BNK-konferens, skolpsykolog okunnig om diagnostecken hos flickor

Senaste skolkonferensen på Barnneuropsykiatriska kliniken BNK undervisade jag, ihop med barnneurospykiatrikern och överläkaren Svenny Kopp vår kommuns skolpsykolog om de tidiga ”osynliga” symptomen för npf-flickor eftersom han frågade.

Sköterskan, som vi alla älskade sa, när jag tittade frågande åt Svennys håll, att Svenny mådde inte så bra, eftersom två av flickorna hon utrett just blivit gruppvåldtagna.

Jag trodde alla visste, iaf alla inom ”branschen”. Att många tecken sammantaget kan tyda på autismdiagnos. Som att ha problem med motoriken och finmotoriken, sen med att lära sig cykla och simma, lite svårt att använda pennan och skriva. Problem med att delta i gruppaktiviteter som idrott, tycka det är obehagligt i omklädningsrummet pga av okända dofter, höga ljud, att trängas med andra, klä av sig, svårt att duscha pga av annorlunda upplevelse känsloförnimmelser, duschstrålarna kan vara rent obehagliga, nästan smärtsamma. Ofta problem med maten, kan äta väldigt selektivt, eller ha svårt med stojet i skolmatsalen.

Vid ev ADHD/ADD, sitta av lektionerna utan att få något gjort om inte en lärare instruerar hela tiden. Att alltid tappa bort saker, skolböcker är aldrig med hem, pennor och suddgummi puts väck. Att fastna i saker, eller aldrig komma igång, läxläsning en mardröm. Klagomål från skolan på okoncentration, passivitet eller tvärtom överaktivitet. Ointresse av bokstäver tidigt om det finns en dyslexiproblematik, som ofta går hand i hand. Problem i sociala relationer på skolan, konflikter, för ”på” eller ensam.

Normala saker för alla barn, men mer eller mindre. Men vad som krävs för en diagnos är ytterligheterna dvs verkliga problem då livet inte fungerar.

Och att som förälder att känna att allt är en uppförsbacke, när andras ungar lyckas lättare med ”vanliga saker”, går på aktiviteter utan problem, har matvanor utan problem osv. Listan kan fyllas på.. Här har jag beskrivit om vad som krävs för att Lära vid ADHD.

Skolpsykologen kanske tyckte det började bli dags att bry sig, när Svenny berättade att några av ”hennes” flickor varit utsatta för gruppvåldtäkter – för att de inte kan tyda signaler och är gränslösa – ”lite mycket”?

De som är inom min dotters autismspektrum, samt mkt av ADHD som hon. Den trevlige skolpsykolog jag undvikit (skaffade BNK-remiss från diabetesläkare) eftersom skolpsykologen sagt till min syrra att ”han inte trodde på diagnoser” när hon såg att nåt var fel på hennes tös i förskolan. I sjunde klass fick min niece diagnoserna. Och då höll det på att vara för sent. Det är otäckt det här.

Ska nog inte återge här exakt vad Svenny sa till mig om vad vi behövde göra och tänka på, jag tror många runt bordet baxnade på skolkonferensen på BNK. Svenny är rak som en spak och sitter med underlag från hundra flickor, som ofta farit illa. De förut helt osynliga flickorna som hamnat i olika riskzoner.

Jag förstår knappt omskrivningar och väl är väl det att Svenny är så rak, nästan rå men jag förstår exakt vad hon säger och agerar därefter. En annan mamma kanske hade rest sig upp och gråtande rusat ut från mötet.. Skolans rektor satt och tittade på mig väldigt mycket. Hennes blick var mkt eftertänksam, vek inte och jag såg att hon verkade tagen när Svenny läste hela utredningen från början, då min dotter var extremt blyg som liten och hörde oss och lärarna berätta om den unga damen nu, som är mkt företagsam och känner alla på skolan, vet allt om de som mår dåligt, eftersom hon dras mot dem och tar på sig kuratorsrollen.

Inte är hon som aspergerkillarna i klassen. Mötet var nog väldigt nyttigt för alla. Svenny fick sagt att flickor som min finns, finns på papper, i forskning, är en riktig autismpersonlighet inom spektrat. Men det känns som skolan nu fattat att vi jobbar precis lika mkt hemma för att hålla styr på henne. Kan bara bli bättre av att vi jobbar för samma sak, hålla ungen ”out of trouble”.

Syrran började gråta när jag berättade om skolpsykologen och vad Svenny sagt. För syrrans dotter hade behövt den hjälpen tidigare, den fick hon inte pga av skolpsykologens rigida blåögda hållning. Nu mår flickan bättre, fyra år efter ADHD-diagnosen, men hela familjen har varit i gungning av att försöka rädda och hjälpa.

Så har vi det många med dessa barn, vi kämpar, men i början kan motståndet vara så stort (skolpsykologen som viftade bort syrrans oro) och vår egen kunskap för liten ännu för att kunna veta. Därför är det livsviktigt att vi fortsätter sprida infon och fortbildar oss och andra!

Skolpsykologen bad att få skriva upp dotterns testresultat, frågade Svenny lite kvalificerat testsnack och jag undvek att säga nåt om att han borde ha stryk för min nieces skull. Han visste ingenting. Tillhör tydligen inriktningen ”att alla är normala” ”det växer bort”.

Har pratat med honom i telefon för några år sen om dotterns extrema blyghet då, om att hon blåvägrade (pga autism) saker, men jag sökte inte utredningsremiss via honom. Han är nog bra för dem som har ”vanliga” psykologiska problem, men han måste ju se vad som kan ligga bakom det också när det tangerar en neuropsykiatrisk problematik!

Men nu hoppas jag vid Gud att han förstod sin egen otillräcklighet. Eftersom han faktiskt har samma makt att besluta om barn behöver hjälp eller inte – efter sitt eget förstånd och sina åsikter.