Diagnoser är inte metaforer.

Varför publicerar kvällspressen fortfarande inlägg som fritt raljerar om neuropsykiatriska diagnoser som ADHD, Aspergers syndrom och annat inom autismspektrat mm? Det slår bara mot de drabbade. Kan ni lägga av nu? Det är osmakligt att ta så lätt på människors lidande och ens använda diagnoser som metaforer. Pressen bör snarast lägga upp en handlingsplan med regler om hur man bör eller inte bör skriva om funktionsnedsättningar. Sällan ser man etnicitet användas som metaforer i pressen. Men neuropsykiatriska funktionshinder är ju skojiga att jämföra sig med?

Det presskritiska forumet Second Opinion bad mig skriva om hur bokstavsdiagnoser används schablonartat, utan eftertanke och bygger på fördomar. För det skrivs för mycket onyanserat om bokstavsdiagnoser och våldsbrott och diagnoser bör respekteras likaså som individen. (Ni kan på Second Opinion klicka på ”Lyft upp inlägget” ovan artikeln, om ni tycker det är viktigt.)

Expressen publicerade i veckan en krönika där Cecilia Hagen refererar till en film om en virusepidemi under rubriken ”Att somliga sen hävdar att influensavaccin kan leda till autism tar jag inte så hårt. Jag har säkert redan en släng av den varan – det verkar de flesta av oss ha – och skulle åkomman förvärras nu spelar det ingen större roll. Jag har en viss faiblesse för de mer eller mindre autistiska” skriver Hagen.

Om de flesta har autism har alltså ingen det, utan det är det vanligaste tillståndet, normen?

Kanske vill hon säga att det är OK att vara lite egen, att alla är OK ändå? Att hon själv känner sig mal placé ibland? Men budskapet blir faktiskt att det nog inte är så farligt med en släng av autism.

Jag brukar själv inte uttrycka mig så taffligt i skrift som att: ”Jag vaknade och kände mig lite CP idag” eller använda funktionshinder jag inte har mandat på som liknelser till känslotillstånd. Det vore ju att förminska de som faktiskt vaknar varje morgon med exempelvis en CP-skada.

Man kan säga att det är en olycklig formulering, för att friskriva både Hagen och Expressen för att uttalandet publicerades till allmänt beskådande, för det finns inget ont uppsåt. Men däremot en stor okänslighet och okunskap som någon borde ha reagerat på.

Autism är ingen liten rolig detalj utan en stor grej som påverkar hela liv och påverkar alla i omgivningen och kräver mycket kunskap och ständiga handlingsplaner för de berörda.

Jag är medlem på flera stängda forum angående neuropsykiatriska funktionshinder i stort eller enbart om autismspektran eller ADHD. Jag orkar inte vara där regelbundet för det är så tungt att jag knappt kan andas. Men gruppmedlemmarna får osedvanligt stort stöd av varandra i att fråga exempelvis: Varför kan våra barn inte vara med på gymnastiklektionerna? Och hjälpande svar kommer: För att det är så mycket intryck på en gång, lukter, ljud, många människor, duschstrålen kan ge obehag för att man vid autismspektra har annorlunda känslointryck. Det kan vara obehagligt att klä av sig bland andra, sedan kommer de till en lektion utan att vara förberedda på vad man ska göra. Innebandy. OK. Försöka greppa vad man bör göra, förhålla sig. Och alla dessa människor. Var ska jag stå? Måste de skrika så högt. Stå inte så nära. Allt detta samtidigt kan bli helt ogreppbart för någon med autismdiagos, som Aspergers. (Jag har tillåtelse av den som ställde frågan att använda den som exempel.)

Och i dessa forumen finns de äkta reaktionerna på exempelvis kvällstidningarnas ibland raljerande skribenter.

Tro mig när jag säger att föräldrar till barn inom autismspektrat inte håller med Hagen om att ”skulle åkomman förvärras nu spelar det ingen större roll”. Deras barn vill redan dö eller sitter i sina rum och vägrar allt föräldrarna försöker få dem till för att de ska bli mer självständiga och utvecklas, få ett bra liv. Uppslitande bråk hör till vanligheterna i drabbade familjer. För inte ens en vuxen är vuxen den utmaningen.

Föräldrarna gråter, är helt slutkörda av att deras avkomma aldrig blir självständiga och barnen har inte förmågan att förstå varför de skulle det. Utan stöttande föräldrar är dessa ungdomar kanske predestinerade till ett liv på gatan? Barn som inte mognar adekvat för sin ålder utan har ett omsorgsbehov att likställa med en spädbarn ibland. Behöver hjälp med påminnelser att sköta personlig hygien, intag av mat, komma iväg till skolan, byta till rena kläder, ha en hygienisk miljö i ett kaosartat rum. För evigt? Kanske.

Därtill en lång och seg kamp med skolan, socialtjänsten och samhället i övrigt. Mot fördomar inte minst. Även dessa ungar och vuxna har ju känslor och kan känna av sitt utanförskap. Som inte förbättras av uttalanden om att ”skulle åkomman förvärras nu spelar det ingen större roll”. De drabbade fungerar inte som normen, men bör respekteras som alla andra. Det uppnås inte av att förminska särskapet.

Autismspektra bör inte raljeras om. Diagnoser är inga smakfulla metaforer.

Så, Cecilia Hagen och Expressen. Ibland är det mer noga att välja sina ord.

15 Responses to “Diagnoser är inte metaforer.”


  1. 1 Camilla Björknert Lindström oktober 30, 2011 kl. 6:55 e m

    Oj vad bra skrivet!!
    Sånt här vill vi läsa i Aftonbladet och övriga tidningar istället för diagnoshetsen som bedrivs nu!
    TACK!

  2. 2 Rickard Ahlberg oktober 31, 2011 kl. 9:30 f m

    Väl skrivet och formulerat. Skicka in det till Aftonbladet och Expressens debattsidor!

    Mvh
    Rickard

  3. 3 oakfarm oktober 31, 2011 kl. 11:49 f m

    Nu har jag läst den här artikeln tre gånger och det är lite klarare nu än när jag läste den på newsmill, där jag råkade lämna en kommentar, ordet ”metafor” gav mer insikt i hur du tänker. Men jag erkänner att jag fortfarande inte förstår varför Cecilia Hagens krönika skulle vara upprörande. Om inte annat är det bara en krönika inte en artikel på vetenskapssidorna.

    Vänliga hälsningar
    Anders (med Asperger)

    • 4 Victoria november 1, 2011 kl. 6:16 e m

      Hej Anders. Tack för att du letade upp blogginlägget också. Jag hade lite bråttom att posta till Newsmill (ADHD du vet..) och skrev om inlägget till bloggen. Men man kan inte skriva om på Newsmill efter det passerat redaktören. (De har ingen ADHD-klausul.😉 )
      Varför jag reagerar på Cecilia Hagens ordval, även om det ”bara är en krönika” är för att det publicerats i en stor tidning, det finns ett utgivaransvar där man tar hänsyn till alla andra funktionsnedsättningar samt andra ”minoritetsgrupper” såsom etniska, men npf-diagnoser används schablonartat. Det är ju inte första gången, därför reagerar jag. Har ju förr kritiserat hur Asperger framställs som ”mördardiagnos” mm. Jag tycker inte det är OK, en fet attitydförändrig måste till stånd för att visa respekt för de vars liv påverkas. Fördomsfulla uttalanden går kanske hem hos de oinsatta och sånt präglar synen på personer med npf-diagnoser, inte minst när välutbildade(?) erfarna personer som Cecilia Hagen utan en fundering uttrycker sig förminskande, som jag tycker hon gjorde.
      Mvh Victoria

  4. 5 mariellejohnsson oktober 31, 2011 kl. 7:36 e m

    Vet inte om det hör hit, men jag kommer plötsligt att tänka på min mammas sätt att se min diagnos som enbart ett ord och ingenting bakom ordet. Hon har t.ex. sagt att hon inte ser mig som handikappad utan att det mest handlar om synliga handikapp. Med det menade hon just då att hon inte nedvärderar mig, men det blir ju också konstigt…. vilken syn har hon på de som har stora synliga funktionsnedsättningar då? Och vad tror hon om mig, att jag bara har ett namn på vaddå?
    Kram på dej du skriver så himla bra!

    • 6 Victoria november 1, 2011 kl. 6:21 e m

      Det kan vara svårt för föräldrar, särskilt äldre kanske(?) att acceptera att ens barn inte ”blev som andra”. ”-Vad gjorde jag för fel” tror jag varje förälder som inte vet vad en diagnos egentligen innebär eller kommer ifrån, funderar på. Föräldraskapet innebär ju ständigt dåligt samvete .. Kanske är det så att din mamma kanske menar att hon är tacksam att det inte ”var något värre”? Hon kanske t o m tycker att du är helt OK som du är? Så kan man också se det.
      Kram och tack!!
      Victoria

  5. 7 oakfarm oktober 31, 2011 kl. 9:25 e m

    Eller bortse från min förra kommentar, jag har en bättre. Egentligen är det följande meningen som jag har funderat mest över ”Deras barn vill redan dö eller sitter i sina rum och vägrar allt föräldrarna försöker få dem till för att de ska bli mer självständiga och utvecklas, få ett bra liv.” Dels kanske man inte ska utgå från att alla med NPF har en sådan barndom. Men mest regerar jag på att det är skrivet utifrån föräldrarnas perspektiv. Om deras barn vill dö är de naturligtvis inte bra och det kanske är så att föräldrar har en stark naturlig drift att se sina barn bli framgångsrika. Men jag är inte förälder och ser det inte från deras perspektiv, kan det inte vara så att det är otroligt frustrerande för barnen att ha föräldrar som hänger över dem och vill att de ska leva vad de anser ett vara ett ”bra liv”.

    Avslutningsvis, naturligtvis vet vi alla att det finns framgångsrika personer med NPF, personer som har ”bra liv”. Och detta är ingen kritik, vi är nog på samma sida.

    • 8 Victoria november 1, 2011 kl. 6:31 e m

      Skall jag radera din föregående kommentar?
      Jag berättar om mina egna erfarenheter i den frasen om barnen .. Men så kan det vara och det är ingen lätt sak, särskilt om barnen lider.
      Du har också rätt i din observation, hört specialister uttrycka att många med autismspektran inte mår dåligt av det, bara de inte får massa krav pressade på sig som de inte klarar. Det kan t o m vara så att den som har autismdiagnosen lider minst ibland? Livet kan nog vara bra som det är.
      Håller också med dig om att MÅNGA med npf-diagnoser är både framgångsrika och lyckliga. Kan handla om att hitta rätt i livet och ha lite flyt och kanske tur. Det gick ju inte så bra för mig, jag ska försöka leta reda på mer positiv spegling också. Själv mår jag ju bra nu efter diagnosen och diverse handlingsplaner. Det hoppas jag iaf att jag lyfter fram. Att det finns en framtid.
      Mvh V

  6. 9 Gullan Lindberg januari 9, 2012 kl. 11:29 f m

    Du gör mig lycklig och full av framtidstro!!
    Du har så rätt, man blir så tröööttt! Detta stigmata för oss drabbade!!

    Jag har precis börjat blogga om min depressionsdiagnos och purfärska ADHD-diagnos, mitt i pågående utprovning av mediciner, rehabmöten etc, etc. Mitt syfte är också attitydförändring genom bl a total öppenhjärtighet i realtid. Jag började också föreläsa om psykisk ohälsa, framförallt om hur det är att leva med återkommande depressioner ur ett patientperspektiv, för ca ett år sen. Nu får jag ändra en del pga nya diagnosen, men alla erfarenheterna är lika viktiga; jag kan ju nu berätta hur det är att leva o/feldiagnostiserad, hur man märker att man måste utreda mer, hur det blir efter osv.
    När en vän gick in på min blogg kom din blogg upp som förslag på fler bloggar i samma ämnesområde. Hon tipsade mig och jag är väldigt glad för det – jag tycker din blogg är otroligt bra och matnyttig!
    Jag ska genast länka till din blogg från min blogg, jag har redan delat din ”ADHD i bilder” på facebook.

    Tack för en bra blogg, den behövs! Och vem vet – vi kanske ses nånstans nångång!

    Systerhälsningar från Gullan Lindberg i Uppsala

    ps! Min blogg heter ”Duktiga flickor mår inte dåligt” och finns på adressen blogg.gullanlindberg.se Ds!

    • 10 Victoria januari 9, 2012 kl. 1:51 e m

      Men tack för DET! Ibland får jag signalerna att folk vill höra fler framgångshistorier om ADHD, men jag skriver ju om vad jag upplever och ser främst.
      ADHD i bilder är mitt mest uppskattade inlägg, orsaken till varför jag skapade denna ADHD-inriktade blogg då jag överförde just det inlägget från min gamla blogg Tankar i Lösvikt, samt det är det mest kopierade inlägget av copy-cats. Sucka..

      Lägger upp länken till din blogg här för jag samlar på ”diagnos-syskons” upplevelser. Det var för mig själv väldigt viktigt att läsa om och är fortfarande och vi skriver ju också för att tipsa och stötta andra.😉

      Kram från en väldigt ”duktig flicka” som bränner ut mig så lätt.

      Victoria

      • 11 Gullan Lindberg januari 10, 2012 kl. 12:26 e m

        Jo, det är klart att det behövs positiva berättelser om ADHD, med samtidigt så har iaf jag funderat över; VEM är det jag skriver för?

        Det är klart att det blir övermäktigt för en icke-drabbad, utan eget intresse i sak, att bara läsa om ”elände”… men för den som har ADHD eller funderar över om man har den/en diagnos, söker ju i första hand igenkänning, systerskap, att inte vara ensam osv. Då måste det som står vara sant, oavsett om det är tungt och deppigt.
        Framgångshistorierna är såklart väldigt viktiga då man behöver hopp om framtiden ”trots” sin ADHD, tips osv, och även i syftet att avdramatisera (media)bilden av oss med ”psykisk ohälsa”.
        Det är ju dock inte konstigt att sorgliga/svåra/deppiga historier om ADHD mm är det som dominerar – det är ju tyvärr en spegling av hur det ser ut.
        Kanske iofs ytterligare en anledning till att lyfta fram det positiva…

        Du svarade igår på en annan kommentar jag skrev någon annanstans på din blogg…jag hittar inte den just nu, men ville säga att jag förstår helt vad du menar med att du måste vara stark de dagar du väljer att läsa andras historier. Du blir så tyngd. Jag håller med, insåg att det, bara några dagar in på min blogg, hände samma sak med mig; jag hade ju grottat i mitt gamla för att få ner bakgrundsinfo om mig på sidan tillsammans med andra tankar och idéer, läste vad andra upplevt, letade information till sidan osv – plötsligt blev min upplevelse av det nyss så lustfyllda väldigt deppig. Så man får passa sig.

        När jag läser på din blogg känner jag faktiskt bara det positiva! Såklart blir jag beklämd och arg och ledsen över vad du tvingats igenom, men ditt sätt att förhålla dig i dina texter, att inte vara ett offer utan saklig, gör att man läser med positiva glasögon. När man dessutom själv är drabbad, läser om en som har samma ”problem” behöver man som läsare inte ”ta hand” om dig, hjälpa dig – för vi sitter i samma båt. Det blir ett lätt och fritt sätt att läsa. Oj, förstod du hur jag menade?😉

        Jag förstår också att du inte kan svara på alla inlägg, mejl osv. Det är ok!🙂
        Jag sökte dig på fb – som du skrev, men misslyckades. Om du vill kan du prova att adda mig: Gullan Lindberg https://www.facebook.com/#!/gullan.lindberg

        Kram från mig!

      • 12 Victoria januari 10, 2012 kl. 6:04 e m

        Gullan, vet inte om mitt svar hamnar i rätt ordning nu, men detta är svar på dagens inlägg om positiva berättelser om ADHd osv och att det måste finnas med verklighet.
        Blir glad av att du inte känner att jag beskriver mig som ett offer. Jag är verkligen ingens offer, det vill säga att visst är det tråkigt med tiden jag förlorat, men samtidigt kan ingen komma och säga att de hade klarat det bättre på samma premisser. Eller att jag vill ha ömkan.
        För mig har oviljan till att få medömkan stärkt mig, det är inte synd om mig, hade jag tyckt det hade jag inte överlevt. ”Bränn alla offerkoftor och ställ dig upp människa för du är inte värd att ligga i rännstenen, även om du likt Edgar Allan Poe tittat på stjärnorna därifrån!”

        Jag har addat dig på facebook och du hittade mig antagligen inte för att jag har mellannamnet med. Victoria Frances Qvarnström. Kul! Kan introducera dig i npf-forum antingen strikt ADHD/ADD, eller autismspektra. Och jag vill ha fler npf-personer på facebook som är där jag utgår från med att ta in och sända ut.
        Då ses vi på facebook Gullan!

      • 13 Gullan Lindberg januari 10, 2012 kl. 11:47 e m

        Japp, har accepterat! Bra blogg idag ang. bränna offerkoftan! Super!🙂

        Vi ses på fb!


  1. 1 Jag skriver för attitydförändring. « Bloggmalplace’s Blog Trackback vid oktober 30, 2011 kl. 3:56 e m
  2. 2 När har man diagnos? « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid maj 8, 2012 kl. 2:12 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: