På arbetsplatser har jag ofta organiserat varulager eller dokument. Söker mig alltid åt det hållet för att det gör mig lycklig att bringa ordning i kaos. Jag är bra på det för att jag gillar det på ett djupare plan.
Byggde upp receptionistverksamheten på ett företag med trettiotalet anställda genom att gå igenom alla pärmar och styra upp allt som ingen hade ansvar för.
Detta var innan jag fick veta att jag i o m ADHD har gränslösa egenskaper och därför behöver reglera gränserna själv. Inte agera på allt jag noterar. För jag ser allt. En utmärkt detektiv eller livvakt m a o. All information runtom går in.
Jag har förr varit expert på att bränna ut mig eftersom jag i entusiasm kan växla till turbomotor och blir fartblind och fixedifixa. De flesta människor är faktiskt lite lagom och gör ett tillfredställande gott jobb ändå. Man behöver alltså inte vara Stålmannen för att vara bra. Detta var en AHA-insikt för mig!
Idag har jag strategier, vilket var ett okänt begrepp innan min diagnos.
Diskrepans. Hemma kan det fortfarande bli till kaos och vara så utan att jag får grepp. Varför det diffar på hur jag lyckas på jobbet och misslyckas hemma handlar om arbetsytor. En av de viktigaste strategierna jag lärt vid ADHD – gränslöshetssyndromet.
Arbetsytor. Och en arbetsplats är en begränsad arbetsyta för mig. Där finns yttre ramar jag själv måste förstå både i tid och vad man kan och får göra samt lagom press, när jag begränsar mig till att fokusera på det viktigaste.
Därför kan jag ha full koll på jobbet – utan att det så lätt funkar hemma. Men med den ökade stressen av återgång i arbete har jag inte lyckats upprätthålla ordningen jag behöver ha hemma. Det som andra gör utan att tänka, en sk automatisering, funkar inte perfekt när man har ADHD. Det krävs aktiv tankekraft, vilket tar energi som man måste uppbåda.
Jag är faktiskt bättre på kaoshantering, att agera snabbt i punktinsatser utan att behöva tänka, än på att plocka undan varje dag. Kaospilot trots allt. När saker rejälskiter sig står jag pall och gör rätt, tar snabba beslut och agerar.
Jag har efter insikterna om min diagnos insett att tråkvardagen tar energi för att jag inte gör slätstrukna saker utan att behöva tänka. Automatiseringen brister. Jag stannar idag t ex alltid upp när jag ska gå över en gata och tänker så det knakar att: Nu måste jag koncentrera mig på att jag går över en gata med bilar.
Men ju mer stressen ökat sista månaden efter ett antal kriser i min närhet vilka jag ryckt in och och som påverkat mig, även om jag håller ihop, så har jag noterat att jag inte alltid väntar på att bilar ska köra förbi, utan springer över gatan utan mitt ADHD-säkerhetsavstånd jag arbetat in.
Jag har krasst fått inse en hel del saker sedan ADHD-diagnosen. Att jag medvetet måste pränta in saker andra kanske tar för givna? Som när jag lärde mig att vika min tvätt? Jag skojar inte. Vika tvätt kunde jag innan. Men jag gjorde det inte för jag slog till skygglapparna för att slippa se istället. Torkställningen stod i vardagsrummet i ett par veckor och jag kom aldrig igång. Förklarade skamset detta triviala men stora vardagsproblem för min ADHD-KBT-terapeut.
Hon tittade på mig som det var helt naturligt och sa: Du har ju ADHD. Allt blir ett enda bludder för dig. Börja med tubsockorna. (Hon hade nog lärt sig metoden när det ännu var modernt med tubsockor.) En sten lossnade från mitt bröst för att hon inte tyckte jag var dum i hela hövvet.
Bra tips jag kom på själv i processen med tvättvikningen var att lägga en filt på golvet där jag lade den vikta tvätten, en kategori åt gången. Då kan man också ta rast och återgå. Jag tror jag gjorde det av renlighetsskäl, men det funkade fantastiskt bra och terapeuten sa att jag hittat nyckeln. Av en slump, liksom.
Skapa arbetsyta. Filt på golvet att vika tvätt på. Kanske duk under symaskinen med tygerna. Se diskhon som en arbetsyta och titta bara i hon när man diskar. En ho åt gången. En sak åt gången. Och avsluta arbetsytan efteråt.
En sak i taget. Mitt mantra idag – som lyckas när jag hinner fokusera. Stress är ännu ett problem. Är jag för stressad blir det ett moment 22 för då glömmer jag t o m att ta min ADHD-medicin.
Har fortfarande problem med igångsättning eftersom det är ett evigt problem för mig. Vi med ADHD har naturligt en lägre aktivitetsnivå i hjärnan och behöver stimuleras antingen vi är överaktiva eller lågaktiva.
Det kanske skulle funka med centralstimlerande medicin, men jag har svarat illa på den. Så jag håller fortfarande på och jobbar hårt på fungerande strategi där. Och vet att rutiner är boten till det man inte gör automatiskt. Och har svårt att ha rutiner utan press utifrån för min hjärna har en egen agenda.
Men jag kan alltid bjuda hem någon och jisses vilken fart jag får, hemmet blir kliniskt rent och välordnat i ett nafs. Växlar lätt upp i turbo med motivation. Det jobbar jag fortfarande på att hitta sätt att uppbåda i vardagen hemma. Tips?
Att ha ett jobb att gå till underlättar eftersom jag verkligen vill få ordning under helgerna. Röja ordning och stryka inför en ny vecka. Känns viktigt när jag känner mig lite betydelsefull. Spelar inte jag nån roll spelar inget någon roll.
Att vara hemmavarande är likställt med kaos för mig. Är en sådan person som jobbar extremt bra mot en deadline. När alla dagar är grå kan man alltid göra det jobbiga imorgon, eller i övermorgon. Och det skapar ångest att sitta fast med de simplaste av saker. Blir liksom inte automatiskt tänd på att diska. Det säger nog de flesta. Men för mig blir det ett livsavgörande problem som påverkar allt, även min rehabilitering, eftersom jag måste arbeta hårdare för att få en fungerande stressfri vardag. Antagligen skillnaden mellan att ha en diagnos eller inte. Jag behöver begränsningar av arbetsytor och behöver veta tidsgränser för att känna motivation.
Läs mer om ADHD-hem.
Senaste kommentarer