedan då tappade jag orden också. Då började jag att lösa korsord för att återvinna dem.

Men jag har inte varit deprimerad nu de senaste 1-2 åren. Jag har bara utmattas mer och mer. Velat sova hela dagarna också men kämpat emot det så gott det gått. Sover iaf mycket längre och det känns helkass, eftersom jag för 18 månader sedan klarade mig på 6-8 timmar och vaknade automatiskt då.

Att inte ha regelbunden avlastning med dottern var inte heller bra och hindrade såklart både mig från att vila upp mig och varva ner. Orkade inte. Jag har under 18 månader haft tösen hemma till 90% av tiden. Och på dagtid också.

För vi tog henne ur skolan i augusti förra året. En specialklass för autism visserligen, men redan första dagen fallerade det. Hon behöver tät passning och den omsorgen i den omfattningen som vi – och specialläkare – ansåg vara nödvändig blev inte som vi ville i skolan. De hade ju andra elever att tänka på också.

Hon hade sjukintyg från BUP-inläggningsperioderna då hennes liv var i risk. Jag trodde pga missförstånd att hon skulle sjukskrivas all tid terminen ut, pga av den olämpliga miljön i skolan. Alla läkare stöttade det i intyg. Men nej. Så vi bröt mot skollagen omdevetet först och sedan för att det vore idiotiskt att skicka dottern tillbaka till en riskzon, då sommaren varit åt det hållet. Kommunen höll ju också på att arbeta fram en lämplig lösning för dotterns behov.

Jag har vacklat till lite då och då. Skrev i höstas helt förtvivlad in mig akut på psyket, eller skrevs in, det avgör ju en läkare. Det var då att jag verkligen insett att jag inte kunde göra ett enda dugg till för att hjälpa mitt barn. Kändes som att springa rakt in i en knytnäve att förstå min maktlöshet trots att hennes behov var skriande. Som i ett krig. Barnet lider outsägligt men man kan bara se på och försöka trösta, men inte påverka så mycket mer. Döden nästa för mig, var min känslan den kvällen jag bröt ihop.

De gav mig åtta dagar att vila då läkaren insett utmattningsproblemet. Väl inne på psykiatriska avdelningen slogs jag av förvåning över den då helt ovana känslan att borsta tänderna i hela två minuter! Jag skrev ändå ut mig efter fyra dagar, för jag måste hem.

Jag har under lång tid inte haft ro att ta hand om mig jälv. Ingen fotvård, därför fotsprickor rakt in till röda köttet. Sminkade mig knappt. Inget nagellack. Och gick upp 15 kilo i tröstsökande. Och varit en risig typ, typ. Det hjälper ju inte välmåendekänslan heller.

Pga lyckliga omständigheter blev det en hel veckas ledighet strax efter min inläggning och efter en dags vila så städade jag hyperaktivt under tre dagar då jag knappt satt ner. Inte hunnit eller orkat på riktigt och samtidigt hatat röran i hemmet. Min sambo hade aldrig sett mig sådan förr och blev först orolig. Han hade bara inte sett den sidan av mig tidigare eftersom precis all min kraft och alla mina förmågor lagts på dottern. Men jag verkar återhämta mig rätt snabbt varje gång jag fått andas. Kanske beror på att det bara behövts vila.

Kändes det rättvist att behöva kämpa så? Nej. Min dotter förtjänar också en välmående mamma som orkar hitta på saker och inte bara sköta det nödvändigaste.

Nu har det gått tio dagar då hon varit hemifrån efter att ha flyttat till ett specialboende. Längtar efter henne som faen. Och hon vill hem. Igår nya självskador. Sa att hon kommer fortsätta tills hon får komma hem.. Vill inte tro på det och trots att mitt inre vridit sig sagt att det inte går. Gett instruktioner till personalen om mer närvaro med tösen, även om de får tränga sig på lite. Känner min unge. Detta är också en inkörningsperiod. Andra veckan och det skitjobbiga att vara stark och neka hemgång har körts igång.

Men, jag börjar vakna. Härom dagen kunde jag tala flytande engelska jättesnabbt med min engelska mamma. Har länge stammat och stakat mig fram – och det har känts för djävligt, med tanke på hur mycket mina engelska 50% betyder för mig. Som vilsen utan identitet av var jag kommer ifrån, vad jag förmår, vart jag ska framåt eller att uttrycka kärlek till andra än min behövande flicka. Allt var bara på noll för att klara krass överlevnad.

Har också röjt lite hemma nu. Och haft mycket och återkommande kontakt med personalen på specialboendet om allt. Inget Vårdbidrag längre, men lägger så klart timtals på att min dotter ska må så bra det bara går.

Ge upp – det är ett helt omöjligt alternativ! Och kärleken till min dotter bultar varmt och lite smärtsamt i bröstet. Men det är inget nytt. Jag tar detta också – men med mer hopp än förut. Och fler tårar. Har inte haft tid att gråta så mycket, inte kunnat bryta ihop och förlora förmågan till ansvar.

Nu ser mina tårkanaler ut att ha spruckit, med nya svullna påsar längre ner i inre ögonvråerna. En petitess i sammanhanget.

För är det krig för överlevnad – så är det.

2011 – Utbränd och vidbränd.

2012 – Fullt ös medvetslös – ADHD.

2013 – Jag är utbränd.

2012 – Det finns inget som är lagom med mig.

Advertisements

11 Responses to “Sviter utav allt för lång tids press.”


  1. 1 Lena mars 11, 2014 kl. 2:46 e m

    Min fina fina Victoria ❤
    Jag hoppas nu, verkligen, för er allas skull!
    alla krama och kärlek…jag kommer i ekan bredvid, roendes.
    //Lena F

  2. 3 ogonrorelseterapi mars 11, 2014 kl. 9:26 e m

    Hej Victoria!

    Dina rader beskriver min vardag! Det är som att läsa ett av mina egna blogginlägg. Just det här med kampen att få hjälp, maktlösheten att se sin dotter i ångestens grepp, utmattningen, Korttidsminnet och orden som inte hittar ut, och och …. Jag kan trots all igenkänningsfaktor inte föreställa mig den mardröm det måste innebära att höra sin dotter vädja om att få komma hem. Vilken djup smärta. Jag vill inte tänka den tanken att det skulle kunna hända min dotter också…Du är så stark och fantastisk mamma!! Gratulerar till att ditt minne kom tillbaka och att du kunde prata engelska med din mamma! Det är stort!!
    STYRKEKRAM
    Anna

  3. 6 annalenahalvarsson mars 12, 2014 kl. 4:27 e m

    Har ganska nyss hittat din blogg men jag slås av hur stark du har varit (och är!) och jag gissar att du nog inte kunnat tillåta dig själv att få vara svag emellanåt fast du behövde. Känner igen mig i det!
    Önskar dig allt gott💜

  4. 7 mammafunderingar mars 18, 2014 kl. 3:27 e m

    Åh, vilket starkt inlägg!
    En fråga sprickor i fötterna?! Det är just precis det jag själv är hemma för just denna vecka efter lång tid med kaos runtomkring dottern… Inflammation i sprickorna var inget vidare… 😦

  5. 8 Johanna Fast mars 26, 2014 kl. 8:42 e m

    Läste först ditt inlägg om röran i hemmet och kommenterade för jag kände igen så mycket. Sedan läst mig uppåt i tiden och det blir bara mer och mer igenkännande. Inte bara så att jag skrattar åt att ditt kök såg ut som mitt. Kampen för barnen med en mammahjärna där propparna går allt som oftast för jag också. 23 årige sonen just nu på LVM-hem. 14 åriga dottern har Cri du Chat, ovanligt syndrom som innebär bland annat att hon måste passas som en tvååring och så 11 årige Lilleman med hörapparater och ADHD och ev Tourettes syndrom.

    Varit sjukskriven sista året för huvudsäkringen gick återigen i mammahuvudet av allt kämpande.

    Kram till dig i din kamp!
    Johanna

    • 9 Victoria Qvarnström april 4, 2014 kl. 3:13 e m

      Så ledsen för att jag inte är ensam om att ha det så här, det önskar man ingen. Mem vi gör det man ska, hur mycket man själv tärs.

      Kämpa på tigermorsan Johanna!

      KRAM från Victoria


  1. 1 Upplöst till en osalig ande | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid augusti 3, 2014 kl. 9:07 e m
  2. 2 Åter till människovärde med skiftat fokus | Victorias ADHD - autism - blogg om NP-diagnoser Trackback vid mars 13, 2017 kl. 10:44 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: