Lättnad av ADHD-diagnosen – grät av lycka och sorg.

På väg hem efter mötet på specialistmottagningen – 2008 – då jag precis fått min ADHD-diagnos så svindlade hela världen inför mig. Det är tre år sedan, men den resan hem var en så stor resa att upplevelsen aldrig lämnar mig.

Jag skrattade. Redan i Götatunneln på väg från mottagningen vid Stigbergstorget. Och jag grät.

Jag skrattade för att jag insåg hur saker jag gjort i mitt liv passade in i ADHD-faktan. Sak efter sak föll på plats. Min livshistoria fick en trovärdig förklaring. Som att jag själv inte hade gjort fel. Jag hade verkligen länge trott att jag gjort något fel eftersom allt brutit ihop. Att jag inte ansträngt mig nog utan måste haft en lat-gen eftersom jag inte lyckats, trots att jag varit så enträgen.

Jag grät vid Nordstan ett knappt ett par minuter efteråt, för att jag då och där i bilen insåg att jag stridit på för hårt för länge. Just för att jag inte hade vetat om min ADHD. Jag hade försökt springa samma maraton på samma sätt som alla andra. Men med gipsade ben.

Vid Olskroken insåg jag att jag hade behövt veta långt innan – att jag inte kunde göra som andra. Jag hade behövt veta att min explosiva kraft inte räckte fullt ut i längden för att min inspiration har formen av en atomexplosion utom kontroll.

Spara på energin, ransonera ut den i lagom dos, det hade jag behövt. Veta hur, det hade jag behövt veta från början.

Sorg över förlorade år, förlorad lycka, bortsjabblade möjligheter och alldeles för mycket mörker. Men det var en lättnad att jag inte hade förtjänat mörkret heller. Som om någon gör det? Men min känsla av skuld hade tyngt mig så länge att den gjort mig mer nedslagen. Jag ville aldrig vara sjukskriven år i sträck. Behövde ändå tid att läka när livet blev för tungt under perioder med återkommande bråddjupa depressioner.

Idag har jag förstått att depressioner eller rent av missbruk är en nästan sund(!?) reaktion på att leva med odiagnostiserad ADHD. Kvinnor hamnar inom psykiatrin och män inom missbruk eller på kriminalvårdsanstalter, lite hårddraget.

Gång på gång under de sjukskrivna åren när jag kände mig stark nog för rehabilitering och återgång i arbete fick jag heller inget kvalificerat stöd. Utan jag försökte själv gång på gång och fick begära krismöte med sjukskrivande psykiater varje gång jag efter en tid kraschade och behövde 3-6 månader för att klättra upp igen för att kunna hantera livet på basnivå.

Jag trodde alltid att jag kunde igen, ändå. Men det kände jag mig ensam om eftersom de jag var beroende av, mina vårdgivare inom den vanliga psykiatrin som utan att ens tänka i neuropsykiatriska banor bara såg symptomen som inte var psykisk, utan handlade om en odiagnosticerad ADHD. De kunde inte se den verkliga orsaken till mina psykiska besvär och verkade inte anse mig värd att satsa på. Inte ens remissen till en neuropsykiatrisk utredning om eventuell ADHD skickades, utan utredningen fick jag ta privat för 16 000 av syrrans sparpengar. En kärleksfull men också ilsk gåva –  för att jag skulle återfå mitt människovärde. ”Du är inte psykisk sjuk syrran. Nu jävlars!”

Och det var jobbigt att jag aldrig egentligen kunde svara på frågorna från de som kände mig privat som undrade varför jag inte bara började jobba igen. Trots mina misslyckade försök. Jag kände mig bara för svag, för vacklig. Men de trodde att jag kunde, de hade sett mig andra år, tidigare, innan jag sprang in i den tjocka väggen av överlast som många med ADHD gör.

Mina vänner kunde inte acceptera mig som den förlorare jag stundtals kände mig som. De såg mig som stark, för det så jag är som vän och är så jag verkar när jag agerar. Och jag visste också att jag kunde mer. Men visste inte hur. Och de förstod ännu mindre. Funderingarna om alla motsägelser i mitt liv tärde på min hjärna. Och åt ibland upp mitt hjärta. Och allt gjorde mig bara ledsnare. Och ensammare.

Jag är en pragmatiker. Grundmurat logisk mitt i virrvarret av tusen tankar och vet alltid om ett svar kan stämma. Att då aldrig få svar som fungerade utav psykiatrin det var fanimej som helvetet på jorden, ett moment 22. Ingen som hade makten att påverka mitt liv positivt trodde på mig. Vet faktiskt inget annat svar på hur jag orkat hit där jag är idag, än att jag är en motvalls jävla käring som tycker att jag vet bäst!

Men där efter min neuropsykiatriska diagnos föll allt på plats. När jag förstod att ADHD var den diagnos som fungerade för mig och redan gav mig svar eftersom jag redan börjat förstå i påbörjad KBT-terapi hos en mottagning med full förståelse och kompetens för mitt sätt att fungera.

KBT-terapi vid ADHD.

Fick i KBT-terapin beskriva mina vardagsproblem. De skitsaker jag tyckte var odisciplin och som fick mig att känna mig som en liten och undermålig människa och en skitdålig hemmafru, även om jag bara hade mig själv och mitt barn att hemmafrua för.

Jag kan inte förmå mig att plocka ner tvätten från tvättställningen i vardagsrummet, sa jag lite skamtyngd till KBT-terapeuten. Och ångrade direkt att jag sagt det, för jag kände att jag sagt fel. Nu var jag pinsam. Jag var ju bara lat som hellre gjorde nåt annat, som nåt roligt?

Det var innan jag förstod hela bilden, om att jag behöver så mycket motivation för att komma igång, eftersom min hjärna har för lågt inflöde av signalsubstanser för att orka sätta igång utan ett brinnande intresse och påslag av lust.

Terapeuten nästan skrattade och såg inte alls förvånad ut. Du har ju ADHD, så allt tvätt blir bara ett enda bludder för dig, svarade hon.

Då tyckte jag hon var helknäpp. Det var ju bara tvätt, hur kan det vara ett problem eller ett mysterium för en person med lite över normal begåvning?

Du måste strukturera. Ta bara en sak åt gången, en kategori. Börja med strumporna.

Nu trodde jag verkligen hon hade tappat förståndet. Man betar väl av bit för bit som det faller sig, våning för våning i tvättställningen, eller hur, sa jag. Det brukar jag göra när jag väl gör det. Strategiskt, tyckte jag.

Fungerar det då, svarade terapeuten.

Oj. Paff.

Ähum?

Nej, svarade jag, totalt förvirrad när jag tänkte på de jädra tvättställningarna jag brukade ha stående i mitt vardagsrum.

Ta strumporna först. Bara strumporna. Alla strumpor. Vik ihop, lägg in i byrån eller skåpet.

Sedan T-shirtarna. Alla. Sedan tar du alla linnen ett efter ett. Bara dem. Vik ihop och lägg in innan du tar nästa kategori.

Kände mig nästan förbannad på henne. Jag är faktiskt inte idiot. Det har jag dessutom papper på. Men tvättställningen står där och bara står vecka ut och vecka in, ändå.

Hm. Ett ljus började gå upp för mig. Hon hade kanske en poäng? Trots mina protester.

Följande helg gjorde jag slag i saken med ADHD-glasögonen på. Jag attackerade min tvättställning. Lade också ut en filt på golvet där jag lade högarna med ihopvikt tvätt som jag lade in i skåpen. Sedan tog jag tag i de tre IKEA-kassarna med rentvätt i hallen.

Tog paus från min tvättvikningsruta för att ta hand om min dotter och se till att hon tog sina blodprover för sin typ1-diabetes och lagade mat till henne och såg till att hon åt mellanmål. Något som alltid stressat mig oerhört mycket att hålla kollen på. Inte enbart för att den sjukdomen tog min pappas liv, utan för att tidsdisciplin aldrig varit min starkaste sida. Jag trivs bäst när jag kan gå på inspiration och känsla.

Men den här helgen var allt så bra. Jag kunde hålla koll på min dotters hälsa utan en gnutta stress. Vara en glad och avslappnad mamma med full koll. Och jag kunde lägga in en sjukt stor mängd ren tvätt och frigöra utrymme i både bostad och själ och hjärta.

Som i KBT-terapi så avrapporterade jag sedan hur jag löst veckans läxa, att göra något på ett mer fruktbart sätt.

Fick beröm av KBT-terapeuten för att jag lagt ut en filt på golvet att lägga tvätten på. För att jag hade avgränsat och då underlättat mina pauser, då jag gick ifrån arbetsområdet för att dricka kaffe eller ta hand om min dotter. Jag hade mest tänkt på att filten kändes mer hygienisk att lägga ren tvätt på. Men jag blev jätteglad över det enkla berömmet. För det är så man gör. Man avgränsar eftersom man har en helt obegränsad hjärna med ADHD.

Jaha. Då vet jag det. Och fortsätter försöka, enligt samma teser. Och känner mig skitbra idag. Även när allt inte är perfekt hela tiden.

Det ger mig harmoni och lugn att jag idag vet hur jag får ordning, lugn och harmoni. Det visste jag inte på 41 år. Idag har jag verktyg och insikter. Men jag kom igenom de där svåra åren ändå av ren inbilskhet. Om än lite på sniskan. Nu kan det bara gå bättre.

Visst känner jag mig lite dum och känslig när jag säger att jag önskar att lite fler människor trodde på mig, för att det går idag. Jag var ensam i så många år. Idag vill jag bara jobba och ta hela mitt liv tillbaka.

Nu kan jag ju. Jag har fått förklaringen och verktygen som håller.

Den där resan hem betydde på alla sätt att jag kom hem.

18 Responses to “Lättnad av ADHD-diagnosen – grät av lycka och sorg.”


  1. 1 Birgitta Alvskogen februari 24, 2011 kl. 7:50 e m

    Jättebra. Skriver under på alltihop. Tack för att du formulerar och förklarar på ett lättfattligt sätt. Det kan bara den göra som har intelligensen till att begripa hur man ska göra det och även insikten om värdet av just det.

    • 2 Victoria februari 24, 2011 kl. 8:41 e m

      Tack Alvflickan. Och du gjorde det samma för mig förr när du bloggade och svarade på frågor jag inte ens visste jag hade. ❤

  2. 3 @Obstinata februari 24, 2011 kl. 7:55 e m

    Det där hade kunnat vara jag. fast jag har Asperger. Tack för att du beskriver och förklarar så bra. Hoppas många läser. Kram.

    • 4 Victoria februari 24, 2011 kl. 8:42 e m

      Ja du. Även om jag försöker läsa på mer om Aspergers så vet jag att det kanske inte behövs, eftersom känslan och situationen av utanförskap kan vara samma. Och då är det skönt att vara fler, för det är samma!
      Kram!! ❤

  3. 5 MissDopamin februari 25, 2011 kl. 9:43 f m

    Oj vad jag känner igen mig….Tack för ett fint inlägg

  4. 6 Olsson mars 24, 2014 kl. 3:48 e m

    Fick veta idag… känner en enorm sorg över alla förlorade år och vill inte vara ensam idag men jag har skrämt iväg alla för länge sedan. Känns som jag varit död och vaknat. Vaknat upp till en värld jag eldat upp och huggit halsen av alla människor.

    • 7 Victoria Qvarnström april 6, 2014 kl. 7:03 e m

      Men grattis!! Sedan med eftertanken kommer den stora sorgen som du behöver bearbeta. Du kommer att fixa det och och gå starkare ut på andra sidan! Då kommer du att förstå mer av hur du kaan komma till din rätt. Lovar!!

      Ja, ja, de kan nog ta hand om sina egna huvuden. Kanske nya vänner, som genom ATTENTION där alla förstår dig direkt? Det har nog inte varit så lätt när andra fördömt grejer hos dig. Eller när du av olycklig frustration fördömt andra?

      Kanske be de gamla vännerna om ursäkt när du är mogen?
      Men viktigast är att nu ligger framtiden framför den. TA den i din hand nu. ❤

      Kramkram från Victoria

  5. 8 Gloria Qvarnström maj 28, 2014 kl. 5:18 e m

    ❤ Du är bäst!

  6. 9 jenny oktober 18, 2015 kl. 6:06 f m

    Sitter här och gråter för jag känner igen mig så väl och ska precis gå in i min add/adhd utredning. Är 37 år och har precis som du blivit utbränd, varit missförstådd i psykiatrin och kämpat som en dåre för att bli så trött och nu äntligen se ljus i tunneln. Tack tack tack för att du skriver så fantastiskt bra och sätter ord på så viktiga saker!


  1. 1 Tweets that mention Lättnad av ADHD-diagnosen. « Bloggmalplace’s Blog -- Topsy.com Trackback vid februari 24, 2011 kl. 8:32 e m
  2. 2 Det står klart. « Bloggmalplace’s Blog Trackback vid augusti 10, 2011 kl. 12:37 e m
  3. 3 Min största styrka är att beskriva. « Victorias ADHD-npf-blogg. Trackback vid november 17, 2012 kl. 8:02 e m
  4. 4 Lite från bloggsidan skriven av: Victoria Qvarnström | npfbloggar Trackback vid april 20, 2013 kl. 7:37 f m
  5. 5 Allt skulle bli som att jag aldrig haft ADHD. | Victorias ADHD-npf-blogg. Trackback vid maj 27, 2013 kl. 10:55 e m
  6. 6 Mina bästa ADHD-inlägg här. | Victorias ADHD-npf-blogg - om att vara mal placé. Trackback vid maj 29, 2014 kl. 1:32 e m
  7. 7 Mina bästa ADHD-inlägg samlade | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid oktober 26, 2014 kl. 12:26 e m
  8. 8 Välkommen till diagnos-landet!! | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid juli 23, 2015 kl. 1:56 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: