En känga ut i cyberrymden.

Jag räcker inte till. Jag tycker att ”alla” är så duktiga – de med egna diagnoser eller barn med.

De som har benhårda strategier med scheman och listor och metoder och går på möten med anhöriggrupper och utbildningar om npf och till habiliteringen och pysslar med hemläxor och övningar med sina barn.

Jag förstår inte hur de orkar. Har jag svårare ADHD eller har jag bara blivit tröttare med åldern? Kanske ska jag diskutera med min läkare om att försöka byta medicinering, men centralstimulerande tål jag inte, så jag vet inte vad det finns för hopp om annat biologiskt stöd för min hjärna. Känner mig just idag som en slêten gammal uttjänt känga.

Jag orkar tvätta fyra gånger i månaden, vissa veckor två dagar i rad för att jag inte fått till det föregående vecka. Jag ser till att det står mat på bordet till mitt barn och försöker se till att hennes rum är under kontroll och ser till att hon kommer till skolan och vet alltid var hon är. Det känns som vad jag orkar. Jag har vårdbidrag på 75% nu veckorna min dotter är här, för hennes särskilda behov. Veckorna däremellan går åt till vila de första dagarna när hon åkt till pappa. Hushållet kommer i ordning när hon ska komma, och någon gång veckan hon inte är här.

Till skillnad från de som lyckas med listor och scheman kan jag inte följa listor, blir ännu mer splittrad – kanske för att det känns som ett krav och jag börjar stressas? Det enda sättet för att skapa struktur i mitt huvud är att skriva. Och då var ändå min ADHD värre förr. Den går liksom inte över (tänk att jag skulle skriva det!). Den är något som är med mig varje dag.

Jag brukar säga att det inte märks så mycket utanpå på mig. Pratar inte snabbt och forcerat som förr. Däremot kan jag byta ämne väldigt mycket under ett samtal, men jag lyckas dra ihop slutsatsen. Min gamla terapeut hävdade att jag blivit mycket mer sammanhållen i samtal, men det kan ha berott på att jag var målorienterad, det var ju under min rehabilitering.

Min partner däremot tycker att min ADHD märks mycket på mig. Han kände mig inte för ett par år sedan, så jag tycker att det är lite hårt att höra eftersom jag blivit lugnare. Men jag har inte fått mer koncentrationsförmåga. Samtidigt har orken minskat, i takt med att pålagorna ökat. Och visst, jag orkar vara mamma, iaf nästan varje dag en supermorsa.

Om jag ska lyssna på vad någon säger och min blick börjar vandra – då är jag inte längre där.
Oj, en ekorre säger min partner då, för det är som om jag fått syn på något annat.

Detta att inte fixa energi för att fixa fler hållbara verktyg känns som ett Moment 22 för  mig. Som att jag inte kan habilitera mig själv mer. Känner mig funktionsnedsatt, det är verkligen inte alltid, men jag har stagnerat. Att känna som om man nått sin gräns känns väldigt dystert. Vad gör jag nu?

Orkar läsa lite bloggar och hamnar på ett inlägg:

ADHD, utbränd, rastlös:

”Kanske borde jag skaffa mig lite amfetamin och se om det kan hjälpa mig? Jag som var så lugn som barn…hmmm… Känns lite som en fluga det här med ADHD. Och visst vill man vara i framkant och känna sig trendig så jag självdiagnostiserar mig härmed.” skriver bloggaren.

Mitt liv är alltså ett skämt?

Idag känner jag för att dela ut
ännu en känga i cyberrymden.

Dessutom har jag i ett senare inlägg förklarat närmare om vad som är en diagnos eller inte.

Advertisements

10 Responses to “En känga ut i cyberrymden.”


  1. 1 Susanne maj 8, 2012 kl. 10:56 f m

    Jojo, att ”skaffa sig lite amfetamin” för att testa om det hjäler är ju enkelt. Men jisses vad farligt. Det rekommenderar jag INTE! Talar av egen erfarenhet. Hjälper det så vill man ju fortsätta. Och det blir ju ytterst sällan i rätt doser…

    Förövrigt är du den bästa mamman just DITT barn kan ha! Du finns alltid där när hon behöver dig och du ÄR en supermamma! All kärlek till dig! ❤

    • 2 Victoria maj 8, 2012 kl. 11:29 f m

      Det var så dumt att.. Ja, många med ADHD blir ju missbrukare då de inte vet vad det är som felas. Dessutom, centralstimulerande mediciner är inte amfetamin, de är amfetaminliknande. Hur många gånger ska man behöva säga det?

      Jag vet att jag är grym som mamma, ADHD-föräldrar är ofta det pga av sitt engagemang. 😉
      Tack, jag kämpar på! ❤

  2. 3 Susanne maj 8, 2012 kl. 10:59 f m

    hjälper skulle det ju stå. Glömde säga att jag oxå irriterar mig på att folk säger att det är trendigt med adhd och att alla har en släng av det lite till mans… De tar ifrån mig mina upplevelser av hur jag fungerar och stjäl en liten bit av mig känns det som.

  3. 5 malix.se.malix maj 8, 2012 kl. 11:18 f m

    Tycker det var en rättvis känga du delade ut.

  4. 6 Susanne maj 8, 2012 kl. 11:36 f m

    Vet inte om jag orkar läsa mer idag, blir så upprörd. Haha!

  5. 7 Sara Brännholm maj 8, 2012 kl. 1:13 e m

    Så väldigt bra och snygg känga. Men alltså, det där är något man som ADHD-diagnostiserad ställs inför rätt ofta ”att man har fått en trend-diagnos”……Det gör mig upprörd arg och framförallt ledsen….Det är så fruktansvärt nonchalant att kläcka ur sig såna saker till folk som verkligen har ett funktions-komplex (jag vill inte säga funktionshinder, för i vissa fall har jag märkt, dock än i få, men ibland kan ADHD hjälpa mig i vissa situationer, så komplex känns bättre….eller har du nåt ännu bättre ord?????)

    • 8 Victoria maj 8, 2012 kl. 2:28 e m

      ADHD och andra neuropsykiatriska tillstånd, som Aspergers och övrigt autismspektra
      – som FUNKTIONSTILLGÅNG!

      Även om det i sig blir trögt av trötthet ibland. Men mest trött blir man på fördomarna. Man väljer inte vad man föds med. Däremot hur man sätter sig in i frågor innan man uttalar sig och hur man då uttrycker sig..

      • 9 Sara Brännholm maj 8, 2012 kl. 3:40 e m

        Tack! Jag har varit inne på liknande tidigare, för i många fall, även om det är jobbigt, är det en tillgång. =)
        Har bara inte lärt mig var mina egna gränser går än, men jag jobbar på det 🙂
        Din blogg hjälper!


  1. 1 När har man diagnos? | Victorias ADHD-npf-blogg. Trackback vid augusti 15, 2013 kl. 12:35 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: