Föräldrar med ADHD ÄR bra!

Fick via en bloggkommentar på mitt inlägg ADHD i bilder en personlig kommentar och nys om en uppsats om hur föräldrar med ADHD upplever föräldraskapet. Jag känner igen mig jättemycket i alla intervjusvar.

Uppsatsens upphovspersoner: Norling, Karin och Olsson, Niklas (Linnéuniversitetet, Fakultetsnämnden för hälsa, socialt arbete och beteendevetenskap, Institutionen för socialt arbete, SA)

Uppsatsen på kandidatnivå på Socialhögskolan heter:

”Föräldrar som trampar i rabatten – är det så farligt?
– Föräldrar med ADHD om föräldraskap och samhällets familjebilder.”

Uppsatsens namn härrör sig från frågeställningen:

”Hur skulle vi kunna vara trygga om vårt liv inte hade minsta substans av förutsägbarhet? Med samlad kunskap och erfarenhet har människan anlagt lämpliga vägar, för vad man får och inte får göra. Men i varje samhälle finns det människor som inte gör som de borde. De avviker; går inte på de asfalterade vägarna, verkar ej se ”beträd ej”-skylten på gräsmattan och trampar i rabatterna.”

Jag blir personligen väldigt berörd av att läsa djupintervjusvaren från andra föräldrar med ADHD. Det är fasen inte lätt att styra upp någon annan, ens om de är ens barn, när man själv har kaos i huvudet. Men det finns en stor tillgång vid ADHD som till naturen betyder engagemang. Det naturliga inkännandet.

Mina väninnor tittade ofta lite paffa på mig när dottern var liten och frågade hur jag orkade vara så engagerad som förälder och se allt. Jag visste alltid vad hon gjorde, såg henne alltid, kunde inte låta bli ens om jag hade velat.

Läste alltid hennes känslor, såg vad hon tänkte göra innan hon gjorde det och kunde stoppa om jag såg att hon var på väg att göra något farligt. För jag var där med henne mycket inlevelsefull och nästan inne i hennes känslor. Mina småbarnströtta väninnor frågade ofta hur jag orkade vara närvarande så mycket? Jag förstod faktiskt inte deras frågor. Fanns det något annat sätt? Jag kan inte stänga av när något betyder så mycket.

Jag visste också vem min dotter var redan första dygnet på BB. Hur och vad jag såg är för personligt att säga. Men allt har besannats. Jag skriver inte om min dotter här på bloggen. Men låt oss säga att ärftligheten mellan olika neuropsykiatriska diagnoser kan vara uppåt 80-procentig. Och att många av de med ADHD som intervjuats i uppsatsen också har barn med diagnoser. Något försvårande i livet om man själv har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Och samtidigt är det en fördel att veta vad för svårigheter det kan handla om för ens barn, om man korsläst om alla diagnoser inom npf-spektrat, som ADHD, Aspergers syndrom och övriga autismspektra. Diagnoserna hänger ihop genetiskt, även om jag själv inte har autismspektradiagnos, så vet jag, känner igen och förstår, till viss del. Min släkt uppfyller väl ärftligheten och det är barn som står mig nära.  Dessutom tycker jag ofta att Aspergare är vettiga, men kanske ännu mer rigida än jag. Men jag är inte helt säker på att jag inte också ligger lite inom detta svartvita spektra, eller om mitt sätt att tänka beror på ADHD?

Uppsatsens svar från föräldrar med ADHD visar på stort emotionellt inkännande med barnen.  En sorts analys om att ibland får ett besvärligt barn vara hemma från skolan när det är extra jobbigt för barnet, för att det inte ska bli ännu svårare att få barnet till skolan senare. Vad är viktigast – just idag när allt kraschat, eller sedan när allt går bättre. Hur tar man bäst tillvara sitt barns livsandar och lust, om det kanske är extra känsligt pga av egen diagnos?

Jag vet att det ofta blir en strid i hemmet att få barn med diagnoser att göra läxorna, medan skolan nästan förutsätter att man är extrakvalificerad för sådant hemma. Medan man i hemmet ofta försöker få ihop det viktigaste, som mat, hygien, tandborstning. Och att ha kontakt förälder – barn.

Med ett barn med egen npf-diagnos som inte klarar att ta med rätt läxböcker hem eller anteckna vad det är i läxa blir läxläsningen ofta ett otroligt stressmoment och roten till många uppslitande gräl. Varken läxuppgift, penna eller suddgummi finns där det förväntas, eftersom diagnosbarnen omges av svarta hål som får allt att sådant försvinna. Det ingår t o m i diagnoskriterierna. Men förväntan från skolan finns alltid där att ett barn i en viss ålder ska klara att hålla den strukturen, trots att de inte klarar det. Och det förväntas automatiskt att alla föräldrar är goda pedagoger med ork till läxhjälp, även med barn som har svarta hål i sina skolväskor.

Som ett exempel ett citat ur undersökningen från en mamma om skolan:
De ska forma alla till en stor grupp som tycker likadant. Och det går ju inte för det finns alltid några i den gruppen som tänker annorlunda, som reagerar annorlunda, som känner annorlunda och om man inte plockar upp och ser sådana barn kan det ju leda till väldigt fel saker längre fram. Utan plocka upp istället och bejaka deras intresse, vad de står för, lite mer. Man behöver se dem lite mer. 

Vad ska man säga utöver detta? I ett klimat där det anses att alla blir lyckligast av att passa in automatiskt och man inte skall sticka ut och helst inte få en diagnos. Och där barnen med alla symptom om att något inte står rätt till, som det handlar om redan lider så svårt  av att inte passa in eller någonsin känna sig duktiga på något sätt alls. I skolor där dessa problem systematiskt blir blundade för?

Enligt undersökningen så kunde ibland den diagnosticerade förälderns brister öka på barnets eget ansvarstagande att sätta väckarklockan själva för att inte komma för sent till skolan. Minns att alla diagnosföräldrar inte får diagnosbarn. Även om många får.

Men alla intervjuade informanter i undersökningen var väldigt måna om att berätta för sina barn att det var de själva, de vuxna och inte barnen som bar ansvaret för när det blev fel.

ADHD-föräldrar kan berätta om sin brist på tålamod som en stor självuppfattad brist. Att försöka låtsas ha tålamod med barnen, när det i själva verket kryper i kroppen. Samt föräldrabrister i att lära barnen sociala regler, pga av att föräldern inte vet själv ens. Där kan släktingar tjäna som hjälp. Enligt undersökningen angående att åka på semester, eller närvara vid släktmiddagar.

Vad föräldrarna ser som sina starkaste egenskaper är lyhördheten, att de är närvarande, bra på att analysera och har en stark drivkraft.

En mamma med ADHD berättar att hon betraktar allt ur ungefär sju olika perspektiv. En bra egenskap, eftersom den hjälper henne att ifrågasätta saker som ingen annan har reflekterat över.

Så är det ju med ADHD-hjärnor, man tar in allt lika mycket utan att sortera bort någon information och därför kan man komma fram till annorlunda problemlösningar. Även om man kan bli lite trött på kuppen, så är man nyskapande. Men många med ADHD funderar hela livet igenom på var avstängningsknappen sitter, när det ofta är nära mental överbelastning att hålla ihop vardagslivet. Hålla en lagom nivå. ”Normalnivå” – det svåraste som finns. När man inte ens vet vad det betyder.

Relationen till myndigheter kom med på ett hörn i undersökningen. Föräldrar berättar om att skolan inte lyssnat och inte ens rektorn tagit sitt ansvar på allvar när en förälder tagit upp sitt barns svårigheter. Att problem med att få iväg barnet till skolan läggs på föräldern som lathet, när det är annat som strular. Hade föräldern rullat in i rullstol lite försenad med barnet hade personalen tyckt att de var duktiga. Men med ett osynligt funktionshinder fördöms föräldern. Ibland har också föräldern först flera dagar senare fått veta drastiska saker som skett på skolan, som att barnet slagit en kamrat eller rymt. Någon skola var lite rädd för ADHD-förälderns humör.

Fritänkande angående vad som egentligen är viktigast i barnens utveckling visade sig också hos ADHD-föräldrar. Varför skulle MVG i skolämnen vara viktigare än barnens personliga utveckling? Kritik om religionsutbildningen lika så. Varför är kristendomen viktigast?

En ADHD-förälder beskriver att hon verkar lugn och sammanhållen, men i själva verket har 14 tankar samtidigt på gång i huvudet, även när hon sover, i sin hyperaktivietet.

Stödet till ADHD-föräldrar verkar väldigt godtyckligt inom myndighetsinstanser. Man har tur om handläggarna är rätt utbildade alltså. Annars får man ingen hjälp alls, utan anses lat. Det ansågs viktigt att lyssna på hos Socialtjänsten.

ADHD-föräldrar är ingen homogen grupp där alla är likadana. Det enda som förenade de undersökta ADHD-diagnosticerade föräldrarna var att de uppfattade sig som att de stack ut från mängden, att de ifrågasatte sådant andra inte ens funderade över och att de inte var särskilt ”lagom”.

Genomgående känner föräldrarna inte att de kan leva upp till samhällets krav på hur en förälder bör bara, som att hemmet är svårt att hålla i pedantiskt ordning. Men de tycker samtidigt helhjärtat att deras barns väl och ve går framför att passa in i samhällets pålagda krav.

Man kan nog sammanfatta studien av föräldrar med ADHD med att de har en otroligt stor och kärleksfull empati med sina ungar och att:

Hellre lite skit i hörnen,

än ett rent helvete!  

22 Responses to “Föräldrar med ADHD ÄR bra!”


  1. 1 Aspiggan oktober 22, 2011 kl. 9:56 e m

    Suveränt!
    Ett otroligt viktigt ämne att skriva om. Jag känner igen så otroligt mycket av detta eftersom jag fick både Aspergers syndrom och ADHD, precis som sonen. På habiliteringen har de alltid berömt mig för att jag har så god insikt förståelse och att jag vet hur han känner och tänker i en massa olika sammanhang. Nu vet jag ju varför det är så. Och visst har jag alltid stuckit ut, varit annorlunda och kanske till och med udda i vissa lägen. Tänkt på saker som andra glömt ta med i beräkningen…
    Detta känns verkligen som något som behöver belysas och visas upp så att folk fattar, dels hur det faktiskt är och kan vara, men också att sk. Normalstörda föräldrar óch övriga i samhället får sig en rejäl tankeställare om vad som är viktigast vad gäller våra barn. Och då menar jag ALLA barn, inte bara barn med diagnoser.
    Jaa, tänk så många gånger jag faktiskt önskat att jag haft en rullstol att sätta sonen i för att folk ska visa lite empati och fröståelse…
    Det bidde lite långt, men det finns verkligen tusen saker jag skulle vilja skriva om detta som du märker🙂
    …som alltid skriver du så otroligt bra

  2. 3 theangelsdead oktober 23, 2011 kl. 6:11 e m

    Har själv ADHD. Fick diagnosen efter 11års väntande. kämpigt! men roligt att läsa om det hos andra. det är roligt att se att detta ämne är lite mer öppet nu än förr!

  3. 4 efterregnkommersol oktober 24, 2011 kl. 8:05 f m

    Fantastiskt bra skrivet som vanligt! Du har en otrolig förmåga att sätta ord på MINA tankar😉
    I varje inlägg du skriver kan jag bara nicka igenkännande och ibland småle åt sådant som jag trodde bara jag kände, tyckte och tänkte…
    Fortsätt skriva kära du, det behövs i dessa dagar…
    När man själv har diagnos och barn med diagnos kan man känna sig som i en bubbla där bara vi finns…vi befinner oss på en plats där bara vi förstår varandra…men så kommer någon som du och sätter ord på det och vips känner man igen sig och allt känns lite lättare…
    Kram

  4. 5 HA oktober 25, 2011 kl. 7:31 e m

    Om detta må vi berätta! Mycket bra Victoria!

  5. 6 mariellejohnsson oktober 31, 2011 kl. 7:40 e m

    Ja jag känner också igen så mycket. Även om det som ovanstående kommentatorer skriver🙂
    Min diagnos är ju än så länge bipolär men när jag var hos min kurator sist så pratade hon om ADHD…. som jag never in my life har trott att just jag skulle ha….
    Men den där lyhördheten och förmågan osv som du skriver om känner jag igen. Jag har alltid haft väldigt lätt för den biten. Har jobbat inom förskolor och särskolor och utan att skryta så har de flesta barn älskat mig. Och jag har förstått just de barn som andra pedagoger har tyckt vara helt omöjliga.
    Det här behöver lyftas fram! Kram!

  6. 7 Tolmia november 20, 2011 kl. 5:06 e m

    Oj vad jag känner igen mig!!!
    Så har jag jobbat med mina barn som alla har diagnoser.
    Gått utaför de sk ramarna och drivit igenon saker som är bra för dem.
    Varit mer intresserad av hur de mår är av att leva upp till skolans förväntningar om att de ska läst läxan.
    Tycker föräldrasamtal där skolämnen och kunskapsnivåer ska redovisas är urtråkigt att lyssna på. (Är mer intresserad av hur rasterna gått.)
    Försvarat dem.
    Nu ska jag själv utredas för ADHD och jag hoppas fakiskt att jag får diagnosen.
    Då skulle jag förstå mig själv så mycket bättre.

    • 8 Victoria november 21, 2011 kl. 12:16 e m

      Så har det varit i min familj också, med mig och mina syskon – vi har prioriterat att diagnosbarnen ska må bra. Och tur det när skolan visar sig krossa dem, inte är anpassad för dem. Kanske just den egenskapen att prioritera barnen, inte skolan räddar många barn från att känna ett totalt misslyckande?
      Det var en positiv kommentar, att du kämpar som du känner är rätt. Hoppas det går bra med din egen utredning.

      ”Folk” kan visa skepsis mot att man kan behöva en diagnos. Men det blir svart på vitt, tydligt nog för att man ska kunna påverka. Att agera på vad man tror är rätt för att förändra sina svårigheter, det går inte, varken i vardag eller inom läkarvetenskapen.

  7. 9 miacarlstrom december 7, 2011 kl. 12:14 e m

    Åh så underbart det är med människor som du Victoria som kan sätta ord och bilder till det som också är min sanning. Min och mina barns. Jag har ständigt en känsla av stress över att jag är rörig men måste lära mig varje dag att strukturera. När jag klarat ut ett kommer nästa grej på listan. da ut och da in! Men som du ju också beskriver! 100% närvarande mamma är jag! Det är jag superstolt över! jag kämpar med barnens skolsituationer outröttligt! Är också väldigt närvarande hemma och jag njuter av att vara med barnen! De är mitt allt. Fast hela sanningen är det kanske inte! Jag vill hinna jättemycket mer än dem arbete och hushållet men va tusan! jJag kommer förhoppningsvis att kunna självförverkliga mer av mig själv senare. annars har jag ändå haft ett så gott liv med barnen trots visst kaos att jag inte ska bli bitter. Barnen är 10 och 16. ju större de blir hinner jag mer av ”mitt”De har diagnoserna adhd och AS. Jag ADHD. utredd 2008 efter kamp i 1 1/2 år för att få den.
    Lara Honos Webb är en suverän författare som beskriver ADHD ur ett positivt sätt! Det behövs då ADHD annars är så problemformulerat.
    Vad gäller att känna sig nära det autistiska så tänker jag också att jag ofta känner igen men men jag tror att det beror på att jag så hårt gått in i att förstå hur min tjej på 16 år tänker och känner och läst på om kriteriena och annat så jag kan så väl leva mig in i hennes tankesätt att jag tror jag själv har AS. Just våran adhd typiska förmåga att med hjälp av intuition förstå andra gör detta med oss . alltså att nästan känna som nån annan.
    Kram
    Mia i Karlstad. Attitydambassadör i Hjärnkollskampanjen.

  8. 10 Karin Norling januari 15, 2012 kl. 6:50 e m

    Tack, Viktoria, för att du lyfte fram min och Niklas uppsats så fantastiskt bra!🙂 Jag blir rörd ända in i själen av ditt engagemang… En otroligt fin gest! Då känns det verkligen att jag och Niklas gjorde något viktigt, som kan få betyda något även för andra. Att andra får möjlighet att känna igen sig i informanternas berättelser. Det är även en eloge till våra informanter, då de valde att delta i vår studie för att kunna hjälpa andra i samma situation.

    Jag och Niklas har båda NPF, och själv är jag dessutom förälder, så ämnet ligger oss varmt om hjärtat. Vi är numera färdigutexaminerade socionomer och hoppas nu kunna fortsätta denna uppsatsserie i en Magisteruppsats, och vi tar tacksamt emot tips om vilken inriktning vi bör välja. Var saknas kunskap? Vad behöver omvärlden få reda på? Vad kan vi göra för att förändra synen på NPF? Hjälp oss att hjälpa andra!

    Med vänliga hälsningar
    Karin Norling

    • 11 Victoria januari 16, 2012 kl. 11:09 e m

      Om vi säger så här, det var ingen gest av mig. Jag tyckte verkligen ni beskrev mitt liv som förälder. En busig inkännande mamma som har superkoll, på allt kring mitt barn. En mer engagerad förälder än många, med många kompisar som frågat hur jag orkade vara med jämt när dottern var liten. Jag förstod inte ens frågan. Det är mitt sätt att vara. Klart jag är lite trött, men av -och på-knapp vad gäller mina närmaste finns inte.
      Och flera andra håller uppenbart med. Ni borde ha fått MVG+ på den här uppsatsen, eller hur?

      Jag tycker ni ska forska om diagnosföräldrar som har diagnosbarn och hur det är att hantera när samhället inte är ultimat med information. Ärftligheten mellan alla olika npf-diagnoser är faktiskt uppåt 80%. Det är vi som redan har det jobbigt med våra egna diagnoser som samtidigt om vi får barn, ska strida oss blodiga för våra barns rätt i skola mm. Helt orimligt att samhället stödsystem inte sätter in mer resurser till den här gruppen. Det krävs nästan en högskoleutbildning, specialicerad på området att som förälder kunna hjälpa sitt barn med npf-diagnos att komma till sin rätt på bästa och rätt sätt i skolan och veta hur man söker stöd och var, eftersom man inte automatiskt får all information. Den får man kanske om man har tur att ha rätt nätverk. Sedan ska man ha ork att göra allt med skola och myndigheter, förutom att ta hand om barn med kanske stort vårdbehov.
      Lågutbildade föräldrars barn får ju exempelvis sämre hjälp. http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1601071/Adhd—en-klasskamp.html

      Man blir fan mörkrädd. Se om ni kan göra något av det??

      Mvh Victoria Qvarnström, som läste er undersökning till punkt. Jag kan inte läsa en bok till slut, eftersom alla böcker får mig att tappa intresset, jag har ju en koncentrationsstörning och äter inte centralstimulerande. Men er avhandling tog tag i mig!!🙂

  9. 12 Niklas Olsson januari 15, 2012 kl. 9:25 e m

    Instämmer helt med Karin! Jättetrevligt att du lyfte uppsatsen på ett bra sätt som synliggjorde informanterna och kul att se så många känna in sig i utsagorna du lyfte fram🙂

    MVH
    Niklas

  10. 13 mattloutbult maj 23, 2012 kl. 10:10 f m

    Tack för det här blogginlägget. Jag längtar efter barn men oroar mig för min bristande energi, hur jag ska orka vara bra. Det här gjorde mig lite uppmuntrad och jag ska läsa uppsatsen också. Tack!

    • 14 Victoria maj 23, 2012 kl. 11:15 f m

      Eftersom du är så ansvarsfull att du redan oroat dig för om du har energi nog för ett barn ska du ta tag i det först, så det blir så bra som möjligt. Det är inte lätt att ha diagnos och ta ansvar för ett barn. Men som man gjort hela sitt liv så kompenserar man med det man är bra på. För barnets skull ska man också se till att utredas innan och skaffa all hjälp och kunskap man kan få. Chansen att barnet får en egen diagnos är också stor vilket gör föräldraskapet tyngre, då krävs ännu mer. Men med engagemang och kärlek klarar man det. Man kanske bara gör på ett lite annorlunda sätt.

      Viktigt är också att ha en stödjande medförälder så man kan bolla ansvaret emellan och gärna ha ett nätverk med personer man litar på som hjälper en, precis som det är för alla föräldrar, med eller utan diagnoser.
      En så eftertänksam och ansvarsfull person som du verkar vara är jag övertygad om att det kommer gå bra för, bara du gjort allt som krävs. Du kan inte vara dödstrött när du får barn, för småbarnsföräldrar får ofta inte sova särkilt mycket.
      Kram Victoria


  1. 1 Läs detta inlägg…. « ♥ A S P I G G A N ♥ Trackback vid oktober 22, 2011 kl. 10:18 e m
  2. 2 Utsatta föräldrar. « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid januari 17, 2012 kl. 1:18 f m
  3. 3 Endokrina sjukdomar eller ADHD. « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid februari 29, 2012 kl. 1:43 e m
  4. 4 Impulsivitet – och bra eller dåliga beslut. « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid september 23, 2012 kl. 7:47 e m
  5. 5 Mina bästa ADHD-inlägg här. | Victorias ADHD-npf-blogg - om att vara mal placé. Trackback vid maj 29, 2014 kl. 1:33 e m
  6. 6 Mina bästa ADHD-inlägg samlade | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid oktober 26, 2014 kl. 12:26 e m
  7. 7 Slutsats: Stenålderskost och urval av de starkaste orsak till ADHD och autism | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid november 1, 2014 kl. 2:50 e m
  8. 8 Vågar ni se vår dotters känslor? | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF Trackback vid mars 27, 2016 kl. 8:25 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: