Hyperaktivitet under kontroll.

Idag kan jag kontrollera mitt H i min ADHD – hyperaktiviteten.

När jag kom hem från TV-inspelningen idag var jag hyper-aktiv, uppe i varv. Pratade intensivt, snabbare än jag brukar. Min dotter reagerade som ofta barn gör när vuxna har druckit och plötsligt uppvisar en annan personlighet och barnen och även djur, reagerar med osäkerhet. Men jag sa till min dotter som det är, att: Så har jag varit hela livet, men brukar vara lugnare med dig.

Hon accepterade, men efter en del protester faktiskt. Hon behövde låta det sjunka in – och jag förstår henne. Sedan blev hon trygg igen.

Jag släpper nu för tiden bara lös hyperaktiviteten när dottern är hos sin pappa. Den sidan är en stor del i mig, men min dotter behöver lugn och jag behöver total kontroll över hennes typ1-diabetes när hon är här. Så att vara varannanveckas-mamma, även om man alltid är förälder på alerten så ger de veckorna mig lite slack på linan att vara mig själv och att vila också.

Det kräver stor självbehärskning att kunna styra den där vilda hjärnan. Jag sätter klara gränser, hämmar mig, känner efter om det börjar skena. Ibland beter jag mig lite ovanligt, men ingen big deal eller misslyckande för mig, även om andra kan bli stressade ibland. Visst tar kontrollen jag alltid försöker uppbåda också mycket energi av mig, men jag måste, för allas skull. Jag kan lätt ta över. Idag känner jag när hyperaktiviteten är på väg. Kan antingen stävja och hindra den eller medvetet ge efter och då rida på energivågen. Släpper jag fram hyperaktiviteten så pratar jag ganska fort, för allt i skallen som ska ut på en gång. Det ingår.

Men hyperaktiviteten betyder också ibland, om inte stress förstör, att kunna fokusera, vara alert och påhittig. Och den ger mig hyperfokus, något vi med ADHD har som kompensation för alla andra dagar av okontroll och okoncentration och total förlamande utmattning. Man är väldigt ojämn med ADHD. Men det går att lära sig att leva med om kraven utifrån är hanterbara. Jag har ju en funktionsnedsättning, inget snack om saken, men jag är jävligt effektiv ibland. Men inte i jämnt flöde. Typ så som arbetsgivare ofta föredrar.

När jag var tonåring led jag mycket av just hyperaktiviteten – eftersom den tog över min fria vilja. Jag kom så upp i varv att jag kunde skratta på helt fel ställen, ingen tajming eller kontroll, spontant sa fel saker, sk grodor och kände mig helt apart ofta och hade mycket social ångest efter sociala situationer.

Ägnat många timmar, kanske år(?) till att försöka analysera hur andra uppfattat mig – och för den delen hur andra uppfattar mig än idag. Jag ser inte. Jag behöver kanske mer återkoppling och spegling än andra. Även om jag inte är bortskämd med sånt och jag har svårt att ta välvilja och komplimanger eftersom jag är så ovan. Livet har varit en stor uppförsbacke efter de misslyckanden som snarare är regel än undantag vid odiagnotiserad ADHD.

Min dotter som har Aspergers, ADHD mm och hennes kompis med ganska allvarlig ADHD som är här nu har väldigt svårt att förstå att jag som vuxen tant också har ADHD. Kompisen har frågat flera gånger. Han får inte ihop det eftersom han har sådana problem själv. Och jag är, typ en tant som lagar makaroner och korv och alltid ser till att de har det bra. Även om det är lite stökigt – en ganska vanlig mamma.

Låt mig säga så här, vad jag brinner för är att sprida information. Åt precis alla håll!

Barnen behöver också få veta att det finns vuxna med ADHD, till exempel. Och ikväll kommer vi att se sändningen av Debatt ihop. Jag hoppas jag är deras röst för upprättelse.

Och gemene man i hemmasoffan behöver förstå att det är ganska vanligt med ADHD ändå men att ingen blir en bättre samhällsmedborgare av fördomar och fördömanden.

I morse kom min partner ut i köket och brast ut i skatt eftersom jag satt totalfokuserad vid datorn och knattrade och blåstirrade in i datorskärmen. Han tror att jag har Aspergers, men han fattar inte ännu helt det där med hyperaktivitet och ADHD-hyperfokus..

Annonser

8 Responses to “Hyperaktivitet under kontroll.”


  1. 1 rullbord maj 18, 2012 kl. 8:04 f m

    Just sådär fungerar jag också. Att hantera hyperaktivteten, ibland trycka undan den och ibland låta den ge stor effekt är enda sättet att funka, och på ett sätt skönt. Hyperfokus har jag aldrig reflekterat över… Bra tanke! Stressen hos andra är också intressant och svårt att hantera tycker jag.
    Uppskattar dina kunniga inlägg!

  2. 5 Annica maj 18, 2012 kl. 9:52 f m

    Har hittat min favorit blogg :)) Vilken underbar människa du verkar va Viktoria.
    Jag är mamma till Anton som har Adhd och vi har haft det ganska tufft. ( dock sjukt stolt över min son med sitt underbara varma hjärta)
    Men kommer att följa din blogg i framtiden. Tycker om det jag läser !!
    Kram Annica

  3. 7 Lotta maj 18, 2012 kl. 8:27 e m

    Idag sa Maja snusförnuftigt till pappa:
    – Bry dig inte om att försöka få henne att förstå. Hon fattar i alla fall inte hur våra hjärnor fungerar.

    Snacka om att jag blev dissad. Men så är det. De fyra i hemmet med adhd förstår varandra många gånger mycket bättre. Men ibland är det ingen som fattar alls. 😀

    Tror att det är otroligt viktigt för barn med vilken diagnos det än är att de får vuxna förebilder. Ser att det går i alla fall. Det är förmycket med negativt och ”mörk framtids”-propaganda så de behöver se att man kan ”lyckas” även med en NPF-diagnos.

    Livet kan blir superbra trots eller tack vare diagnoserna. De gäller att hitta sina styrkor och bygga på dem. Samt acceptera sina svagheter och lära sig att hantera dem.

    Kramar

    .

    • 8 Victoria maj 21, 2012 kl. 4:14 e m

      Jag vet hur du menar, med vissa av mina syskon är ett samtal som en blitzbombning och andra kan sitta med hakorna i golvet i de snabba ord-och meningsvändningarna där bara halva meningar sägs – och de undrar vad som hände när min familj bryter ut i unisont gapskratt. Det går ganska snabbt, liksom. Sen har vi en inkörd humor som gör det ännu svårare för de som inte vuxit upp med oss.
      Ja, förebilder är jättebra, det kritiseras lite att kändisar ”kommer ut” med att de fått diagnos, men för barnen är det väldigt viktigt att höra någon de ser upp till berätta att de är lite som ungarna. Som ofta känner sig ganska misslyckade.. Men rent av blir glada, för de är varken ensamma eller så konstiga.

      Kram på dig mamman!

      Victoria Q


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Bloggen är skriven av Victoria (Frances) Qvarnström.

Jag - med hjärtat för att uppmärksamma om det tidiga hjälpbehovet vid NPF.

Senaste inläggen

Arkiv


%d bloggare gillar detta: