Uppsökande verksamhet att kasta sig in vid ADHD.

Fick ett bloggsvar med kommentaren att det nog har hänt mer i hennes liv än i andras. Och jag drog på smilbanden. För det där känner jag igen, att det hänt mer i mitt liv också än det verkar i andras? Men jag vet inte. Känner inte alla andras liv.

I samma veva som jag fick min utredning gick jag tiotalet behandlingar i Kognitiv beteendeterapi – KBT. Väldig tur för mig att syrran bjussade på det hos mottagningen som utredde mig och min psykolog var specialist på neuropsykiatriska diagnoser. Hon såg direkt. Men vi höll på att jag inte hade diagnos alls, till svaret kom. Jag har klockren ADHD. Det är den tvära kurvan mellan kognitiv intelligens som kan ligga högt, och gör det för min del, kontra det besvärande låga arbetsminnet och för mig den låga hastigheten vid pålagda – alltså ofrivilliga uppgifter, som påvisar min ADHD.

Man kan ha intelligens som fasen, men hjärnan har inte alltid kapaciteten att använda sig av den när man vill, som min då 14-åriga systerdotter sa när hon fick sin ADHD-diagnos två veckor efter mig. Man kan alltså vara lite ojämn i förväntade prestationer, även om man också kan köra skiten ur Einstein om man har bra flöde av lust pga ohämmat intresse då ens hjärna är triggad nog.

Eftersom jag ville ha ut maximalt av utredning och terapi skrev jag ett långt brev där jag beskrev mitt liv. Jag ville hon skulle veta vem jag var och hur mitt liv varit.

När jag kom på nästa möte hade psykologen ritat en tidslinje över mitt liv från brevet jag skrivit. Hade aldrig tidigare upplevt ett sådant engagemang. Har ju skrivit många brev till vårdgivarna inom psykiatrin, utan att särskilt mycket hänt eller de direkt besvarat mina frågor om vad som var fel. Och mina undringar var många, eftersom jag inte kände att deras diagnoser eller behandlingar gjorde någon skillnad. Fick inte svar som funkade och hjälpte mig. Till skillnad från denna mottagningen som gav mig rätt diagnos och förändrade mitt liv, gav mig hållbara verktyg.

Psykologen på mottagningen visade upp den fullklottrade tidslinjen hon ritat och sa att jag hade varit med om väldigt mycket. Jag vet ju inte hur andras livslinjer ser ut, sa jag lite osäkert.

Men det vet jag, svarade hon och log. Bara den här linjen och alla händelser skriker ADHD.

Hur menar du då? Jag var faktiskt förvirrad över att mitt liv skulle vara något annat än andras. Jag har ju haft ett fullkomligt normalt liv, i min värld.

Hon förklarade det där jag idag förstår, om att man med ADHD inte klarar av stillestånd. Man behöver stimulans, hela tiden. Och händer inget så skapar man det, man får saker att hända. Det kan vara positiva eller mer negativa saker, men man skapar aktivitet. Rent av destruktiva saker kan duga, bara det utmanar lite.

Då började jag också flina lite och sa: Uppsökande verksamhet.

Hon nickade tyst när hon insåg att jag förstått. Förstått min livslinje, den där väldigt aktiva, ibland destruktiva, men aldrig tråkigt jämna.

Vilket komplicerat mitt liv, men också fått mig att leva vidare och ta sats igen. Den där inre motorn vid ADHD kan användas på så många sätt.

Det sorgligaste sättet är missbruk, som drabbar många med ADHD.

Det bästa sättet är kreativitet, att bygga istället för att köra sig i botten. Och ibland kan byggandet bli att köra sig i botten, som jag gjort. Åter och åter igen. För att man inte vet.

Det är spöket av en odiagnosticerad ADHD. Människor som bränner ut sig i sin iver, utan att veta att de behöver välja sina strider och lära sig att ta det lugnt emellan fälttågen.

Och för mig har alltid galghumorn varit den bästa överlevnadsstrategin. När jag gått på samma nit för femte eller elfte gången. Eller gråter så ögonen blöder. Då tröttnar jag på det efter ett tag, för det blir så enformigt och jag istället börjar flina lite när jag tillslut kan se mig själv utifrån.

Så tråkigt hon verkar ha, det där är rent patetiskt.

Nu vill jag göra något annat, nåt kul!

Annonser

10 Responses to “Uppsökande verksamhet att kasta sig in vid ADHD.”


  1. 1 arne spetz januari 31, 2011 kl. 12:16 e m

    härligt att du börjat blogga igen !
    ser fram emot nya inlägg !!

  2. 2 Mari januari 31, 2011 kl. 6:20 e m

    Haha, kul gravsten där 🙂 Braa inlägg …

    • 3 Victoria januari 31, 2011 kl. 10:50 e m

      Inte så snyggt gjord, gravstenen. Har bättre underlag idag för att göra om den, för det kommer alltid att vara mitt genmäle. 😉

  3. 4 Farsanmittilivet februari 1, 2011 kl. 2:27 e m

    Jag är också glad att du är tillbaka!
    Välkommen!

  4. 6 Embla mars 22, 2012 kl. 4:07 e m

    Hej hej
    Har precis hittat din blogg… UNDERBART 🙂
    Fick min lilla diagnos vid 48. Har precis avlutat min andra universitetsutbildning och undrar över vad jag ska hitta på näst. Skrattar när jag läser om hjärnan som vill ha stimulans! Glad att jag hittat din blogg, ska kolla vidare…
    Kram

    • 7 Victoria mars 23, 2012 kl. 9:52 f m

      Ja, ADHD och nyfikenhet går hand i hand, spännande vad du ska hitta på framöver med spatthjärnan. 😉

      Kram Victoria


  1. 1 Mina bästa ADHD-inlägg här. | Victorias ADHD-npf-blogg - om att vara mal placé. Trackback vid maj 29, 2014 kl. 1:32 e m
  2. 2 Mina bästa ADHD-inlägg samlade | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid oktober 26, 2014 kl. 12:25 e m
  3. 3 Inte mitt problem om andra inte fixar mig! | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid juli 23, 2015 kl. 6:23 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: