Att inte bli trodd.

Jag har en kompis med tre barn varav två har fastställda bokstavsdiagnoser och hon misstänker att den äldste har en annan. Hon ter sig för mig som en typisk kvinna med ADHD. Hon har utbrändhetssymptom sedan länge men har inte en ordentlig läkare och har sökt utredning men blev avfärdad av senaste läkaren med att: Du har ju barn, då kan du inte ha ADHD.

Okunskapen, hur kränkande lätt hjälpsökande människor avfärdas och även fördomarna inom vården är skrämmande.

Jag läser på diagnosföräldraforum om att vuxna känner igen sig i sina barn, men blivit avfärdade när de försökt hitta hjälp för egen del. Som om de bara försöker få uppmärksamhet, när de i själva verket skriker efter hjälp?

Många hjärteskärande bloggar om att försöka hålla sina barn över ytan och hitta hjälp. Bara att börja googla eller titta på min länklista. Den här föräldraberättelsen gör nästan för ont för att orka läsa. Men det är deras liv och vardag de måste handskas med.

Den extra bördan att få diagnosbarnens liv att fungera är nästan övermäktig för någon utan diagnos. Att inte förstå sitt barn, att försöka nå fram och styra barnet till att göra det som förväntas, som skolplikt, vara med på alla ämnen i skolan och ta hand om sin hygien. Grundläggande saker som inte fungerar alls utan en massa strategi, kunskap och en extra dos tålamod när barnen inte följer normen.

Hur trötta kan då föräldrar med egen diagnos vara, om de så har den på pappret eller ej? Svårigheterna finns ju oavsett. Det vore rättvist med väldigt rapp hjälp och stöttning att ta sina barn igenom vardagen. Och vad det finns att vinna både samhällsekonomiskt och på humannivå med att utreda och ge hjälp, vilket förutsätter en utredning, ges här ett exempel på. Ändå görs inte tillräckligt. Så dumt att man baxnar.

Ärftligheten är 80%. Min egen gamla psykolog hävde ur sig en gång att det inte finns någon ärftlighet. Hon var för prestigefylld uppfattade jag det som. Som halva vården verkar vara. Om ni inte läst allt jag bloggat om tar jag om det: Jag fick utredas privat för 16 000 för tre år sedan! Psykologen skickade inte remissen.

Och jag har exakt den typiska begåvningskurvan för ADHD. Det var ingen inbillning för att få uppmärksamhet. Diagnosen var vad som behövdes för att jag skulle förstå problemen, se kartan och kunna ta mitt liv tillbaka.

Och folk avfärdas redan i första instans av någon imbecill på vårdcentral eller som i mitt fall på psykiatrisk öppenvård. För att det är bekvämast så, att nonchalera starka misstankar som antagligen stämmer. Och därmed hindras många från att kunna hjälpa sig själva och sina barn, som man kan skaffa verktyg till efter en diagnos.

Ett tips jag fått från Henrik Ragnevi ordförande i Attention Göteborg:
Falköping, dit man kan göra en egen remiss. Gör det!?

Man kan börja med att i remissen beskriva sin barndom, vad man upplever problematiskt just nu. Man kan ta upp att ens barn eller närstående fått diagnos och man måste säga att man vill genomgå en neuropsykiatrisk utredning.
Adress: Sjukhuset i Falköping Danska vägen 62 521 85 Falköping Telefon 0515-870 00 (växel) be om att bli kopplad till psykiatrin. Sedan får man se vad utredningen visar och vad man känner att man behöver för hjälp.

Däremot vet jag inte hur bra utredningarna i Falköping är? Någon med erfarenheter av detta?

Jag blev under min utredning observerad i hur jag arbetade och reagerade och det noterades inför slutledningen. Saker som att man tittar sig omkring, tappar tråden, instruerar sig själv högt, rör på sig ovanligt mycket, kanske har tics och tvång som kommer före effektiviteten när man ska lösa uppgifterna osv, allt som är viktigt i en neuropsykatrisk utredning.

Har en vuxen vän som fick sitta själv och fylla i papper i Falköping medan läkaren satt vid sitt skrivbord och jobbade undan mail. Min vän fick ”avslag på diagnos” fast alla som känner henne blev förvånade. Hon med.

Man söker inte en utredning för att man vill vara speciell! Man är redan speciell, och undrar varför, hur man ska komma runt egenheterna och problemen det kan medföra. Man vill bara leva. Inte hindras av något ospecifikt.

Advertisements

2 Responses to “Att inte bli trodd.”


  1. 1 Monica Johansson (@MonicaJoh) juli 26, 2011 kl. 12:59 e m

    Va lite kul när jag ggoolade på ATT INTE BLI TRODD!!! när min bok som kommer ut nästa vecka heter. det

    http://www.litenupplaga.se/824..

    men läste din blogg med.. ja det värsta är inte att drababs av sjukdom DET värsta är just att inte bli trodd..


  1. 1 Endokrina sjukdomar eller ADHD. « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid februari 29, 2012 kl. 2:03 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: