Diagnoser för att få hjälp

Vissa hävdar att en neuropsykiatrisk diagnos som ADHD och Aspergers stigmatiserar barn som visat sig inte klara skolans förväntningar.
Kanske det, men det är ju eftersom trångsyntheten i samhället tyvärr härskar.

Alla som kommer till neuropsykiatrisk (npf-)utredning är ju redan tungt märkta av otillräcklighet. Annars söker ingen de svaren som sätter otillräckligheten svart på vitt. Tror någon verkligen det är för skoj skull som människor utreds inom psykiatri eller neuropsykiatri? Och med tanke på hur lång väntetiden är för vuxna och hur föräldrar ofta får kämpa, hur kan någon tro det inte finns belägg och problem?

Jag läser Micke Gunnarssons blogg om hans vardag på skolan med inlägg som, utan att nämna ordet diagnos, handlar om det som jag och många av mina medbloggare inom neuropsykiatriska funktionshinder bloggar om: Att inte passa in. Jag önskar att jag också kunde undslippa att nämna neuropsykiatriska diagnoser. Men jag är för märkt. Frigöra mig går inte idag eftersom min egen ADHD-diagnos med förklaringarna var så pass nödvändig för att ens orka leva vidare. Jag behövde ett system att placera frågorna och svaren i, som förut enbart inneburit att det var mig det varit fel på.

Problemet som behöver uppmärksammas handlar om barn – och även vuxna som fått hjälp senare än de hade behövt – blir så mal placé. Som inte får lov att passa in eftersom systemet är för trångt och trångsynt.

Senaste inlägget från Micke om barn som är begåvade på något sätt, som alla är, men ändå känner sig värda skit: Vad gör vi av barn med skolnedsatt förmåga, om barn med talang som ändå känner sig helt utanför. Och visst har alla ett värde för den de är? Eller?

Som sexbarnsmamman Madelein med egen diagnos och vice ordförande i Attention Göteborg som har några diagnosbarn nyss skrev om: Det här med diagnoser. Vi vill inte att diagnostisering ska behövas. Men..

Vi tvingas kämpa för utredningar i detalj om varför våra barn och kanske vi själva inte passar in i varken skola eller reguljär arbetsmarknad – fast det kanske inte verkar vara så stort fel på någon av oss. Bara att det kanske inte blir några grundskolebetyg och därmed inget gymnasium tar emot. För att det är som en motsatt tratt att komma in i arbetslivet. För att på dessa egenskaper som vi ofta ändå är glada för, så följer psykisk utmattning med depressioner och utbränning när vi når taket då mallen är för snäv med krav som inte passar våra personligheter. Det är orättvis utslagning det handlar om som individen inte kan påverka för att bevisa sin rätta kompetens, eftersom det knappt finns någonstans då en särhjärna kan komma till sin rätt.

Har man Aspergers och är duktig på något anses man inte vara bra nog om man inte samspelar som förväntat socialt i fikarummet. Har man ADHD behöver man mycket av hjärnfrihet också och få köra på när energin finns och sedan vila. Inget av detta finns instiftat i arbetslivet. Det är den där jävligt trånga boxen det är fel på.

Även om utredningarna behövs för individerna för att kompensera biologiska obalanser och tillkortakommanden i hjärnan vid ADHD, eftersom det finns en skillnad. Vid Aspergers handlar det inte om medicinering utan om anpassning av platsen man ska verka i och lite insiktsterapi om hur resten av världen fungerar. Vilket också behövs vid ADHD för att samhället ska få det extra gottaste.

Men diagnoserna nyttar idag mest till att för att vi som föräldrar när vi ser våra barn, kanske med våra arv i generna, kanske efter våra egna halvt förstörda liv, ska få rätt hjälp till våra ungar. Så de inte dör, för många ungdomar med neuropsykiatriska diagnoser tar livet av sig. Självskadar sig för att markera sin känsla av värdelöshet under depression, för att de verkligen är misslyckade i jämfört med förväntningarna i ramarna de inte satt och inte förstår. De unga kan också få ätstörningar eller tar till droger för att döva. För de duger inte. Bekräftelsen som är så nödvändig för växande unga uteblir helt och utanförskapet förstärks.

Är det OK?

Det är åt helvete fel på samhället och då tycker jag det låter som en plattityd. Ingen vill vara dålig eller misslyckad. Men jag har sett för mycket sorg bland dessa kaleidoskophjärnor som aldrig får passa in, om de inte har väldigt mycket tur och flyt. Som de som inte behöver en utredning för att deras egenskaper tas tillvara och ges lön för mödan för. Utredning blir det enbart tal om när det börjar bli problem. Ibland väldigt tidigt. Annars kan man tala om en diagnospersonlighet lite skojsamt, när ens egenheter fungerar perfekt där man hamnat. Men det är inte så lätt att hitta det ultimata forumet i arbetslivet idag, som det ser ut.

Vi vill egentligen inte ha diagnoser. Det är inget som vi har valt frivilligt – utan vi har tvingats. Annars är vi och speciellt våra särskilda barn i framtiden ganska chanslösa.

Vi har inte gjort något fel, är absolut inte latare eller har skummare intentioner än andra. Vi vill inte vara sämre rättskaffens skattebetalare än andra, utan just det kan vara största drömmen om ett normalt liv! Fråga en kåkfarare som vill bli en Svensson? Men samhället och skolans form vägrar att inlemma oss. Det finns ingen plats för oss. Trots våra förmågor och viljor.

Visst känns det och är fel, fel, fel att först behöva bli exkluderade ur normalitetsmallen för att kanske ha en lite större chans till att få in en tå in i samhället med handikappspoäng och kanske få chansen ett drägligt liv. Men enda chansen idag.

Tyvärr. Vi vill helst att alla ska få vara med. Jag ser bara samhällsförluster i exkluderingen. Inga diagnoser vore idealet – i en idealvärld.

Diagnoser är kanske inte det bästa. Men de behövs och är absolut inget att hymla om. För utan dem vore vi ännu mer utsatta och utanför.

11 Responses to “Diagnoser för att få hjälp”


  1. 1 Sara Brännholm april 29, 2012 kl. 4:49 e m

    Åh. Så.Bra.
    Jag vet ju inte hur det är att bli diagnostiserad i barn-ålder, men mina betyg från skolan är absolut en indikation på att det skulle behövts. Min diagnos lättade ”ångesten” både för mig och mina föräldrar, när jag väl fick den som vuxen. Och det förklarade även tre sk. utbrändheter för mig.
    Diagnoserna är nödvändiga. Absolut och de lättar så otroligt mycket för de drabbade och de drabbades närstående.
    Dessutom undrar jag, det skall finnas hiss i hus som är högre än visst antal våningar, för handikapade, bland annat. Det finns specialplatser på bussar för rörelsehindrade, det finns handikaptoaletter på offentliga rum (oftast i alla fall, sen att vi kan diskutera hur bra de är är en annan sak)….När är det vår tur?

  2. 2 prestationsprinsen april 30, 2012 kl. 10:07 f m

    Bra sammanfattat och uttryckt om behovet av diagnoser och hur de egentligen inte alls borde behövas….

    Funderade själv på samma tema häromdagen på min blogg. Ja, vi som kämpar för större förståelse och kunskap om NPF ramlar ju in i de här tankarna med jämna mellanrum eller hela tiden.

    • 3 Victoria maj 1, 2012 kl. 12:24 e m

      Ja, man vet ju läget när man dryftar de här problemen – och möjligheterna. Jag blir lite trött av att höra att jag är fixerad vid diagnoser, det är jag inte alls. Jag ser bara verktyget, som vi absolut behöver i nuläget.

      Victoria


  1. 1 Många funderar och tänker på behovet av diagnoser och att de inte borde behövas… | Prestationsprinsen Trackback vid maj 3, 2012 kl. 10:20 f m
  2. 2 När har man diagnos? « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid maj 8, 2012 kl. 2:10 e m
  3. 3 Statistik. « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid maj 10, 2012 kl. 9:42 f m
  4. 4 Att förstå en Asperger-flicka. « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid maj 15, 2012 kl. 7:12 e m
  5. 5 Varför bråka om npf-diagnoser? « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid maj 28, 2012 kl. 6:57 e m
  6. 6 Slutsats: Stenålderskost och urval av de starkaste orsak till ADHD och autism | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid november 1, 2014 kl. 2:50 e m
  7. 7 Skolans snäva ramar blundar för verkligheten. | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid maj 12, 2015 kl. 5:35 e m
  8. 8 Lång process till stöd när diagnos krävs | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid december 17, 2015 kl. 8:59 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: