Odiagnostiserad ADHD – stulna år.

Nu har jag vetat i snart tre år vad som felat i mitt liv. Jag var inte psykiskt sjuk för att jag fick återkommande depressioner, bråddjupa depressioner varje månad.

Det började i tonåren med många vakna nätter med tankar jag var tvungen att skriva ner då jag försökte få ordning på hur omvärlden funkade, för jag förstod ingenting. Andra människor var så konstiga. Högstadiets klassföreståndare undrade varför jag var så hålögd och trött.

Men jag strävade målmedvetet, valde bort och fokuserade alla studier på kommunikation och levde vidare med siktet ställt framåt och hittade saker i livet som gav mig kraft, endorfinkickar och poesi.

Inte alltid de bästa valen långsiktigt. Skyddade personuppgifter var väl ingen ungdomsdröm? Men hey, jag var aldrig rädd för att kasta mig ut. Nånstans landar man alltid? Håret växer väl ut när man testat pappas hårtrimmer och den råkade vara inställd på rakning. Kaospilot av hävd. Olika konsekvenser kostade, men mycket rikedom stoppades också ner i den där påsen man ska fylla med liv.

Jag var en typisk odiagnosticerad ADHD-flicka som senare blev kvinna. Den kreativa, tankevilda, pratiga, uppfinnande vännen som aldrig behövde vara ensam. Men någon gång på vägen tar det stopp, så är det bara. Orken tryter förr eller senare  om man misslyckas med sin höga strävan och springer maraton med gipsade ben utan att veta om det. Allt blir så mycket tuffare. Det ger alltid besk eftersmak att vara så intensiv om man inte har en himla tur att hamna på en plats i livet då man ska vara sån där och får stöttning just för det man är särskild på. Att brinna ensam utan resultat. Det tär.

Sitter och tittar i backspegeln nu när jag kunnat börja ta mitt liv tillbaka efter åratals av sjukskrivning. Viktigt för mig att berätta är att jag aldrig ville ha den typ av sjukskrivning som skulle betyda pension utan vidare frågor. Jag begärde att min status skulle omprövas vartannat eller vart tredje år.

Och jag mådde verkligen dåligt för det mesta. Ville inte leva. Ångesten var så svår att jag reagerade som jag fått en örfil de två gångerna under dessa tio år då ångesten släppt helt. Mådde jag bra, kanske för att jag var nyförälskad, fått nytt jobb, så kändes ändå oron i magen av att något skulle radera allt, eftersom ångesten alltid återkom med full kraft. Jag kunde aldrig leva helt, hänge mig åt lyckan, det fick jag lära mig av upprepningen av kraschar. Jag fick aldrig må bra, hur positivt jag än försökte tänka.

Oavsett hur dåligt jag mådde kunde jag inte förlika mig med att jag inte kunde jobba igen, efter jag totalkollapsat 29 år gammal. Det fanns aldrig på min karta att jag inte hade något att ge samhället. De sjukskrivande vårdgivarna log vänligt, men gjorde inget för att göra mina drömmar till viljes. Min identitet är att göra, verka. Även om ingen annan trodde på mig. Hade jag gett upp och godtagit pension hade jag antagligen idag haft mindre bekymmer om framtiden och Försäkringskassan. Men också, det hade inneburit att jag inte hade följt min känsla och stridit för den. Jag visste att jag hade nåt att ge, att jag kunde mer än inget.

Jag fick bara inga svar om varför utav psykiatrin, inga svar som höll. Jag är logisk pragmatiker, trots mitt huvud högt i skyn. Svaret att jag hade depressioner var ju liksom inte så omvälvande, läkarna såg bara vad jag själv upplevde. Fick inga svar som förklarade så jag kunde förstå eller göra något åt att jag ville dö var tredje vecka under tio år. Fast jag ville inte dö, men jag orkade egentligen inte leva. Jag fortsatte bara existera för att mitt hjärta vägrade sluta slå. Jag stannade kvar för att jag hade ansvar mot andra, mina anhöriga, mina kära och främst mot mitt barn. Överlevde inte en enda dag för min egen skull. Var inte kvar för att jag ville och gillade läget och såg en spännande framtid. Det är svårt att överleva när man hatar att göra det. Tur att jag hade pliktkänsla nog, när inget annat fanns. För en dag kom livet åter. Jag var häpen.

Men jag sov bort allt jag kunde av smärtan. Det fick jag. Sov 12-18 timmar av dygnet för att jag inte klarade att leva. Sjukt, eller var jag kanske bara lat? Lovar, att när jag fick min ADHD-medicin Strattera som gav mig normal dos vakenhetshormon, så blev jag chockerad av att behöva lära mig leva ytterligare åtta timmar per dygn. För jag visste inte längre hur man gjorde när man vaknade, gick upp, tog tag i dagen.

Tio år? Förstå? Jag kan det inte idag nu när jag fått livet tillbaka. Vem var det det hände egentligen? Hur ska jag hantera mina stulna år? Under den tiden hade jag hunnit bli vad som helst yrkesmässigt och inte levat i ekonomiskt armod. Överläkare inom neuropsykiatri hade varit fint. Om jag inte hade lidit av en odiagnoticerad ADHD.

Hade inte skaffat barn för 12 år sedan om jag hade vetat att jag skulle återfå depressionerna. Aldrig. Trodde på allvar att det var över. Det hade bara börjat ..

Och ingen jävel, oavsett åtta år plus i högskoleutbildning, tänkte utanför den lilla psykiatrirutan.

Syrran fick nog och betalade en utredning inom neuropsykiatrin privat för mig, när fler och fler av syskonbarnen började få diagnoser. Hon sa; Du ÄR inte psykiskt sjuk. Du är så så stark och sammanhållen ändå. Det är något annat.


Jag fick min ADHD-diagnos privat av syrrans sparpengar eftersom psykiatrin vägrade skicka remiss för utredning. 16 000 kronor kostade mitt återtagna människovärde. Sedan den dagen har jag levat, igen.

Har ibland tänkt och tvivlat, för att min utredning gjordes privat. Man får väl vad man betalar för? Precis som vem som helst kan tänka.

Men fick fastspikat av Arbetsförmedlingens psykolog som tjöt när han såg mina begåvningskurvor från utredningen att jag är ett skolexempel på typisk ADHD.

I de psykologiska IQ-testerna en bit över medel på kunskap och begåvning. Ordkunskap, inga problem alls. Bild och form, med beröm godkänt.

Och så sluttar kurvan brant från medelvärdet 100. Arbetsminne och hastighet, på 85. Och 70 betyder särskola.

Hur klarade jag två års högskolestudier, när jag grät mig igenom första terminen och hade omtenta på varenda tenta under två år? Snacka om extraarbete och stress utöver rimlig gräns. Helt utan någon studieteknik alls eller extraanpassning, som man har rätt till där idag, med min funktionsnedsättning, om man vet om den. Kunde på en muntlig tenta tala om på vilken sida svaret stod, utan att veta vad svaret var.

Koncentrationsstörning, fel fokus, det var jag. Men jag är stolt över att jag kom igenom. Sedan kraschade jag, två år efteråt när jag hade tre jobb parallellt.

Så mycket ADHD-varning att jag nästan är förvånad att ingen annan såg det.

Men ADHD-kvinnor var inte modernt än. De, vi fanns inte då.

Idag finns jag. Min intensitet har mattas något. Men jag sörjer inte att den spattiga hjärnan backat lite. Hade jag fått diagnos och rätt stöd tidigt kanske jag gjort storverk. Nu är jag glad för att kunna leva och glädjas. Är inte besviken för att jag lever. Hur ska jag kunna fundera på alla ”om”?

Det var ett hårt uppvaknande att plötsligt se en framtid, jag som hade gett upp hoppet. Vad gör jag nu?? Tar dag för dag och njuter som fan av att leva.

Hur jag gör det ger sig. With a little help from my friends?

Är så glad att mitt barn fått sin mamma tillbaka. Nu sover inte mamma jämt längre. Mamma har vaknat.

Nu jävlar vill jag känna att jag lever och får något gjort, och då för min skull. Även om andra gärna får ta del av min nyfunna livsglädje och inspiration. Den räcker till. Har man varit död ter sig små problem i livet just som små.

Jag känner igen ljus när jag ser det och börjar nästan vänja mig.
Kisar lite förvånat ibland bara.

Advertisements

44 Responses to “Odiagnostiserad ADHD – stulna år.”


  1. 1 Pia januari 12, 2011 kl. 7:17 e m

    Hej och tack för din fina berättelse som berör mig. Det första jag läser av dig. Det är så synd att du inte tidigare fått en vettig förklaring till dina svårigheter. Har svårt att förstå att du nekats utredning, trots kontakt med psykiatri. Så glad att du nu fått den hjälp du så väl behövde! Hoppas att du därmed också fått veta att det förutom medicin också finns en hel del sätt att träna sin hjärna på koncentration och uppmärksamhet? Hjärnan kan liknas vid en muskel precis som övriga kroppen! Det går att träna knoppen likväl som kroppen ;-). Jag gillar mindfullness, det datoriserade arbetsminnesträningsprogrammet RoboMemo och andra kognitiva hjälpmedel exempelvis handdator där du kan påminnas om saker som lätt ”glöms”, då man har en bristande koncentration och uppmärksamhet. Den motoriska aktiviteten som följer med en ADHD-diagnos är jag lite avundsjuk på … Kanaliseras den på ett bra sätt så uträttas ju stordåd såsom simmaren som tog 9 guld i OS 😉

    • 2 Victoria januari 13, 2011 kl. 9:24 f m

      Tack för alla tipsen! 🙂 Jag är intresserad av minnesträning som Robomemo, men den kostar licenspengar. Det finns andra gratisprogram eller program för iPhone, om man nu hade en sådan. Fast jag är inte koncentrerad nog att göra en sån träning ironiskt nog. Det verkar ju skittråkigt!
      Men Mindfulness är jättebra för alla som har stresspoblem.
      Jag har inte den motoriska aktiviteten utan det är min hjärna som går på högvarv som en kompressor ibland. Alltså den typiska ”kvinnliga ADHD:n” som inte syns utåt och medför att flickor inte får hjälp i skolan lika snabbt som killar. Men visst kan jag också få fart ibland när hjärnan vill, fast jag har, som många med ADHD en lång startstsräcka.

  2. 5 dyslektiskairrfarder januari 15, 2011 kl. 1:15 e m

    Underbar läsning, eller tja den är ju inte underbar alls utan egentligen väldigt skrämande! Men det hela är skrivet på ett underbart sett! Hoppas verkigen att du får leva igen lite av dina stulna år!
    Jag ska själv försöka få tummen ur och få till en privat utredning efter som den ”lokala vårdens psykologer” nekade mig vård även om ”hon privat visade på alla sett utom sa rakt ut, för det får hon inte att det mycket väll kan ligga en ADHD dignos i bakgrudnen för min situation, eller tja det är väll mer här tvärt i mot dig. Här är det en kille med ADD (tror jag, vem vet jag kanske bara är lite lat)

    Stort tack viktoria för du uppmärksammade på det här inlägget!

    • 6 Victoria januari 21, 2011 kl. 10:13 e m

      Låt larmlamporna blinka när folk kallar en lat, när man vill kunna, mest av allt! Kämpa på! De har antagligen fel. Och du har rätt.

  3. 7 Turte januari 17, 2011 kl. 11:26 e m

    Du är underbar med ord och skriver med en igenkänningsfaktor som är litt skrämmande… Förutom barnet och pappas rakmaskin => mig

    Glad du har fått hjälp och glad jag hittat din blogg!

    p.s. Angående hjälpmedel, jag blev introducerad för MemoPlanner och kände att dette var just den grejen som skulle kunna hjälpa mig styra upp mitt liv. De kom från Sthlm till Gbg för att visa den och det kändes lite tryggt. Fast detta hjälpmedel är inte i Västra Götalands sortiment och måtte tas upp i möte högt upp. Resultatet blev ett nej, inte så konstigt kanske. Men orsaken till nejet var att MemoPlanner verkade så bra att flera nog skulle vilja ha det, och det förstår vi ju alla att så kan det inte gå till!
    Jag blev alltså utan och tappade modet, förslag mottas med tack – har en HTC Desire Android. d.s

    • 8 Victoria januari 21, 2011 kl. 9:38 e m

      Andra får gärna tipsa här! Jag är teknikblind för nya grejer, om jag inte får direktinstruktioner av en människa. Instruktionsböcker går inte, så jag kan inte ta till mig några nymodigheter. Almanacka och mobilklocka, det är det jag har.

  4. 9 Mari januari 30, 2011 kl. 5:34 e m

    Hej,
    himla bra skrivet, när kommer det mer? 🙂 Har varit med om nästan samma hiskeliga historia. Behövt diagnosticera mig själv trots långvarig terapi!, men bekostade iaf inte utredningen själv utan fick den rätt snabbt med lite ”tjat”. Nu hoppas jag att livet är på rätt spår. Har precis påbörjat journalistisk utb och har som ev uppslag att skriva om odiagnosticerad ADHD hos kvinnor. Om du kan tänka dig att bli intervjuad så mejla mig gärna.Jag blir liksom du så jädra förbannad över det här, konsekvenserna i människors liv.
    Vänligen Mari

    • 10 Victoria januari 30, 2011 kl. 6:38 e m

      🙂 Jag dödade ju min gamla blogg Tankar i lösvikt för att jag inte orkade ta bort över tusen inlägg och bara lämna vissa kära viktiga kategorier. Har försökt skriva mer, vill inte copy-paste:a gammalt och det verkar som de två första åren efter en diagnos väcker mest tankar av bearbetning?
      Sitter och skriver på annat för mig själv.
      Jag kan tänka mig att bli intervjuad. Blir jätteglad att höra att du påbörjat utbildning!! Behöver höra om lite hopp nu, för mitt liv har gått i stå, känns det som. Har jag inte lite flyt nu, vet jag inte var jag tar vägen. Du kan läsa mer om min rehabilitering här: http://www.newsmill.se/artikel/2011/01/25/rehabilitering-p-allvar-eller-bara-sk-despel
      Arg, det är bara förnamnet på vad jag är, när jag inte är ledsen.
      Mailar dig.

  5. 11 Mari januari 30, 2011 kl. 7:01 e m

    Tråkigt höra att ditt liv gått i stå .. så har det varit länge för mig (även om det alltid hänt avsevärt mkt mer än i andras liv) men nu hoppas jag det är change for real 🙂 Läser gärna din text om rehabiliteringen. Höres på mailen!

  6. 14 Gullan Lindberg januari 9, 2012 kl. 1:55 e m

    Ja jävlar i helvete…mitt liv har följt EXAKT samma spår som ditt, på alla plan! Jag har dock inte sovit i 10 år, men inte långt därifrån!

    Förlåt, men satan i gatan vad befriande det är att läsa om sitt eget liv i en annans skrud. Ytterligare ett stöd för att jag kan montera ner känslan av att vara skyldig till att mina egna depressioner inte läkt helt på 6 år…nu vet jag att jag som sökte och sökte efter ett svar gjorde både rätt och så gott jag kunde.

    Det är min husläkare som ska skämmas över att han inte en enda gång på över 10 år remitterat mig vidare till s-p-e-c-i-a-l-i-s-t, dvs psykiatrin!!! Detta trots:
    -att mina depressioner gått mer eller mindre i varann hela tiden (”trots adekvat behandling med antidepressiva mediciner uppnås inte full remission” som det t o m står i min journal och som enligt socialstyrelsen i sina anvisningar till behandlande läkare då s-k-a-l-l remitteras till s-p-e-c-i-a-l-i-s-t),
    -att jag gång på gång påpekat att det är nåt som inte stämmer ”kanske förtränger jag en traumatisk händelse i barndomen à la sexuella övergrepp, doktorn, eller har samsjuklighet med bipolaritet eller nåt annat neuropsykiatriskt, doktorn?!”,
    -att jag, varje gång jag återgått till arbetet snabbt blivit sämre och tillbaka i utmattnings- eller klinisk depression med tillhörande sjukskrivning och känsla av misslyckande i alla aspekter av livet; jobbet, föräldraskapet, äktenskapet, vänskaper etc etc. 10 år av misslyckanden trots att jag sprungit maraton med gipsade ben varje dag! Ok – nu ryker det faktiskt ur mina öron!

    Det är precis som du är inne på; man blir berövad sitt människovärde. Är jag inte värd mer/nåt annat än det här?! (Jag som är en tillgång, en formel1-bil – det har jag ju vetat hela tiden ;-))
    Hur kan en allmänläkare ”leka gud” i över 10 år?!
    Hur kan en allmänläkare anse att han/hon har rätt att mixtra med mediciner tillika mitt LIV år ut och år in utan att konsultera en specialist?
    Det som gör mig argast är nog att det ju inte bara handlar om mig, utan om mina barn och min man.
    När jag fick mitt första barn för 6 år sen havererade ALLT. Nu – med nya ADHD-diagnosen ter det sig självklart att just jag blev fullkomligt överbelastad av att vara småbarnsförälder, glasklart varför mina depressioner inte har haft en chans att läka under dessa år.
    Ett jävla människoförakt är vad det är. Förakt för svaghet. Förakt av mänsklighet.

    Så nu: upp till kamp! Bli frisk! Återta makten över mitt liv! Ge mina barn den mamma de behöver! Sprida kunskap! Sprida förståelse! Ändra attityder! Minska människors onödiga lidande!

    Tack för den bästa bloggen jag läst,
    tack för att du lärde mig nya saker om mig själv, tack för att du fick mig att känna mig mer värdefull och därmed mer hoppfull!
    Tack för ordet 😉
    Vänliga hälsningar Gullan Lindberg
    Ps! min blogg heter Duktiga flickor mår inte dåligt och finns på blogg.gullanlindberg.se Jag kommer defenitivt återkomma till din blogg och att länka hit från min sida! Ds!

    • 15 Victoria januari 9, 2012 kl. 2:43 e m

      Jag RYSER av obehag Gullan. Men jag blev behandlad likadant – inom psykiatrisk öppenvård, om det kan trösta dig något??
      Alltså, det gick så långt att jag bad en läkare om elchocker för att jag inte orkade ha 10 bråddjupa depressioner per år längre. Men han, som är en av de bästa psykiatriker jag träffat tyckte att ”det var lite drastiskt”. Min psykolog nekade senare att remittera mig till ADHD-utredning på osakliga grunder.
      Jag skulle kunna berätta mer men gör inte det här. Maila mig: victoria.q@live.com eller adda mig på facebook: Victoria Frances Qvarnström, där jag har ett brett nätverk inom npf-neuropsykiatriska diagnoser.
      Jag skriver inte så många personliga mail, det blir för jobbigt. Men du ska veta att det du gått igenom stämmer väldigt bra in på mig också.

      Du är väldigt värdefull, glöm aldrig det. Inte MINST är du dina/ditt barns bästa mamma, och skit i att vara som andra. Du är bäst som du är.

      Jag har länkat till din blogg redan, men har så fullt i huvudet att jag tyvärr kan vara lite dålig på att läsa vad andra (be)skriver. Men jag vet att andra kommer klicka sig vidare, först och främst. När jag orkar läsa kommer du märka det via mina kommentarer. Jag måste vara stark de dagarna jag läser andra ADHD/npf-bloggar eller i specialforum för det gör för ont att påminnas.

      Mvh Victoria – som trots allt ler 🙂

  7. 16 Be juli 19, 2012 kl. 10:47 e m

    Hej!

    Det är så befriande som nydiagnostiserad att läsa en liknande historia. Det gläder mig att du är på bättringsvägen!

    Känner igen tröttheten, slitet och de ständiga uppförsbackarna.
    Sökte min första kontakt med kurator för 17 år sedan, jag var frustrerad deprimerad och visste inte vad som var fel. Fick svaret ”det kommer gå bra för dig, om du bara skärper dig, du är ju begåvad”.
    När jag några år senare fick kraftig panikångest och tjatade jag till mig hjälp, hävdade envist att något var fel. Men återigen fick jag höra ”Det kommer gå bra för dig, det växer bort, du är ju begåvad”.

    Det är lite bittert att minnas slitet, stressen och frustrationen. Men solskensbiten är att jag nu äntligen, efter ännu en diagnos i familjen fått förklaringen. Och psykiatrin var snabba, jag gick i terapi för att få koll på annat och bli mer strukturerad =). Vi funderade på ADHD, redan ett år innan, på deras förslag. Men jag blev uppmanad av vänner att inte diagnostiseras för risken att bli stigmatiserad. Jag var inte så intresserad av medicin då heller. Men pressen utav studierna ökade och jag håll på att gå under. I terapin hade vi i ett år försökt få struktur på min vardag, utan resultat. Då påpekade min terapeut detta och vi påbörjade en utredning.
    Efter många år, efter nya rön och nytt synsätt blev jag uppmanad till utredning. Äntligen!

    Vården börjar äntligen få grepp om situationen, och vi får börja läka såren och hitta en väg. Jag siktar på en Masters med sikte på forskning.

    Ibland tänker jag att vi som levt odiagnostiserade, och klarat oss ändå, har så fantastiskt mycket resurser och kvalitéer, Vi är ju ”begåvade” och nu på rätt väg.

    Kram och lycka till!

    • 17 Victoria juli 22, 2012 kl. 10:57 e m

      Förlåt att jag dröjt med att titta in på nya kommentarer här, men jag har varit och är sliten.

      Tyvärr är ju begåvning en nackdel i att bli upptäckt som diagnosmänniska eftersom intelligens kan mörka problemen – länge, länge.
      Fördelen med att ha IQ ihop med diagnos är att man på andra delar förmår utnyttja sina talanger.

      Men summa summarum kan man bli hemskt utmattad – om man inte vet var, hur, eller varför det glappar i saker man tycker man borde kunna eftersom man är smart nog kognitivt!

      En ”krycka” av rätt diagnos och medicinerng, om man så väljer att testa – det tycker jag att alla är värda. Det betyder ju för många en chans att ta tillvara sina förmågor och orka genomföra alla fantastiska ideer, trots att något haltar ibland. Hoppas du tar ditt Master-diplom och gör gott för mänskligheten!

      Mvh Victoria – som egentligen inte är här just nu.. 😉

  8. 18 Ewa september 6, 2012 kl. 8:34 e m

    Hej jag fick min diagnos förra veckan på min födelsedag. Har levt i 33år utan den. När jag fick min medicin så var det som dimman lättade. Förstår inte nu vad jag har använt tiden till… Sen kom ja på det, jag har sovit. Kram

    • 19 Victoria september 7, 2012 kl. 11:17 e m

      Skulle nästan ha skrattat, om det inte verkat opassande.. Igenkänning. Glad för din skull!
      Gå nu framåt i stora steg.

      Kram!!

      Victoria

  9. 20 Elina oktober 22, 2012 kl. 9:44 e m

    Började gråta när jag läste ditt inlägg. Jag blev nyligen diagnosticerad med adhd och är 21 år. Jag har mått otroligt dåligt så länge jag kan minnas och har känt mig deprimerad sedan tidig tonår och nästan varit helt avstäng. Jag kan relatera till precis allt du skrivit och det känns helt otroligt att jag faktiskt inte är ensam. Att inte vilja leva men inte vilja dö, brukade tänka att få hamna i en koma måste ju vara rena rama drömmen, bara få vara helt avstängd och sova utan att behöva dö. Jag har gjort många dåliga val, tillsluts kändes det nästan som att jag gjorde valen med flit för det blev otroligt självdestruktivt, allt blev alltid fel i slutändan. Idag har jag nästan inga vänner kvar eftersom att jag gång på gång gjorde folk besvikna och inte kände att jag hade något som helst att bidra med då jag bara var helt tom. Jag orkade ingenting, inget var kul längre och varje morgon vaknade jag upp med en klump av ångest i magen som nästan gjorde varje andetag till en utmaning. Med detta var ju tydligen bara en tonårsdepression i kombination med ren lathet. Tillslut började jag att självmedicinera mig med lugnande och smärtstillande för att få bort ångesten och bara få sova, detta resulterade tack och lov i katastrof och äntligen fick jag påbörja en utredning.

    Nu har jag haft min diagnos i ca 6mån och klumpen i magen är borta. Jag kan äntligen tänka en tanke i taget och jag tänker innan jag handlar! Jag lever för dagen och börjar uppskatta saker jag för länge sedan älskade. För första gången på så länge jag kan minnas så känner jag genuin glädje och motivation att påbörja saker och slutföra dem samt orken att sträva mot högre mål. Jag mår bättre för varje dag som går och ser fram emot att se vad framtiden har att erbjuda!

    Tack för ditt inlägg! Jag hoppas flera läser detta och inser att det finns en väg ut ur denna onda cirkel som nog många fler är fast i!

    • 21 Victoria oktober 24, 2012 kl. 5:01 e m

      Jag blir så glad för ditt inlägg – för din skull. Och för att jag också hittade ut till ett liv som kan fungera.Och för att jag med det oönskade jag har gått igenom ändå kan känna meningsfullhet med att berätta. Har du sett mitt inlägg ADHD i bilder? Kolla in om du inte gjort det. Det skapade jag precis efter jag fått min ADHD-diagnos som vuxen för fyra år sedan och det gick upp många ljus..

      Mvh Victoria

  10. 22 Ulf Reinesund februari 8, 2013 kl. 2:08 e m

    Hej! Tack för mycket intressant läsning.Jag antar att du kan en hel del, vid det här laget. Jag hittade hit, efter att jag läst om Robomemo, på nätet. Jag har en son som skulle passa in på den gamla benämningen DAMP, som numer ingår i ADHD, där spektrumet verkar ganska brett, med många olika besvär. Har läst om Robomemo för barn, och funderar på, hur det funkar för vuxna, finns det olika? Sen oxå om Stratteran hjälper för ”rastlösa” barn, som annars är väldigt lugna,men har svårt med koncentration och väldigt lätt, blir störda av allt som händer runtomkring. Hälsningar Ulf.

  11. 23 pumphuset januari 14, 2015 kl. 2:14 e m

    Jag fick diagnosen GAD för 1 år sedan. Trodde det var allt, men efter att ångesten lugnat sig, jag har lugnat mig, har mina svårigheter blivit tydligare. In akut på psyk vid 18. Jag var utbränd vid 23. Nästan 4 år inom vuxenpsykiatrin. Otaliga samtalskontakter. Mina barn önskar att mamma ska sluta sova. Dina texter bekräftar allt.
    Jag missar ibland trappsteg, blir som ett luftsteg. Det du skrev om att du stannar och blåstirrar på dom fick mig att le och gråta. INGEN har fått mig att känna mig så sedd!
    Jag är som du, jag krigar tills sista droppen, men dammsuga betyder (om jag inte ska få besök) sova.
    Tack. Nu har jag en själasyster i dig.
    På onsdag ska jag på mitt första läkarbesök.

    • 24 Victoria Qvarnström januari 15, 2015 kl. 8:16 e m

      Att visa att man kan bli SEDD – en orsak till att jag fortsatt blogga. Jag längtade ju efter det själv under så många onödiga års lidande.
      Nu är det onsdag – hur var det? Bra, det hoppas verkligen. Men om inte – om en läkare inte alls förstår en, så står det ju tusen åter. 😉

      Kram från Victoria, som uppskattar din kommentar mycket! ❤

      • 25 Linda Cecilia december 18, 2015 kl. 10:28 f m

        Jag gjorde QB-test i onsdags, precis nu ringde min sköterska för att intervjua min far. I januari kommer jag ha svar på min utredning.

        Håll tummarna med mig, får jag inga svar vet jag inte vad jag gör:
        Det här är fortfarande det första inlägget som fullkomligt slog mig av stolen i egenkänning. Och avsnittet med trappstegen. Nu ler jag varje gång jag hamnar i orytm 😉

        TACK!!

      • 26 Victoria Qvarnström januari 1, 2016 kl. 9:17 e m

        Åh!
        Lycka till! Svar är det enda som hjälper och kanske lite starthjälp. Vet man inte vad för fordon man har att köra, då blir det knackigt och hackigt! Brrrum brum.. 😉

        Nyårskram från Victoria

  12. 27 Linda maj 5, 2015 kl. 5:29 e m

    Hej. Får jag fråga vart du gick för stt göra utredningen? Jag har själv fått nej av psykiatrin därför att jag klarat en högskoleutbildning (tog 11år) och funderar över att gå privat bara för att få veta, tror att jag haft adhd hela livet, insikten kom med medicinering med Voxra, det enda som hjälpt mot mina depressioner och så läste jag att den även kunde användas vid adhd, hade aldrig tänkt tanken att jag skulle ha adhd tidigare, bara vetat att nåt är riktigt fel i mitt huvud. Det blev lite långt.

    • 28 Victoria Qvarnström maj 10, 2015 kl. 1:05 e m

      Kämpa på. Har du inte ADHD så behöver du får veta det och kanske få annan hjälp. Prova först och ring 1177 – sjukvårdsupplysningen för att komma i direktkontakt med en neuropsykiatrisk mottagning. Ta flera nummer och ring dit och berätta, för att öka chansen. Man kan söka vård i hela landet, väl? I sista hand kan du skriva en egenremiss. Eller be en allmänläkare?
      Det var 2008 jag genomgick min utredning, i Göteborg hos http://www.otoolekbt.se/ men du kan ringa runt eller kontakta Attention och be om råd.
      Önskar dig snart svar!
      Victoria

      • 29 linda.odman@telia.com maj 12, 2015 kl. 12:54 e m

        Tack för svaret! har nu bokat en tid hos en privat firma som gör utredningar så kan ju de tala om för mig om jag har rätt i mina misstankar eller om jag är helt fel ute. MVH Linda

      • 30 Victoria Qvarnström maj 12, 2015 kl. 4:53 e m

        Bra Linda!! Återkom gärna om hur det gått och ta alla tester med ro och var naturlig och helt ärlig!

        Lycka till från Victoria

  13. 31 Charlotta november 16, 2015 kl. 2:32 e m

    Tack, stort tack, för din text!! Så den hjälper! Jag har troligen adhd men får ingen hjälp eftersom jag klarat av universitetsstudier…. Så samhället förlorar genom att fortsätta sjukskrivningar, istället för att utreda, ge medicin och då få en fungerande medborgare …
    Det du skrivit ger mig styrka att kämpa på!😀

  14. 33 Robin januari 11, 2016 kl. 11:25 e m

    Din berättelse berörde mig starkt och du är helt fantastisk som är så uthållig. När jag utreddes privat fick jag reda på att jag hade ADHD som vuxen. Problemet var inte bara min ADHD, utan att jag fick en helt annan diagnos som liten, det påverkade mitt liv ännu mer imstort sätt. Hela barndomen/tonåren bortkastade i stort sätt men när sanningen äntligen kom fram vände hela livet, jag lär mig fortfarande nya saker och det känns så jävla skönt. Däremot så planerar jag att stämma idioterna som gav mig fel diagnos eftersom det skedde på 00-talet och att man visste bättre.

    • 34 Victoria Qvarnström januari 25, 2016 kl. 6:56 e m

      Blir bestört över det du berättar. Tror man anmäler till till Skolinspektioner och Socialstyrelsen, men det kollar du upp. En sak vill jag varna för, även om du vill ha upprättelse för felbehandling. Nu går du framåt, nu SER du framåt med möjligheter till ett LIV. Tänk på att det kan suga ur energin som du behöver bättre för egen del, för din egen framtid! Var beredd på en kamp och ta gärna hjälp att driva dina anmälningar – så du inte går åt på kuppen. Det förtjänar du inte!!

      Kram och lycka till!!
      Önskar Victoria

  15. 35 Emmili Lindberg oktober 21, 2016 kl. 4:09 e m

    Meningen: ”Jag fortsatte bara existera för att mitt hjärta vägrade sluta slå.” Det är precis såhär jag känner varje dag. Tack för att man fick läsa din historia


  1. 1 Tweets that mention Odiagnosticerad ADHD – stulna år. « Bloggmalplace’s Blog -- Topsy.com Trackback vid januari 12, 2011 kl. 1:49 f m
  2. 2 Rehabilitering. « Bloggmalplace’s Blog Trackback vid mars 15, 2011 kl. 11:52 e m
  3. 3 Attitydförändring nu! | gullanlindberg.se Trackback vid januari 10, 2012 kl. 11:21 e m
  4. 4 Det finns inget som är lagom med mig. « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid maj 30, 2012 kl. 10:54 f m
  5. 5 Aldrig för sent – men ändå lite för sent. « Victorias ADHD-npf-blogg. Trackback vid november 21, 2012 kl. 11:15 e m
  6. 6 Lite från bloggsidan skriven av: Victoria Qvarnström | npfbloggar Trackback vid april 20, 2013 kl. 7:37 f m
  7. 7 Mina bästa ADHD-inlägg här. | Victorias ADHD-npf-blogg - om att vara mal placé. Trackback vid maj 29, 2014 kl. 1:32 e m
  8. 8 Mina bästa ADHD-inlägg samlade | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid oktober 26, 2014 kl. 12:25 e m
  9. 9 Välkommen till diagnos-landet!! | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid juli 23, 2015 kl. 1:56 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: