Posts Tagged 'skola'

Att riskera mista sitt enda hemspråk – kommunikation på ”autistiska”.

Integrationsförsök i skolan som leder till värre utstötning? Vi kan inte förutse hur inkludering av annorlunda barn till vanliga klasser kommer att fungera för alla våra olika ”diagnosbarn”? Alla har de mycket specifikt individuella behov. Vi föräldrar till dessa skatter, och även andra oroas dels av själva förflyttningarnas verkningar för våra överkänsliga barn, samt undrar hur bra det egentligen kan bli att alla sitter tillsammans i klassrummet? Kommer barn med autism och ADHD att då i längden få mötas på egna villkor och få tillräckligt stöd som är likvärdigt eller ännu bättre än det var i de särskilt anpassade studiegrupperna?

En debattartikel i Aftonbladet: Vad gör ni med våra ungar, Jan Björklund, signerad av en stor mängd kreativa människor menade bla att: ”Tänk dig själv att din skoldag utspelade sig på ett tivoli. Hur mycket skulle du lära dig i fritt fall? Hur bra skulle du redogöra för de bakomliggande orsakerna till mellanösternkonflikten i brantaste backen på berg-och-dalbanan?”.

Bakgrunden till det gemensamma uppropet i AB var att: ”Stockholms stad har ändrat reglerna för tillägget på skolpengen som går till barn som behöver särskilt stöd i skolan. Många får nu ett lägre belopp och en del blir helt utan. För många barn betyder det att skolan blir i princip omöjlig att genomföra, skriver dagens debattörer, och vädjar till utbildningsminister Jan Björklund att ändra på lagen så att dessa barn får rätt till stöd.”

Det krävs för allas skull att dessa unga blir undervisade med rätt metoder och får mycket stöd – satsningar i överkant – så de inte ständigt får uppleva misslyckanden. Och på ”ett språk” de förstår – det sättet som gör informationen tillgänglig för dem. Och det innefattar både pedagogik och en anpassad miljö som inte stör dessa vissa elevers överkänsliga sinnen! 

Vi är många föräldrar som är oroliga för hur det kommer att bli när våra barn som behöver anpassad undervisning ska in i vanliga klasser. Bloggen Prestationsprinsen berättar HÄR.

Många föräldraröster berättar om katastrofer för barnen själva när deras invanda värld ska vändas upp-och ner pga ett nytt nyck när barn med särskilda behov ska undervisas med alla andra, i stora klassrum. Trots att barnens diagnoser och dessa funktionsnedsättningars kännetecken talar för att det kan bli komplicerat. Kan vi lita på att de barnen inte skuffas undan på olika sätt? Förstår alla hur dessa diagnoser kan gestalta sig? Vid ett oanpassat och okunnigt bemötande blir dessa unga verkligt handikappade. Omvärlden måste anpassa sig, eftersom funktionsnedsatta inte kan.

Så här berättar mamman Tina Wiman om sin dotter med autistiskt syndrom som autismvariant, samt ADD: ”Mathilda har en begränsad ork att fungera, och när hennes tillvaro inte anpassas, tydliggörs, struktureras och förklaras, då orkar hon inte mer.” Dottern bröt ihop efter att ha haft en vikarie som inte hade kunskap om diagnoserna. Flickans begränsade ork hade – av okunskap, eller nonchalant ointresse – bara gått åt till att försöka förstå. Antagligen utan att lära sig något annat än att inget gick att förstå – eftersom inget under vikarieperioden anpassades efter hennes personliga förmågor.

En blind person kanske hade blivit lika stressad av att tvingas anteckna från vita tavlan för att få godkänt i undervisningen? Inte för att dissa synskadade, utan försöka förklara hur de nya skollösningarna kan slå mot funktionsnedsatta elever.

Exempelvis Björkhagens skola bara ”kör på – för lärarna har blivit så inspirerade av olika studieresor(?!). Rektorn anger att tanken bakom deras inkluderingsprogram är att att: ”Alla duger som de är.. [..] Ambitionen är att alla barn i upptagningsområdet ska gå i vanlig klass och följa den reguljära undervisningen – med stöd av specialpedagoger eller resurspersoner. [..] Det är ett ständigt pågående värdegrundsarbete – vårt uppdrag är att möta elever, var de än befinner sig i sin utveckling”.

Vilka elever är det hon menar egentligen? Är det elever som alltid gått i stor klass som får känna att de duger som de är – i jämförelse? Den här skolan ”bara kastar sig ut”. Lite fortbildning säger en lärare på Björkhagens skola; att vore bra. Fast det kanske vore mer människovärdigt med en kvalificerad specialistutbildning innan man genomdriver experiment med barn som redan har problem och leker med deras livschanser?

Det verkar lite luddigt vilka diagnoser som avses med ”särskild undervisningsgrupp”? Normal eller -överbegåvade elever? Har särskoleelever och eller barn med autism eller ADHD samma behov pedagogiskt?

Det finns olika åsikter kring inkludering. Som att när man säger att alla duger och är bra, så kanske det ska betyda att de annorlunda får nya kompisar. Blir hembjudna, och går på aktiviteter ihop? Får de? Verkligen?

Lärarna ignorerar kanske i sina blåögda utopier många grundläggande individuella problem i sitt; ”att alla ska med”? Vilken elev som helst kan ju känna sig utpekad av att få specialundervisning i klassrummet eller att lämna klassen för specialundervisning i annan sal.

En autistisk elev eller en elev med ADHD blir antagligen till största delen för störd av alla sinnesintryck i stor klass för att kunna arbeta. Ljud, många människor i rörelse  och olika luktintryck som kan upplevas som obehagliga. Och taktila missar, som att bli fysiskt berörd. Allt detta kan störa dessa elever otroligt mycket. Skolarbete under de premisserna – är det rättvisa förutsättningar – i en helt oförutsedd och oanpassad miljö?

Att man vid dessa neuropsykiatriska diagnoser också blir desorienterad av förändringar – det verkar vara helt okänt av klassintegrationsivrarna. En autistisk person kan få ett sammanbrott om de bara har bytt ut en detalj på favoritfiket – som bordsdukarna. Autistiska personer ser världen främst i detaljer – och har medfött svårt att sammanfatta alla träden till en skog. Många stora fördelar och talanger kan helt hämmas vid fel förutsättningar.

cirrrrkus

Förstår ni verkligen hur drabbade vissa kan bli – mitt i den vackra tanken om att ”alla duger”? Risken är att ”vanliga elever” känner sig bättre än – och utifrån betraktar de andra ”som udda cirkusfreaks”?

Nu kanske jag har en negativ tro på medelmänniskan? Men all mobbing kommer från självhävdelsebehov och de som utsätts är de annorlunda. Alltså våra fantastiska barn – som behöver lugn och ro med allt de redan har som extra pålagor i sina liv.

Alla behöver umgås frivilligt och på sina egna villkor, utan att behöva anstränga sig för att passa in i hårda sociala krav. Sedan kanske våra speciella barn vill umgås med andra utanför lektionerna. Eller inte. Alla har inte samma behov. Kanske orken och koncentrationen räcker och intresset finns för att mingla, men det är inte heller säkert. Frivillighet – bra grej.

Fotnot: Önskar länkar till blogginlägg i ämnet, samt forskningsunderlag och pedagogiska resultat av inkludering. Lägg in i kommentarsfältet? Jag sladdar ju bloggmässigt in lite sent i debatten. Ungefär det första engagerade som jag bloggat på XX antal månader.

Sveriges skam har slagit oss till marken.

Nu är vi också där.

Blockerad

Jag har hört sedan länge från andra föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar/npf att det är svårt och utmattande och krossande i vanmakt – att begära insatser från vården vid en misstänkt npf-diagnos.

Efter en fastslagen diagnos när man verkligen behöver hjälp från sin kommun för att underlätta för sitt barn och sin familj måste man också nästan veta allt nytt själv på förhand eftersom man inte får så bra information och att man måste vara sin egen handläggare i princip. Och allt tar evinnerlig tid. Har hört det där i många vittnesmål från personligt drabbade. Och sedan hamnade vi själv där.

Jag och min lilla familj har ägnat en stor del av veckans dagar under det senaste halvåret till att kämpa med/mot myndigheter. Nu har det lossnat lite, men hjälpen till mitt barn via rättighetslagen LSS – lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade – bad jag om första gången om för 20 månader sedan utan att något reellt hände på 18 månader.

Och då har ändå min sambo, som inte varit med hela vägen utan kom in med lite ny kraft gjort merparten av det senaste sega men viktigaste arbetet i kommunikation med kommunen och fått saker att hända med sin stora envishet, om än det gått otroligt långsamt, gentemot hur brådskande behoven varit. Allt är inte klart än, så kampen fortsätter.

Men utan min sambo som ombud? Då vet jag verkligen inte var vi biologiska föräldrar eller vår dotter hade varit nu? Hur många andra har någon bredvid sig som orkar, älskar och bryr sig och aldrig ger sig, när man själv går på knäna, i nattlinne?

De allra flesta kontakter via mail och telefon för dotterns del, och även angående mig har min sambo fått ta. Jag klarar det inte längre efter några års kamp. De får kommunicera med min partner och jag kan ge honom information. Orkar inte ta det på annat sätt – om det inte är skolan som har dagligt ansvar för vår dotter. Jag kan knappt gå utanför dörren längre. Varje telefonsamtal till mig innebär en stor press.

Nu förstår ju så klart inte skolan, flera olika vårdinstanser eller kommunen riktigt hur många andra som trycker på och ska kommuniceras med. Ibland är det tre oerhört påfrestande möten varje vecka med dessa instanser som får mig att bara vilja sova ett halvår. Men som den rediga moder jag är går jag dit och får med lock och pock släpa med mig en väldigt mötestrött avkomma. Hon har verkligen fått nog av möten och ständigt nya ansikten, hon också.

För sju månader var jag så svårt utbränd att jag trodde jag var helt slut. Nu har det gått sju månader till utan lättnad, utan tvärtom har jag fått mer pålastning. Men det är märkligt hur mycket man klarar. Även om jag sedan ett par månader går i nattlinne halva veckorna och undviker att lämna hemmet.

Läget i oktober 2012 var lika ordlöst som nu: För svårt för ord.

Har nog helt enkelt haft det väldigt tungt, väldigt länge. Glad att jag insåg i tid vad som var viktigast och beslutade att bloggen fick vila och att bara vara nära, nära mina närmaste. 

Om man undrar över ”den andra sidan” av ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, så är jag idag ett levande bevis på vad det kan innebära att vara diagnosförälder, och det är inte underlättat av att själv ha brister i orken pga egen egen neuropsykiatrisk diagnos.

Även om jag är stolt över att jag aldrig har svikit mitt barn! Man kan mer än man tror när det gäller livet.

Men detta är ett av områdena där välfärdslandet Sverige ska känna en stor skam och genast borde bättra sig.

Idag spelar i allt för många fall ingen roll hur akuta hjälpbehoven är – utan allt handlar om att ha ork att tjata så mycket och ofta så att de vill slippa en..

Idag skulle jag nästan rekommendera en familj i nöd att inte söka hjälp – eftersom det tar så mycket kraft från ens familj och viktiga roll som förälder. Och den hjälp man kan få från habilitering och kommun kan vara marginell.

Trots beslut är det ofta för lite. Sedan får man försöka ta ett nytt andetag och orka överklaga också. Hjälpen har om man väger in annat inte alltid en avgörande roll – eftersom den kostar så mycket av ens ork att få.

NPF-föräldrars berättelser

Dessa äkta röster med sina historier är menade att chockera ovetande till verkligheten som många npf-familjer lever i. Om hur vardagen kan vara när barnen har npf-diagnoser/neuropsykiatriska osynliga funktionshinder som ADHD, Aspergers Syndrom eller inom övrigt autismspektra, samt Tourettes Syndrom, OCD/OCB -tvångssyndrom och ODD – trotssyndrom och relaterade störningar som dyslexi, dyskalkyli eller språkstörning.

Ett okänt land för de flesta. Publicerar endast det som föräldrar skrivit när jag slängde ut frågan. Fler föräldraberättelser finns i min länksamling.

Orkidémamman -Det var en gång en lärare som jämförde barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar med Orkidéer. ”De är väldigt svåra att sköta om, men när man väl får dem till att blomma, så är dem otroligt vackra”. Om ett vardagsscenario: Anton tar WII-dosan och slår hårt i Matildas huvud. Matilda blir vansinnig, och ledsen. Flyger på Anton och slår så hårt hon kan! Anton tycker att hon ser jätteroligt ut. Han kan inte tolka känslorna bakom hennes beteende och han känner inte smärta som vanliga barn. Matilda tar då sina tummar och trycker in i hans ögon. Hon har lärt sig att DÅ skriker han. Anton blir förtvivlad. Han flyger på Matilda för att svartögd slå henne. Han är vansinnigt arg och anser sig vara orättvist behandlad! Att det var han som startade det hela, det finns inte för honom. Han ser ju inte sammanhanget! Anton är 6 år och har autism, adhd och språkstörning, Matilda är 8 år och har autism, adhd mm.

Aspergermamman – Min son ”M” är 7 år och har diagnoserna Aspergers Syndrom och ADHD. I familjen finns även lillebror, 4 år, som utreds för främst ADHD (men även autism), och lillasyster, 2,5 år som förmodligen är neurotypisk, maken som har drag av Asperger och ADHD samt jag som är neurotypisk.
Att bajsa i skolan, det är svårare för M än för andra barn. Han är fortfarande det enda barn som inte torkar sig själv. M har svårt med balansen och koordinationen och behöver barnpall för fötterna och en liten toalettring så han sitter bra. M:s handviftningar gör det hela svårt. M blir hindrad av tanken på att någon utanför kan höra att han bajsar. Det finns två dörrar till toaletten och en massa ljud kommer också in till honom från de andra barnen, när de är i kapprummen. Eftersom han har överkänsliga sinnen, och hör allt extra tydligt, stör det hans koncentration. Ofta får vi gå hem för att han ska kunna lätta på trycket.

Pappa F berättar: Problemet är att många situationer blir oförståeliga för den som inte är insatt. De ser bara att man som förälder är kass på att sätta gränser. Som i morse när jag måste springa och hämta ett skohorn till min 18-åring och hon sen slänger det rätt ner i golvet – rena turen att hon missade min fot – och fräser hejdå och drar.
Eller när hon som 16-17-åring behövde nya skor och vi hittade ett par som kanske var ok, men hon orkade inte prova dem så då får pappa knyta skorna (tror du folk ser snett på en då…?). Sen ber jag henne gå runt en hylla för att känna lite och då säger ungen ”då vill jag ha glass” och jag säger ”ok” utan att tveka… Hade du berättat den storyn för mig innan Aspungen fick sin diagnos så hade jag tyckt att den pappan var ju inte klok i huvudet!

Sen har man ju dessa situationer som säkert uppfattas som lustiga, som när dottern snubblar på ett mattetal som går ut på att man ska sätta upp en graf över priset på morötter där morötterna kostar 5kr/kg och påsen kostar 2kr. Författarna har tänkt att priset blir 5x+2kr, men Aspungen kör fast och påpekar mycket riktigt att hon inte vet hur många påsar det går åt! I en annan uppgift används istället taxi med pris per km + framkörningsavgift och den fungerar även för aspiesar. Eller ska jag säga den fungerar även för ntv? Så varför tänker man inte till en gång extra och gör logiska matteuppgifter som funkar för alla?

Mamma L reflekterar: Det är väldigt svårt att hitta situationer som inte bara ses som slappa föräldrars brist på uppfostran osv – när barnen har neuropsykiatriska funktionshinder och vardagen upprepande blir väldigt svårhanterad. Detta tål att tänkas på!

Mamma M: Ca kl 19-20 på kvällen här hemma snurras det på rejält. Då kommer det stora damprycket. Lillkillen 8 år går upp på tå och springer runt runt i köket – vi har ett stort kök med mycket yta. Medan resten av familjen försöker parera när kvällmaten plockas fram eller föra ett samtal vid köksbordet och då menar jag verkligen springa runt runt tills han är helt slut och kommer och kramas och äter lite och sen är det läggdax. Nu kan detta undvikas, dock inte alltid om han kanske badar innan läggdax osv. Storkillen 20 år i dag fick också dampryck vid samma tid när han var yngre fast då var det åla på golvet tjata i mitt öra och gå tätt tätt inpå mig – helst på mig, terrorisera hundarna och få dom upp i varv. Ingen ovanlig kväll alltså för oss. Att ständigt tänka ett steg före sina barn, parera och plocka av dom grejer dom står och grejar med. Kan vara prydnadssaker medan dom pratar utan att dom tänker på det, så man undviker att nåt går sönder eller parera dom verbalt när man ser att en groda är på G. Svårt detta – men det är vår vardag och vi är vana vid detta.

Mamma S berättar att barnen oftast är helt slut efter en skoldag och inte orkar göra läxor. Att dom spelar för att tanka lite energi. Att allt måste sitta perfekt på kroppen. Att dom måste göra saker i viss ordning.

Mamma C om problemet att inte kunna komma med flera uppmaningar direkt efter varann som åtminstone jag lätt gör när jag blir stressad av att det inte händer något när det gäller sonen – eftersom det då kan låsa sig helt för honom.

Mamma L om att köpa barnkläder: Alla 12-åringar ligger nog inte på golvet och skriker efter ett tag att de inte orkar mer.

Mamma V, med dotter med Aspergers, ADHD och OCD/Tvångssyndrom – om läxläsning: Dagens stora bävan, hemläxorna. Det tar ca 1 timme att få henne till bordet eller skrivbordet. Det är så många undvikande ”ska bara”. Hon har varken koll på var penna eller suddigummi är, trots att jag försökt ha ett set, som försvinner spårlöst när hon lånar dem. Vilka sidor i läxboken som ska göras är inte alltid antecknade eller boken/uppgiftspapprena ens med hem. Hon lyckas sällan själv med det, fast lärarna försöker påminna – men har så mycket annat att tänka på och kan inte hänga med och se att det verkligen blir gjort.. När vi ihop med läraren har försökt att skriva upp vad läxorna är – så har dottern direkt suddat ut – eftersom vi inte har skrivit med den typ av bokstäver hon måste ha för tillfället. Tvången tar över och motarbetar vår hjälp. Vi påbörjar uppgifterna, hon skriver stelt och spretigt ner första svaret. Mycket fixerad vid hur det ser ut, inte vad svaret är. Hon har också svårt att hålla i pennan pga av tvång och tics. Släpper pennan, spretar med fingrarna och trycker sig med tummen i handflatan. Försöker lite igen. Sedan ger hon upp och rinner av stolen i protest, ner på golvet. Vi kan inte lyfta upp henne till sittande ställning på stolen igen, för hennes kropp är som gelé. Försöker då med att läsa upp språkläxan muntligt då hon ligger ner, antingen bland klädhögarna på golvet eller i sin säng. Det går ganska bra då – när hon bara får lyssna och slipper alla extramoment med att både läsa, hantera pennan och skriva ner sitt svar. Men varje kväll? Familjelivet går i spillror av dessa konfliktfyllda timmar som skolan kräver av oss.

Vi behövs synas, så att vi blir till riktiga människor och familjer för andra.
Vi som aldrig hade anat att livet skulle bli så här.

Ni kära bloggläsare får gärna berätta era egna personliga historier i kommentarsfältet.
Eller maila mig på vvvirvelvinden@hotmail.com för ett senare inlägg,
vilket jag inte kan säga när det blir – med tillräckligt många nya vittnesbörder för ett inlägg.
Kommentera!?

Ny specialpedagoginriktning.

Goda nyheter för framtida elever med koncentrationssvårigheter:

Pressmeddelande från Högskoleverket: ”Regeringens mål att elever ska ges förutsättningar att nå de nationella målen i skolan ställer ökade krav på specialpedagogisk kompetens.

Slutsatsen av rapporten ”Behovet av en särskild specialpedagogexamen och specialpedagogisk kompetens i den svenska skolan” är att kraven i examensbeskrivningen för specialpedagogexamen är allt för snarlika kraven för speciallärarexamen, som idag har sex olika inriktningar.

Med de fördjupade specialpedagogiska kunskaperna ska studenterna inom den nya inriktningen bland annat ges verktyg för att arbeta med förskolebarn och elever med koncentrationssvårigheter orsakade av flera olika skäl — något som inte täcks in i speciallärarexamen idag.” 

Skolan – för vems skull.

Läste ett blogginlägg idag som heter Skoluppgifter som hindrar barns lärande & utveckling om en rent dum läxa för en tredjeklassare. Opedagogiskt och rent skadligt för barnets fortsatta lust att lära att ge ett barn som har problem med att läsa ett prov som baseras på läsning.

Där missade läraren på riktigt det viktigaste i kärnämnet pedagogik. Att lyckas få ett barn att lära. Det är utmaningen med alla barn och särskilt barn med svårigheter. Att lyckas överbrygga hindren med både fantasi och ren vilja, gärna med en bred kunskap i botten. Även om en kreativ person med inlevelseförmåga har mycket gratis. Vissa är mer lämpade bara.

Själva knorren i blogginlägget är hur Micke löste det anpassat och intelligent. Jag beundrar bra pedagoger. De borde faktiskt få mer betalt än de dåliga.

Tro mig, pedagoger utan inlevelseförmåga att hantera problem i inlärning finns det gott om. De som inte antar utmaningen i barn som faller utanför mallen, för att de kanske inte kan, vilket sätter ljuset på något som lärarutbildningen borde sätta ljuset på mer.

Skolan och dess pedagoger måste finnas till för eleverna, inte tvärtom. Vuxnas kapacitet måste användas för att hjälpa alla barn i skolan att komma till sin rätt.

Micke Gunnarssons bloggs underrubrik är Samhällsförändring, våra barn och sociala medier. Han arbetar också som föreläsare och har skrivit boken ”Det är bara de som bestämt sig för vart de ska som kan gå vilse” om en vändpunkt i livet.

Utanförskap redan i skolan leder utför.

Sedan regeringsskiftet har under de senaste åtta åren antalet pensionerade unga 2o-24 år, ökat med 80%, nästan fördubblats. Arbetslinjen har blivit utslagningslinjen inte bara för de redan utanför arbetsmarknaden utan drabbar unga så kraftigt att de inte ens har en chans att skapa sig en framtid med arbete, lön och semester.

Forskare vid Umeå Universitet har nu färdigställt en rapport på uppdrag av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. En huvudfråga i rapporten är i vilken utsträckning förändrade villkor och krav på arbetsmarknaden har bidragit till det ökade antalet unga och unga vuxna med aktivitetsersättning.

Författarna visar att unga med låg utbildning, tidigare arbetslöshetsperioder och försörjningsproblem är överrepresenterade bland dem som beviljas aktivitetsersättning. Deras huvudsakliga slutsats är att den ökning av antalet unga och unga vuxna med aktivitetsersättning som har kunnat urskiljas med stor sannolikhet kan relateras till inträdeshinder på arbetsmarknaden och en benägenhet att medikalisera i grunden sociala problem.

Det utredarna inte säger är att de som inte har en chans att komma in på arbetsmarknaden är de med neuropsykiatriska diagnoser. Att skolan inte tar vara på alla elever och de som behöver det mest. Utredarna uttrycker att man gör utanförskapet till ett medicinsk problem. Men det är ju faktiskt ett medicinskt problem som det inte satsas tillräckligt på i skolan, om vi ser till den här gruppen med ADHD, Aspergers mm som ofta har stora svårigheter i skolan.

SvD skrev igår att den formella orsaken för 73 procent av ungdomarna är adhd, autism och Aspergers syndrom. Unga som inte har klarat gymnasiet är kraftigt överrepresenterade bland personer som får aktivitetsersättning.

Nu står alltså en ny generation inför utsikten att hamna ännu mer utanför samhället i social misär med stor risk för kriminalitet, psykiskt illamående och missbruk som på sikt kostar samhället otroliga pengar.

Uppskattningsvis har 25-40% av grova återfallsförbrytare ADHD. Se det 1,5 timmes långa föredraget med ekonomen Ingvar Nilsson som sätter siffror på samhällets slöseri då olika samhällsinstanser räknar ekonomiskt kortsiktigt i stället för att ha en övergripande långsiktig handlingsplan. Samhället tillåter utanförskap iom sin underlåtenhet. De unga som inte klarar av skolan och har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, vilka signaler får de av att sättas på Aktivitetsersättning, direktpensioneras till undantag från samhället?

Karolinska Institutets ADHD-projektet på Norråkersanstalten med näst högsta säkerhetsklass, påvisade att ett koncentrat av personer med ADHD finns på landets anstalter. Ylva Ginsberg som är överläkare i psykiatri har lett Norråkersprojektet och säger i Tidningen Läkemedelsvärlden att det inte är ett tidigare kaosartat liv eller miljö som skapat störningen. Funktionshindret kom först. Visst kan mångas kriminalitet förklaras utifrån en sjukdomsbild. Men även om ADHD är en riskfaktor för både missbruk och kriminalitet så kompliceras sjukdomsbilden av till exempel uppväxtmiljö. Det primära nu är att se om killarna fungerar bättre i fängelsemiljön, om de lättare kan ta tillvara de möjligheter som faktiskt finns inom kriminalvården. Nästa steg är att se om de kommer att klara sig bättre när de avtjänat sitt straff och om återfallen minskar i den här gruppen. Men dit är det långt.  Redan tidigt märktes en minskad våldsbenägenhet på ADHD-avdelningen.

Det är ju nu bevisat att ADHD-behandling sparar miljarder i kriminalvården.
”Människor har fått ett nytt liv efter en lång tid av kriminalitet, det är något av ett mirakel. Men samtidigt inställer sig också frågan varför man väntat så länge på att försöka hjälpa dessa människor när det ger dem ett nytt liv och det samtidigt finns enormt mycket pengar att spara för samhället” skriver Ingvar Nilsson i ett pressmeddelande från Kriminalvården.

Jag ställer mig samma fråga. Ska verkligen unga med neuropsykiatriska funktionshinder klassas ut innan de ens fått gå i en klass som fungerat?

Som en kuriositet var det dessa ADHD-behandlade fångar som bakade kaka och hade det mysigt när vårdarna på Norrtäljeanstalten hade glömt låsa för natten. Notoriska återfallsförbrytare som ändrat sitt beteende pga ADHD-utredning, terapi och medicinering.

I stort sett den här texten, utan kladdkakan, publicerades nyss på Newsmill: Unga med neuropsykiatriska funktionshinder klassas ut. Där finns också flera andra av mina texter om neuropsykiatriska funktionshinder NPF.

Samhällskostnad av obehandlad ADHD.

Miljöpartiet gav Ekonomen Ingvar Nilsson i uppdrag att räkna på den långsiktiga samhällsekonomiska förlusten av nedskärningar i skolan, kommun, landsting och påföljande utanförskap och utslagning. ..”varje individ är ett ansvar för flera olika institutioner och därmed landar på olika konton på olika myndigheter så syns aldrig den totala kostnaden någonstans som en summa.”

Rätt investeringar i god tid kan spara mångmiljonbelopp.

De ekonomiska exemplen i filmen handlar om outredd ADHD eftersom detta är en riskgrupp.

1,5 timme, men mkt bra jämförelser mellan långsiktiga satsningar på barn och motsatsen.

http://svtplay.se/v/2587749/svt_forum/utanforskap_fraga_pa_mp-dagar


Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 236 andra följare

%d bloggare gillar detta: