Stigmatiserad.

Jag får inte chanser som andra. Människor räknar inte med mig, oavsett bevis på motsatsen. Att jag har berättat öppet exempelvis här om vad man kan gå igenom innan man blir hel, det har gett ringar på vattnet. Både bra och dåliga effekter.

Stigmatiserande på så sätt att det är lätt att istället för att vara en person med en personlighet bli till en diagnos, för dem utan. Känner ofta mig förfördelad, som att jag inte får samma chanser som om jag inte hade varit öppen. När jag arbetat/arbetstränat med min ADHD-diagnos öppen och skamfri – trodde jag – har jag sett att om jag gjort något typiskt – praktiskt enligt mig – som att gå rakt genom en stor krukväxt för att jag haft rätt bråttom, så har det blivit stämplat som ”typiskt hon med ADHD”. Det kom aldrig på tal om någon större brist än lite charmig virrighet när andra på samma arbetsplats tappat bort huvudnycklar och nya mobiltelefoner. Jag har ju också, tydligen stött mig med medarbetare på tidigare arbetsplatser. Men jag kan inte riktigt ta till mig att jag var så fruktansvärt fel?

Jag jobbade ju också innan utan att veta om min ADHD och autistiska personlighetsdrag och ingen tänkte på mig som annat än kapabel. Idag får jag bära att jag ses som mindre kapabel, fast det i sanning är tvärtom, för funktionshinder är också tillgångar.

Men jag verkar idag inte räknas lika respektfullt som odiagnosticerade? Känner som om det finns en parantes kring mig. Jag tas inte på allvar. Det hade varit praktiskt bättre att jag inte berättat just för att skydda mitt liv från den negativa effekten av andras fördomar. Men jag har reservationer mot hitte-på. Jag vill tro mer om människor. Ska jag skämmas och ska invandrare byta namn? Det är inte det samhälle jag vill bidra till. Diskrimering överbyggs inte av att mörka. Jag kan inte göra annat än att stå för det samhället jag vill leva i. Människor måste öppna ögonen och tänka längre.

Pratade just med en tjej jag gått på Gunnebos Trädgårdsrehabilitering med och hon fick höra rätt ut när hon praktiserade på Arbetsförmedlingen, att hon inte skulle få jobb, ingen arbetsgivare vill ha någon som går på rehab. För man anses svag. De blir rädda och vill ekonomiskt minimera riskerna.

Och de tänker så fel. De tänker enligt sin logik att någon som bränt ut, som jag och många med mig gjort, kan göra det igen. Att man har en sårbarhet och man blir paria. Det är den gängse uppfattningen.

Men jag och andra som hamnat på botten en gång är mer medvetna om farorna. Det är troligare att någon annan på en arbetsplats bränner ut sig. För ingen människas steg är längre än 70 centimeter. Ingen klarar när det krisat för länge. Naturlagarna slår till utan pardon.

Alla arbetsplatser borde se över hur medarbetarna arbetar, för att få friskare och mer motiverade anställda. Min vän som nu själv hittat en praktikplats där hon kan bli anställd om hon gör bra ifrån sig berättade att de jobbar strikt 1,5 timma, sen gör annat, som att samtala med varandra, sedan 1,5 timmas jobb osv. På så sätt blir alla mer effektiva, men slappnar av och återhämtar sig. Istället för att håglöst sitta och slösurfa på nätet i åtta timmar utan att få så mycket gjort.

Tyvärr kostar det priset av att bli utstött när man är öppen om att man en gång fallit. Som undermålig. När man i själva verket vet allt om sina gränser och lärt sig känna efter.  Har man erfarit att springa för långt, för länge men läkt, så gör man inte om samma misstag för det kostade så mycket. Man är uppmärksam på känslan som inledde vägen neråt, för man vet signalerna.

De som inte har något besvärande i ryggsäcken kan vara transparenta och vinna på det. Det är det nya entrepenörsskapet. Men vi som gjort en livsresa som min, drabbas av fördomar. Men jag skäms inte för jag har strävat, fallit, lärt min läxa och blivit starkare. Jag kommer inte hålla tyst, kalla mig Don Quijote? Jag har starka värderingar jag inte kan frånse för att det skulle vara strategiskt. Ät det eller skit i det. Jag kanske försvårat mina egna möjligheter, men jag lever inte på lögn. Är den jag själv skulle velat anställa.

Blir bara besviken på vuxna människor som inte kan se längre än sin egen rädsla eller tar till sig kunskap och insikter innan de själva drabbas och tvingas till ödmjukhet. Varför är det så?

Jag ångrar mig inte för jag tror på transparens och ärlighet. Jag har knappt ens förmågan att ljuga. Och vill jag jobba hos trögfattade stofiler? Som ibland är runt 30 och ”mitt i karriären”?

Om alla npf-personligheter gick i strejk då? Garanterar att samhället hade upplevt ett djupt hål i saknad av något berikande men troligen utan att förstå?

5 Responses to “Stigmatiserad.”


  1. 1 Carina maj 4, 2011 kl. 1:52 e m

    ja inbillar mig att det är det sätt som kan förändra att vi faktiskt berättar kanske får inte du och jag uppleva förändringen men inom mig så ser jag att vi i det långa loppet kan vara en bidragande orsak till att attityder och fördomar faktiskt förändras. Sen skulle jag vilja att det går snabbare men kanske är det så att alla i samhället då inte hinner med en förändring blir ju till av ringar på vattnet.

    • 2 Victoria maj 4, 2011 kl. 3:00 e m

      Det är ju därför du är attitydambassadör och vi fortsätter. Och Hjärnkollkampanjerna etc. Vem som helst kan drabbas, men det tas inte in, ”helst” ska man själv eller en närstående drabbas, innan man på djupet förstår att människan är samma, oavsett sårbarhet. Eller hudfärg, för den delen. Att lära sig behandla andra som man vill bli behandlad, ska det vara så svårt? Det är ju inte så nytt .. Men människan är ett korkat djur.

  2. 3 Fabian maj 4, 2011 kl. 4:29 e m

    Som du vet så jobbar jag med trycksaker. Min inställning är att i trycksaksproduktion så går saker förr eller senare fel. Ett tryckeri som klarar att rätta till ett sånt fel (trycka om utan kostnad etc) vet jag att jag kan lita på. Ett tryckeri som ännu inte har råkat ut för ett sånt fel…. ja, de är ännu oprövade och jag vet ännu inte om jag kan lita på dem fullt ut.

    Jag håller med dig om att det borde vara samma sak med personal. Har man gått in i väggen och kommit tillbaka så _borde_ man ha skaffat sig erfarenhet och vara mer medveten om vad som gjorde att man hamnade där, så att man undviker att hamna där igen. Alla andra är ju som sagt oprövade.

    För övrigt så tror jag att den som är medveten om sina brister och förmågor kan nå riktigt långt.

    • 4 Victoria maj 4, 2011 kl. 6:03 e m

      Ungefär om att en splirrans ny bil verkar vara ett bra köp, men man kan bli överaskad av modellens barnsjukdomar.
      Medan en modell med dokumenterade brister ger mindre oväntade problem.
      Wow, jag verkligen älskar bil-och sportmetaforer! Känns som man når fler oväntade då.
      Dessutom bryts ett benbrott sällan på samma ställe eftersom det blivit starkare. (Ortopedin inkluderad.)


  1. 1 Bye bye. Ses på Soc? « Victorias ADHD-blogg. Trackback vid juni 2, 2012 kl. 7:27 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: