Kritiskt mail om ADHD-humbug med mitt svar.

Besvarade mitt första mail på evigheter. Det ligger 20-25 stycken obesvarade i en särskild mapp i mailen? Inte orkat räkna, knappt orkat ögna igenom. Har inte orkat komma dit igen att orka, än. Just idag svarade jag. Vet inte om jag har orken i morgon. Och jag vill poängtera att jag inte tar illa upp av granskande ögon och ifrågasättande. Frågor med svar kan eventuellt ge en pusselbit, kanske kunskap. Det är insiktsfullt och modigt att tänka självständigt, samla mer stoff och söka svar från olika källor.

Mailet löd: 

Hej, Victoria.

Jag läste precis ditt inlägg ”ADHD i bilder”. Riktigt bra skrivet och illustrerat! Jag kände igen mig i allt du skrev. Lite skeptisk måste jag ändå vara. 

Stämmer det du skriver verkligen? Om man googlar sina problem eller symptom, oberoende vilka de är, så kan ens förkylning bli likställd med cancer. Internet har lika mycket gott som ont, i vissa fall. Det är ett stort hopp mellan den ena sjukdomen och den andra.

Således undrar jag: Hur blir man säker? Jag frågar eftersom jag vill undvika att bli en hypokondriker, som tror allt jag läser på internet. Ringer man en vårdcentral? Ber man om ett ADHD-test? Hur går man tillväga, helt enkelt? Kan det inte vara så att det är ens personlighet? Är ADHD verkligen någonting man kan diagnostisera? 

En del av mig vill avfärda din text som humbug, att din blogg är en tillflyktsort för alla missförstådda och oambitiösa människor som istället för att ta tag i sitt liv gnäller i kör. Jag vill tro att du söker uppmärksamhet och endast har egenintresse med din blogg. Men samtidigt så kanjag inte avfärda den. Ditt inlägg speglar mig så oerhört mycket. Kommentarerna till inlägget är hjärtskärande att läsa, samtidigt som de bidrar med hopp. 

Ja, nu har jag tappat fokus och glömt bort vad jag egentligen ville med detta mail. I stora drag: Hur är man säker på att man har eller inte har ADHD? Vad är det praktiska tillvägagångsättet för att försäkra sig? Jag kanske framstår som hotfull och negativ ovan, men jag tror på att kritiskt granska allt jag läser!

MVH Avsändare.

study-486x364

Mitt svar:

HEJ Avsändare . Inte ett dugg stött för dina kritiska ögon. Dock känner jag igen många av dina känslor, som att det måste vara smitare som ”skaffar” en diagnos för att softa. Typiskt för ADHD och andra neuropsykiatriska/NPF-diagnoser är att underprestera gentemot yttre ställda krav – för att man inte kan, ofta är man ojämn i sin prestationsförmåga. Noll eller 100 är inte ovanligt. Lust triggar en mer än krav, då man ofta inte förstår varför. Skolan kan gå bra, men det kan bli svårare ju högre upp man kommer. 

Jag är inte läkarspecialist, som neuropsykiater, men så här mycket kan jag säga för egen del: Jag fick först två diagnoser inom den vanliga psykiatrin för jag hade depressioner och gått in i väggen och bränt ut mig på arbeten och projekt, fler gånger än jag kan minnas. Jag kunde inte stoppa mig! Depressionerna avlöste varandra, jag kämpade, men utan att komma så värst långt vidare. Läget var helt hopplöst och ibland en zombieliknande tillvaro.
När jag efter lång tid, många år då jag under mina starkare perioder hade försökt rehabilitera mig själv tillbaka till arbete, till slut fick ADHD-diagnosen, så föll allt på plats. Fick äntligen en fungerande karta att manövrera efter. Veta mina styrkor, och svagheter och därmed kunna utnyttja min potential på ett fruktsamt sätt. Inga av de andra diagnoserna eller tidigare terapeutiska behandlingarna hade förändrat mitt mående i grunden. Äntligen fungerade det bättre, jag hade fått en handlingsplan för att själv kunna förändra mitt liv till det bättre.

Hade inte min dotter haft det så svårt och behövt mig och det tagit mycket engagemang och ork, så hade jag antagligen varit på arbetsmarknaden redan för ett par år sedan. Vill jag tro iaf.
Rätt observerat, så finns det många psykiatridiagnoser och somatiska sjukdomstillstånd (inom kroppsmedicinen) som har gemensamma drag och behöver utredas för att utesluta annat, för att rätt behandling ska sättas in.
Som du vet är psykologi mm baserat på studier av både patienter och rena medicinska undersökningar. Det är inte omöjligt att i framtiden många vanliga psykiska diagnoser finner orsaker i outredda neuropsykiatriska diagnoser och tillstånd? Vilket kanske skulle hjälpa många. Vetenskap är ju något som utvecklas och neuropsykiatrin är en förhållandevis ny sådan.
Neuropsykiatriska diagnoser (ADHD, Autism (Aspergers) ÄR personlighetsdrag! Många tycker det är lite fräckt att kalla sig för ADHD:are för att de är lite kreativt spattiga, lite disträ – då känner de sig speciella. Men har man inte problem av dessa typiska drag som bidrar till diagnos, då har man sannolikt inte diagnos! Man kan vara lite hipp som happ, men klarar man av sitt liv, jobba, relationer osv är man ”normal”. Läs När har man Diagnos. När livet är kaos – det är då man behöver en diagnos.
Men detta kan enbart en utredning avgöra och sök remiss till neuropsykiatrisk utredning hos Vårdcentralen eller psykolog etc. Du kan också skriva en egenremiss till en utredande enhet, då du beskriver symptom – och berätta utförande om svårigheter och blockeringar i ditt liv. Var riktigt genomskådande ärlig. För en fasad av perfekthet är ett försvar utåt som du verkligen inte ska ta med dig när du söker vård.
Mvh och lycka till med det du tänker på!
Victoria
PS: Egenintresset handlar, eller handlade de första två åren om ren bearbetning av detta nya, de nya vinklarna. Och de mer personliga inläggen är just det. Men jag är informatör det är en sida av mig som söker fakta i forskning osv och oerhört betydande att också sprida!
Olika läsare har tagit till sig av de olika inriktningarna på bloggen och allt som ger kunskap, återspeglingar och igenkännande hos andra är en riklig belöning för mig. Klart jag blir glad och ofta fäller tacksamhetstårar när jag får veta att någon faktiskt tagit steg framåt pga min blogg! För jag vet vad de gått -och går igenom och önskar ingen mitt långa helvete. Jag skriver om det jag själv hade behövt veta mycket tidigare. Att bidra till hjälp för andra gör mig självklart då starkare! Jag har också många och kära npf-barn i släkten och har fått många vänner berörda av just de här frågorna. Det peppar ju också att vara så starkt personligt berörd som jag är.
Advertisements

1 Response to “Kritiskt mail om ADHD-humbug med mitt svar.”


  1. 1 L maj 20, 2014 kl. 6:15 f m

    Varför tror alla människor att det handlar om lathet?! Att man INTE vill jobba? Vem vill leva på socialbidrag/sjukersättning som är den lägsta inkomsten man kan ha? Ofta har man lyckats dra på sig stora skulder pga inkomstbortfall då Försäkringskassans utredningar har dragit ut på tiden osv. Det är dyrt att ha kroniska sjukdomar som kräver läkarvård och mediciner!

    Vem fan sitter på sitt feta arsel i soffan och bara väntar på att pengarna ska strömma in till det berömda lyxlivet?! I mitt fall har socialen, AF och FK inte gjort annat än ställt krav efter krav, praktik, åtgärder, utredningar osv som har gjort mig ännu mer stressad och ännu sjukare.

    Jag önskar att ni skulle kunna tillbringa en vecka i min kropp, i mitt liv. ADD + Asperger + dystymi + depression + GAD + kronisk smärta och diverse andra sjukdomar som jag får dras med resten av livet.

    Jag blev sjuk i en utmattningsdepression under första året på universitetet, har därför varken utbildning eller jobb. Jag har ingen familj och inga vänner, vem vill dela sitt liv med någon som mig som bara har problem med allt i vardagslivet?

    Jag har blivit så bitter och hatisk pga de ständigt förnedrande, arroganta bemötandet av vårdpersonal som ska hjälpa mig, men det blir istället felbehandlingar som har förstört mitt liv och gett mig kronisk smärta.

    Men det kan aldrig ”bevisas”, inte ersättas på något sätt (det finns inte ens tillräckligt med pengar för att ersätta ett förstört liv, en söndertrasad kropp) för i journaler kan misstag ”mörkas” och vårdpersonalen håller alltid varandra om ryggen och täcker upp för misstagen.

    Jag kommer aldrig ha råd att köpa ett litet hus som är min högsta dröm då det är ytterst påfrestande att bo i en lyhörd lägenhet med jobbiga grannar. Jag har inte mycket att se fram emot, pga mina sjukdomar måste livet planeras in i minsta detalj. Jag har inte råd att unna mig något, jag har inte ens lyxen att dela min glädje, sorg och smärta med någon som älskar mig. Kan definiera mitt liv så här: jag vill inte dö, men orkar inte leva heller.

    Säg mig vad som är så bra med att få bidrag från staten istället för att ha ett vanligt jobb? Vilka fördelar har jag som en frisk människa missar pga det orättvisa här i världen?

    Ren lathet? Jag är född som perfektionist och blir aldrig nöjd, skulle jobba ihjäl mig innan jag blir nöjd. Vet du hur det känns att tvingas ge upp alla dina drömmar om livet och framtiden? Gissa hur det känns att vara totalt misslyckad i allt som du gör, inklusive din egen kropp som du inte har någon kontroll över? Nej, jag är ju bara en lat hypokondriker som hittar på en massa saker för att slippa ta tag i mitt liv. Ryck upp dig! Det är så jävla enkelt om man bara anstränger sig lite!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: