En känga ut i cyberrymden.

Jag räcker inte till. Jag tycker att ”alla” är så duktiga – de med egna diagnoser eller barn med.

De som har benhårda strategier med scheman och listor och metoder och går på möten med anhöriggrupper och utbildningar om npf och till habiliteringen och pysslar med hemläxor och övningar med sina barn.

Jag förstår inte hur de orkar. Har jag svårare ADHD eller har jag bara blivit tröttare med åldern? Kanske ska jag diskutera med min läkare om att försöka byta medicinering, men centralstimulerande tål jag inte, så jag vet inte vad det finns för hopp om annat biologiskt stöd för min hjärna. Känner mig just idag som en slêten gammal uttjänt känga.

Jag orkar tvätta fyra gånger i månaden, vissa veckor två dagar i rad för att jag inte fått till det föregående vecka. Jag ser till att det står mat på bordet till mitt barn och försöker se till att hennes rum är under kontroll och ser till att hon kommer till skolan och vet alltid var hon är. Det känns som vad jag orkar. Jag har vårdbidrag på 75% nu veckorna min dotter är här, för hennes särskilda behov. Veckorna däremellan går åt till vila de första dagarna när hon åkt till pappa. Hushållet kommer i ordning när hon ska komma, och någon gång veckan hon inte är här.

Till skillnad från de som lyckas med listor och scheman kan jag inte följa listor, blir ännu mer splittrad – kanske för att det känns som ett krav och jag börjar stressas? Det enda sättet för att skapa struktur i mitt huvud är att skriva. Och då var ändå min ADHD värre förr. Den går liksom inte över (tänk att jag skulle skriva det!). Den är något som är med mig varje dag.

Jag brukar säga att det inte märks så mycket utanpå på mig. Pratar inte snabbt och forcerat som förr. Däremot kan jag byta ämne väldigt mycket under ett samtal, men jag lyckas dra ihop slutsatsen. Min gamla terapeut hävdade att jag blivit mycket mer sammanhållen i samtal, men det kan ha berott på att jag var målorienterad, det var ju under min rehabilitering.

Min partner däremot tycker att min ADHD märks mycket på mig. Han kände mig inte för ett par år sedan, så jag tycker att det är lite hårt att höra eftersom jag blivit lugnare. Men jag har inte fått mer koncentrationsförmåga. Samtidigt har orken minskat, i takt med att pålagorna ökat. Och visst, jag orkar vara mamma, iaf nästan varje dag en supermorsa.

Om jag ska lyssna på vad någon säger och min blick börjar vandra – då är jag inte längre där.
Oj, en ekorre säger min partner då, för det är som om jag fått syn på något annat.

Detta att inte fixa energi för att fixa fler hållbara verktyg känns som ett Moment 22 för  mig. Som att jag inte kan habilitera mig själv mer. Känner mig funktionsnedsatt, det är verkligen inte alltid, men jag har stagnerat. Att känna som om man nått sin gräns känns väldigt dystert. Vad gör jag nu?

Orkar läsa lite bloggar och hamnar på ett inlägg:

ADHD, utbränd, rastlös:

”Kanske borde jag skaffa mig lite amfetamin och se om det kan hjälpa mig? Jag som var så lugn som barn…hmmm… Känns lite som en fluga det här med ADHD. Och visst vill man vara i framkant och känna sig trendig så jag självdiagnostiserar mig härmed.” skriver bloggaren.

Mitt liv är alltså ett skämt?

Idag känner jag för att dela ut
ännu en känga i cyberrymden.

Dessutom har jag i ett senare inlägg förklarat närmare om vad som är en diagnos eller inte.