Jag och min hjärna föreläste i Stockholm.

Igår föreläste jag för första gången. Reste till Stockholm över dagen. När tåget rullade in i huvudstaden tänkte jag att Stockholm är en storslaget vacker stad. Som om hon vore den undersköna storasystern till Göteborg – som är den söta lillasystern som aldrig riktigt kan mäta sig med den förstfödda. En lillasyster som kanske är lite mjukare och lättare, men som inte kan mäta sig med när Stockholm flirtar med sina långa ögonfransar med sina vida vatten och husen som speglar sig i ytan från motsatt strand.

På tunnelbanan blev jag erbjuden att köpa ”Lankömm”. Avböjde och sa att jag inte använde Lancôme. Men vilken utmärkt service!

Hade under den angenäma resan gått igenom mitt material en sista gång och begav mig till konferensen. Var inte ett dugg nervös, men var inne i min bubbla och gick långsamt, allt en strategi för att inte höja pulsen och känna mig svettig. Inget kaffe flera timmar innan, för magens skull.

När det var dags gick jag in och satte igång med PowerPointen som stöd och tog del för del som jag planerat det.

A

Hade jag glömt något kunde jag ju så klart återvända till det när historien löpte vidare och jag tyckte det var relevant. Hoppas det var lite underhållande – för det var meningen – trots det allvarliga ämnet som avhandlade min långa väg mot ADHD-diagnos, samt rehabiltering, som mer blev en habilitering och en upprättelse för mitt människovärde än att lyckas rehabilitera mig tillbaka till arbete.

Men jag tror faktiskt att de inte hade vågat skratta om de velat – även om jag såg att de log ibland – för att de visste att jag inte har haft det lätt. Men jag hade inte tagit illa upp – alls. Men det kan så klart vara känsligt för någon som kommer ”från andra sidan” och berättar om sitt liv. Men jag ler åt det knasiga.

Det var ju personal från FK, AF mm som jobbar med rehabilitering. Kändes som det var många socionomer i rummet. Alla lyssnade uppmärksamt, det kändes bra. Såg nickande huvuden, leenden och några fnissade när jag refererade till populärkultur som de uppenbarligen kände igen.

DdDet var nog mycket att ta in för dem när de försökte skapa sig en bild av mig och mitt liv på en timma. Det var nog mycket olika. Är en motsatsernas människa, mångfacetterad med högt och lågt, allvar och livsglädje blandat. Jag berättade om det riktigt svarta och svåra, sedan berättade jag om hur duktig jag var – ibland. Kändes lite som jag skröt, men jag ville också ge en positiv bild av ADHD och att man kan vara stolt och lycklig.

Allt är inte misär, även om mitt liv innan diagnos var det och även om det är skitjobbigt att ha ADHD ibland. Så blir jag glad av ADHD, när jag och min hjärna battlar och kämpar för att komma överens – som ett gammalt par. Åhörarna var empatiska och respektfulla men jag ville absolut inte att de skulle tycka synd om mig. Så jag berättade det som är bra också, det jag tycker jag är skitbra på. Och ibland i samma andetag att det inte går så bra ändå alltid. Om ansträngningarna.

Jag tror det blev mycket att ta in, men jag är nöjd med ett skratt, varma leenden och att jag hörde hur de hämtade andan ett par gånger, som i chock över hur jävligt vården betett sig ibland, trots att det verkligen varit allvar.

Efter halva föreläsningen sa jag ärligen spontant: Tycker ni jag hoppar mycket? Jag tycker att jag är jättestrukturerad. Spontana skratt. Så klart.

HDe fick en stor dos ADHD på en gång och efteråt insåg jag hur mycket min hjärna snurrar och virvlar sig fram runt punkterna och återknyter efter utflykter. Hur mkt strategier och förklädnader jag än har – så insåg jag efteråt att jag har en ganska kraftig ADHD.

De fick uppleva the real deal.

Jag hade kunnat interagera mer med publiken så klart och eftersom jag inte föreläst förut tittade jag mer på min datorskärm än på storskärmen. Men mina punkter och anteckningar låg där på bordet bredvid datorn, så det blev så automatiskt. Nästa gång ska jag ändra på det.

Jag gick omkring lite, men bordet stod så jag inte kom till andra sidan storbildsduken så lätt. Hade sett gôrknäppt ut om jag trängt mig förbi. Och jag hade tappat känslan helt. Speciellt om jag rivit ner duken. Ska se till att möbleringen möjliggör att jag kan röra mig över större ytor nästa gång, möblera om lite innan om det behövs.

DDe kanske tyckte det var för många enskilda detaljer och ett för vilt spann av trådar samtidigt? Jag är nöjd med det ändå, men hoppas att de hängde med, även utan ADHD.

Om inte annat fick de insikt i hur det är att träffa någon med ADHD – de fick göra studiebesök i min hjärna och i mitt liv.

Glömde att säga att de fick lov att ställa frågor, samt om att de skulle fylla i utvärderingar, som jag hade glömt skriva ut och ta med. För jag har ingen aning om hur jag nu beskrivit timmen stämmer med hur åhörarna upplevde föreläsningen. Återkoppling är jätteviktigt, man ser inte så lätt sig utifrån och det var också synd att jag inte hade möjlighet att filma mig själv och recensera.

Vilat idag, kunnat sova en timme på dagen med öronproppar. Lagat mat och glömt plattorna på. Det var länge sedan. Jag mister helt skärpan när jag är lite extra trött. Repat mig lite så jag kan skriva ner detta. Men det är nog en rörigare text än vanligt för jag inte har ork att redigera så mycket, skriver som tankarna kommer. Tror iaf jag gör mig förstådd?

Man blir trött av ADHD för att det är ansträngande, vanliga saker är det redan – så en resa tur och retur Gbg-Sthlm tog kraft. Men det var klart värt det.

Jag är så stolt över mycket, både att jag kommit ut ur det mörka med min positiva personlighet ganska intakt och jag kan skapa igen. Och jag är stolt över att det går att berätta om vägen hit – och stå för att jag har insett att jag har ett värde. Trots att jag inte fick rätt hjälp till arbetsrehabilitering. Jag har habiliterat mig själv till ett värdigt liv. Och mot förmodan insett att det är värt mer än vilken lön som helst.

Och observera att rubriken säger ”jag och min hjärna” – inte tvärtom. För igår vad det jag som styrde mest. Men hon är ju alltid med på ett hörn och lägger sig i.

Advertisements

8 Responses to “Jag och min hjärna föreläste i Stockholm.”


  1. 1 Fredrik Larsson december 13, 2012 kl. 8:48 e m

    Tänkvärt! Jag brukar ha en liknande förhållning till resten av kroppen eftersom den envisas att bete sig allmänt motsträvigt. JAG är en sak, min kropp en annan… Anar jag något liknande?… 😉

    Kanske är det så man måste göra, rent strategiskt, för att kunna hålla sig borta från förtvivlan och undergång? Åtminstone har det varit så för mig. Må vara att jag ser lite illa, hör lite illa, går illa (luktar säkert illa också) samt har ett immunförsvar som envisas med att angripa den egna kroppen – undra på att man inte är sams med den – men tankar, känslor och tal är minsann inte handikappade!

    Kanske är det så att även vi icke personlighetskluvna får ett drag av me, myself and… Irene? Man blir sin personlighet som man köper, sin irriterande del av personligheten som man INTE köper och så försöker man få omvärlden – Irene och andra – att bli måttligt förvirrad liksom att undvika att hamna i slagsmål med sig själv…

    Men allra mest spännande vore ändå att tänka sig en föreläsning där föreläsaren INTE har hjärnan med sig. (…) Och nu slår det mig att jag upplevt några dylika… men samtliga inom den akademiska världens hank och stör… Jag KAN ha gjort mig skyldig till någon själv… *HOST!*

    • 2 Victoria Qvarnström december 14, 2012 kl. 1:12 f m

      DU är ju en knäppgök utav rang! *komplimang*

      Jag försöker ständigt att övrerlista min hjärna, hon är dessutom piggare än jag nu för tiden. Jävla bitch!

      Jo, jag separerar mig från både depressioner, som är en sjukdom, inte jag, samt från den dominanta hjärnan. Hon agerar ju helt galet självständigt, ibland (oftare förr) mot vad jag vill.

      Tror/vet du om någon alls hänger med om en föreläsare släpper och låter det spela fritt??
      I mitt fall, utan ramarna jag hade satt upp, så hade bara andra med ADHD kunnat hänga med i svängarna. Jag TYCKTE ju att jag var osedvanligt strukturerad – för att vara mig.. 😉

      /V

  2. 3 Sarah december 16, 2012 kl. 8:03 e m

    Hej Victoria!

    Jag har läst nästan alla dina inlägg. Du skriver otroligt bra och jag känner igen mig i mycket och det känns skönt. Jag fick i höstas diagnos ADHD. Vilket är en lättnad eftersom nu förstår jag varför jag är som jag är. Äntligen en förklaring på varför jag klarar vissa, väldigt komplicerade saker, men inte det enkla som att ta hand om hem och hushåll etc.
    Jag hoppas att du fortsätter skriva och dela med dig av ditt liv. Om du ska hålla fler föreläsningar så hoppas jag att du kan meddela mig skulle va lärorikt att få lyssna på dig.
    Jag kan se att vi på min arbetsplats skulle ha nytta av att få ta del av dina erfarenheter. Jag kan skriva mer om det om du kontaktar mig via mail.

    Mvh
    Sarah

  3. 4 Maria Seger december 26, 2012 kl. 9:05 f m

    Hej Viktoria!
    Jag var en av af-personerna (psykolog) som lyssnade på din föreläsning. Du gjorde ett kanonjobb! Det var intressant, lärorikt, sorgligt och ibland fantastiskt dråpligt! Vi var alla imponerade av dig och din förmåga att dela med dig, så att vi kunde förstå hur himla svårt det faktiskt kan vara! Vi fick förståelse för hur det kan bli för våra sökande och idéer om hur vi kan förbättra vårt arbete!
    Tack igen för din fina föreläsning!
    /Maria

    • 5 Victoria Qvarnström december 27, 2012 kl. 3:56 e m

      Tack så mycket! För att vara första gången kändes det bra, mest för att jag inte var nervös. Ska förbättra detaljer jag i efterhand inte tyckte var ultimata.

      Och trevligt att höra att ni kanske fick något till livs att använda i ert arbete – att ni som jag vill förbättra saker.

      Önskar dig ett gott 2013!
      Mvh Victoria

  4. 6 Mikael januari 5, 2013 kl. 5:25 e m

    Hej 🙂

    Du har skrivit om särbegåvning tidigare, och som en (tvärvetenskaplig-)beteendevetare(och medmänniska! 😉 ) som bl.a. har särbegåvning och HSP(Highly Sensitive Person) som något av specialområden – så ”låter” det som om att du kan vara just särbegåvad.

    Flera av de internationellt stora namnen inom området särbegåvning är överrens, om att det inte är graden av något specifikt område/intelligens som ”avgör” om någon är särbegåvad – utan att sättet att tänka, resonera och processa information/känslor/upplevelser/kunskap/o.s.v. – snarare är det som påvisar en särbegåvad/särbegåvning.

    Nu kan jag ju gissa fel, eller/och så kanske du har en kombination av ADHD och särbegåvning – men av det lilla jag hunnit läsa i din blogg såhär långt, så ter det sig rätt så tydligt för mig.

    Mvh
    /M

    • 7 Victoria Qvarnström januari 7, 2013 kl. 3:53 e m

      Men!

      Oj, då var jag lite dåligt påläst i inlägget, för det i ditt mittenstycke hade jag missat.

      Nu blir jag ju så klart smickrad, även om jag inte håller med dig om det där om mig. Men visst händer det saker i hjärnkontoret. 🙂

      Tack!
      Victoria

  5. 8 Mikael januari 7, 2013 kl. 8:42 e m

    Det tror jag inte, då det var den information de flesta utgick ifrån, och det hänger kvar en hel del fortfarande, så du var troligen påläst, men kanske inte på uppdaterad info?

    Vad ”de säger” är att särbegåvade generellt har allt från väldigt hög IQ, ner till i princip ”normal”, kanske lite över normal(t.ex. 100-110 till 200+). Så det är knappast orelevant med den kopplingen.

    Säg till om det är något specifikt du undrar över. 🙂

    Exempelvis, det sker troligen ett stort mörkertal med feldiagnostiseringar(ADHD, ADD, Asperger, autism, Tourettes, borderline, bi-polär diagnos och några till) – där det egentligen främst rör sig om särbegåvade individer(som i fel/dåliga/osunda sammanhang i t.ex. hem eller/och skola/jobb ofta uppvisar symptom på dessa diagnoser, när de inte mår bra/har obalans i sina liv). Ca 15-20% av en population är utifrån dessa mer ”nya” rön särbegåvade i ett eller flera områden – så som du säkert kan föreställa dig, så är 15-20% rätt så många människor.
    Samtidigt som allt för få läkare, psykologer, psykoterapeuter och även psykiatriker har goda kunskap i ämnet, och några som har en liten susning, men som bär med sig felaktiga uppfattningar(t.ex. att en särbegåvad bör ju klara av skolan galant, på egen hand utan stöd – fast det är tvärtom, en särbegåvad behöver ofta(inte alltid) ett mycket gott stöd – och med hjälp av det så kan den särbegåvade invidien komma långt).

    Gillar du att dela med dig av ditt/dina specialområden? Att blöta och stöta de ämnena(och kanske andra ämnen som för stunden är intressanta) med andra personer som har liknande intressen eller/och kunskaper?
    Ser/drar du också gärna paralleller mellan olika områden, alltså ser/upplever ett ”system”, där två saker som folk vanligtvis aldrig ser ha någon form av koppling – för dig tydligt visa sig fungera utifrån samma principer/system?
    D.v.s. en blandning av god anylytisk förmåga Och kreativt-komplext associerande tänkande.

    Det är ”urtypiskt” för en särbegåvad. Avsaknad av de förmågorna, och ett skarpt om än mer linjärt/addativt tänkande/intellekt är då generellt utmärkande för de med diagnosen Asperger.
    Troligen många med diagnosen Asperger som är särbegåvade och blir upprörda när de hör/ser att folk/andra säger/skriver att ”Aspisar” inte är kreativa o.s.v. – som då egentligen är särbegåvade.

    Vidare så brukar särbegåvade vurma för andra människor Och djur, ogillar starkt orättvisor, ogillar ”meningslöst lalal-på-ytan-prat”. Är känsliga för nyanser inom olika områden, fysiskt/sinnesmässigt såväl som psykiskt. Vanligtvis väldigt viktigt med äkthet, att vara, att bemöta och bli bemött på ett genuint vis – empatiskt djup – kunna ”läsa av” människor(och djur) och olika saker som rör sig i, eller gränsar till, sitt/sina specialområden(politik, musik, sång, bild/konst, matematik, o.s.v.).

    Ja, finns oerhört mycket att säga om det hela, så om du har frågor, fråga på. 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: