Räknar timmar i vakenhet.

”Räknar timmar i vakenhet”

Jo, så här är det. Idag år 2011.

Jag äter sedan snart tre år en medicin dagligen för min ADHD som ger min hjärna normal dos av kontaktsubstansen Noradrenalin som är ett vakenhets -och faktiskt; stresshormon. Signalämnet Dopamin sägs bli förhöjt också. Orkar faktiskt inte forska i allt farmaceutiskt finlir. Jag känner ju att jag mår bra idag!

Man får inte ett tillskott av signalsubstanser utav sk ”lyckopiller” – ämnena finns inte i tabletterna. Utan medicinerna hämmar kroppens egen för snabba återuppsugningt av kroppsegna substanser. Därav följdnamnen -återupptagningshämmare.

Jag får alltså med min medicinering behålla det jag ska. Fungerar och är som innan jag brände ut mig och hamnade under isen. Men fortfarande med ADHD.

Jag äter en ganska omdebatterad medicin i ADHD-kretsar. Strattera. Som man kan läsa larmrapporter om, när Strattera-medicinerade barn maniskt sprungit runt i cirklar och ramlat ihop som de sprungit in i en vägg. Och vissa bloggar ner preparatet maniskt.

Inte orkat läsa mer. För medicinen funkar bra för mig. På ett sätt. Det jag i mitt liv ser som viktigast. Idag får jag normala sovcykler. Klarar mig på sex timmar. Då och då bara fem. Åtta timmars sömn som max normalt. Men jag vaknar oftast efter sex timmar. Så jag kan utan panik räkna timmarna framåt, när jag vill nattuggla lite. Behöver känna friheten av att nattuggla bland. Jag behöver idag sex timmars sömn alltså. Att veta det ger mig en stor trygghet. Jag försover mig inte.

Innan medicineringen med Strattera var jag ständigt trött. Jämt, även innan jag brände ut mig och fick depressioner. Det var ett helvete. Försökte sova ut, men det gick aldrig. Jag var trött ändå. Kunde gå och lägga mig mitt på dagen och somna. Och sedan en gång till. Har haft lätt till sömn hela mitt liv, förutom under en extrem stress som har drabbat ibland under en övergående period, men ofta rättat till sig med rutiner för normal dygnsrytm.

I tonåren var jag tvungen att sova eller lägga mig och mikrovila en stund när jag kommit hem från skolan för att kunna gå och träna Kung Fu, som jag gjorde 3-4 gånger i veckan. Fick blytung kämpa mig iväg under alla pluggperioder eller inbokade kvällskurser. En hård kamp för mig faktiskt att vilja men knappt kunna. Tröttheten var min största fiende.

När jag började arbeta förstod jag inte var alla andra fick sin ork ifrån. Jag fick alltid ta sovpauser innan om jag gick en kvällskurs eller tränade efter jobbet. Orkade inte riktigt, men försökte hela tiden. Lärde mig mikrosömn under en period då jag tyckte det var kul att gå ut nattetid. Tjugo minuter gav mig ork.

Och min ADHD är inte hjärnlågaktiv/hypoaktiv som ADD. Så jag är inte en trött person egentligen, utan ganska på. Jag har mycket energi som driver på, men det frestar också på att vara den som jag beskriver i ADHD i bilder.

Men som ni kanske förstått nu (?) tar det också energi för att funktionsnedsättningen till exempel hämmar automatiseringen av allt. Jag tänker nästan på allt jag gör, varje gång. Är väldigt hjärnstyrd. Gör få saker automatiskt. Varje gång jag går ner för en trappa stannar jag till en sekund och blåstirrar sedan på trappstegen för att inte trampa fel. Porslinsaffärer är också en riskmiljö. Plötsligt kan jag bli väldigt yvig i mina rörelser. Men jag tänker inte på att jag tänker jämt, det är normalstatus att uppdatera hjärnan jämt. Lägger mentalt krut på allt. Från att inte duscha för länge och drömma mig bort i det varma vattnet och komma för sent, till att ha lärt mig stanna innan jag ska gå över en gata. Ibland kommer det ju bilar?

Funderar också mycket på hur jag kan uppfattas utifrån? Alltid försökt förstå hur andra ser mig, men har svårt för det om jag inte får höra det uttalat. Det är mycket värt för mig att någon säger. Men folk är så finkänsliga. Rakhet, säg det i ord så kanske jag inser och kommunikation kan upprättas? Det är så jag funkar. Och jag behöver det så mycket för folk är så konstiga, alla andra alltså. Småljuger, kanske i tystnad? Tycker fortfarande omvärlden är svår att tolka, trots att det är det som ständigt brytt mig livet igenom och jag därmed satsat mycket på att greppa. Har nog ett gott hum idag om psykologi och människan efter alla år av egenstudier.

Men har kanske en släng av autismspektrumet, inte vet jag, men alltid känt mig tryggare än annars att kommunicera med dem med den autismdiagnosen. Raka rör, ärligt, utan massa tjafs. (Senare så hände detta när jag efter fem år läste igenom min utredning mer noga.. Nog är jag autist – ja visst.) 

Och var går gränserna? Men kontentan är alltså att jag kan bli ganska trött eftersom jag är ständigt hjärnaktiv när jag programmerar mig själv dagligen för att inte bli påkörd när jag går över en väg, funderar på omvärlden och om andra förstår vad jag menar.

Med dagens medicinering kan jag inte ens sova mitt på dagen, om jag inte är sjuk. Som en alldeles vanlig människa?

Den där omåttbara tröttheten förr psykade ihjäl mig. Kunde inte ta tag i något alls. Kände mitt liv flyta mellan mina fingrar som smält glass, hur mycket jag än försökte greppa då och göra något. Det bara rann ut ..Var bara för trött, hela tiden.

Innan medicineringen med Strattera sov jag bort mitt liv som sjukskriven utan hjälp med rehabilitering, ingen pepp, inga kickar och till slut ett slocknat framtidshopp.

Med de återkommande depressionerna sov jag helst 12 timmar om dygnet, under bra perioder. Ibland uppåt 16-18 timmars sömn. Sen vaknade jag av mig själv. Tyvärr, liksom. Visst har ett dygn 24 timmar? Men jag ville inte vara vaken en enda av dem. Idag vill jag helst vara vaken dygnet runt men är ju så intelligent att jag kan känna att sömn är bra. Sex-åtta timmar.

Funderat på om centralstimulerande kunde hjälpa mig ytterligare och tagit upp det med min(a) läkare. För jag har fortfarande koncentrationssvårigheter. Lägger bort en bok jag börjat läsa för det mesta. Kanske skriver folk bara för ointressanta böcker för mig? Men jag vill studera. Måste skaffa mig ett yrke, en kompetens som håller. För jag kommer inte bli nöjd och tillfreds annars. Men hur kan ytterligare stimulering på en hyperaktiv hjärna ge lugn och koncentration. Jo, läs: Kortkort om ADHD och hjärnan.

Provat två centralstimulerande preparat i samråd med läkare, jämte dagens Stattera-medicinering. Men jag mådde dåligt när preparatet Ritalin går ur kroppen. Som bakis. Dessutom toppade det min nuvarande balans så jag blev för hög, tror jag? Slutade omedelbart. Obehagligt!

Att sluta med Strattera för att enbart ta centralstimulernde skulle omkullkasta mitt liv helt tror jag? Är känslig för mediciner och insättningen för balans tog lång tid. Riskera allt jag kan idag, det går inte, utan väldigt starka skäl. Som att jag börjar rasa helt mentalt.

Jag ligger nog normalt nu, känner igen mig, som mig själv när jag var ung och glad. En person utan ADHD blir ju hög på även små doser centralstimulerande. Som jag kände mig på Ritalin jämte Stratteran. Skitsläskigt, tyckte jag.

Och jag fick svåra självmordstankar av Concerta uppepå min nuvarande medicinering. Prövade medicineringarna för att jag vill öka min koncentrationsförmåga till normal. Kunna plugga utan att livet blir en torrlagd krävande öken. Kanske får saker vara intressanta naturligt, så jag får mitt hyperfokus? Jag har ju den förmågan om jag är intresserad.

Något som engagerar mig. Jag vill läsa en bok. Läste fem direkt efter ADHD-diagnosen. Då hade jag testat att jag kunde det, igen som innan jag brände ut mig. Häpp, då tröttnade jag på att läsa. Tror nästan det mesta som skrivits är för tråkigt bara?

Det är ganska trist att ha en hjärna som min när den inte gör som jag vill. Som min tonåriga systerdotter Embla kommenterade insikten när hon också fick diagnosen ADHD nästan samtidigt med mig för tre år sedan: ”Jag har ett högt IQ, men min hjärna har inte alltid kapaciteten att använda sig av det.” Hon var 14 när hon sa det. Men hon bashar redan etablerade vuxna konstnärer på fingrarna i vad hon presterar när hon vill. Har trotsat sin dyslexi och läser hela tiden feta böcker på svenska och engelska. Hon utmanar. Och jag har kanske inte samma ork längre att ens försöka, som vuxendiagnostiserad.

Sorgligt att vi har det så att vi inte alltid kan styra. Men vi får hitta på andra sätt att komma runt våra tillkortakommanden som funktionsnedsättningen ADHD kan vara. Så beroende på dagsläge, inspiration, intresse och kickar. Menar, när jag var i form tog jag Högskoleprovet långt över förväntan, även inom grenar jag aldrig fick gymnasiebetyg inom. Men jag är ojämn i prestationerna utefter om jag är taggad eller inte. Har fortfarande förmågan att skjuta till kroppseget adrenalin för fokus och fart. Det är då jag presterar bättre än andra.

Men nu sover jag inte jämt iaf. En stor vinst. Lite normalt jävla liv.
Är inte det sämsta. Även om det är svårt att vakna upp igen
för jag har tappat hur man gör i ett vanligt liv.

7a6d5b416968f94b8a077c8ec982a4d2_60628797

Mina relaterade blogginlägg runt tiden när jag fick diagnos:
Odiagnostiserad ADHD – stulna år
Lättnad av ADHD-diagnosen – grät av lycka och sorg
Uppsökande verksamhet – att kasta sig in vid ADHD
Utbränd och vidbränd
Att inte bli trodd

20 Responses to “Räknar timmar i vakenhet.”


  1. 1 Attan maj 26, 2011 kl. 5:00 f m

    Oj vad jag känner igen mig i mycket av allt det du skriver. Att tröttna fort, att bli otroligt intensiv i perioder på vissa saker för att sedan tröttna fullständigt.
    Jag har alltid sett på mig själv som periodare av olika intressen. Jag läser dygnet runt i perioder för att sedan inte läsa alls t ex.
    Ja tänker alltid på vad jag ska göra, hela tiden. Som att räkna baklänges på klockan i tiominuters intervall för att se när jag ska börja med något för att hinna klart i tid. Och nte en gång, utan tre, fyra, kanske till och med fem gånger för att vara riktigt säker.
    Eller om jag ska gå hemifrån, det blir som ett mantra, nycklar pålånbok, väska, vadskullejaggöranudå…om och om igen samtidigt som jag kan leta efter de där sabla nycklarna tre gånger trots att de ligger i väskan under tiden som jag virrar omkring. Jag kunde sova från tio på kvällen till halv två på eftrmiddagen i tonåren..ja du. Det är mycket som jag känner igen som sagt.

    Skönt att det fungerar skapligt med medicinering för dig, jag tycker att det är lite läskigt det där med medicinering, iallafall på barn eftersom forkningen inte har pågått så länge ännu.
    Hoppas du får en bra dag//Attan

    • 2 Victoria maj 31, 2011 kl. 10:06 e m

      Vill bara poängtera att flera olika diagnoser eller tillstånd kan ge samma symptom. Men jag tror att dels KBT-träning och Mindfulness, då man lär sig stressa av via att bara åse sina tankar och acceptera dem, inte nödvändigtvis agera, kan hjälpa många av dessa tillstånd av överdriven stress. Lite lugn och ro inombords är det enda man vill!

  2. 3 Tanja maj 27, 2011 kl. 5:29 f m

    Diggar din blogg, känner igen mig. Läser ofta, men är inte så bra på att kommentera.
    Önskar dig en trevlig helg!
    /Tanja

    • 4 Victoria maj 31, 2011 kl. 10:09 e m

      Tack för att du gav dig till känna nu Tanja. Jag vet att många läser ett tag, innan de skriver nåt, om ens någonsin. VET ju att det finns många tysta läsare. Kanske är det de som behöver det, som läser, oavsett om de ger sig till känna? Men jag vill tacka dig för att du skrev. Gör det gärna igen, om du får en fundering.

  3. 5 Mib maj 28, 2011 kl. 7:53 f m

    Jag har fått ändra mina tankar kring mediciner rejält de senaste åren. Förr tyckte jag att det först och främst skulle kunna ändras pedagogiskt i miljön runt barnen som jag har. Sen började Tjabolina medicinera med SSRI och blev en fungerande människa på många plan. Lugnare, mer fokuserad, inte så mycket utbrott, färre tics och tvång. Nu vill hennes nuvarande läkare sätta ut hennes mediciner. Det gör ont i mig. Tänk om hon blir sämre igen. Men vi provar får vi se. Om det blir sämre får man väl sätta in dem igen.

    För min egen del var jag också länge tveksam till mediciner eftersom jag blivit uppfostrad att mediciner var ett tecken på svaghet…. Så urbota dumt! Nu med medicin mot min Bipolaritet mår jag ju bättre än på länge egentligen, även om dippar och uppvarvningar fortfarande gör sig påminda, men absolut inte så djupa som förr.

    Mediciner kan vara viktiga men ingen ersättning för att göra förbättringar i övrigt i vardagslivet. Man måste ha bägge delarna för att må bra. Eller ja alla fall många av oss.

    Kram!

    • 6 Victoria maj 31, 2011 kl. 10:12 e m

      Vissa av oss, jag med, har lärt oss sedan barnsben att försöka dölja alla tecken på ”svaghet”. Som om människovärdet ligger i att aldrig känna något utan bara prestera som en maskin. Tyvärr kan insikten om hur falskt man trott och levat, bli en ganska hård upplevelse, när man vaknar upp och inser att man inte själv är alltigenom stark.

  4. 7 Cilla juni 7, 2011 kl. 7:35 e m

    Hej.

    Jag har googlat på ADHD och hittade din blogg.
    Jag är utbränd och har varit sjukskriven i ett år nu. Jag har också ADHD, så nu blir ju allting klarare. Jag förstår varför jag brände ut mig.

    Det du skriver om att prestera ojämnt, jag känner så väl igen mig. Om det verkligen är något som fångar ens intresse så kör man på, man bara kör på utan att tänka. Man blir så taggad! Men ibland blir man alldeles för taggad för sitt eget bästa.

    Jag förstår nu att jag behöver mer struktur och klarhet i mitt liv för att jag ska hålla hela livet. Det är lite som att lära om när man blir utbränd. Man måste liksom prova sig fram och känna efter vad som fungerar för en själv. Sen har man ju all tid i världen när man är sjukskriven, det är bara energin som fattas.

    Jag är glad att du skriver en blogg om ADHD, om dig själv. Det gör livet lite lättare för oss andra, att faktiskt bli medveten om att man inte är ensam.

    • 8 Victoria juni 7, 2011 kl. 8:53 e m

      Trädgårdsrehabilitering/grön rehab; googla och kolla upp det i din kommun. Det är det bästa för stressrelaterade problem. Hinner inte länka nu, men är man stressat lagd är det oerhört nyttigt att inse att – man kan inte skynda på ett frö, eller naturen. Mindfullness, anmäl dig till en kurs? Kan ingå i grön rehab, men du kan aldrig göra för lite för att läka. Det är din egen kamp. och ingen är förlorad för att den sprungit för fort. Måste bara hitta balans igen. Och mycket rikare.

      • 9 Cilla juni 8, 2011 kl. 5:55 e m

        Det där med trägårdsrehabilitering det låter som en bra idé. Jag förstår tanken, det går liksom inte att skynda på. Men det är så jäkla svårt för mig. Det bara kryper i kroppen av tanken på att vara lugn och sansad. hahaha. Men jag ska dock kolla upp det för det är ju alltid värt att testa!!
        Mindfulness det har jag provat. Det är ju också ett bra alternativ. Jag tror jag måste försöka ge avslappning en chans igen. Det är ju ändå en viktig del i ens liv, för att man ska få balans.

        Tack så mycket för tipsen, va gulligt av dig.:)

  5. 10 Sanna Lindén juni 8, 2011 kl. 7:24 f m

    Hur länge behöver en genomsnittlig människa sova per dygn?
    Jag är trött jämt, har svårt att fokusera på en sak i taget. Tänker på minst en miljon småsaker hela tiden.
    Oj, han där hade fula skor, den bilen var fin, undrar vad jag ska göra för middag idag, hur mycket pengar har jag på kontot, imorgon ska jag göra det, och det och det och det och nästa vecka ska jag göra det och det och det och det och dygnet runt har jag planeringen i tankarna för att jag aldrig ska glömma bort någonting, för jag vet ju att jag så lätt glömmer saker.
    Samtidigt som jag tänker på allt det där så ska jag kanske koncentrera mig på en arbetsuppgift och sköta den helt felfritt.

    Kanske inte så KONSTIGT att jag jämt känner mig slutkörd!! Det känns som att hela livet är en kamp, jag får återkommande depressioner på grund av stress och jag oroar mig hela tiden för vad som ska hända nästa vecka, nästa dag, nästa timma, nästa år. Hur ska jag hinna allt och vad ska det bli av mitt liv? Är jag en bra mamma? har jag för dåligt tålamod, jag är fet och hatar min mage och jag måste vara bäst på precis allt hela tiden och hur fan ska jag klara av det? Jo, för jag MÅSTE vara bäst på allt. Hur ska jag annars överleva?

    Jag sover jättemycket. och ändå kan jag känna mig som en zombie. Då får jag ångest för att jag inte fått NÅGOT vettigt gjort vissa dagar. För det enda jag funkar till är att sova, sova, sova och sedan i flera timmar sitta och inte göra någonting!

    Trots att jag måste diska, städa, tvätta, damma, plocka undan och kanske plugga!

    Jag hinner att börja med allting… Sedan känner jag mig helt trasig både fysiskt och mentalt. Får kanske huvudvärk bara för att jag lyckats göra det jag ska i kanske 30 minuter?

    Jag undrar om jag har ADHD. Jag kanske inte är onormalt intollerant mot vardagen när allt kommer omkring…

    och nu känner jag att nånstans så kanske det finns ett hopp för att även jag ska bli normal, kunna klara av vardagen utan att bli helt slutkörd. Klara av att fokusera på viktiga saker istället för att bli helt slut när jag MÅSTE prestera och helt överaktiv när saker är kul & jag går upp i varv.

    Jag tror jag nu ska ta en dusch och sedan gå till vårdcentralen för att be om en tid till psykologen.

    För jag kanske kan fixa saker som alla andra om jag bara får rätt hjälp.

    Så jävla glad att jag träffade dig Victoria, och nu sitter jag här och störtgråter.

    Kram Sanna

    • 11 Victoria juni 11, 2011 kl. 6:25 e m

      Ja, Sannna. Det är bara rättvist att få samma chanser att komma till sin fulla rätt, som alla andra. Att bara leva på chans blir tärande i längden. Du som är så driven och duktig på så mycket, du behöver chansen att slippa vara ojämn. Kram, vi kommer höras, så jag får veta hur det utvecklar sig.
      Victoria

  6. 12 SuperSHEro juni 11, 2011 kl. 7:15 f m

    Bra att det funkar för dig, medicinering, det är ju huvudsaken. Sen kan folk tycka och tänka vad de vill och det kommer de att göra oavsett! Intressant läsning, har precis (äntligen!) påbörjat medicinering, concerta, för att se om det passar mig. Bara att hålla tummarna!

    • 13 Victoria juni 11, 2011 kl. 6:22 e m

      Ja, det är ju inte andra som ska leva ens omedicinerade liv så de kan hålla truten. Jag har en brist på kontaktämnen, det är fakta. Lycka till med concertan och håll ut den första jobbiga tiden!

  7. 14 hanna juli 21, 2011 kl. 4:21 e m

    Hej!!!!
    Kul att hitta din blogg har oxå diagnos ADHD men känner nästan att de e bara jobbigt att fått diagnos då medicinen inte funkar tycker ja å har så svårt att förklara va som e fel o att läkarna ska förstå har ätit concerta men de va en mardröm har aldrig mått så dåligt nu äter jag ritalin den funkar till och från men känner att den som bäst funkar på förmiddagen sen bli jag bara jätte trött osocial och låst dom ökar dosen men de känns inte som de funkar nästan bli värre…usch hur ska man må och hur ska jag göra för att lyckas
    kram hanna

    • 15 Victoria juli 29, 2011 kl. 9:24 f m

      Jag äter ju inte centralstimulerande, men vet att man kan ta tabletter flera gånger per dag för att förlänga effekten. Jag mådde inte bra när centralstimulerande gick ur kroppen, så för mig funkar Strattera bättre som ligger kvar mer långtidsverkande. Å andra sidan får jag inte hjälp att peaka koncentrationen av min medicin, utan får försöka på andra sätt, som via musik som får igång mig. Det är ett aber att få medcinering att funka, ibland kan man behöva komplettera med flera mediciner, som sk lyckopiller också, lite beroende på hur man mår. Ge inte upp. Kanske ska du fundera på övrigt i ditt liv, att du kanske skulle må annorlunda av att motionera eller att du kan behöva mer stöd i vardagen, som boendestödjare via kommunen?

  8. 17 Victoria Qvarnström december 11, 2014 kl. 7:03 e m

    Reblogga detta på Victorias ADHD – autism – blogg om NPF och kommenterade:

    Tänk – att så här var mitt liv förr, under flera år! Fick min NPF-utredning för 6 år sedan, när jag var 41.


  1. 1 Det står klart. « Bloggmalplace’s Blog Trackback vid augusti 10, 2011 kl. 12:37 e m
  2. 2 Dolda funktionshinder – är just dolda. OK? « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid maj 24, 2012 kl. 7:59 e m
  3. 3 Jag är utbränd. « Victorias ADHD-npf-blogg. Trackback vid februari 19, 2013 kl. 6:19 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: