Mitt NPF-nätverk

Det känns fantastiskt att ha ett nätverk inom neuropsykiatriska funktionstillgångar.

Kontakterna har jag upprättat via twitter främst då jag lagt ut länkar om npf eller till min blogg. Så hittar vi varandra på nätet, genom våra bloggar, sammanslutningar som nätsidan Damptanterna som var aktiv för ett par år sedan. Ett stort stöd för mig då jag väntade på utredning.

Det är säkert också bra att gå på Attentions möten, dit jag inte tagit mig ännu. Lättare från datorn.

Jag känner på detta sättet både vuxna med diagnos och föräldrar som har barn och kanske själva känner igen sig utan att vara utredda. På facebook har jag de flesta samlade som vänner. Är också medlem i många hemliga facebookgrupper som inte går att hitta på sökningar. Grupper om ADHD, ADHD/ADD och flickor eller kvinnor, för sk Damptanter, NPF och skola, NPF och boende eller för föräldrar till barn inom autismspektrat. Ensam är inte stark. Mötet med andra med liknande erfarenheter gör en starkare.

Nekar aldrig någon med npf eller intresse därav att bli facebookvän. Det är guld värt för mig! En reell sk(r)attkista.

– Det är en oerhört stor tröst att inte längre vara ensam. För utanförskapet känns, hur normativ man än känner sig eller försöker vara.

– Acceptansen är så stor, det är högt i tak. Man får vara som man är eftersom det är erfarna kloka människor. Kan rycka på axlarna om någon stör sig på något om man vet att det beror på deras diagnos, men med respekt, utan att (för)döma.

– De som är extra bra på något hjälper gärna andra när man har svårare för somt. Sånt man knappt kan be normalstörda om utan att de tittar skumt på en. Upplever inga menande pekpinnar eller näsrynkningar om jag ställer en fråga och ber om hjälp med något inom mitt npf-nätverk. Ingen ifrågasätter att jag inte just då orkar söka information, för att det just då är en sån dag. .

– Och när jag är ledsen och besviken på världen sluter de upp, mina damptanter och aspies. De vet utan att jag behöver förklara. De vet hur det känns.

Och de ser mig som stark och kapabel oavsett, så att jag känner igen mig själv. Det är bästa peppen! De ser främst mina funktionstillgångar. Och de ber mig om hjälp också. Skönt att vara behövd. Men de gör det inte för att vara snälla, ur ett uppifrånperspektiv för att smöra, utan för mina förmågor.

Man hinner inte alltid mörka i sociala spel när man har ADHD och man kan inte alltid när man har aspergers. Perfekt. Raka puckar med ärliga budskap. Sånt jag förstår. Och som de flesta skulle behöva mer av.